Nu när jag har fått diagnosen stressfraktur och därmed också löpförbud i hela åtta veckor. Nu ser jag min chans att minska tiden på funbeat. Jo, jag gillar absolut funbeat! Men eftersom det har blitt så många inlägg i forumen som inte tillför ngt och en lösning på det verkar långt borta, så ser jag faktiskt en möjlighet just i stressfrakturen, som hjälpmedel till att kunna minska på mitt internetberoende. Jag behöver ju inte hålla mig ajour i löparevärden, inte heller behövs ngn inspiration för löpträningen. Den gruppen blir ju bara ett irritationsmoment för mig. Jag blir irriterad för att jag inte får...
Så så är det! Mot nya tankar, mot nya vägar... eller rättare sagt spinningsalen here I come och tack gud för rullskidorna
Tur var i alla fall att besöket hos sjukgymnast föregicks av en mkt lyckad shoppingrunda. Tre nya BHar, 2 par jeans, två schalar och tre påsar kvalitetste hade jag lyckats få ihopa på ca två timmar. Så enkelt brukar det inte vara att hitta BH för mig
Så det var med ett leende som jag steg in på mottagningen...
Jag stog på två ben och på ett ben i taget. Han tittade framifrån och bakifrån. Jag låg på britsen och han bände och klämde. Det var inte mkt smärta han hittade. Jag tror jag har en oförskämt hög smärttröskel. Gåsteget filmades på löpband. Diagnosen blev som väntat. Domen blev hård. Du får inte göra ngt som gör ont i foten på 8 veckor. Vi hörs efter jul.
Just då kändes det tydligt och enkelt. Jag får inte springa och jag får inte gå så långt att det gör ont. Men idag under rullskidrundan kom den givna frågan. Vad betyder ont? Jag har ju slutat springa så fort foten har berättat att den finns, inte när det gör ont. Ont har det däremot gjort efteråt. I dag när jag körde en kort rullskidrunda, så kände jag av foten. Det gjorde inte ont. Det kändes inte häller som när "skadan" berättar att den finns utan snarare en svirrande, darrande känsla. Skoskav fick jag också och det bara sved till en gång. Skoskav som jag tidigare tyckte gjorde så ont, känns numera knappt alls. Hur ska jag då känna "skadans" berättelser att den finns...
Än så länge så verkar inte foten göra ont så då var det väl ngt annat som foten berättade för mig under rullskidrundan
Vilken skillnad det är på rullskidpass två jämfört med rullskidpass ett. Jag tog det fortfarande försiktigt, men jag kände en helt annan stabilitet och kontroll! Okej jag tappade balansen ibland, men kunde då utan större problem stabilisera upp det med en stav. Jag tror att jag kan komma att tycka om att köra rullskidor, pulsen går snabbt upp och jag känner att kroppen får jobba. Att åka fort nerför tror jag att det kommer att ta tid innan jag gillar.
Jag känner bara att jag ser ut som ett UFO. Röd löparjacka, svarta tights och till det blå cyckelhjälm, röd airtim, svarta skydd med röda kanter på knän och arbmbågar, och så rullskidorna och stavarna förståss. Fördelen är väl att ingen känner igen mig...
Och sen är ju frågan om det kan ersätta löpningen!?
Äntligen har jag fått ihopa allt. Lagom långa stavar (det var ett kapitel för sig) Rullskidor, pjäxor, skydd som jag så mkt väl behöver.
Lusten är stor. Fort på med kläder. Leta pulsband. Bindningarna kom jag på igår hur de funkar. Det var inte lätt. Instruktionsboken saknades...
Pjäxorna sattes på och skidorna. Så får jag ta mig ut ur lägenheten. Skidorna fastnar i alla trösklarna. Jag känner mig som att jag går på styltor. Ut på asfalten. Oj det rullar snabbt. Glömde visst hjälmen, nå det får gå ändå. Möter människor. "Det ser inte bra ut" säger den första spontant. "Det blir snart snö" säger nästa. Jag kan inte ha sett ut som en rutinerad rullskidåkare precis.
Och så ut på rundelen och rulla på. Ett varv tar fem minuter. Det går snabbt att lära sig. Ibland går det så fort att jag blir rädd, men det är rätt så kul. Klick klick, klick klickar stavarna. Nedförsbackarna skrämmer skiten av mig rent ut sagt. Men det tar vi en annan gång.
Jag hämnas mot den taskiga pulsklockan som placerat mig i AC1 genom att hålla på ända tills te blir 5.0 vilket tog 20 minuter och visst var det jobbigt men inte så jobbigt att det skulle vara ngn belastning för hjärtat. Ibland är pulsklockan korkad, helt enkelt.
Foten började göra ont nästan direkt, inte jätteont men ont i alla fall. Suck det betyder en veckas till löpvila. Jag får se det som en chans att börja utforska friskis och svettis gym. Kanske kan det också bli ett corepass på torsdag.
Så är det inget ont som inte för ngt gott med sig...
Upplysta av solens sken lyser de oranga höslöven mot mig. Vinden fläktar. Det kliar i mina ben, vill ut, vill ut, vill ut. Nej, nej, nej skriker förnuftet. Halsen svider ö gonen svider, näsan rinner och foten kommer att göra ont efter bara några meter.
Trösten i eländet är att foten har valt att göra ont samtidigt som förkylningen. Troligen så överansträngde jag den under Lidingö Tjejlopp, foten altså. Dessutom var det väl samma lopp som gav förkylningen en chans att ta plats i mig.
Dock är jag inte sjukare än att jag ska ta mitt sjukgymnastikspass idag. Jag ska dessutom köra en 2 minuters löpuppmjukning. Vi får se vad kroppen och foten säger om det. Två minuter idag, kan kanske ge klartecken till en 10 minuters löprunda på måndag. Om nu förkylningen, ja i alla fall det halsonda har försvunnit!
