Nu är det sommar på riktigt.
Flytten ut till sommarhuset gick i torsdags och sedan dess har det blivit två korta morgonrundor på 8-9 km. Det är så löpning ska vara - minimalistisk i alla bemärkelser. Smyga ur sängen utan att väcka familjen, på med ett par korta tajts och mina fivefingers och sedan ut i sommarmorgonen.
Ett litet bekymmer som ibland drabbar mig på morgonrundor är att magen så att säga vaknar till liv och vill, eh, göra sig av med lite gammal barlast. Detta kan gå från en lätt föraning till fullskalig panik på mindre än fem minuter och så blev det två morgnar i rad.
Sicken tur att Sveriges vackrast belägna bajamaja står ute vid hamnen på Smöjen. Inte en käft inom en radie på 2 kilometer innebär att man kan unna sig öppen dörr och således krysta med det morgonglittriga havet framför ögonen. Först naturhamnens blanka spegel, med en liten fiskebåt vid sin brygga, sedan klippudden och bortom den det öppna havet som sträcker sig söderut mot Polen och västerut mot Baltikum. Da shit (bokstavligt talat).
Det blev tävling direkt.
Efter två veckors påtvingad vila (småkänningar, rockfestival och förkylning i svit) var det äntligen dags för en lugn runda i går kväll.
Gick sådär. Eller, i drygt en halvmil gick det jättebra och jag lunkade fram i 4.30-fart. Sedan, strax efter 3 km-passeringen på femman fick jag syn på något rött som fladdrade mellan träden längre fram i spåret. Då gick det förstås som det brukar - utan att ens fundera på saken tjongade jag in en högre växel.
Det röda skynket närmade sig snabbt, precis som vanligt. Ärligt talat, de flesta motionärer är inte direkt snabba. Men när jag började närma mig ungefär i höjd med sista kilometermarkeringen (nu hade kilometern gått på 4 blankt) måste Rödingen ha hört mig. Vi visade oss ha samma psyke för fanskapet ökade plötsligt farten.
Jag också. Sakta men säkert halade jag in Rödingen medan benen trummade på. Sista 200 metrarna blev det riktig spurtstrid där jag plötsligt besinnade mig. Vafan håller jag på med? Efter att ha plockat in 500 meter på två kilometer lät jag Rödingen behålla de sista 5 metrarna in i mål, där det visat sig att min lugna runda avslutats med en 3.28-kilometer. Lås in mig. Jag behöver nog psykologhjälp.
Men det var skönt att känna att benen fortfarande fungerade efter uppehåll (och marathon, icke att förglömma). Ska nog bli fason på det här i sommar.
Jag ser här på Funbeat att de flesta av mina marathonkombatanter varit igång och kört för fullt ett tag redan. Jag är fylld av en kombination av avundsjuka och beundran...
För min del blev post-marathon-fasen längre och fridfullare än jag tänkt mig. Sedan den 28 maj har jag sprungit, eller snarare lunkat, mindre än tre mil och allt det var dessutom veckan efter loppet.
Nu, efter lite varningssignaler i smalbenen och en praktfull förkylning som är på väg att dra sig tillbaka börjar det klia ordentligt i benen och i omklädningsrummet i källaren står skorna och hoppar av sig själva. Dags?
På kvällspromenaden i går kunde jag inte hålla mig utan testade att jogga ett par kilometer för att se vad benen hade på hjärtat. De verkade fungera, och med fivefingers på sommarstigarna var det en riktig fröjd så i kväll eller möjligen i morgon hoppas jag vara tillbaka på banan igen. Återstår att se hur mycket jag tappat, men jag tror uppehållet kan ha varit bra ur skadeförebyggande perspektiv.
Man ska som bekant inte ropa hej.
Veckan efter Stockholm marathon kände jag mig oförskämt fräsch och lyckades till och med få in tre löprundor. Korta och lugna förvisso, men likafullt.
Sedan kom känningarna i underbenen. Muskulärt verkar jag ha klarat genomkörningen bra, men något är som säger ifrån i smalbenen. Om det är benhinnorna som protesterar mot 42 km asfalt i full fart med relativt odämpade lättviktsskor (Saucony Kinvara) eller nåt annat ska jag låta vara osagt, men den gångna helgens rockfestival fick bli helt löpfri. En ganska obetydlig uppoffring, inte minst mot bakgrund att det var minst en halvtimmes kö till duschen...
Nu kittlar det i halsen och det som i vanliga fall skulle göra mig vansinnig tar jag nu faktiskt med ro. Om det blir en veckas ytterligare uppehåll är det kanske bara bra. Sedan kan jag smyga igång med sikte på sommarens alla Gotlandstävlingar. Nästa längre lopp, Visby halvmarathon, ligger en och en halv månad bort och tills dess ska jag nog vara redo att bättra mitt pers.
Långuthålligheten dör förhoppningsvis inte så snabbt, och den anaeroba kapaciteten går snabbt att hämta tillbaka. Viktigast är att inte dra på sig någon seg jävla skada i sommar igen.
Varför heter det vätskebalans? Nu har jag druckit öl sedan i onsdags förmiddag och inte fan fick jag bättre balans av det.
Årets alternativa träningsläger med långpass i öldrickning är nu avklarat. På Sweden Rock Festival kan man för övrigt gå sprillans naken sånär som en ölkartong på huvudet utan att folk höjer ett ögonbryn, men när man drar på sig löparkläderna och drar ut på en liten förmiddagsjogg får man höra saker som "det där var fan det sjukaste jag har sett" och "försöker du ta livet av dig?".
Jag ska kanske tillägga att det inte var jag som gick naken...
I dag fick jag vara kepskurir på löprundan. Med särskrivning låter det som en kenyansk löparstjärna: Keps Kurir.
Först över till mellanpojkens bästis med hans kvarglömda keps, därefter sökpatrull efter lillstumpans kepa som hon i ett obevakat ögonblick hivat ur vagnen under förmiddagspromenaden.
Efter uträttat uppdrag blev det hällarna i underbart varm sol och havsbris. Innan jag vek ner på stigen på mellannivån passerade jag ett bröllop, eller möjligen dop (församlingen skymde huvudpersonerna) uppe på klippkanten. Såg ganska mysigt ut, faktiskt.
Tredje rundan efter maran och nu börjar jag komma upp i normal längd. 12 lugna km på 56 minuter och kroppen känns helt ok. Lite slitet i underbenen men fötter, knän och lår känns oförskämt bra.
Så var man igång igen.
Redan i tisdags blev det 5-6 km lugn kvällsjogg i underbar sommarvärme och med en helt ok solnedgång i havet utanför Hällarna. Tunga ben, javisst, men absolut inga problem att springa. För ett år sedan hade det varit helt uteslutet - då dröjde det mer än en vecka innan lårmusklerna pallade ett enda löpsteg utan att säcka ihop.
I dag ska det bli en liten runda till och även om det varken blir långt eller snabbt känns den snabba återhämtningen inspirerande. Jag hade räknat med att första halvan av juni skulle bestå av aktiv vila snarare än riktig träning, men nu börjar jag faktiskt att känna suget efter nya tävlingar. Det är nog en bra idé att hålla tillbaka träningsivern och fortsätta köra lugnt ett par veckor till, men att kroppen inte känns trasig är en underbar känsla.
Nu hoppas jag att jag, till skillnad från förra året, kan få njuta av en sommarsäsong där jag har marathonträningen som en stabil uthållighetsgrund att stå på. Juli erbjuder en radda sköna lokala lopp kring milen och avslutas med Visby halvmarathon, där mitt färska pers förhoppningsvis ska få stryka på foten. Sub 1.20? Det vore nåt, det.
