I lördags gjorde jag det! Sprang ett lopp. Äntligen dök det upp ett lopp på en distans jag kan springa, på ett rimligt avstånd att köra till. Lergöksloppet i Ängelholm.
Det var en upplevelse, både jobbigare och roligare än jag trodde. Jag gick ut för hårt, det säger ju alla men det gjorde jag. Jag hamnade helt enkelt långt fram när man stod och skulle starta och då blev det logiskt att springa ungefär som de andra. Efter högst fem minuter började det riva i halsen och pulsen for iväg av bara attan. Det var bara att försöka ta förnuftet till fånga och börja bromsa, men att det skulle vara så svårt. Det tog jättelång tid innan jag hade nått mitt normala löptempo och jag andades tungt nästan hela loppet. Att många springer om är så svårt att acceptera.
Härligt och konstigt att höra mitt namn ropas upp när jag gick i mål.
När jag kom till upploppet hade jag mer att ge, men jag förstod inte det, utan traggade vidare en stund till. Nästa gång fattar jag fortare, tar det lugnare i starten och får en bättre tid.
En annan sak som var svår att få till var stretchingen, helt oväntat. Jag ska nog redan innan loppet hitta en plats som passar till stretchingen och planera in min stretchstund.
Ytterligare en erfarenhet rikare. Tänk att det finns så mycket kvar att uppleva.
