Har aldrig simmat Vansbro så det blir premiär. Tänkte jag skulle försöka samla ihop alla goda råd jag fått. Tack coach J&J ;-)
- Viktigt att få en bra start med insim eller åtmistonde vänja kroppen vid kölden. Känn att andningen är ok. Ingen andningschock!
- Neoprenhuva där jag drar ner ytterligare en simmössa över öronen. Inte vatten i öronen pga balans. Kanske silicone plugg i öronen?
- Insim i Vanån 100m bröst för att få trygghet och undvika trassel i navigationen.
- Ligg mitt i Vanån så ger strömmen bäst effekt.
- Varva Crawl med bröst i Vanån, underlättar navigationen. Hitta en en bekväm rytm i tretakten sk "vansbro-kadens". Lugnt och fint! Bränn inte krut här!
- Jobba upp värme i kropp och ben i Vanån. Förmodligen något kallare i Västerdalälven. Inga sockar.
- Varva Crawl och bröst gör navigationen enklare för en rookie
- I Västerdalälven vill alla ligga närmast bryggorna pga strömt vatten. Försök att inte fastna där. En bit ut så kan man få mer fritt men då måste man köra crawl.
- I Västerdalälven bränner jag mitt sista krut på sista km i ren crawl. Här gäller det att kämpa...kanske kan man hitta någon att ta fötter på.
Synpunkter?
Solig och skön sommarkväll att cykla i. 18 grader och i det närmaste vindstilla vilket var raka motsatsen till misären i Motala. Annebergskiosken och öster ut. Benen kändes som cement efter VR men det gjorde inget för skoj var det. Jag insåg hur mycket "klung-åkare" jag är. Svårt att ta i när man inte har ett hjul att gå på. Pasi vann på 30:37 för mig blev det väl sådär en 38 minuter då min GPS fick batteri torsk efter 16km. Fick tjejdäng så det stänkte om det men med mitt åldersavdrag så slog jag alla tjejer och vann min åldersklass ;-) Det här behöver jag träna på!
Soligt, roligt och massor av god mat. Många sköna skrönor och VR-historier från ca 70 pers. Skintebo gillé roddat av Aina.
Vi nådde vårat uppsatta mål men framförallt gick vi som klunga förhållandevis oskadda ur en fruktansvärd klungkrasch. 5 i klungan drog i backen och efter ambulanstransport och undersökning på akuten så var den mest skadade ok...om än mörbultad. Skönt! Se vidare på
http://bit.ly/NANELf Vi klarade det uppsatta målet men det kändes ändå rätt oviktigt när vi gick i mål med tanke på vad vi just upplevt.
Vi hade bombat på i 38 på platten (11-25 kassetten var grym) in till Karlsborg och var en oerhört taggad klunga ut, speciellt när solen började bryta igenom och vägen torka upp. Kraschen kom efter 23 mil och är den absolut vådligaste jag varit med om och hoppas slippa uppleva något liknande igen. SUB10 låg i hög fart och på omkörning när det i främre leden på 18-mannaklungan blev en häftig inbromsning. Själv lyckades jag precis bromsa i mitten av klungan men kör ändå in i bakhjulet framför mig. Jag hinner tänka att jag klarade mig då någon kör in i mitt bakhjul och sedan hör jag det fruktansvärda ljudet av klungkrasch och skrik, bakom mig. Läkare var beundransvärt snabbt på plats och kunde konstatera att den mest skadade andades ok och var vid medvetande om än ömtöcknad. Man bedömde att hans nacke/rygg behövdes fixeras och lät honom ligga kvar mitt på vägen. Chockad som jag var så försökte jag ändå hålla hans hand i något syfte. En helt ledlös arm var vad jag kände. Riktigt otäck känsla att uppleva just då. Hans tjej ringde snabbt på ambulans. Det var inte lätt att ta beslutet att dra vidare innan ambulans var på plats. Jag räknade på att vi hade 12 min tillgodo på tidtabellen när vi stack. Vi stoppade drygt 15 min i väntan på läkare.
Cyklingsmässigt var det grisigt med 7 timmar regn, kallt och delvis blåsigt. Det fanns två val; att bli blöt utifrån eller inifrån. Mat och kläder funkade OK. Vi höll fast vid den uppgjorda planen med tre stopp (Gränna, Fagerhult och Karlsborg). Vi gick på hårt på platten samt utför och höll igen uppför. Bra med tecken genom hela loppet. Tappade glasögonen under försök till rengörning strax efter Jönköping och cyklade utan i 20 mil och vattensprut. Grustag i ögonen vid målet ;-( Ett kedjehopp som fixades enkelt och snabbt. Vildavästern cykling som vanligt sista milen när snabbgrupperna försöker tränga sig fram. Deras förmåga till riskbedömning är obefintlig! Men det är klart att tjäna 3,5 sekunder på 300km är kanske viktigare för en del än att komma fram helskinnad. Obligatorisk high-five med prällen i prällebacken "Må solen lysa över er alla och Gud giver eder styrka...." Sen kom kraschen. Vi startade 19st i klungan tappade första i Gränna pga köld sedan 2st i kraschen och en på slutet som coolt nog ville njuta av chokladbollar och kaffe i Hammarsundet. Några bestämde sig direkt efter kraschen att aldrig mer köra VR. Jag har aldrig upplevt en helt tyst klunga där de flesta cyklade i mer eller mindre chocktillstånd i flera mil. Jag glömde bort att äta och dricka i 5mil efter kraschen och var ytterst nära att vägga. Bara att lägga sig på rulle och äta och dricka men kom aldrig riktigt tillbaka. Jag var bara en hårsmån från att dras med och det kunde lika gärna varit jag som låg i ambulansen.....Nästa Vansbro!
När jag vaknade i morse, långt före väckarklockan, så var min första tanke "va skoj det ska bli att köra "Borås-tri". Varför får jag jämt den känslan på triathlon? Jag tror det beror på minst 3-saker
1-Tävlingsmomentet för sporten i sig är händelserikt Det gäller verkligen att få ihop alla tre grenarna. Det händer jämt någonting som man måste hantera på bästa sätt.
2-Tycker man om att röra på sig så finns det alltid något moment att träna på. Året runt, oberoende av väderlek. Allsidighet är nyckelordet.
3- Det känns som det finns en öppenhet och livsglädje i folket runt sporten som appellerar mig. När jag kom i morse så kände Pasi igen mig som han med "badmössan". Var så att jag glömde ta av badmössan på gbg-tri när han var speaker en gång. Att prata med honom är som en vitamininjektion. Hans fru hjälpte mig på med våtdräkten och önskade mig lycka till. Växlade några ord med Jonas Colting om hans senaste krönika i Runners och det är synd att BT stoppat honom som krönikör. I morgon ska jag börja träna hårdare då jag utmanade Kari Martens i mastersklassen H80 och äldre ;-) Tjôtade lite med kompisar från tri-väst. Kort sagt; Jag skapade mig en bra dag, som en god vän brukar uttrycka det!
10 dagar kvar och nervositeten i klungan börjar infinna sig. Härlig anspänning! Precis som det ska vara. 10 dagar innan når jag min VR-målvikt på minus 10kg från nyårsdagen. Än kan allt hända. Nu är det fullt fokus på att åka till Motala och våga vinna dvs krossa 10 timmar. SUB10-klungan börjar likna ett Dream Team! Vi är några som behöver släppa lite på bromsarna som ligger på - mellan öronen. Bilden från ett blåsigt Orust Runt med Stigfjorden i bakgrunden.
