Jag håller på och återerövrar tron på mig själv. Det är så roligt att plugga att jag prioriterar bort mina egna behov, samtidigt är ett behov just att visa för mig själv att jag kan. Det går inte ihop...
Jag känner det som att jag balanserar på en knviskarp egg som sakta slipar sig själv. Trillar jag åt det ena hållet så är jag dum, trillar jag åt det andra hållet så är jag lat, står jag kvar så klyvs jag som ett vedträ. Den ena halvan hoppar åt det ena hållet och den andra åt det andra...
Dra ett djupt andetag och ett till. Ja visst det tar längre tid för mig att skriva denna labbrapporten, men det är inte så konstigt. Det är flera år sedan jag skrev en sådan förra gången och då var den på svenska nu är den på engelska. Efter att ha dragit några djupba andetag till så har jag sansat mig. Jag är i en igångsättningsfas efter ett långt uppehåll och jag hänger ju med. Att jag behöver en dag till att skriva på får kursledningen ta. Nästa labrapport kommer att gå snabbare att skriva.
Så var det ju med de andra sakerna som kändes jobbiga de första veckorna. Jag kommer in i det. Det går ju egentligen som en dans.
Gjuta geler och bereda prov. Kursledningen har bestämt att det är här som momentet med riskbedömingspapperet ska komma in. Bland annat akrylamid ska slås upp. Förra gången jag gjorde det var på en av grundkurserna för evigheter sedan. Då slog man upp i böcker på labbet och skrev det i sin labb-bok.
Nu finns databaserna på nätet och man skriver det på en speciell blankett, för sin egen skull. Det är jag som ska slippa att drabbas av olyckor och sjukdomar. Varför har jag inte skrivit dessa sedan grundkurserna, jag har ju labbat på fördjupningskurser... en fundering.
Under akrylamid, som arbetarna duschade i tunnlarna på hallandsåsen, lyser en stor läbbiga dödskalle. Det gick ju inte bra för tunnelarbetarna på hallandsåsen heller, de fick nerskador, undrar om någon av dem fått cancer... Akrylamid är mutagent klass 2. Jag undrar förresten, hur länge de stod i den duschen egentligen veckor, månader år... Å andra sidan så kan jag och de andra studenterna på kursen gjuta dessa geler i tiotals år men vi får knappast ens en droppe av kemikalien på oss varje labb... om vi byter handskar ofta...
I natt bjöd jag på semlor på jobbet. Det är sista natten innan uppropet. I morgon börjar livet, underbart!
Det har varit roligt på jobbet också om så jobbigt den sista tiden. Nu känns det som att det är jag som går min väg med segern trots att jag inte fick tjänsten. Det är jag som skrattar åt dem och inte tvärtom...
Jag har fått visa att jag verkligen kan och så bara piper jag iväg och pluggar. Inte är jag den ledsna som blev ratad utan jag är ändå vinnaren. Jag har förlorat i det lilla lotteriet och i stället fått en bra lott i det stora, eller kanske till och med en stor hög lotter...
Nu ska jag ge järnet och gå vidare i mitt liv!
