En dag med bara positiva överaskningar och inga negativa. Jag skulle till löplabbet i grannstaden och hämta pulsklockan. Oklart var det om jag skulle kunna ta bilen dit, men det kunde jag.
På ärendelistan fanns Ikea, löplabbet, byggskroten och bulltofta bygg. Jag funderade på ordingen, var lite rädd för att jag skulle få höra att garantin gått ut på pulsklockan. Efter en tråkig historia med en garantireparation av en dator, så litar jag inte längre på företagen. Å andra sidan fast det inte så många kvar av "Östen/stödis" enligt Ikea-katalogen.
Det blev Löplabbet först. Jag fick en ny pulsklocka. Suunto kunde inte reparera den gamla. Jag hade redan börjat fundera på en löparrygga. Att springa fram och tillbaka till gymmet med aerobicskorna i händerna är ju inte precis bekvämt. Så när ryggorna hängde där på väggen kunde jag inte låta bli att prova en. Den satt perfekt! Så den fick följa med hem. De andra ärendena flöt också på utan motstånd. Allt fanns inne allt fungerade och ingen betedde sig direkt illa. Jag fick till och med köpt de uppladdningsbara batterier jag ville ha till GPSen.
Jag vet inte vad jag var gladast över pulsklockan, löpareryggan eller bara att det gick så smidigt att uträtta så mkt
Det blir av 5 hela dagars skidåkning i funäsdalen. Oj vad vi har att göra. Listan av färdiheter som ska tränas in är lång. Jag ska lära mig stanna, svänga, diagonala upp för backarna, hoppa mellan spår... Listan kan säkert göras ännu längre.
Dessutom ska vi bo 5 personer i en stuga, bara det ett intressant projekt. Svärmor, svärfar, pojkvän, dotter och jag kan nog bli en spännande mix.
Äntligen! Äntligen! Äntligen, får jag ta på mig springskorna igen och ut och springa ett pass, men bara i 15 minuter. Riktningen är rakt mot ravinen. Ett fint ställe som är inte bara är nära hemifrån utan närmst av de fina ställena.
Jag glädjer mig redan när jag tar på mig skorna, så skönt det är att slippa armbågsskydd, knäskydd, hjälm och reflexväst. Sedan beger jag mig långsamt joggande ut. Efter 6 minuter vänder jag och springer så att det blir en 15 minuters runda. Det känns lite kallt i början men jag hinner i alla fall bli varm innan jag kommer hem med stumma trötta lår och vader. Frågan är om jag kommer att nå fram till ravinen nästa gång innan jag måste vända hem igen...
Vilken konstig känsla! Att få stumma ben efter 15 minuter!
Ja och så har jag pratat med sjukgymnasten igen, livrädd för att få börja på fem minuter tre gånger i veckan och med en ökning på 10%. Urlångsamt altså. Nu blev det inte riktigt så, så jag sprudlade av glädje och nästan hoppade jämfota ända hem.
Beskedet blev i stället; Börja på 15 minuter tre gånger i veckan och öka sedan med fem minuter per vecka, tills löppassen blir 40 minuter långa då 10% regeln börjar gälla. Yabbadabbadoooo. Och inte nog med det 5 minutersregeln gäller även om jag bara springer en gång i veckan! Yabbadabbadooooo.
Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra.. jag har väntat så länge på just denna dag..
Så var det dags att köpa skidor. Vi far iväg med full penningpung till till närmsta vasaloppsbutik. Väl där får vi köa länge. En stackars säljare håller på och mäter spann efter spann på skidor till kunden före. Och vi bara känner att om det ska vara så här svårt så kommer vi att få tillbringa hela dagen i butiken. Fullt så illa blev det inte bära nästan... Efter att han har hittat skidor till kunden före så bara försvinner han och en kort stund senare kommer en annan kille.
Nu tar det fart. Denna killen, en dalmas har ett helt annat säljsätt. Han delar ut pjäxor till tre kunder samtidigt och vi provar och står i. Jag trivs bäst med våra gamla rullskidpjäxor och dottern blir förälskad i ett par vita pjäxor. "Okej", säger han och dottern får hoppa upp på stativet. Innan tio minuter har gått har han hittat ett par skidor till henne. Hon tindrar nöjt mot de rödvita skidorna. Nu är det min tur. Först testar han ett par och ber mig nästan omedelbart att stiga av. Jag tittar förvånat på honom. "För mjuka", säger han. Nästa par åker fram. Undersökningen som följer är avancerad men snabb. Efter knappt tio minuter säger han. "Tycker du om dom?" Jag blir åter jätteförvånad. "Det är klart att jag tycker om dom. Jag ska ju åka tjejvasan idom!" svarar jag. Och så tittar jag ner på dom, ett par madshus som är blå och blommiga. "Till tjejvasan brukar det spela roll" svarar han.
En måltid och några varv extra på köpcentrat senare går vi tillbaka till skidbutiken och hämtar våra skidor. Vi passar också på att köpa skidväska valla och lite till. Kalaset går på 2300 trotts att jag redan har både pjäxor och stavar. Och så får jag ju köpa ut dottern från "de gamla pjäxorna" för 500 kronor. Det är dyrt att göra en tjejklassiker...
Äntligen var det dags 8 veckor har gått sedan stressfrakturen, ja egentligen 9. Jag cycklar iväg till friskis och svettis. Jag hade bestämt mig för att göra det där. Först får roddmaskinen en omgång och jag sneglar bort mot crosstrainern. Den brukar jag ju tycka om. Så tar lusten övertaget över fegheten. Kosan styrs åt vänster i stället för åt höger.
Jag kliver upp på ett löpband och väljer qickstart, trycker på +knappen, samtidigt som jag låter benen följa med, tills den visar 8 km i timmen. Jag springer så några minuter. Det känns klumpigt ovant. Var det verkligen så här man gör. Andningen kommer snabbt igång, kroppen blir varm och fuktig. Jag sänker hastigheten lite, vet ju inte ens hur fort det blir i minuter per km. löpbandet susar och mina steg dunsar. En flicka springer bredvid mig. Hennes fötter nästan klapprar. Några löpband bort springer en man med dunsande steg. Han sneglar lite på mig. Jag tycker mest att det är obehagligt, springa ska man göra ute, gärna ensam. Framför mig är det fönster, min överkropp speglar sig i dem. Jag tittar och tittar och ser bara mig. Till sist förstår jag vad som fattas. Det är ju hur fötterna och benen rör síg som är det viktiga.
Snart känner jag hur det spänner i vaderna och efter tio minuter går jag bort och gör några excentriska tåhävningar, sen går jag tillbaka till löpbandet igen och springer tio minuter till. Nu kändes det bättre. Jag springer igen. Kroppen vågar inte jubla, men inuti mig är jag glad, försiktigt glad.
Nästa vecka ska jag ringa sjukgymnasten och berätta att det gick bra och få en föreläsning om god i gångsättning av löpning. Jag vågar inte jubla. Jag vill inte ha fler stressfrakturer. En gång var illa nog...
