04:20 ringde klockan, då var det alltså dags. Min första Ironman skulle genomföras. I med en tallrik gröt och två enervit carbo loaders, på med race suit och en sista koll att alla prylar för simningen var med. 04:40 dök skjutsen upp och det bar iväg till Promenad des Anglais.
Framme strax över 5 och ställde mig i kön för att komma in i växlingsområdet, nu började det pirra i magen. Väl inne så var det bara att ta sig till cykeln och börja förberedelser som att pumpa däcken, ladda cykeln med bars, gel och vätska samt leta rätt på Ben från Brisbane som så vänligt laddade min Timex Global Trainer över natten (tack för det Facebook). Allt var fixat 05:50 och det var bara att kränga på våtdräkten och bege sig till simstarten. Väl där träffade jag på Anders, Lisa och Sofie i yttersta vänstra delen av simstarten. Vi hamnade ganska långt fram vilket kändes bra men också lite nervöst vänstra delen av simstarten innebar yttervarv vilket kändes bra. Var häftigt att se sig omkring och vara omgiven av 2500 blåa och rosa badmössor alla i spänd väntan på starten. Uppe på promenaden var det redan fullt med folk och en DJ hjälpte till med att öka stämningen. Lisa gav ett sista bra tips om att ha glasögonen innanför badmössan, tackar.
Plötsligt en minut kvar och sen några franska raddor och så var loppet igång. Blev ganska grötigt till att börja med och de första två-tre hundra metrarna fick det bli polosim. Simningen var det moment som jag såg minst fram emot eftersom det ofta har gått dåligt i andra kortare tävlingar men det kändes riktigt bra från början, varmt i vattnet och djupblått hav under gjorde upplevelsen väldigt behaglig. Hade iof svårt att se bojarna vi skulle runda men det var bara att följa de framförvarande även om det säkert blev en hel del kringelikroksimmande. Tiden flöt iväg och plötsligt var jag vid yttersta bojen på första 2400m varvet, skönt, då var det bara att fortsätta in och sen upp till nästa varv på 1400m. Simningen in till land flöt på och när jag kom upp på landpassaget stod klockan på 46 min. Blev riktigt förvånad och glad, hade räknat med 50-55 min. Det var bara att köra igång med nästa varv, lika behaglig simning förutom att man kände lukten av båtavgaser samt att dräkten hade börjat skava ordentligt i nacke . Metrarna flöt på och tillslut var simningen avklarad på 1h 11 min, 9 min snabbare än jag räknat med, wohooo!
T1 tog sin tid, ingen ide att hetsa men de 7 minuter som gick kanske var lite väl mycket. Jaja, på med solskyddsfaktor, torka fötterna, på med strumpor, skor, hjälm, handskar, solglasögon och i med lite gels i bakfickorna. I med simprylarna i transitionpåsen och iväg till cykeln och droppa påsen.
Nu skull det roliga momentet starta. Cykling, och bergscykling framförallt. Satte av i ett 38km/h tempo som kändes riktigt skönt utmed promenaden. Det var ganska många cyklister redan så det blev omväxlande köra om och bli omkörd, var också svårt att veta hur hårt domarna kollade luckor, kändes som att en del körde klungkörning. Efter 20 km kom så första backen, 500 m med 11% lutning, i med lägsta växeln och bara trampa på. Var inte så grötigt som jag trodde att den backen skulle vara men det kan ju berott på att jag simmade snabbare än planerat och det därför inte hunnit ut alltför många på banan. Efter denna backe så började en MAGISK cykling, helt fantastisk utsikt och riktigt sköna uppförsbackar. Cyklade på med ett stort leende på läpparna, det här var den bästa cykling jag upplevt. Tänkte att så här borde alla lopp vara. Plockade många cyklister på väg uppåt men när det blev nedförslut så kom en svans och körde om. Detta blev lite rutin, började känna igen ganska många namn som jag passerade uppför som sen passerade när det bar av utför men några placeringar plockade jag i varje uppförsbacke eftersom jag (tydligen) vid varje check point hade tagit placeringar. Backen upp till Col de Ecre var lååååång men utsikten vägde upp mer än väl. Försökte att hela tiden dricka och hade taktik att käka något var 5-10km. Klämde i mig 8 gel, 4 bars, 4 bananer och ett antal flaskor sportdryck och vatten under cyklingen. Det var ett skönt svagt långt utförslut efter Col de Ecre som man kunde ligga och pressa i tempobågen i men strax bar det av uppför igen. Cyklingen gick tidvis genom små mysiga byar på små trånga gator och när det började luta utför då gjorde det så rejält. Tog det försiktigt i utförsbackarna och var aldrig över 56 km/h då jag tänkte det var bra att vila benen lite och dumt att riskera en vurpa eller värre en avåkning ut för stupen som hägrade bakom allt för låga betongfundament. Var skönt att slippa se olyckor utmed vägen som jag hörde att andra längre bak upplevt. Uppe vid Coursegoules var 2/3 av cyklingen avklarad och det mesta av uppförsåkningen bakom mig. Nu började det däremot kännas i rumpan och i fötterna, hade nog cyklat i en 4:20-4:30. Nu visste jag att det bar nedför så 6h cykling var inte helt avlägset. Väl nere på flacken var det bara att blåsa på, drygt en mil fram till flygplatsen och sen hela Promenad des Anglais fram till T2. Blev omcyklad av en Spif:are vid ca 160km, visade sig att det var Jonas, hejjade och pratade lite snabbt. Väl framme vid P d A så tog jag det lugnt, rullade in runt 30km/h och väl framme så hade klockan stannat på 6h 4 min, det kändes mycket bra.
T2 gick lite snabbare än T1, 4:50 eller något sådant. Var tvungen att uppsöka toa samt tog tid till att byta strumpor. Fötterna gjorde ganska ont efter cyklingen men när jag väl bytt skor så var detta försvunnet.
Nu var det bara att ge sig av på löpningen: fyra varv fram och tillbaka på Promenad des Anglais. Benen kändes riktigt bra, ingen stumhet alls, blev överraskad och förvånad, borde ju kännts uselt i benen efter 18 mil på cykeln. Började i ett 4:45 tempo som höll första varvet men sedan fick detta sänkas till 5:15-5:30. Sträckan utmed promenaden kändes huuur låååång som helst, 5.5 km som var som en evighet. Det värsta var ju att man hela tiden såg hur långt det var man skulle springa. Började med en rutin som jag sedan fokuserade på: varannan vätskekontroll ta 1 gel, dricka vatten och hälla vatten över huvudet, varannan dricka vatten, dricka sportdryck och hälla vatten över huvudet. Då det var 1.7km mellan varje station så blev det alltså en hel del gel, närmare bestämt 12 st (de flesta med koffein). Alltså totalt 20 gel på hela loppet, inte så värst smarrigt. Undvek alla duscharna då jag absolut inte ville få några skavsår. Kändes sjukt skönt att komma in på varvningen efter första varvet och få sitt första varvband. Man blev riktigt taggad av allt folk som stod i målområdet och musiken som spelades - tempot ökade för en stund och höll i sig kanske upp till 1 km sen tillbaka i 5:30 lunken. Efter första varvet tänkte jag, ok nu är det bara att ta två till band sen är det målraka sista varvet, det gäller att tänka positivt :). Andra varvet flöt på och samma kick vid varvningen igen. Tredje varvet började gå trögare, värmen började göra sitt men tror att jag räddades av att jag var så nitisk med att dricka hela tiden. Varven började kännas längre och längre men det tredje och sista bandet hägrade. Till sist fick jag det blå tredje bandet och nu var det bara att beta av sista varvet. Vägen ut kändes trög men fokuserade på kontrollerna istället. Längst ut på varvet började känslan infinna sig, nu var det snart klart. Hade inte sett så många jag kände under löpningen än så länge (alltså ingen) men efter halva hemvägen sprang jag förbi Anders och Sofie som hejjade och peppade. Musiken började öka och nu såg jag Finish line, ett leende spred sig på läpparna nu var det klart. Joggade in på upploppet och där kom sen
" Youuuu aaaarre an Irrroooonmaaaan".
Lycka!
Detta var det roligaste loppet jag någonsin kört.
Kom in på 3:46 på löpningen, väldigt nöjd med tanke på att det både var mitt första marathon och min första Ironman.
Summan av det hela var att simningen kändes riktigt skön, cyklingen var magisk och endast de två sista milen på löpningen kändes riktigt jobbiga. Det som tog mest stryk var tårna, 3 naglar på vardera fot varav båda stortånaglarna är på väg att falla av i övrigt känns kroppen bra.
11:14:12 stannade klockan på, jag är mer än nöjd.
Nu är det bara att bestämma vilket som blir nästa Ironman-lopp :)
Ett stort tack till Lina och barnen som stått ut med mig fram till loppet, puss.
