Denna perioden har varit så jobbig och så fantastisk. Plötsligt så känner jag att det är möjligt och så organiserar jag och sätter igång. Jag gör bra saker och sämre saker... så som det är i livet.
När kursen är mer kvävande än jag trodde var möjligt så kommer dottern hem till mig och lagar mat, massvis med mat för att mamma behöver det. Hon sätter sina studier åt sidan för att jag ska klara av mina och är bara så underbar. Och så bakar hon bröd och kommer med det.
Pojkvännen som hamnat utanför klagar inte över att jag inte hinner träffa honom utan berömmer mig i stället när jag lyckas med planeringen av studierna. Han vill också hjälpa till, med det som han är bra på, men hinner sällan då jag ständigt är med nöd och näppe klar i sista minuter innan inlämmning.
Jag sover dåligt, spottar fräser och är ständigt trött och sliten. Mitt i omställngen att börja studera känner jag mig ensam. Alla kompisarna på kursen har gått direkt och ingen har någon aning om hur det är att kunna all teori men att ändå behöva mer tid till skrivprocessen. Då finns mina fantastiska nära som bara är så fina och supportiva och finns trots att jag knappt finns för dem.
Tack för att jag får ha dem!
