En nästan identisk runda ( c:a 100 meter längre) som förra gången avklarades på nio minuter kortare tid.
Eller är det månne bara att stavarna är nyspetsade
http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=...http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=...Ja jag vet att det går långsamt men det är ju bara för att jag kör Everest
att berätta att den frusna skuldran bara försvann. Den skulle ju stelna i 6 månader, förbli stel i 12 månader och sen lossna gradvis under 6 månader, totalt skulle jag ju ha den i 24 månader.
Min skuldra följde inte mallen riktigt. Den kämpade tappert med att försöka stelna trots alla mina rörlighetsövningar under hela 8 månader, sen gav den upp och lossnade under c:a 2 månader.
Jag hade mycket smärta och fick anpassa livet något under dessa 8 månader, men det var aldrig så illa att jag slutade träna helt och jag har i alla fall fått tillbaka 95 % av rörligheten, resten klarar jag mig utan
Jag är väldigt fascinerad och glad att jag fick ha den sjukdomen (diagnosticerad både av läkare och sjukgymnast) i bara 10 månader i stället för 24. Jag slet och jag vann högsta vinsten
Så visst kan vi påverka
Så var det äntligen dags för det efterlängtade första passet med klubben. Jag vet inte varför jag egentligen bestämde mig för att gå med. Jag har inte bestämt mig för något lopp än. Jo jag är sugen, det är inte det, men just nu finns det en massa osäkerhetsfaktorer vad gäller tid i mitt liv. Det är helt enkelt inte läge att planera något som tar tid.
Jag hade helt enkelt lust att börja träna med en klubb. Jag har gått och blitt social även på fritiden, rätt mysigt faktiskt. Kan det vara så att jobbet har förändrat sig...
Jag åkte dit, nervös så att jag skakade. Vad skulle de säga om mina rullskidor av billighetsmärke. När jag köpte dem hade jag inte råd med bättre, men nu har jag
Fjärilarna i magen fanns kvar fram tills vi hade börjat köra.
Första övningen var att staka. Där var i alla fall stor förbättringspotential... Jag skämdes som en hund eftersom jag var långsammast av alla.
Efter det gjorde vi hönan. En övning där man skulle staka fast bara med magen. Armarna skulle låsas fast vid sidorna. Oj vilken nytta den gjorde då. Ett dygn senare känner jag träningsvärken komma...
Efter hönan fick vi kasta stavarna och diagonala upp för en liten backe. Nu gick det bättre. Jag har helt enkelt bättre balans än magmuskler. Ner för backen blev det bromsteknik.
Skönt att inte vara sämst på allt i alla fall.
Klubben känns välorganiserad. Det fanns många tränare och vi hade tur med vädret. Det såg ut som att det skulle bli regn i massor men det blev det inte. Molnen skrämde bort en massa rullskidåkare så gruppen blev mindre och det var väl tur för oss som kom dit.
Fega lilla jag lämnade skydden i bilen, självklart stod jag på huvudet och slog armbågen, så nu har jag lovat mig själv att ta på dem nästa gång. På så sätt så öppnar jag ju upp för fler att använda skydd och det tycker jag är tufft!
Förresten så hade jag nog bara näst sämst skidor
Jag börjar komma igång igen efter ett kämpigt år, där skador och sjukdomar lyckats ta ifrån mig all kondition. Rullskidpassen börjar bli långa och innan september är slut kommer jag att kunna springa 5 km i sträck igen.
För varje månad går det lättare och det är tur det.
Det är helt enkelt svårare att börja om än vad det är att börja den första gången
När jag gick på universitetet fick vi lära oss detta som en del av idehistoria. Tesen är då en ide, antitesen en motsatt ide och resultatet ett något bättre mellanting.
Pose-förespråkarna tycks höra till gruppen barfotatalibaner. Alltid barfota eller minimalistiskt. Fivefingers eller liknande hela dagarna på betonggolven på jobbet.
Verkligheten gör barfotalivet omöjligt för vissa. Till dessa vissa hör jag. Jag försöker ändå. Jag springer med mina tjockskor, vinglar (viss överdrift) omkring med mina MBT på jobbet och går med tunna skor privat.
Resultatet är fantastiskt. Jag har upptäckt att jag om jag bara skjuter fram höftten när jag springer och när jag går så jobbar gluteus medius hela tiden. I ett par månader har jag stäntigt haft ont i gumpen nu. Hoppas verkligen att jag har rätt i att det är gluteus medius...
Fortsättning på tidigare inlägg "Pose eller inte Pose, det är frågan..." Flera dagar gick, kanske till och med en vecka gick i denna känsla innan jag väl kom ut på ett löppass. Jag var dessutom bara så oerhört trött, så hemult trött som jag sa (undrar var jag hade hittat det uttrycket.
Jag klädde på mig kläderna med en bestämd övertygelse att jag inte skulle satsa på Pose. Det såg ju ut att vara omöjligt för mig. Jag skulle springa som vanligt. Jag fick igång pulsklocka, fotpod och tog mina första löpsteg. Nu upptkäckte jag något konstigt. Springa som vanligt fanns inte mer. Löpsteget var förändrat.
Helt plötsligt hade allt förändrats. Verkligheten hade ritats om.
Jag var hemult trött i en vecka till innan jag fick bältros, sen var jag hemult trött i några veckor till.
Nu hade verkligheten förändrats igen. Den lilla kondition som jag hade lyckats behålla under den intensiva rehabperioden i höstas, var nu helt försvunnen.
Nu värderas allt om igen.
Jag har helt enkelt en man/kvinna där uppe som menar att jag ska bygga om min löpstil så då gör jag det
En strategi som varken är den ena ytterligheten eller den andra, men som ändå är just en strategi.
Jag har köpt mig ett par MBT-sandaler som jag ska ha på jobbet. Dessa skorna kommer att hjälpa mig att stärka bålstabiliteten och de muskler i underbenen som stabiliserar vristen.
Den andra ytterligheten jag har satsat på är mycket tunna skor och barfota i lagom men ändå ökande doser. Med hjälp av dessa vill jag stärka själva foten.
Jag har också ett par fotövningar som jag gör ibland, men inte registrerar, för att stärka foten. Jag hoppas att jag så småningom kommer att kunna ha riktigt starka fötter
Jag hade ju fått informationen att skuldran skulle stelna i sex månader, vara stel i tolv månader och sedan lossna i sex månader.
Första symptomen kom i mitten av augusti och några veckor tidigare borde sjukdomen ha kommit, dvs i july. Nu så var det nya året extra välkommet. I mitten eller slutet på januari skulle axeln ju vara färdigstelnad.
Öronakupunkturen fungerade mycket bra som smärtstillning. Den smärtan som fanns kvar gick att leva med.
Januari tog slut och februari kom.
Snart var även februari slut.
Mars kom och halva månaden gick, och plötsligt hände det. Inte blev det en hopplös stel axel som jag hade väntat mig. En axel som jag inte ens skulle kunna stretcha loss det minsta lilla och som jag bara skulle få stå ut med.
Nähä nä det ville inte min kropp.
Utan min kropp hade bara tröttnat på att ha en frusen skuldra, så den bestämde sig för att hoppa över den långa fasen och i stället gå in på en snabbare version av den sista fasen.
Nu har det i stället för 6 månader lossning gått drygt 100 dagar och jag har full eller i alla fall så gått som full rörlighet igen.
Helt enkelt är det dock inte. När jag äntligen fick kasta loss i min nya trädgård så överansträngde jag mina förslappade skuldror och fick en rejäl inflammation i bröstryggen inte bara en gång utan två gånger...
Det har hänt mycket i mitt liv, både bra och dåliga saker som vanligt...
Allt har gjort att jag tappat greppet lite grann. Bloggar har inte blitt skrivna. Träningar har blitt missade och i bland har jag t.o.m. missat att registrera pass jag faktiskt har gjort.
Nu är jag ju så klok att jag vet att tappar jag drivet så hittar jag det igen när det är dags. Kämpar jag då i stället med att sätta mål och sånt blir det bara misslyckande av det. Nu kom ett sånt tillfälle.. och nu är det över tror jag.
Nu ska jag försöka ta upp tappade trådar på ett lugnt fint sätt utan att hissa upp kraven för fort. Lusten måste få komma krypande i sin takt, får den bara det så ordnar det sig nog ska vi se...
Dagen D hade äntligen kommit. Jag åkte tåg in till Malmö, steg av vid den nya stationen Triangeln och gick till Atletikum där utbildningen skulle hållas. Tankarna i huvudet var. Vad är Pose? Passar jag in där eller blir jag en utböling? Fjärilarna fladdrade runt i magen, en rätt mysig känsla egentligen. Jag hann inte mycket mer än att sticka in huvudet i Atletikum innan en Dansk frågade om jag skulle gå löparkursen? Claus Rasmussen heter han och man kan inte säga annat än att han var engagerad.
Det började med en timmes teori. Frågor som "Varför ska man träna löpteknik?" "Vad innebär studierna som Poses skapare gjorde?" besvarades, och så fick vi förståss veta hur man ska springa för att springa rätt? i teorin alltså.
Därefter följde de praktiska delarna.
Springa, filmas - titta på filmerna och lära sig granska löpteknik.
Skorna tas av.
Några övningar - lyfta på ett ben innan man sätter ner det andra, hoppa på tårna, sak samma från en låda.
Springa igen(denna gången jättefort), filmas - titta på filmerna igen. Jag får beröm. Jag sätter ner fötterna helt platt i marken och jag blir uppmärksammad på mitt märkliga sätt att hålla huvudet. Det ser så hemskt ut! Och så berättar han att det handlar om bålstabilitet. Precis som att jag inte visste att jag har dålig bålstabilitet. I fem år har jag kämpat mot min dåliga bålstabilitet och jag trodde att den har blitt bättre...
Sen får jag starta med plankstart. Jag står i plankan en medtränande trycker ner min ända och jag trycker emot tills jag får klartecken att rusa. Vid första försöket går det jättebra. Jag känner att jag verkligen får till löpställningen och att löpningen flyter på lätt. Andra gången som är den gången som filmas lyckas det inte bra.
Positivt är att jag i alla fall har en god känsla för när jag får till steget eller inte.
Dagen avslutas med skoprat. Claus har tagit med sig alla hans löparskor, det handlar om så lite skor som möjligt så klart. Någon som hade väntat sig något annat.
Nu går ridån ner för mig. All optimism bara försvinner. Jag springer fult, jag har dålig bålstabilitet som jag nog behöver ett par MBT-skor för att jag helt enkelt inte orkar med att träna så mycket som jag behöver. Och så får jag inte ha MBT-skor för att mina fötter behöver gå mer i fivefingers och liknande, för att bli starka och klara av att springa barfota.
Jag skiter i det. Jag springer som jag brukar i stället. Med min hastighet så spelar det ändå ingen roll. Nu vet jag i alla fall vad Pose är.
Det händet ibland att jag får frågan hur det går med min axel.
Hur går det då! Jo den borde ha varit färdigstelnad för en månade sen, men det är den inte. Varför vet jag inte men jag kan tänka mig att den har det ganska kämpigt för inte har jag gett den mycket chans att stelna inte. Min axel är förhoppningsvis inte lika envis som min vilja, för då komme de båda att strida i all evighet utan att ngn ger sig...
Jämför jag mina båda armar får jag mig ett gott skratt. Högra armen har en fin bulle till biceps, vänsterarmen ser ut som en "flickarm"
Tur att man har humor
Frågan är om jag kommer att aktivt träna upp armarna efter att sjukdomen har försvunnigt igen. Fördelen med frusen skkuldra är ju faktiskt att den försvinner igen.
Fortsättning förljer..
Fascinerande effektivt! Det slår aldrig fel. Två dagar efter att kulorna trillat av får jag ont, riktigt ont!
Det är som att det finns någon mening med den frusna skuldran, att ödet har bestämt att jag skulle få den samtidigt som jag hade turen att få gå NADA utbilningen.
NADA inte alls ingenting.
Vi skulle lära oss en metod mot oro, ångest, sömnstörningar och abstinens. Det var öronakupunktur vi skulle lära oss. På köpet kom öronakupressuren, små fina kulor som man sätter på akupunkturpunkter i ytterörat.
Nu använder jag kunskapen för att smärtstilla min frusna skuldra och blir lika fascinerad varje gång kulorna trillar av för att värken kommer. Smärtan som egentligen kommer tillbaka fast jag glömt bort att jag haft den.
Ibland är livet märkligt
Man väljer ju själv hur man ska tänka och man väljer ju själv hur man ska känna (till en viss del i alla fall).
Om man tittar på bilderna så är:
bild 1 all rehabträning, sjukgymnastik inklusive balansplatta och rörlighetsträning. Varje stapel innefattar en månads träning. Jo du ser rätt jag har rehabat mycket de sista månaderna
Bild 2, är hur mycket jag har stått på balansplatta. Varje stapel är en månads träning. Det bästa av allt är att jag här i den nya bostaden står på balansplattan när jag hänger tvätten. Det är helt enkelt en rutin
och jag har bara en bestämd känsla av att jag inte kommer att stuka fler fötter så länge jag håller den rutinen...
Bild 3, är all löpträning jag har gjort sedan jag började springa. Varje stapel är ett års träning. Ser du hur stiligt det har ökat år för år, även under 2010.
Inte kan man vara annat än glad med en så fin statistik
Nu är ett konstigt år slut. Ett år som har varit ljust fantastiskt och väldigt lyckligt och skiftat till kolsvarta prövningar
Året började med en ond handled. En mystisk smärta hade dykt upp ett par månader tidigare. Jag hade sprungit ett långpass på MAF-puls hållandes pulsklockan i handen. Ett dumt fånigt infall som verkligen hade ett högt pris.
Först i januari kommer jag iväg till sjukgymnasten och börjar rehabträna.
Efter underbart vintriga veckor i skåne, bär det vecka sju till bruksvallarna och ett par veckor senare avverkas halvvasan. En smärtsam upplevelse med en besynnerlig njutning inuti.
Under uppmjukningen inför loppet kommer en märklig smärta i axeln. Nästa besök hos sjukgymnasten och ett till rehabprogram. Ett program påbörjas och ett annat avverkas. Det funkar några veckor men sen tappar jag gnistan.
Älsklingen och jag börjar leta lägenhet tillsammans. Efter 5 år som särbo så var det äntligen dags att flytta ihop. Lägenhetsletandet var som att befinna sig i en känslomässig bergochdalbana.
Löpning med hela kroppen - en helg med feldenkreistema blev en fantastisk och annorlunda upplevelse.
Göteborgsvarvet och broloppet hör också till de fantastiska upplevelserna. Jag kände att jag var på väg och lidingöloppet närmade sig med stormsteg.
Jag sprang mer och mer och jag sprang uppför och nerför. Intensiteten varierades. På semerstern sprang jag vildmarksmilen. Jag mådde bra och löpningen gick tydligt framåt. Livet var kul.
Men jag var ju så stel. Jag la spikmattan på två håll när jag skulle sova förstå på det ena och sen på det andra. Det var precis som att triceps hade blitt för korta. Jag förstod ingenting.
Vi hittade en lägenhet. Livet känns vitt, strålande vackert skimrande silvervitt.
Och jag gick till sjukgymnasten igen. Frusen skuldra. Och jag snubblade på ett terrängpass. Stukad fot. Inget lidingölopp.
Nu blev det mycket. Dags att prioritera och se klart, mycket rehabträning. Sjuhundra minuters träning blev rekordveckan, två löpppass, ett corepass massa rörlighetsträning och rehabträning. Naturligtvis så kom det samtidigt med flytten.
Löpningen trillade från finfin utveckling ner till botten. Just nu jobbar jag för att få till frekvensen. Helt har jag i alla fall inte slutat även om jag nästan tror det ibland.
Samtidigt med snön kommer ett annat stort fantastiskt ljus. NADA - öronakupunktur, jobbet betalar utbildningen. En oerhört inspirerande kvinna utbildar oss i behandling av allt från abstinens, oro, ångest, sömnsvårigheter, deppression till smärta m.m. m.m.
Nu har axeln nog stelnat klart. För säkerhets skull så blir det något rörlighetspass ibland. Fotleden är färdigrehabad, men kräver lite för att hålla stabiliteten. Axeln behöver lite styrka en gång i veckan. Ett corpass behövs men den abnorma rehabträningsmängden är över...
Nu finns det mer utrymmer för löpningen...
Kommer det att finnas lika mycket fantastiskt ljust och givande 2011.
