Jag tog med mig vätskebältet trots att det blåste och fanns moln på himlen. Värmen ökade och jag var tacksam att jag hade vatten med, så gick solen i moln. Det blev skönt svalare. Plötsligt hör jag en åskknall och så en till. Stora droppar börjar komma, de ökar i antal, blir jättemånga och blandas med hagel. Det är bara att skjula bakom en buske. En fjäril kryper över stigen med hopfällda vingar. Jag blir blöt trots busken, springer vidare i regnet fram till ett utsiktskrypin, ställer mig där och tar av och vrider ur BH och tröja. Springer vidare till ravinen.
Korna vid ravinen tittar på mig och springer sedan iväg före mig. Fyra fina harar har jag. En av dem har en ledarposition, den stångar sina vänner lekfullt i låren och driver dem därmed framåt. Sen stannar de och står alla fyra och tittar på mig. En står på stigen. Jag springer emot den när jag kommer på två meters avstånd kutar kon på stigen sin rygg. Oups tänker jag och springer ett par steg bredvid stigen samtidigt som jag upptäcker att det är en tjur...
Flödet i bäcken är stort och strömmande efter skurarna. Jag njuter av att titta på det framrusande vattnet. Där det brukar vara en stilla bäck är det nu en forsande flod.
Allt för fort kommer jag hem igen löprundan är slut. Det blir stretching inne idag, kläderna är fortfarande plaskvåta. Skönt när jag springer men kallt när jag står stilla
Jag har varit slitet ett tag och har bestämt mig för att ha en hel veckas vila. Hela veckan, mellan Vansbro och stugan, får jag inte ta ett enda träningspass. Det blå bakgrundsfältet i stapeldiagrammet på min startsida sjunker dag för dag. I slutet på juni är en lång stapel från den dagen vi både gjorde vi en lång cykelutflykt samma kväll som jag tog en löprunda totalt mer än 150 minuter. Den stapeln bestämmer skalan. Ingen stapel finns sedan Vansbro och fältet är som ett smalt sträck idag.
Aktiv vila, stod på tisdagens schema. En lång härlig skogsutflyckt blev det med mina fivefingers på fötterna.
Får man inte träna så får man ju vara duktig på annat sätt. Idag har jag kokat 14 portioner soppa (fullständigt galet i denna hetta), tvättat tre maskiner, vikt tvätten, dammsugat, klippt gräset med en elektisk häcksax och just nu så vattnar jag. Packningen inför fredagens resa är förberedd.
Imorgon kommer en kompis och så ska vi bygga spaljeer men först ska det förberedas inhandlas och sågas...
Jag kan nog överleva en till träningsfri dag
Allt började precis enligt planerna och planeringen var god trodde jag...
Ändå parkerar vi i Vansbro först tio i elva och vår starttid är halv tolv. Vi går med snabba steg till nummerlappsutdelnignen och vidare till starten. Som vanligt är det långt däremellan. Vi går och går. Klockan tickar och tickar. Vi hör hur startern skickar iväg den första startgruppen. Vi är i den tredje gruppen. Att bara få på sig våtdräkten och packa överdragskläderna i plastpåsen bör ta 10 minuter och det är bara 15 minuter mellan startgrupperna.
Jag ger upp och säger;
-Vi får starta i en annan startgrupp. Detta är helt enkelt omöjligt.
Inte går vi långsammare för det. Fötterna trampar fort fort fort och vi blir varmare och varmare. När vi kommer fram till starten skickas startgrupp två iväg. Vi tittar förvånade på varandra. Och så kommer jag på det. Vi hade valt att inte ta med ngn annan klocka än min mobil, eftersom Vansbro inte har ngn värdesaksförvaring. Klockan i min mobil går sju minuter för fort, inte sakta som jag trodde. Vi kastar på oss våtdräkterna, klämmer chippen om handlederna, trycker ner allt annat i överdragspåsen, försluter den och springer till starten. Snabbt berättar vi för de förvånade funktionärerna vid grinden att det är vår startgrupp som gympar därnere.
Så står vi där i hopen våtdräktsklädda simmare och gör simtag i luften. Jag får nästan hålla mig för skratt för situationen känns så fånig. D puttar på mig och pekar mot staketet. Där står Liselott och vinkar. Jag hoppar och vinkar stort så glad jag blir. Dessa underbara funbeatare
Så går signalen! Vattnet är kallt 16,5 grader celsius. Det gör inget. Däremot är det trångt. När vi har kommit ner så djupt i vattnet att det är dags att börja simma får jag inte plats med simtagen. Till höger finns det en lucka, så jag simmar längst till höger, men där är det också mest strömt. Det är trångt under nästan hela loppet. Mitt inne i kön kan jag inte simma, det simmar jag för fort för. På ytterkanten är det så strömt att det är svårt att komma om. Det blir så att jag mer än halva loppet simmer i led 4 eller 5. Först när det är 400 meter kvar kan jag finna en lucka nära räddningsflotten där jag har stort nog utrymmer för en avslappnad simstil.
Problemet är bara att jag har simmat slut mig i den kraftiga motströmmen. Jag blir trött och jag tror att det syns. Jag skäms lite när vartenda en funktionär frågar hur det går. De står med tio meters mellanrum. Efter ett tag lär jag mig leva med dem. Jag snackar med dem i stället för att bara nicka bra, eller säga att det går. I stället säger jag tex 110 meter kvar sen är min tjejklassiker klar. Jag får många leenden och grattisar på det sättet. De driver mig också framåt, för jag är egentligen jättetrött. Funktionärerna blir min hejaklack och mina inspiratörer. Glädjen vinner över tröttheten.
Slutligen får jag klappa på målbrädan och gå upp på rampen. Jag får ta ett steg tillbaka och klappa även på reservmålbrädan. Den de har om inte den riktiga målbrädan funkar. I det steget känner jag att benen knappt bär. Någon räcker ut en hand och tar tag i min arm. Snart har min måltid registrerats och balansen återfunnits.
Efter en varm och skön dusch får en tvårätters middag, med levande musik. Vackra unga män i vit skjorta, shorts och fluga serverar oss. Maten smakar utmärkt. Saftig jättegod rökt skinka, potatisgratäng med rotfrukter, sallad, morotskaka och kaffe serveras. Söta småflickor säger ordet tjejsim och delar ut gratis hudlotion.
Så om man ska sammanfatta tjejvansbro, så var loppet inte alls så kul men måltiden var jättemysig. Strömt var det men inte så illa att det strömmade där jag simmade, även om det ibland var på gränsen
Jag steg upp tidigt efter en allt för kort natt, åt frukost, stoppade ner det sista i ryggsäcken och gick till bussen. Det var ungefär 15 minuter att gå. Packningen var tung men inte olidligt tung. Det som vägde mest var vattenflaskorna och skumpan. Värdret var skönt, ganska varmt faktiskt. Jag hade stoppat ner vattenflaskorna i bottenfacket på ryggsäcken och övrig matsäck överst så att jag kunde gå utan att ha ngt i handen. Dessutom fanns ett par frusna kylklampar och skumpan långt ner i ryggan. Vilken idiotisk ide, de kommer ju att vara varma när de väl behövs men de gjode så att det kändes svalt nere i ryggslutet och det var skönt. Efter en stund kändes det inte bara kallt i ryggsluten, det kändes vått också. Jag förde bak handen och kände långt ner på ryggsäcken. Det var vått, plaskvått. Jag stannade, krängde av mig ryggan och hittade den läckande flaskan i bottenfacket. PUH det var inte skumpan.
I början på bussresan så vilade jag, sen läste jag lite. Buschaffören var ny och hade en handledare med sig. Handledaren tycktes tro att han skulle berätta allt om allt, för den stackars chaffören. Så den stackars busschafören blev aldeles förvillad och missade trafiksignalen på radion.
Plötsligt blev vi avdirigerade från motorvägen. Trafiken hasade sig fram i gåtempo. En cyklist cyklade förbi. Handledaren gick på om att hålla anslutningsbussarna kvar och om force majeure, dvs att om swebus inte kan rå för förseningen är de inte skyldiga att rätta till det. Han berättar också om att de aldrig håller kvar anslutningsbussar i mer än en timme. Buschaffören pratar med trafikledningen och plötsligt säger han; "Vad tror du att de sex som ska till Falun säger när jag berättar att de inte kommer dit idag". Vi skulle inte till Falun men vi skulle med Falunbussen.
Jag ser hur hela tjejklassikern går om intet för att vi inte kommer fram till sista loppet i tid. Vi kommer i så fall inte till Vansbro förrän efter loppet. Jag kan inte koncentrera mig på något. Detta får de bara inte ta ifrån mig!
Efter en stund tar handledaren mikrofonen och säger;
-Jag har en god nyhet och en dålig. Vilken ska jag ta först?"
-Ta den dåliga först, svarar D.
-Den dåliga är att bussen till Falun inte kommer att vänta på er, Den goda är att ni kommer att få åka tåg i stället. Och så berättar han att stationsvärden kommer att möta oss i Göteborg
Vid stationen så kommer en trygg gulklädd man till oss som har några biljetter i handen, men inte våra. Vi kommer ihåg hur svårt det var att lösa resan till Vansbro, det var ju därför vi skulle sova i Borlänge. Jag försöker ladda mig själv inför att göra välformulerade och hotfulla klagomål. Stationsvärden telefonerar och telefonerar och väntar och väntar. Han ser gemytlig och glad ut fast jag som står bredvi honom håller på att spricka. Detta får ju bara inte skita sig. Efter en evighet börjar hela gruppen att vandra igenom terminalen. När vi kommer till SJs biljettförsäljning, så tar stationsvärden en nummerlapp och vi får vänta en evighet till. Slutligen så kommer stationsvärden tillbaka med biljetter. På våra står det Örebro, men vi ska ju till Borlänge inte till Örebro. Förvånad tittar stationsvärden på biljetten och får syn på häftklammern. Där var ju en biljett till bakom!
Äntligen var det löst! Vi hinner precis köpa en sub med tonfisk innan vi måste gå till tåget. Vi sätter oss i vagnen för obokade biljetter. Det är en gammal skramlig högljudd vagn med flimrande lysrör i. Jag hatar när ljuset flimrar så. Jag funderar på om jag ska sätta en sjal framför ögonenen och blunda, men jag sitter i stället och stirrar framför mig. Så kommer konduktören. Hon berättar att vi har satt oss fel. Vi får gärna sitta där, men vi har biljetter till 1a klass.
Det tar inte lång stund innan vi har bestämt oss för att ta promenaden genom hela tåget. Mellan vagnarna ser tåget ut som de tågen jag åkte i när jag var liten. Sen slumrar vi lite i de mjuka sköna fåtöljerna...
Efter bytet i Örebro hamnar vi på en järnväg som inte är elektrifierad. Hjulen dunkar i skarvarna, precis som de gjorde när jag var liten... Nostalgitrip.
Säga vad man vill men Swebus express löste detta fantastiskt bra
Vi kommer till Borlänge i nästan precis samma tid som planerat. Vi äter gott på en Indisk restaurang, sover gott i hotellsängar...
en aldeles hemsk dag och en dag full av kärlek. Igår var dagen då den 19-årige gammelkatten dog. Vår 19-åriga katta Smulan var en fin dam, hon var frisk och pigg, fast lite långsammare och försiktigare. På slutet blev hon mer och mer kelen.
Så kom då helgen och D tyckte att katten haltade lite. D undersökte tassarna men hittade inget, hon var också orolig för att katten åt dåligt och kokte fiskt till henne. Lite fisk åt hon. Kunde det vara värmen, katter gillar inte sån värme. Min andra katt låg i handfatet på toaletten, för det var svalast där.
Och så kom söndagen. Katten gick sämre, hon knäade tydligt och ville bara ligga under sängen. Under sängen är det ju svalare att ligga så det är okej men det är inte okej att knäa och att knappt kunna gå. Jag fick komma och titta på den kära 19-åringa Smulan, visst såg hon sjuk ut. Jag undersökte henne och vi diskutterade vad det kunde vara. Hon verkade ju förstoppad, men å andra sidan så hade hon ju aldrig varit förstoppad förr och förstoppning av katter verkade som något man ska sköta hos veterinär.
Vi fick ju tänka lite på vad veterinären skulle kunna komma med för några förslag. Skära i Smulan skulle ingen veterinär få göra, i så fall skulle hon ju ha ont några dagar och sen skulle hon kanske ha svårt för att komma igång igen, så det var bara nej till alla sådana förslag. Men lite medicin skulle hon ju kunna få äta om det skulle kunna hjälpa henne.
Det var en snäll veterinär med varm utstrålning som tittade på Smulan. Hon tyckte att Smulan var en cool katt och att hon var jättefrisk för att vara 19 år, men sjuk var hon ju just nu i alla fall, förstoppad och torr. Frågan var varför hon blitt torr och sjuk.
Veterinärens förslag var däremot inte att tänka på, skulle vi kunna hjälpa smulan att bli frisk så skulle hon stanna på djursjukhuset i minst tre dygn. Sen så kunde ju veterinären inte ens garantera att kattan skulle bli friskt och skulle det gå att hjälpa henne denna gången skulle ju hon ju likaväl kunna bli sjuk igen nästa månad eller nästa igen eller om ett halvår...
Inte ville Smulan vara innestängd på ett sjukhus utan sin matte. Hon ville ju vara hemma hos matte och gå ut och in som hon vill. Så det fanns bara en sak att göra. Det var helt enkelt dags att ge henne den sista sprutan så att hon fick somna in för gott.
Veterinären kröp in under bordet där Smulan tyckte om att ligga och gav henne en injektion in i bukhålan. Smulan somnade in, liggandes i mattes famn samtidigt som matte klappade på det allra skönaste stället. D satt ytterligare en stund med den avlidna katten i sitt knä innan vi åkte hem igen.
Väl hemma hos mig med smulans matrester i hallen och en nerkissad bur kändes allt bara så konstigt. Det var som att tiden under dagen stått och fortfarande stod stilla. På morgonen hade jag villat springa men nu var det ngt som tog emot. Jag försökte sträcka på mig och vara stolt. Vi hade gjort något väldigt viktigt och bra. Vi hade gjort något som är svårt för de flesta djurägare. Vi hade gett vår gamla kise ett värdigt och smärtfritt slut. Jo så smärtfritt som det går i alla fall. Vi hade inte fallit i fällan att till varje pris hålla henne vid liv, trots det kände jag mig bara tom och kunde inte få in ngn stolthet i mig just då.
Jag tvingade mig ut i löpspåret. Nu var det så pass länge sedan jag sprungit att jag skulle kunna springa ett långt härligt njutarpass. Jag åt några körsbär och vinbär längs med vägen. De var bara sura och beska. Inte heller hade jag ngn aning om hur länge sedan det var jag åt mat. Det kunde både vara för kort tid sedan eller för lång tid sedan. När jag hade sprunigt 49 minuter så tyckte min mage att det var dags att gå in i en buske. Efter det gick jag hem. Passet var tillräckligt långt. Det hade inte varit svårt att hålla nere pulsen men jag kände ändå att det var färdisprunget för den dagen. Jag ville inte mer.
Det var helt enkelt Smulans dag, och då får det ju vara det.
Idag saknar jag min Smula, det är tomt utan henne och tårar rinner ner när jag skriver detta, men då får det göra det då. Det är ju inte ofta man säger hejdå till en vän sen så många år...
Efter en härlig simtur på 1500 meter, bland vågorna vid sibbarpstranden i Malmö känner jag mig nu redo för att avsluta min tjejklassiker i Vansbro. Tänk då har vi sprungit på Lidingö, åkt skidor till Mora, cyklat vid vättern och slutligen simmat en km i en älv! Det har varit ett häftigt år
Observera skäggstubben. Bilden är inte från sibbarp utan från stugan. Jag hade precis simmat i den geggiga gyttjiga sjön...
