Som liten drömde jag om en röd cykel. På senare tid har jag drömt om en grön… Tror att det kan handla om den berömda 40-årskrisen.
Grön cykel inhandlades vid blixtstopp i Malmötrakten på väg till Legoland i Danmark. Eftersom jag inte kan något om cyklar, så hade jag inte så mycket att fråga om. Färgen var rätt och hon är vacker som en tavla. Duger hon inte att cykla på, kan jag alltid hänga henne på väggen och ändå tycka att jag har gjort ett ok köp.
Danmark måste vara cyklisternas förlovade land. Cykelbanor på båda sidor om vägen, alternativt med körfält, målade cykelöverfarter, fasade kanter, väjningsplikt INNAN cykelöverfarten vid korsande väg… Och inga backar. Dejlig! Testcyklade så gott det gick med ojusterade växlar och var allmänt förälskad.
Nishiki blängde svart på mig i garaget när jag kom hem. Gissar att hon förstod att jag hade varit otrogen.
Fem halvgamla käringar (eller OK, fyra fräscha flickor & jag) bestämde sig i våras för att ställa upp i detta halvgalna evenemang. Sedan tränade vi. Inte. Eller jo, litegrann. Men aldrig tillsammans allihop. Så igår på tävlingen var det premiär! Själv bidrog jag till laget med en usel uppladdning (nattvandrande tvååring) och en begynnande förkylning. Humöret var emellertid på topp!
Vi gick ut i stor stil med att vara rejält i vägen för det hårdsatsande lag som vi delade simbana med. Ingen drunknade och vi kom upp ur bassängen och iväg utan att halka och slå ihjäl oss. Helt i linje med mitt sviktande lokalsinne tappade jag dock bort de andra och höll på att inte hitta ut ur badhuset.
Upp på cyklarna (jag kom ihåg både hjälmen och cykelbyxorna!) och iväg. Nyservade cykeln spann som en katt. Härlig tur. Vi körde förbi flera lag. Som hade fått punktering.
Broöppning innan bytet. Lite irriterande, men samtidigt ypperligt tillfälle för fika, stretching och pissepaus.
Lämnade cyklarna och jag kom faktiskt ihåg att ta av mig både hjälm och cykelbyxor igen. Sedan var det dags att ge sig av igen; denna gång till fots. Några på pigga ben och andra, ja, inte... Det började bli varmt. Hade kunnat tacka alla som hade tagit fram vattenslangarna i Strömslund med en stor blöt puss, om jag inte hade varit så torr i munnen.
Kraftprovsbanan är ju, ja, kraftprovsbanan. Det finns en anledning till namnet. I år dessutom kryddad med en orienteringssväng med klättring uppför Kopparklinten. Tekniskt sett är det väl inget triathlon längre om det är fyra tävlingsgrenar? Släng in lite rodd över älven också, så blir det ett pentathlon. Och så slipper vi vänta vid broöppning...
Plågade av värmen och mjölksyran tog vi oss igenom Gamle Dal och vände upp mot mål. Vid kyrkan blev vi omsprungna av några riktigt pigga tjejer som vi antagligen kunde ha varit morsor åt. Eller mormödrar, om man går på hur det kändes. "Vad snygga ni är!" ropade publiken till dem. "Heja, heja" ropade de till oss. Livet är fan orättvist.
Tog oss i mål, trötta men oskadda, på en kvart bättre tid än väntat och fulla av idéer om hur vi skall kunna putsa tiden till nästa år. (Och S, vi VAR piggast på festen!)
