Ta bort det stora säsongsmålet mitt i uppladdningen och du får en något vilsen löpare.
Med maran i juni bortplockad ur kalendern fumlar jag lite, men på något sätt har jag ändå lyckats hålla nivån uppe. De tre senaste veckorna har det blivit 69, 82 respektive 73,5 km, vilket med tanke på de korta långpass jag förmått under perioden är riktigt bra.
De senaste två åren har de gotländska sommarsäsongerna, med alla mysiga mindre tävlingar, till stor del försvunnit. 2010 på grund av skada efter Träsket Runt, 2011 på grund av diverse logistiska bekymmer. Men allvarligt, hade jag varit mer fokuserad på de tävlingarna hade jag säkert kunnat lösa problemen. Marathonbaksmällan gjorde att jag inte iddes.
Annat blir det nog i år. Redan i dag är det dags för en ny tävling - som dock officiellt inte är en tävling... Ladingsränne är ett rent motionslopp där man själv får hålla reda på tidtagningen, men jag hoppas möta några tävlingstaggade herrar i orange linnen ändå.
Det lokala fokuset gör nog att det blir lite mer inriktning på att få upp farten i benen för de kortare distanserna (med vilket menas allt under halvmara). Men den där maran måste ju bli av någon gång, och jag tror nästan att det börjar luta lite åt Växjö den 20 oktober. Förhoppningsvis sitter då Lidingöloppet inte i benen annat än i positiv bemärkelse och jag kan vinna M40-klassen med en tid kring 2:48. Givetvis utan så mycket som en antydan till smärta i mitt vänstra knä.
Så, det var den målbilden. Nu kör vi.
Kanonmånad sett till totalen, även om ju långpassen barkade rakt ner i skiten. Faktiskt mängdrekord, trots dålig längd på långpassen.
22 löppass, totalt 337,4 km (snitt på 15,3 km/pass). Dessutom 4 besök på gymmet med i huvudsak crosstrainer.
4 långpass blev det, på 22 - 28 - 25 och 23,5 km. Eller totalt 98,5 km, 24,6 i snitt.
Så, 2012 så här långt:
Januari: 328 km, 24 pass, snitt 13,66 km/pass, 78,75/vecka
Februari: 267,6 km, 19 pass, snitt 14 km/pass, 63,8/vecka
Mars: 294,77 km, 25 pass, snitt 11,8 km/pass, 66,54/vecka
April: 337,4 km, 22 pass, snitt 15,3 km/pass, 78,73/vecka
Beslutet för ett par veckor sedan att fimpa Stockholm marathon har haft en förödande effekt på min långpassdisciplin. Inte ett pass över två mil på drygt två veckor. Där måste det bli rättning i ledet, i övrigt rullar det på bra nu.
Ölands kyrkstafett - för övrigt min första riktiga stafett som löpare - måste väl klassas som en framgång för det nykomponerade Lag Gotland/Kalmar även om vi inte nådde riktigt ända fram till segern. Högby fick en kamp men mot slutet hade marginalen växt sig för stor för att det skulle bli riktigt spännande.
Men nu går jag händelserna lite i förväg. Bakgrunden är alltså i korthet den att Fred Grönwall tidigare sprungit stafetten för Kalmar OK och efter flytten till Gotland föddes tanken på att slå våra påsar ihop för att bjuda "storlagen" Högby och Akele på lite dans. Fyra Kalmariter och sju gotlänningar (då räknar jag även Freds bror Joel till den kategorin, trots att han bor i Stockholm) blev det i den slutliga uppställningen, och så får jag inte glömma att nämna den åttonde gotlänningen: reserven Tommy Öhman, som gjorde en storartad insats som lugn klippa i logistiken när vi andra var stirriga som äggsjuka hönor.
Efter en regnig och allmänt eländig fredag hälsade tävlingsdagen oss med klarblå himmel och anständig temperatur, även om iskalla vindar från Kalmar sund skänkte start-/målplatsen i Färjestaden en smula arktisk atmosfär.
På parkeringen framför den poetiskt namngivna Köpstaden började vårt lag att samlas (minus vår avslutningsman som skulle sluta upp direkt vid sitt växlingsställe). Lagledar-Fred var en fröjd att skåda - laddad till tänderna for han fram och tillbaka och peppade, organiserade, styrde och ställde. För även om vårt lag bestod av 11 löpare är det ingen tvekan om vem som fått ihop allting.
Laddade var vi väl för övrigt lite till mans. Stirriga, pirriga och uppspelta som ett gäng 14-åringar som lyckats lura till sig ett föräldrafritt hus på midsommarafton.
Två sekunder efter att startfältet svept förbi oss kastade vi alla in oss i ett antal bilar och åkte efter - bland annat utrustade med en gastuta som eventuellt kan ha hörts till Gotland.
Daniel Johansson hade en tuff uppgift på sin första sträcka mot Högbys Gustav Milesson. 6 850 meter med vinden i ryggen men nästan konstant motlut. Milesson gick upp i täten direkt och grillade stackars Daniel skoningslöst. Flera gånger var han på väg att släppa mot den på papperet något starkare Milesson men det lilla övertaget Högby eventuellt hade i löpstyrka på denna sträcka kompenserades med ren jävla tjurskallighet. Daniel. Gav. Sig. Inte.
Vi andra åkte i förväg upp till växlingen där Joel Grönwall höll på att krypa ur skinnet av tävlingsladdning. När förstalöparna blev synliga bakom kurvan var det med Milesson i tät och Daniel strax efter men med 100 meter kvar plockade Daniel helt enkelt fram ett tjockare pannben och spurtade om för att bokstavligen välta in i växlingsforan. Fördel Gotland/Kalmar - med en hel sekund...
Freds stenhårda schema höll så här långt, vi hade till och med sju sekunder tillgodo tack vare Daniels hjälteinsats (3:20-fart i nästan 7 km uppförsbacke!) och om det hade satt tonen tänkte Joel sannerligen inte börja spela falskt. I likhet med de flesta av oss mötte han en löpare (Marcus Petersson) som rimligen skulle vara lite bättre men sådana petitesser struntade han högaktningsfullt i. Ut på andra etappen gick han således ut och drog inledningsvis. Marcus tog dock initiativet efter en stund och även Joel hamnade på grillen. Han kämpade tappert och växlade 17 sekunder efter Högby.
Tredje sträckan, från Glömminge till Högsrum, är stafettens längsta och därmed den sträcka där de flesta lag toppat med någon av sina vassaste löpare. Daniel Hejdström imponerade ju i onsdagens långa terräng-DM så nu var det upp till bevis, men Högby har ett par löpare av en kaliber som vi helt enkelt inte kan matcha. Efter att ha studsat i startfållan som en tjur på rodeo försvann Jonas Andersson raskt i fjärran och för Daniel handlade det om skademinimering. Det vill säga, häng på så gott det går och ge kommande sträckor så liten lucka som möjligt att jobba med.
Det syntes att det gjorde ont, men Daniel kämpade på bra. En snittfart på 3:22 på drygt 8 km imponerar men Andersson plockade trots det 10 sekunder per kilometer. Hårda bud.
Jag och vår femteman, Peter Larsson, körde nu i förväg för att hinna värma upp vid våra växlingsställen, och vi missade därför Olof på fjärde sträckan. Olof gjorde även han en stark insats mot tufft motstånd, men tappade ändå drygt 40 sekunder. När Peter gick ut på sin sträcka var luckan 2:19 och nu var planen/förhoppningen att vi skulle kunna hämta tillbaka lite av försprånget mot några av Högbys svagare kort.
Dessvärre visade det sig att de svaga korten var betydligt starkare än vi hade hoppats. Så här långt hade alla våra löpare levererat i stort sett enligt den hårt satta planen men Högby överträffade oss ändå. Sånt kan man inte göra så mycket mera åt än att lyfta på hatten för motståndaren.
Peter, som är en rätt färsk löpare, körde på friskt och avverkade sina 3,86 km på 13:20 (3:27-fart), men Högbys Simon Rohde utökade ändå med 9 sekunder. Själv stod jag och studsade i startfållan mitt emot kyrkan i Långlöt, med adrenalin osande ut genom öronen. Tack och lov inte värre än att jag klarade av att vara artig mot min motståndare, Pär Wanby. Pär var Högbys ålderman med sina 48 år och jag kände att det vore väl skräp om jag inte kunde plocka åtminstone några sekunder.
Klockan 11:42 fick Pär sin pinne och hans röda linne försvann i solskenet. Mina lagkompisar hade nu hunnit fram och de sade säkert en massa bra saker till mig, men vid det här laget var tunnelseendet och reptilhjärnan redan aktiverade så allt sådant gick mig helt förbi.
Enligt Freds ambitiösa plan skulle jag få min pinne klockan 11:43 blankt och hade så varit fallet hade vi haft en minut till Högby och visuell kontakt ute på raksträckorna. Nu hann klockan ticka iväg ytterligare 1:29 innan Peter stack till mig pinnen och pressen kändes både inspirerande och lite tungande.
En liten detalj som jag inte ägnat tillräcklig tanke var hur jag skulle hantera inledningen. Vid start är man alltid taggad och rusar lätt iväg över sin förmåga, men vid ett vanligt lopp är man omgiven av andra löpare som fungerar som referens. Här startade jag i ensamt majestät, och dessutom ännu mer uppjagad än vid ett "vanligt" lopp.
Resultatet blev tyvärr en öppning som jag fick betala dyrt. Första kilometern gick på 3:19 i ganska rejäl motvind, och då var första 500 troligen betydligt snabbare. Pulsen hann inte stiga i takt med ansträngningen och jag hamnade ganska snart i syraskuld. Andra kilometern höll sig fortfarande på rätt sida av min tänkta 3:30-fart (3:26) men benen var oroväckande stumma.
Etappen till Runsten gick i princip rakt fram över öppen åkermark med lite spridd bebyggelse och de friska vindarna hade inte mycket som stoppade. Tack och lov kom inte vinden riktigt rakt framifrån utan snett från höger, men bitvis tog det emot ordentligt.
De öppna fälten hade kunnat vara bra genom att bjuda på visuell kontakt med Högby men luckan hade tyvärr blivit lite för stor. Vid ett tillfälle på andra kilometern tror jag att jag såg det röda linnet vid horisonten men därefter var det jag mot klockan, vinden och mjölksyran.
Idiotöppningen och vinden krävde tillsammans sin tribut och när jag klockade tredje kilometern visade klockan 3:50. Nu var det riktigt tungt men alla i laget (och dit räknar jag även Tommy) gjorde fantastiska insatser även när de inte sprang. Titt som tätt hördes ropen och gashornet och det betydde mycket.
Reptilhjärnan spelade mig ett spratt när jag närmade mig 3-km-skylten och plötsligt fått för mig att distansen var 5,7 km. "Äntligen halvvägs, men hur fan ska jag orka det här?" hann jag tänka innan insikten kom att det faktiskt var en hel kilometer mindre. Skönt när man räknar fel åt det hållet...
Nu handlade det om att först överleva till 4 km och sedan slänga in allt jag hade kvar för att kunna öka på slutet. Vid 4 visade klockan att jag åtminstone lyckats hejda förfallet och höja farten, om än marginellt (3:42), men nu var jag på väg in i byn och fick syn på "mitt" kyrktorn. En vacker syn på precis alla sätt som tänkas kan. Nu gjorde det ont överallt men fan den som ger sig. Jag tror att jag lyckades pressa fram något som med lite vänligt överseende skulle kunna kallas för en spurt och äntligen kände jag Henrik Reinz greppa pinnjäveln.
Nöjd över att vara klar men mer blandad i känslorna kring den egna insatsen gällde det att hämta andan snabbt och komma iväg för att stötta Henrik.
16:42 på 4 690 meter ger ett snitt på 3:34 och med tanke på vinden var det kanske ganska ok (även om jag så sent som i onsdags lyckades springa 12 km med en snittfart på 3:41, så lite svagt känns det). Tyvärr hade även "min" Högby-löpare överträffat våra förväntningar och dragit ut försprånget med 15 sekunder. Skit, här skulle jag ju plocka, eller åtminstone hålla jämna steg. Det berodde sannerligen inte på någon bekvämlighet från min sida, men jag är lite sur på hur jag brände krutet i början. Med en 3:30-öppning hade jag haft betydligt större chans att hålla jämn fart hela vägen och då hade jag gjort mitt jobb.
Det gjorde däremot Henrik som på sin sträcka metodiskt plockade sekund för sekund på Ken Slättengren. Totalt 17 sekunder åt han nu in av luckan efter att ha avverkat sina 6 050 meter på på 22:06. 3:39-snittet är naturligtvis ett kvitto på det jag kände - vinden gjorde att farten blev lusigare än den annars skulle varit.
I Norra Möcklebo hade nu Fred ställt upp sig och frågan var väl närmast om han skulle ha något krut i bössan alls, efter att ha varit på högvarv en hel vecka. Vi behövde tack och lov inte oroa oss för vår lagledare. Med ett ansiktsuttryck som signalerade total smärta redan efter halva sträckan nötte han ner allt motstånd och tog vår första sträckseger sedan öppningssträckan (Henrik slog ju Högby men fick spö av Johan Heinz från Klubblösa IF - vilket inte betydde något eftersom de var åtskilliga minuter efter). Ytterligare 21 sekunder hade vi nu närmat oss, men med tre sträckor kvar började det bli uppenbart att bara ett benbrott kunde ta ifrån Högby segern.
Nästa etapp var nämligen en av de där lätt otacksamma där vår löpare, Andreas Hoberg, redan från start visste att han var slagen. Mot sig hade han nämligen Högbys stjärna, David Nilsson - en kille som snittade 3:25-fart när han knep sin tiondeplats i Stockholm marathon i fjol.
Det hindrade inte Andreas från att börja krympa luckan och pressa Nilsson till att tvingas ta i lite. Men trots en strålande insats ökade luckan till sist med 59 sekunder på sträckan och nu återstod bara två sträckar, varav en riktigt kort.
På näst sista etappen, den kortaste med endast 2 730 meter, hade Högbys Magnus Ohlsson hela 3:17 i marginal till vår Jimmy Wik. Målet var att vår starka avslutare skulle ha högst en minut att ta igen, det skulle inte vara omöjligt. Däremot var det naturligtvis helt omöjligt för Jimmy att ordna den saken, hur bra han än sprungit. Nu blev det ännu en andraplacering på sträckan, med 13 sekunder ytterligare att lägga till Högbys ledning.
Vid sista växlingen väntade vårt trumfkort, Johan Svensson, guldmedaljör på 800 meter vid senaste inomhus-SM, och silvermedaljör på "riktiga" SM i fjol. Hade det funnits någon tillstymmelse till kontakt med Högby vid sista växlingen hade det blivit åka av och nagelbitning för alla runtomkring. Nu var det ju tyvärr kört men det hindrade inte att Johan flög iväg som om det varit ett 100-meterslopp. Någon sa att han gjorde första kilometern på 2:40 - jag vet inte om det stämmer, men fort gick det.
Efter en solklar sträckseger med 16:50 på 5 260 meter (3:12 i snitt) hade Johan hämtat in 51 sekunder på Christofer Fogel, men det gjorde ju ingen skillnad. Skillnaden blev till sist 2:26, vilket trots allt inte är någon avgrund på 63 km. Trean, IK Sisu Nässjö, var sedan mer än 11 minuter efter oss.
Alla i laget gav verkligen allt och sammantaget var det en strålande insats. Att Högby var snäppet bättre denna dag var inget vi kunde göra något åt, men vi bjöd dem i alla fall tillräckligt motstånd för att hålla spänningen vid liv halva loppet.
Att jobba som lag hör inte till löparens vardag och kanske var det just därför det var så vansinnigt roligt. Jag får hoppas att jag platsar i nästa års lag och att vi då, allihop, kan höja oss ytterligare ett litet hack. Jag vet att jag kan det om jag bara lyckas disciplinera mig på första kilometern.
Jag gillar långa DM-terrängen - 12 km är en trevlig distans och så är det kul att få springa tävling i samma spår som man nöter på träning.
Årets upplaga fick strålande förutsättningar med sol och ganska varmt väder. Efter joggen hemifrån kände jag att både vindjackan och funktionstischan kunde få ligga och vänta till efter loppet (torra!) så det blev linne och kort-tajts. Lite sommarkänsla, faktiskt.
Vädret lockade kanske för det var ovanligt många startande, till och med i 12-km-klassen. Nu säger det inte så mycket, men 8-9 man innebar i alla fall att Tommy slapp bli sist på sin väntade sjätteplats.
Jag tänkte försöka hitta den gyllene medelvägen mellan att lockas till stordåd av mina snabbare klubbkamrater och att göra mitt eget race med ögonen på klockan, för att inte spränga mig.
Från start stack, som väntat, vi fem (Daniel, Olof, Fred, Henrik och jag) i samlad trupp direkt ifrån resten av startfältet. Först med Fred i spets, men ganska snart gick Daniel upp och drog. Jag höll mig sist, med Henrik framför, men inledningsvis höll klungan ihop. Första 500 gick på 1:40, dvs 3:20-fart, precis som förra året och precis som förra året tänkte jag då att det är bäst att besinna sig en smula. Jag släppte således en liten lucka till Henrik, som också började lossna från Freds rygg.
Efter, för min del, 3:29 till första kilometerstolpen kunde man se ett mönster. Klungan hade, när vi vek av från elljusslingan, förvandlats till en utdragen orm. Huvudet - Daniel - verkade ha planer på att hugga av kroppen för han drog vildsint i täten. Redan vid den lilla backen efter knappt 1,5 km hade jag nästan förlorat honom ur sikte. Sedan kom vi andra som på rad, med några sekunder mellan varje. Olof, Fred, Daniel och jag.
Luckan till Henrik växte ganska snabbt till ca 10 sekunder men sedan stabiliserades den. Jag peppade mig själv att inte tänka "jaha, då sticker han som vanligt och jag får göra mitt eget race". I stället försökte jag hålla avståndet och bara hänga med, nu när farten stabiliserats på en mer hanterlig nivå.
Första varvningen passerade jag på 14:18 vilket var 22 sekunder före planen för att fixa sub 44. 22 sekunder försvinner dock snabbt om man öppnat för hårt och mattas på slutet. Jag pendlade fram och tillbaka mellan att tänka på klockan och att koncentrera mig på Henriks rygg därframme. Under den snabbsprungna biten från motocrossbanan ner till varvning hade han dragit ifrån lite och när vi kom in på andra varvet klockade jag luckan till drygt 10 sekunder.
Det blev en liten mental svacka på den tunga förstakilometern, när jag intalade mig att det viktiga var att hålla 44-målet levande, inte hur snabb Henrik var. Men på sträckan upp mot 6 km tyckte jag mig märka att luckan faktiskt krympte lite och mycket riktigt, jag kunde klocka skillnaden till drygt 5 sekunder.
Ned mot andra varvningen växte den igen - Henrik är stark när han får rulla i nedförsbacke - men nu hade hornen börjat växa på Ängshammar. Det var precis två år sedan jag spöade Henrik, skulle det kunna vara möjligt i dag?
Vid branten en halvkilometer in på tredje varvet började jag få kontakt. Henrik segade sig uppför och jag närmade mig trots att jag också försökte att inte dra på mig syra i backen. Decimeter efter decimeter hämtades in och strax efter 9 km klev jag helt enkelt om. De tunga benen kändes plötsligt som fjädrar och jag flög helt obekymrat förbi och började skaffa mig en lucka. Tänk vad en liten mental boost betyder.
Redan efter några hundra meter var Henrik borta från mitt baksug och jag började känna att det skull gå vägen. Under tiden passade jag på att slå mitt gamla (från 2009...) pers på milen med knappa 20 sekunder (stolpen passerades på 37:01) och på väg nedåt genom skogen kändes det lätt i huvudet, vilket helt uppvägde de tunga benen.
I kurvan efter 11,6 km sneglade jag lite lätt bakåt och såg inget orange linne bakom mig. Sub 44 verkade tyvärr ha spruckit på de sega kilometrarna ut från varvning på både andra och tredje varvet men jag försökte gasa ändå för att få ner tiden så mycket som möjligt.
Det visade sig vara en himla tur, för efter målgång svepte Henrik in med bara några sekunder tillgodo. Han hade gjort en heroisk upphämtning under slutkilometern och hade loppet varit lite längre hade det slutat med spurtstrid.
Det blev en fjärdeplats och i detta fall en mycket skön sådan. Jag slog Henrik för precis två år sedan, då han fortfarande var lite försvagad efter en sjukdomsperiod, sedan har jag inte haft en chans. Att kunna slå honom även när han är i åtminstone hygglig form känns otroligt skönt för skallen.
44:21 var dessutom en putsning med 30 sekunder sedan i fjol - och det var verkligen inget fel på min form för ett år sedan. Ett lopp, två pers således: 10 km: 37:01, 12 km 44:21. Snittfart 3:41, men fördelat mellan 3:29 och 3:53. Banan må se flack ut, men kilometrarna ut från start är tunga och sista två på varvet mycket lättsprungna.
I täten var Daniel helt outstanding denna dag. Under 41 minuter, en och en halv minut till tvåan. Och tvåan, det blev Fred. Efter att ha släppt en liten lucka till Olof på första varvet gick han i kapp på andra och drog ifrån på tredje. Taktiskt väldisponerat!
Det ser hyggligt bra ut inför lördagens stafett. Hur långt det räcker? Det får vi se då.
Med två dagar kvar på gymkortet passade jag på att få min introduktionstimme.
Det är väl så det är tänkt?
Jag hade bokat Björn eftersom han är husets expert på foamroller och stretch, något jag i dessa dagar är i stort behov av. Efter att han, något försenad, dykt upp började vi med att gå igenom grundmomenten på skumrullen. Det är fascinerande att det alltid är någon viktig detalj man missat när man försökt klura ut sådana här saker på egen hand, eller med hjälp av nätet. I det här fallet var det en rullande rörelse "på tvären" som avslutning på varje moment som jag helt missat - och det var där den riktiga massagen kom.
Efter det passade jag på att be honom om ett program för funktionell (löpar-)styrka med kettlebell. Det blev cirka fem moment med klumpen och ytterligare ett par rörelser utan, som sammantaget ska ge en bra genomkörare av rygg, mage och axlar. Fördelen med de här övningarna, jämfört med gymmaskiner, är (förutom att jag kan göra dem hemma närsomhelst) att även andra muskler får jobba - effekten blir inte så isolerad.
En övning (utan kettlebell) var en rörlighetsövning där man går från "plankan" till stående. Björns kommentar "du är ju inte alls så orörlig för att vara löpare" kändes skön att höra...
I kväll är det tävlingsdags igen, långa terrängen på P18. Förra året spräckte jag den magiska 45-vallen (44:51) så frågan är ju om jag kan sikta mot nästa minutvall, eller om det blir för tufft. 44:50 räcker väl egentligen för att det ska vara godkänt, men visst skulle det sitta fint med sub 3:40-fart i 12 km. Ett nyckelmoment blir att besinna sig på första kilometern och inte provoceras till att springa för fort med klungan. Det är en svår avvägning, för om de andra inte springer alltför fort är det samtidigt ett bra sätt att pressa sig själv till saker man inte trodde var möjliga.
Om några timmar vet jag hur det gick...
Och hur det än går så kommer veckans höjdpunkt på lördag när Öland kyrkstafett går av stapeln. Jag hade märkliga drömmar i natt: bland annat vaknade jag flera gånger uppstressad efter att ha drömt att jag stod och snörade på mig skorna inne i någon kaféliknande byggnad när min lagkamrat på föregående sträcka plötsligt dök upp, tidigare än väntat, och undrade var nästa löpare höll hus. Varje gång jag somnade om återkom drömmen med en ny variant av missad växling.
Jag drömde också att vi körde slut under några av stafettens tuffa bergsetapper. Detta alltså på Öland, ön som är känd för sina höga bergsmassiv och dramatiska topografi...
