För några veckor sedan läste jag en annons för en bok. Den skulle bland annat visa en koppling mellan att tänka positivt och den senaste ekonomiska kraschen i USA.
Vad är att tänka positivt och var kommer det i från?
Det kan ha börjat med "glaset är halvtomt" respektive "glaset är halvfullt" som en beskrivning av optimisten respektive pessimisten. Det kan också ha börjat med att den kognitiva terapin ökade i popularitet på 90-talet. Där i ingår att man kan välja att tänka på saker som är bra. Väljer man att ofta tänka på saker som gör en glad blir man ju gladare än om man hela tiden tänker på ens bekymmer.
Positivt tänkande kan ju faktiskt missbrukas. Man kan bli lurad av sig själv.
Äh det går över! Det ordar sig nog ska du se! Det blir bra...
Människan har psykologiska försvarsmekanismer. En av dem är projektion, en annan intellektualisering. Den som är intressant i det här fallet är förnekelsen. Nästan alla kriser inleds med den. "Det har inte hänt - jag bara drömde"
Om man då plötsligt får en stel och ond axel. Så kan man ju förutom den obligatoriska förnekelsefasen även aktivt tänka "det går över" eller aktivt välja att fokusera på goda trevliga saker i stället för den besvärliga axeln. Tiden går och axeln stelnar allt mer. Man får ondare och ondare. När man till sist kommer iväg till läkaren/sjukgymnasten/naprapaten eller vem man nu väjer har det gått för långt. Sjukdomen har blivigt värre än den skulle behövt bli. Bara för att du har tänkt positivt har du mer ont under betydligt fler månader än nödvändigt.
Det finns också individer som fungerar precis tvärtom. De springer till läkaren stup i kvarten. De tror hela tiden att de har fått det värsta, att de ska dö. Kort sagt är de jätteängsliga eller kanske till och med konstant skräckslagna.
Sedan min diagnos med frozen shoulder har jag funderat en del på hur jag fungerar när det gäller sånt...
Hur fungerar du?
Jag ställer mig i ett dörrhål, tar tag i karmen med båda händerna. Det är knappt jag når upp, jag får ställa mig på ta. Sakta sänker jag ner hälen till golvet. Det spänner lite i axeln. En skön sträckning är det.
Efteråt känns det bara skönt. En muskel som går på axelns framsida har slutat smärta. Kroppen blir lugn igen. Rädslan för smärtan försvinner igen. Den rädslan är nästan värre än själva smärtan.
Det var inte sjukgymnasten som sa till mig att göra den övningen. Det var bara ett infall.
En kollega till mig har fått samma diagnos. Han kan inte få upp armarna över huvudet och har mycket mer ont än jag. Han sa att han ville hänga sig i armarna och på så vis återfå rörligheten. Hoppas att det kommer att gå lika bra för honom som det gör för mig. Jag har ju kunnat återfå en stor del av rörligheten, men det hade inte gått lika långt för mig.
Bara för att han sade det så provade jag att hänga mig via armarna i ett dörrhål på en avdelning. Det hjälpte.
Visst har jag tur!
Dagen efter löppasset har jag tid, men springa två dagar i sträck brukar inte bli bra...
Jag far upp på vinden.. Dyker ner i skidpåsen.. Tar ut dem.. Svarta enkla billiga.. Tar ut stavarna med och skydd i mängder. Allting tas på sist rullskidorna, utanför dörren.
Turen är underbar. Solen skiner. Det är vindstilla. Jag njuter i 50 minuter, tillåter mig inga excesser.
Väl hemma är jag nöjd. Lycklig över mina återfunna rullskidor. Sen kommer träningsvärken lagom till läkarbesöket. Pinsamt.
Andra dagen kommer vilosmärtan och tredje dagen. Axeln stelnar fortare dessutom. Det känns inte bra! Jag är ledsen över min förlorade möjlighet. Smärtan går över, det gjorde den efter flytten så det gör inget men att inte kunna göra det jag vill. Det tycker jag inte om :'(
Från bubblande champangelycka till det djupa träskets olycka, kastades jag på ett ögonblick.
Jag skulle bara kolla...
Jag trodde att jag hade rehabtränat i två månader för den frusna skuldran, så var det bara sex veckor. Suck pust elände...
Och tappat kondis har jag. Löpningen går långsamt evighetslångsamt vartenda gång.
men, men
Vad är väl två och en halv vecka... Och alla de här 6 veckorna har jag skött mig exemplariskt. Jag har ju nästan full rörlighet...
Och jag vågar minska ner en aning på rörlighetsträningen, från sju till fem dagar i veckan.
DET ÄR VÄL SKÖNT!
Och jag är i den nya lägenheten och har ett användbart kök.
Alla mina grejer är på plats.
Och jag hittar det mesta
DET ÄR VÄL BRA!
Kort sagt så anstränger jag mig för att tänka postivit just nu
