Maken sprang Sörmlands Ultramarathon igår, och på en riktigt fin tid dessutom (kom fyra). Det roliga i sammanhanget är att armbandet på hans klocka gått sönder. Därför hade han den bara nerpackad i ryggsäcken, och tog fram den en enda gång för att se vad klockan var när han passerade 42 kilometer (sex minuter snabbare än hans bästa marathontid!).
Han konstaterar själv att han körde helt på känsla, och att det gick nästan ännu bättre än när han gluttar på klockan då och då. Då kommer ju frågan, behövs tekniken egentligen? Nej det klart den inte behövs egentligen. Springa kan man ju göra utan klocka. Man får nog komma fram till vilken slags person man är. Jag tycker det är roligt att få ut rundor och lite pulsdata. Fast egentligen behövs det ju inte alls...
Själv har jag tagit en träningspaus. Jag kan helt enkelt inte göra hur många saker som helst samtidigt. Kände att jag var tvungen att ha fokus på huset ett tag. Det har varit grymt hektiskt, jag har jobbat till sent på kvällarna med att skruva ihop IKEA-möbler, sortera papper och leksaker, slänga gamla bäbiskläder och så vidare. Nu är det klart! Så otroligt härligt. Nu kan jag ta itu med träningen igen.
