Ett år som alla andra, eller... Nej, inte var det det...
Under vårterminen fanns det många träningshinder. Influensan stal minst tre veckor, hög arbetsbelastning 5 veckor. Därimellan hann jag precis komma upp i minimisträckan. Strategin var att springa långsamt för att i alla fall hålla mig springande. På vårruset satte jag ett nytt personbästa. Fem km på 28.51. Strategin att springa långsamt gav mig ett personbästa. Den personliga slutsatsen blev att man vinner bara man håller sig springande.
Efter den jobbiga arbetsperioden i maj och första veckan på juni, kommer jag igång igen. Jag hade få möjligheter att springa på morgnar och kvällar, därför sprang jag mitt på dagen med vätskebälte. Det är skönt det med. Motionsloppen krockade konsekvent med mina arbetshelger, trist men det får gå.
I slutet på juli eller i början av augusti, blir jag medveten om att vi ska springa Lidingö tjejlopp. Vi ska ju påbörja en tjejklassiker då. Jag sprang mer i backar, men ädå inte så mkt som jag skulle behöva. Framför allt började jag försent med det. Tre eller 4 rejäla backpass blir det i alla fall.
Lidingölopper var bara underbart. Stämningen var fantastisk, vädret var fantastiskt, vännerna som vi sov hos var både underbara och jättelyckliga. Ytterligare ett PB får jag där. Glad konstaterar jag att drömmålet en mil på 60 minuter är nära... men sen blev det inte mer
Tre dagar senare får jag för mig att springa en kort återhämtningsrunda. Då får jag ont i foten. Smärtan vill inte gå över. Så småningom bär det av till IMC i Malmö och katastrofen är ett faktum. Diagnosen blir stressfraktur och 8 veckors total löpvila.
Nästa lopp är nu tjejvasan, med huvudträning på rullskidor. Första rundan blir vinglig kort och leder till en skrapad handled, tredje till en knäckt stav... Men vad gör det för jag upptäcker att jag trivs på rullskidorna. Utmaningen att lära mig ngt nytt (och skräcken för tjejvasan) sporrar mig och får mig att jobba vidare träningspass efter träningspass. Först är det träligt och jobbigt, sen upptäcker jag att det går mycket bättre. Rundorna blir längre och längre och nu, troligen sista lånpasset detta året körde 2 timmar och 20 minuter. Tjugo minuter längre än jag hade planerat... Nu vet jag att min fysik kommer att gott och väl räcka till under tjejvasan.
Kort sagt så har träningen varit intensiv. Jag har bättrat mina löptider och tappat det igen, men jag har också lärt mig åka rullskidor. Det underbaraste av allt tror jag är att jag har visat mig själv att min kropp fortfarande kan lära sig nya saker. Jag har hittat ett träningsredskap som jag kommer att fortsätta att använde, kanske inte lika ofta och mycket men i alla fall ibland.
Jag måste ha blitt spritt språngade galen. Berätta inte för någon men jag satte faktiskt klockan idag. Fast jag inte skulle börja jobba förrän 13.00 så satte jag klockan på 07.00. Jag som egenltigen är nattmänniska har börjat sätta klockan tidigt, för att hinna med ett motionspass. Steg upp, åt snabbaste frukostvarianten, planerade turen, laddade vätskesystemet, tog på mig alla kläderna, pulsklockan, skydden, GPS osv... Och så gav jag mig iväg.
Väl ute, börjar jag åka. Luften är hög och nästan klar. Vita moln hänger långt uppe, sikten är fantastisk. Vägen jag rullar på är så gott som bilfri. Jag känner att jag får god fart fast stavarna tappar greppet ibland. Jag ler bara lite åt det, tycker det är bra att jag inte kan köra så fort och överbelasta min stackars kropp.
Efter fem kilometer passerar jag den 5 gården. Då rusar en liten hund ut från gårdsplanen, svart och kryllig, troligen en pudel, helt övertygad om att han måste försvara sitt revir. Jag känner verkligen att han är mig i hasorna men blir inte rädd. Skorna är hårda och hunden vill bara jaga bort mig inte skada mig, så jag blir inte rädd. Jag bara fortsätter att skida vidare. Hunden vänder snart tillbaka igen, nöjd över att ha jagat bort inkräktaren.
Efter ytterligare två kilometer passerar vägen järnvägen, hjulen hoppar i spåren. Usch att passera ett järnvägspår på rullskidor är inte lätt. Efter ytterliggare en km kommer jag till ett T-kors och blir helt ställd. Detta var inte planerat, jag måste välja. Egentligen spelar det ingen roll jag ska åndå vända om fem minuter men väljer att svänga vänster. Jag kör tillbaka och fastnar igen vid järnvägsövergången, måste man verkligen sakta ner. Jag pausar och kör sen vidare, förbi hundgården men ingen hund kommer, Kanske har matte/husse bättre koll nu eller så sträcker sig inte reviret över gatan. En annan rullskidåkare kommer på andra sidan vägen, han dubbelstakar i uppförsbacken. Det imponerar! Jag kör vidare. Det känns lätt. Jag tänker på hur det kändes för två veckor sedan när jag bara åkte halva sträckan. Det har hänt mkt med min kropp. Hjärtat har säkert fått ökad minutvolym men jag vet inte säkert, tar vilopulsen för sällan.
Sista pausen blir vid en busshållplats nere i en sänka, där är det alltid lä. De två sista muggarna med saftblandat te blir uppdruckna. Bussen står där och chaffören och jag börjar prata. Han ställer en massa frågor om rullskidåkningen och önskar mig lycka till med tjejvasan. Nu är det bara två kilometer kvar hem och min kropp börjar bli rejält trött. Jag bara ler åt det. Här är det mkt halkbekämningsgrus, men kör jag nära häcken så slipper jag nästan allt gruset.
Det blev 112 minuter, nöjd far jag iväg till jobbet
Jag sov, plötsligt så gungade fönstret till och sängen gungade lite längre. Jag satte mig upp och försökte först titta ut efter lastbilen. Jag trodde att det var en stor lastbil som kört förbi nära och försökte därför titta ut genom fönstret för att se den. Men varför skulle det vara intresant att titta på en lastbil tänkte jag och lade mig ner och somnade igen, sov sedan gott och länge.
Efter en lång natts god sömn vaknade jag och gick upp och blev snart varse om att det varit en jordbävning med epicentrum ett par mil ifrån mig.
http://earthquake.usgs.gov/eqcenter/recenteqsww/Quak...Inte precis vad jag hade väntat mig...
Rullskidrundan i förrgår var väl mest som vanligt, eller?! Jag började med att välja fel väg. Jo, visst förstod jag att grusvägen var ett riskprojekt, men jag var nyfiken hade ju fått höra att "det var avstängt nere vid reningsdammarna". Jag ville se vad som egentligen händer där. Liten återhämtningsrunda var det tänkt som, så jag valde en sträcka med många svängar så att jag kan låta bli att bara satsa på fart. Och den där sträckan på grusvägen är ju kort... Vägen var i betydligt sämre skick än jag trodde, tydligen har de kört med tunga maskiner även på den. Äh ett styrkepass tänkte jag och rullade vidare. Tungt var det och jag kämpade på duktigt med stavarna. Det var nog den långsammaste sträckan någonsinn med rullorna.
När jag sen väl kommer ifrån grusvägen, börjar stavarna klicka sig metodiskt framåt som de brukar och fötterna svingas framåt en i taget. Rörelsen flyter mjukt målinriktat. Jag trycker ifrån med stavarna och släpper dem i rörelsen precis som man ska. Jag känner att bålens muskler stöttar stavandet. Plötsligt bir det så visuellt, troligen tack vare de färska minnena från grusvägen.
Jag ser skillnade mellan mina första rullskidpass och en enorm glädje sprider sig inne i kroppen. Jag passar på att känna efter och att njuta av känslan, låta den fylla mig och unnar mig att stanna kvar i den. Jag känner också att det verkligen går fortare nu. Inte för att hastigheten spelar så stor roll, det handlar ju bara om vilka hjul man har, utan för att det är en förändring.
Jag har helt enkelt lärt mig åka rullskidor! Jag gamla kärring kan ju faktiskt lära mig saker. Skönt härligt underbart
En fundering stannar kvar i mig. Är det rullskidorna som har gett bålstabiliteten eller är de core-träningen som stöttar mig i rullskidandet. Kan rullorna hjälpa mig att behålla bålstabiliteten eller...
Härligt var det i alla fall
Det ska vara minst två pass rullskidor per vecka och antingen ett pass spinning eller ett tredje pass rullskidor. Rullskidspassen kommer att delas in i ett långpass, som ska sträva efter att förlängas varje gång med målet att jag innan tjejvasan ska ha varit ute i tre timmar. Innan jul ska jag ha rullat en mil på dem, vilket med dagens tempo kan innebära ett pass på 90 minuter. Det andra rullskidpasset ska vara ett pass för träning av stakning. Stakpasset ska struktureras mha pulsklockans intervallfunktion så att jag inte råkar staka lite lite. Råkar det bli extra pass med rullskidorna får det antingen bli vilopass eller rullskidstyrka. Styrkepass på rullskidor ser jag som pass i tungare teräng mjukare banor och en hel del uppför.. nerför är ju spännande på sitt sätt.
Nu har jag ju provat två corepass och jag bedömer dem som mkt bra bålstabilitetsträning. Min sjukgymnastik som jag har tragglat med så länge innehåller också bra bålstabilitetsträning, men inte mer än att core passen har gett mig grym träningsvärk. Så nu ska jag under en månad ersätta sjukgymnastiken med core och minst två ggr i veckan fram till jag slipper träningsvärken. Rodd och ellipskanske lite mer skidstyrka kan köras i samband med corepassen men bara om jag hinner och känner för det. Det kan ju vara kul att känna om jag förbättrar tex vindrutetorkaren...
Jo så illa är det! Tränar jätteflitigt men sjukgymnastikprogrammet går tyngre och tygre. Jag gör det i alla fall. Nu tror jag att jag har kommit på varför. Jag har ju löpförbud, eller springförbud eller vad man ska kalla det, tack vare stressfrakturen. En period kände jag ju att löpningen höll uppe bålstabiliteten, den var ett komplement till sjukgymnastiken fast lite tvärtom. Sjukgymnastiken kompletterade löpningen. Sen ökade vi upp sjukgymnastiken och så löste det sig och jag slapp skadekänning bara för att jag inte hann springa på några dagar.
Nu har jag inte ont, däremot så känner jag att jag inte riktigt orkar hålla kroppen när jag åker rullskidor. På slutet av passet så känner jag verkligen att kroppen tappar all stabilitet. nu har jag faktiskt kommit på en lösning, eller i alla fall en hjälp till att lösa problemet eller snarare hindra att det blir ett problem. När jag kör ellipsmaskinen ska jag hädanefter inte hålla i handtagen utan hålla händerna bredvid handtagen och vifta som om jag höll i handtagen, det är mkt jobbigare när när man håller i handtagen! Men vad gör man inte för att slippa få ont...
Min röda airtrim är uppseendeväckande. Jag använder den redan nu för att slippa ont i halsen dagen efter träningen. Inte desto mindre känner jag mig som ett ufo där jag rullar fram på rullskidor med armbågsskydd, knäskydd hjälm och så airtrimmen förståss. Nu börjar jag bli lite mer avslapnad på rullskidorna och har då tid att titta på folk som jag möter. En stackars tonårstjej på cykel blev fullständigt vettskrämd. Många tittar, jag brukar möta dem med ett leende.
Idag började människor prata mig. De undrade vad airtrimen var och varför jag hade den. Tre barn, två killar och en tjej, i tidig skolålder började också prata med mig. De undrade varför jag hade airtrimen, varför jag hade rullor, om det var rolig och om det går fort. Det slutade med att vi tävlade i kapp. Jag på rullorna och den ena killen springande. Det skulle vara kul om vi kunde göra om det en annan gång, när jag har tränat mer.
Inte trodde jag att airtrimen skulle bli en kontaktskapare
Nu när jag har fått diagnosen stressfraktur och därmed också löpförbud i hela åtta veckor. Nu ser jag min chans att minska tiden på funbeat. Jo, jag gillar absolut funbeat! Men eftersom det har blitt så många inlägg i forumen som inte tillför ngt och en lösning på det verkar långt borta, så ser jag faktiskt en möjlighet just i stressfrakturen, som hjälpmedel till att kunna minska på mitt internetberoende. Jag behöver ju inte hålla mig ajour i löparevärden, inte heller behövs ngn inspiration för löpträningen. Den gruppen blir ju bara ett irritationsmoment för mig. Jag blir irriterad för att jag inte får...
Så så är det! Mot nya tankar, mot nya vägar... eller rättare sagt spinningsalen here I come och tack gud för rullskidorna
Tur var i alla fall att besöket hos sjukgymnast föregicks av en mkt lyckad shoppingrunda. Tre nya BHar, 2 par jeans, två schalar och tre påsar kvalitetste hade jag lyckats få ihopa på ca två timmar. Så enkelt brukar det inte vara att hitta BH för mig
Så det var med ett leende som jag steg in på mottagningen...
Jag stog på två ben och på ett ben i taget. Han tittade framifrån och bakifrån. Jag låg på britsen och han bände och klämde. Det var inte mkt smärta han hittade. Jag tror jag har en oförskämt hög smärttröskel. Gåsteget filmades på löpband. Diagnosen blev som väntat. Domen blev hård. Du får inte göra ngt som gör ont i foten på 8 veckor. Vi hörs efter jul.
Just då kändes det tydligt och enkelt. Jag får inte springa och jag får inte gå så långt att det gör ont. Men idag under rullskidrundan kom den givna frågan. Vad betyder ont? Jag har ju slutat springa så fort foten har berättat att den finns, inte när det gör ont. Ont har det däremot gjort efteråt. I dag när jag körde en kort rullskidrunda, så kände jag av foten. Det gjorde inte ont. Det kändes inte häller som när "skadan" berättar att den finns utan snarare en svirrande, darrande känsla. Skoskav fick jag också och det bara sved till en gång. Skoskav som jag tidigare tyckte gjorde så ont, känns numera knappt alls. Hur ska jag då känna "skadans" berättelser att den finns...
Än så länge så verkar inte foten göra ont så då var det väl ngt annat som foten berättade för mig under rullskidrundan
Vilken skillnad det är på rullskidpass två jämfört med rullskidpass ett. Jag tog det fortfarande försiktigt, men jag kände en helt annan stabilitet och kontroll! Okej jag tappade balansen ibland, men kunde då utan större problem stabilisera upp det med en stav. Jag tror att jag kan komma att tycka om att köra rullskidor, pulsen går snabbt upp och jag känner att kroppen får jobba. Att åka fort nerför tror jag att det kommer att ta tid innan jag gillar.
Jag känner bara att jag ser ut som ett UFO. Röd löparjacka, svarta tights och till det blå cyckelhjälm, röd airtim, svarta skydd med röda kanter på knän och arbmbågar, och så rullskidorna och stavarna förståss. Fördelen är väl att ingen känner igen mig...
Och sen är ju frågan om det kan ersätta löpningen!?
Äntligen har jag fått ihopa allt. Lagom långa stavar (det var ett kapitel för sig) Rullskidor, pjäxor, skydd som jag så mkt väl behöver.
Lusten är stor. Fort på med kläder. Leta pulsband. Bindningarna kom jag på igår hur de funkar. Det var inte lätt. Instruktionsboken saknades...
Pjäxorna sattes på och skidorna. Så får jag ta mig ut ur lägenheten. Skidorna fastnar i alla trösklarna. Jag känner mig som att jag går på styltor. Ut på asfalten. Oj det rullar snabbt. Glömde visst hjälmen, nå det får gå ändå. Möter människor. "Det ser inte bra ut" säger den första spontant. "Det blir snart snö" säger nästa. Jag kan inte ha sett ut som en rutinerad rullskidåkare precis.
Och så ut på rundelen och rulla på. Ett varv tar fem minuter. Det går snabbt att lära sig. Ibland går det så fort att jag blir rädd, men det är rätt så kul. Klick klick, klick klickar stavarna. Nedförsbackarna skrämmer skiten av mig rent ut sagt. Men det tar vi en annan gång.
Jag hämnas mot den taskiga pulsklockan som placerat mig i AC1 genom att hålla på ända tills te blir 5.0 vilket tog 20 minuter och visst var det jobbigt men inte så jobbigt att det skulle vara ngn belastning för hjärtat. Ibland är pulsklockan korkad, helt enkelt.
Foten började göra ont nästan direkt, inte jätteont men ont i alla fall. Suck det betyder en veckas till löpvila. Jag får se det som en chans att börja utforska friskis och svettis gym. Kanske kan det också bli ett corepass på torsdag.
Så är det inget ont som inte för ngt gott med sig...
Upplysta av solens sken lyser de oranga höslöven mot mig. Vinden fläktar. Det kliar i mina ben, vill ut, vill ut, vill ut. Nej, nej, nej skriker förnuftet. Halsen svider ö gonen svider, näsan rinner och foten kommer att göra ont efter bara några meter.
Trösten i eländet är att foten har valt att göra ont samtidigt som förkylningen. Troligen så överansträngde jag den under Lidingö Tjejlopp, foten altså. Dessutom var det väl samma lopp som gav förkylningen en chans att ta plats i mig.
Dock är jag inte sjukare än att jag ska ta mitt sjukgymnastikspass idag. Jag ska dessutom köra en 2 minuters löpuppmjukning. Vi får se vad kroppen och foten säger om det. Två minuter idag, kan kanske ge klartecken till en 10 minuters löprunda på måndag. Om nu förkylningen, ja i alla fall det halsonda har försvunnit!
Vädret var underbart solen sken men det fläktade litegrann. D och jag småjoggade lite innan vi ställde oss i startgrupp 5. Strategin att ställa oss långt till höger i fältet ,för att sedan få en smidig start på loppet sprack och vi hamnade i stället mitt i fältet men näst längst fram. Vi skulle rusa på fram till den branta backen och sen gå för att inte köra slut på oss. Att rusa fram gick bra men stigen var så smal att jag inte vågade gå förrän det blev riktigt brant. Det kändes knasigt. Tänk om vi stoppade upp alla andra genom att gå där. Jag höll långt till höger och D var bakom mig. När sluttnignen planade ut började jag springa igen och D höll sig bakom mig i ungefär fem minuter, sen bara försvann hon. Jag sprang på och kände snart den bekanta uppflåsningen som kommer innan lungorna blev varma. Strategin var att springa fort i utförslöporna och gå där det var brantast uppför. Inte fabian visste jag att det skulle vara så många backar. Det var ju aldrig egentligen plant, utan massvis med småbackar upp och ner hela tiden. Jag gick vilse i banprofilen, som jag förresten hade lyckats sätta upp och ner runt handleden. Så jag fick liksom vrida handen för att förstå. Efter halva banan förstod jag inte den längre, kanske inte bara för att den satt på fel håll. Jag tycker faktiskt att den var dåligt ritad. den borde varit ungefär dubbelt så stor och med mycket mer detaljer.
Ner gick det jättefort och jag sprang om en massa kvinnor. Uppför gick jag och passade på att titta på alla kämpar som envisades med att springa, i bland nästan långsammare än jag gick, sen sprang jag om dem och några till i nerförslöporna. Jag till och med hörde någon säga "OJ, vad det går undan". Jag undrar vad den damen tänkte när hon sedan sprang om mig uppför.
Trotts den taktiken höll sig pulsen hela tiden högt uppe. Igenomsnitt låg den på 176 och det trotts att jag startade klockan ungefär två minuter innan loppet
Hela tiden kunde jag driva mig att fortsätta springa nerför trotts att pulsen låg högt, genom mantrat "du får inte gå förrän det bär uppför". Nackdelen var väl att uppför är ett relativt begrepp, en gång gick jag när det nästan var plant, men jag orkade inte mer helt enkelt.
En stund efter att jag hade passerat 2km-kvar skylten förstod jag att jag sprang mot personbästa och då var det ju bara att fortsätta springa fast krafterna nästan var slut. När en km var kvar började publiken runt spåret tätna och jag fortsatte springa. Framme vid målområdet ville jag bara gå, men det skulle ju vara pinsamt. Bilder av slutkörda maratonlöpare åkte genom huvudet. Jag tänkte att jag nog såg ut som en sådan. Precis när fötterna passerat mållinjen stannade jag, orkade inte längre och hon med tennisracketen ssträckte sig fram för att kunna få kontakt med mitt chip samtidigt som jag tog ett halvt steg. klockan stod på 15:15 vilket gav tiden 65 minuter. Förra gången jag sprang en mil var det på 69 minuter
Och det skyller jag på löpningen! För inte har de passat hela tiden för då hade de ju varit utslitna för längesedan. Mina gamla älsklingsbyxor är det. De satt som ett par handskar då, mjukt och fint slöt de sig om benen och baken. Eller gjorde de det, satt de inte lite väl tight redan då, jag tror inte det och en skillnad som skulle kunna vara en försämring är att de inte är så sköna att cyckla i. Men gick jag i dessa under en period då jag cycklade då??? Jag vet inte. Jag vet ju inte ens exakt hur gamla de är. Jag kommer ihåg ett par jeans som jag hade som tonåring och som jag lappade och lappade tills det var mer lappar än orginaltyg. De hade jag när jag var 15 år och sen köpte jag dessa... Det kan ju inte stämma. Det borde ju ha varit några par byxor emellan men jag beräknar dem ändå till tiden precis innan eller efter min dotter föddes. Sen dess har kroppen formats, formats om deformerats och slutligen omformats, eller kanske tillbakabildats... Min kropp har helt enkelt sett olika ut beroende på vad jag tränat och var jag jobbat, inte beroende på jobbet utan mer beroende på hur mycket jag cycklat...
Jag hittade dem när jag skulle fylla på den nya fina garderoben med mina kläder. Jag lovade mig heligt att jag inte skulle stoppa i ngt i den som inte passade och inte heller ntg som jag inte använder. Det var bara att prova på. Betydligt mindre än jag trodde kastades. Endel hade ju modeller som jag bara inte kunde tänka mig att ta på mig och de var ju lätta att slänga. Jag kände mig löjlig när jag skulle ta på dessa jeansen men så paff jag blev, när de passade.
I söndags sprang dottern och jag ett milspass i skrylle igen. Optimistisk som jag är så föreslog jag att vi skulle springa i 7 minuters tempo och det gjorde vi hela vägen. Till och med i slutet när det blir så backigt och jobbigt fortsatte vi hålla 7 minuters tempot. På tiden 70:08 kom vi fram. 4 minuter snabbare gick det, än för 14 dagar sedan. Men jag kände att jag faktiskt var så gott som helt slut när vi kom fram, så ett långsamt långpass blev det ju inte... Trotts det är jag bara så nöjd med den turen. Nu vet jag ju inte hur backig skryllemilen är jämfört med LT men de är i alla fall båda rejält kuperade.
Idag sprang jag själv ett litet kort vilolöppass som kändes jobbigare än det borde behöva vara. Beror det på att jag håller på att bli sjuk eller på att det var första gången efter det tunga söndagspasset.
I flera år har jag gått omkring med ett stycke gråsvart tyg framför ögonen. Ja inte bokstavligt talat så klart. Nu har färgerna skiftat. I bland vandrar jag omkring i ett alldeles kritvitt välbelyst flor, som gör så att allt omkring mig gnistrar och lyser av dess inneboende skönhet. Då är lyckan enkel och rättfram, jag är glad helt enkelt. Andra dagar har jag en varmt gyllenröd väv framför mig som förstärker alla intryck. De dagarna är jag förälskad, då känner jag alla känslor intensivt alla färger blir starkare och individer blir mer kärleksfulla och de som inte är kärleksfulla får mig att lära mig saker som är ännu viktigare än kärlek. Jag är omgiven av gärlek och värme som gör intrycken av de röda höstlöven ännu intensivare.
Så just nu bryr jag mig inte om att jag inte hunnit träna upp mig till LT. Jag kan springa en mil och det känns jättebra. Jag har inte hunnit städa bort de överflödiga möblerna efter garderobsbygget. Jag har haft så mkt annat kul för mig som berör min framtid, att stöket har fått vänta. Missen att planera in akademiska rodden en vecka innan lidingö gör inget heller. Att ro kommer att bli kul, helt enkelt. Att springa LT kommer också att bli kul och jag kommer dessutom att ha en tid som blir lättare att slå på LT nästa år.
Livet är kul
Vilopulsen altså! Det är så skönt när allt känns struligt och allmänt motigt. Garderober, ansökningar, optiker, jobb, jobb, jobb. Aldrig hinner jag träna så mkt som jag vill. Provisorium hemma, hittar inte mina kläder, glömmer bort att handla mat. Det är inte jobbigt bara så mkt.
Proppen har lossnat. Garderobsväggen har kommit. Jag bygger och bygger. Förankringen i väggen fungerar inte, jag får uppfinna en ny. Jag handlar vinkelhjärn och dörrstoppar. Hjälp vad ska jag äta nu! Handla på coop nära runt hörnet eller färdig kebab-rulle.
Sitter på jobbet, mitt i natten. Jag vakar över en sovande patient. Min pulsklocka är på och pulsbandet. Stolen är tillbakalutad, nästan som en hjärtsäng. Jag tittat på klockan, andas lugnt och stilla, blundar ibland, tittar ibland på klockan, ser hur siffrorna blir lägre och lägre. Flera gånger landar det på 43 innan den går upp igen. Tidigare när jag har gjort så här så har pulsen hamnat vid vilopulsen, altså så måste min vilopuls ha sjunkit 5 slag de senaste månaderna.
Det är så sjönt att ha ett kvitto, något som visar att det ändå går bra... och det får jag ju...
I onsdags var jag och dottern på box på friskis och svettis. På torsdagen var jag helt slut, som väntat och träningsvärk i armar bröst och skuldror. På fredagen hade jag dessutom ont i skenbenen.
Det som däremot inte var väntat var att jag varken hade ont i gumpmusklerna, låren eller vaderna. Magen hade jag förvisso träningsvärk i men det tror jag kom från att jag hade kört planka med cirklande ben på tisdagen och den tog där den skulle.
Så nu vet jag att jag om jag bara kompletterar rehabprogrammet med armhävningar så har jag ett bra allsidigt program, som jag ändå kör hemma regelbundet och som gör att jag slipper nästan all träningsvärk.
Rehabträningen gör visst nytta, mer nytta än jag trodde
Jo i förrgår skulle jag köra backintervaller enligt ett koncept på en annan hemsida. Jag valde ut och mätte en enkilometers slinga med ett par rejäla backar på, som jag visste att man skulle göra. Jag tog på mig skorna och gav mig ut, men glömde att läsa igenom precis hur man skulle göra...
Ähhh tänkte jag kör lite fartlek på rundan i stället. Och det gjorde jag. Humöret var sådant att jag tog i för kung och fosterland. Pulsen pinnade fint uppåt när jag rusade i uppförsbacken sen sänkte jag farten till pulsen nådde ner till runt 170-strecket sen rusade jag igen, sen satte jag fart igen och rusade till pulsen nådde runt eller över 180 och så sänkte jag igen. Så höll jag på i tre kilometer sen sprang jag hem.
Inte tänkte jag på att jag skulle jobba hela natten sen. Jag var som en dö sill ändan fram till mitt i natten. Kraften återkom på småtimmarna, då man bör varva ner, då gick jag i stället in i hypoman fas och satte en fantastisk fart med en massa gojs. Kanske inte alls så dumt men det hade ju varit trevligare om jag funkat bra på förnatten i stället då jag behövs mer
Inte heller tänkte jag på att jag även dagen efter skulle vara som avsvimmad. Nu dag två efter har jag fortfarande träningsvärk men den börjar lätta i alla fall.
Det började med att jag ville ha ordning på mina saker. Beställde en garderob eller rättare sagt två, en meter långa, garderober. I helgen åkte skrivbordet ut ur sovrummet och två bokhyllor tömdes och flyttades för att kunna ställa sängen där skrivbordet stått. Av ngn anledning fick jag inte satt tillbaka böckerna på plats medetsamma.
På måndagen kom då äntligen en massa platta paket. Full av iver satte jag igång med att packa upp och montera men hinner inte längre än till första kartongen innan jag upptäcker att den ena garderobsstommen var skadad och får reklameras. Nåväl tycker jag. Alla de kollin som är hela kan jag i alla fall montera, så långt det går, och så kan jag ju alltid inspektera så att allt är med, i de andra kartongerna, innan jag ringer företaget. Sagt och gjort.
Garderobstommen tog förvisso några timmar men annars gick det fort och lätt. 26 timmar efter att jag mottagit lasset är det klart. Inte för att det gör ngn nytta. Det känns inte mkt lönt att börja flytta om kläderna, bara för att katten ska få provligga i den nya garderoben. Skjutdörren kan inte monteras förrän båda stommarna står där ihopasatta och allt... Och det tar en vecka innan den nya kommer... Inte heller kan jag kasta skrivbordet den gamla byrån mm... Jag får ju inte plats. Jag hittar inte mina kläder, verktyg m.m..
Med hypomaniska hormånnivårer så kommer nästa ide! Jag ska måla bokhyllorna nu, okej bara ramen inte hyllorna. Jag kastar mig över lådan med målargrejor och upptäcker att: av de tre färgburkarna jag råkar äga innehåller två, just de två färgsorterna som jag behöver till mina bokhyllor, däremot så har rollern vandrat vidare. Efter bokhyllejonglering och slipning på uteplatsen är klockan tio i sex. Jag kastar mig på cyckeln och styr kosan mot färghandeln för inköp av roller. Snabbt som attan grundmålar jag den ena hyllan. In i duschen snabbt, hastigt mikrad mat och iväg till jobbet precis i tid.
Träningen blir lidande... Njae jag är ju ändå förkyld, så mkt träning kan jag ju inte hålla på med. Och träningskläderna kommer att få det så fint i den nya garderoben.
Nu är jag glad igen! Tack vare kaoset målar jag de där eländiga gamla hyllorna. Sovrummet kommer att bli jättefint och allt färdigt på en gång
Inte tänkte jag att det kunde bli så bra när jag såg den trasiga spånplatteskivan...
Jo! äntligen har vi fått tag i varandra och till och med pratat i telefon. Denna tjejen är en av mina mest fantastiska vänner. Jag njuter av den glädje och lycka det innebär att bara få träffas.
Hämtning vid stationen och sen får vi umgås en eftermiddag och kväll. På söndagen så kör hon oss till loppet, stannar där och hejar oss in i mål. Jag är inte van vid hejjaklack så jag är helt salig bara av det. Väskorna får ligga i bilen och sen far vi och fikar och sen till tåget och så bär det av hem igen. Festen är slut, för den gången. Tillbaka hem till tråkiga vardagen... Och så börjar förberedelserna till tjejvasan
Jag tog på mig skorna, de knallblå strumporna och lade mig i plankställning! Det var egentligen helt fel. Jag var hungrig men ville inte vänta tillräckligt länge efter maten sen. Jag kände ingen planklust. Radion tuggade på med ngn tittarfrågevariant, en ovanligt tråkig sådan. Det var varmt jag hade glömt sätta på fläkten. Jag hade till och med glömt sätta på pulsbandet. Det brukar ju kunna roa mig.
Jag smålog åt mig själv hur kunde jag tro att jag skulle kunna planka länge under dessa förhållande. Jag räknade bråktal och procent. Jag räknade med att åtminstonne kunna planka i 3 minuter. När tjugo secunder hade gått tänkte jag "nu har jag stått en niondel av tiden". När trettio secunder hade gått tänkte jag "nu har jag stått en sjättedel av tiden". När två minuter hade gått tänkte jag "nu blir det snart jobbigt". Men det blev det ju inte, inte då i alla fall. Jag försökte koncentrera mig på radion. En amerikansk ambassadör svarade på engelska och sen översatte reportern.
Tre minuter har gått. Förra långplankan klarade jag i tre minuter. Fortfarande var det inte speciellt jobbigt, bara lite. En svag darrning börjar komma vid fyra minuter. Hjälp vilket är mitt rekord, tänker jag då. Kan det vara 4:20 kanske. Jag ska slå det. 4:30 darrningen ökar, men då ser jag 5 minuters gränsen närma sig. 4:40 darrningarna går över i skakningar men nu har jag bestämt mig. Jag ska till 5 minuter idag! Jag ska klara det! Jag klarar det. Så fort klockan passerat 5 minuters gränsen släpper jag ner mig! Glad och nöjd men jag hade nog klarat lite till...
Fullständigt oväntat! Socialt arrangemang.. åker med jobbet till vårruset i grannstaden.
Tänker. Jag ska bara genomföra detta. Det kommer att vara fullt med människor i vägen och jag har varit så skröplig denna våren. Först influensa och sen "nästan skadad" mest hela tiden. Jag har hanterat detta genom att träna mig i att springa långsamt. Målet har varit att klara av att springa med pulsen i zon 1 hela tiden.
Så kom jag till vårruset med låga förväntningar, en kass vätskebalans, hungrig och tom kissnödig. Vi hamnar i första startgruppen tack vare min kollega med vassa armbågar... Jag bara skämdes "Springa fort gruppen" men jag hade skämts ännu mer om jag skulle tvinga mina kollegor att backa ett startfält... :'(
Så börjar vi springa sakta. kollegan säger ;"Stick du iväg bara!" och jag svarar; "Amen jag brukar ju springa så här sakta". Plötsligt är hon borta och jag bestämmer mig för att bara ge mig hän och flyta med. Det går fort men jag tänker inte så mycket på det. efter ett tag hör jag en mamma säga till sin dotter; "Nu är det knappt halva kvar!..." Jag tittar på klockan och blir jätteförvånad. Jag har ju sprungit i 5 min/km tempo. Jag har ju aldrig sprungit fortare än 6 min/km. Springer vidare, missar vätskekontrollen, passerar tre km, börjar känna mig trött.. går en liten bit, men springer snart igen, tycker det är tråkit och springer vidare, blir tröttare och tröttare, undrar om det inte ska ta slut snart. Plötsligt ser jag skylten 150 m kvar och förstår att jag springer mot personbästa, jag ökar, fast bara lite orkar inte mer. Jag springer allt vad jag kan. Och klockan står på 28.51 när jag passerar den. Wow vilken känsla! Fattar knappt att det är sant!
Det lönar sig att springa lånsamt
Precis så känns det med min kropp idag. Efterhand som jag förstärker den ena svagheten så dyker den andra upp.
Det började för tre år sedan med ett muskelfäste till en stjärtmuskel, nu efter tre år med flera olika skadeteorier och en hög stegring på belastningen i sjukgymnastiken, är det äntligen bra.
Sen kommer vaderna smygande. Första gången var det vanlig enkel kramp och startegin för att lösa det problemet var enkel. Hur jag fick krampen att släppa har jag glömt men läkningen skapades genom att jag sprang långsamt fem minuter, stretchade vaderna så att det blev genomblödning i dem och sprang fem minuter till. Sen envisades de med att göra ont då och då, sakta men säkert mognar beslutet att göra ngt. Och en dag bestämmer jag mig för att göra excentriska tåhävningar, med en fruktansvärd träningsvärk som följd. Jo jag har mer i den planeringen...
vid nästa löptur, känner jag att vaderna finns men de gör inte ont så jag fortsätter att springa. När jag har slutat springa så gör det däremot ont, men inte i det jag kallar vaderna utan i muslker som troligtvis hjälper till att stabilisera fotleden...
Länk ett: muskelfäste -> länk två vader -> länk tre fotstabilisering -> länk fyra vad blir det? trösterikt är ju att det tycks vandra neråt på kroppen så det är bara fötterna kvar. Hjärnan vekar ju hålla än så länge i alla fall...
