Växlingarna var inge vidare.
T1, våtdräkten åkte av utan problem men sen hände ingenting. Det tog en evighet att få på sej hjälm, glasögon, (Björn Borg)nummerlappshållaren och värst av allt skorna. Vet inte om det var fullt så illa men det var så jag upplevde det. När jag sedan äntligen fått i "tidpinnen" i hålet så kom jag inte upp på cykeln utan fastnade i sadel 2ggr
.
T2, Lyckades bara komma ur en sko under cyklingen, så fick stanna utanför växlingsområdet och ta av den andra, kan ju inte springa med en racersko och barfota med cykeln.
Simning, ja jag tänker kalla det så.
Det viktigaste målet uppnådde jag: Jag hade ingen panik någon gång. Första och sista dryga hundringarna gick det riktigt skapligt där emellan låg jag på rygg å plaskade.
Att inte simningen funkar beror på en massa saken men dom 2 största är nog: Ouppvärmd och går på för hårt (lägger på ben som jag inte kan).
Cykling.
Här skulle det cyklas, jag skulle ge precis allt. Klämma tempo är faktisk något som jag saknat.
Höll den målsättningen till punkt och pricka. Cyklade om massa folk och tror nog att jag klarade dom 50 min (3 mil) som jag tyckte jag borde klara.
Löpning.
Efter 100m högg "gubbvaden" till. Drog på mej det i onsdags när jag körde tusingar, gamla gubbar ska inte prova att springa fort.
Det var nära att jag bröt här. Räknar dock inte krampen eller sträckningen som så allvarlig, har sprungit med ont förr. Jag visste att man kom tillbaka till målområdet efter 2 km, så jag fortsatte.
Ett riktigt roligt löpspår och att det hela tiden dök upp ny ryggar att springa om gjorde att det blev en lustfylld runda trots allt.
Med tanke på sluttiden så kan det inte gått så sakta som det kändes.
Summa:
En kanon dag!
Har bara sluttiden när jag skriver detta 1:36:42. Och den är jag nöjd med.
En liten bild från Hammarby
I dag är det ett år sen jag bestämde mej för att börja träna. Hur har det gått då? Jo tack bra. Jag har gått ner 17 kg och tagit bort 20 cm på midjemåttet.
C:a 240 mil löpning och totalt 320 timmar reggade och jag har provat och börjat med en del för mej nya saker.
Simning är ett exempel på något som jag aldrig gjort förut, jag var så sugen på triathlon och då måste det ju simmas. 10 timmar reggade vilket om jag ska vara snäll betyder att jag simmat i 7,5, så där har jag lite kvar att lära:).
Barfotalöpning har jag oxå fastnat för, lite dumt när man köpt skor för tusentals kronor.
Har inte blivis så många race som jag hade velat men några.
3st. Maraton, PB på alla
.
3st VDM, 3:e plats på alla. (myket 3 nu).
Ett 3athlon
.
Mest nöjd med under året är nog att jag klarade mitt idiotiska mål på 1mil löpning/dag under årets första 3 månader.
3h16 i Månkarbo är inte långt efter. Ja just det, där blev jag 3:a.
Inga stora besvikelser, men var lite deppigt och taskigt med motivation efter Stockholm.
För att klargöra det självklara först. Jag är GRYMT nöjd med sluttiden.
Cykling: 30km/h är ok på MTB med dom däcken och att jag inte tränat nästa någe cykel alls i år.
Löpning: 4m15 per km, är helt ok, banan var kuperad och inte lätt sprungen så fortare känns det inte som jag kan springa.
Simning: Den var katastrof
. Kändes bra i början (50m
) sen började vi krocka och jag kände att jag nog gått ut för hårt. Nu börjar paniken sprida sej, jag får inge luft. Håller i en stund och försöker hitta min rytm, lyckas inte. Vänder kör ryggsim (det har jag inte tränat ett ända sim tag) då får jag ju andas när jag vill.
Provade crawla men då var paniken total, jag fick ju ingen luft. Ville slita av mej våtdräkten och springa upp på stranden men det var 500 hundra meter kvar innan fick göra det. Det var bar att fortsätta på rygg. Nästa 300m var bland dom värsta i mitt liv (ja,ja men ni fattar vad jag menar) total panik och ville så mycket.
200m kvar var jag ganska ensam, började crawla och fokuserade på utandningen och gjorde allt i min egen takt. Det gick riktigt bra då och jag tog t.o.m. in på en grupp med 6-8 simmare.
Jaha så kom nästa orosmoment, växlingen.
Den gick grymt bra, kanske t.o.m. snabb.
Det här var min debut på triathlon och jag tror jag har lärt mej massor och det blir definitivt fler.
Jaha då var det dax för debut i Triathlon, det ska bli jätte kul (hoppas jag).
Det är bara 2 moment som jag är lite orolig för, simningen och hur jag ska komma ur våtdräkten (undrar om det funkar med olivolja).
Har ingen målsättning med det här men trött ska jag bli
Lite tips har jag fått, "Cykla i löparskorna" är ett, så det kommer jag inte att göra. Det ända alternativet till mina Aquasocks att springa i är barfota och inget av dom går ju att cykla i.
Satt och kollade tidigare resultat och det skulle jag inte gjort, usch vad alla var snabba.
Det jag ska göra är: Ovansjö Triathlon som går avstapeln i GästrikeHammarby den 14/8.
700m simning, 16km grusvägs cykling, 5km löpning
2 Dagar kvar, förkylningen, hösnuvan eller vad det nu är är nästan under kontroll.
Tror inte den satt ner farten men orken har nog fått sej en törn.
Topp 1000 var ett tidigt mål jag hade och det innebär att jag måste slå pers. det målet står kvar. Att jag ska köra skiten ur mej är ju helt klart och det blir nog inga problem då jag har 42km på mej.
Planen då? Jo, inte rusa och leta luckor i starten, det får ta den tid det tar att få fritt. Försöka hitta ett jämnt tempo på c:a 4:20/km och hålla det. Enkelt va
.
Att sen orken tar slut och farten sjunker det räknar jag med men hoppas kunna hålla i 3 mil.
En tanke slog mej att det betyder att jag nästan springer lika fort som 3h-flaggan, bara lite efter. Kanse provar att komma ikapp den och hänga med tills jag stupar.
Jag kan inte sätta nått tidsmål, för sluttiden bestäms av slutfarten och inte av öppningsfarten, för mej iallafall. Jag kommer att bli trött, frågorna är bara Hur trött och När.
Provar ändå: 3 Mil på 2h15 och en målgång på 3h15. Nu har jag sagt det
Jaha, så kommer bilden och då är den så illa
Såja nu var det avklarat, loppet jag inte kunde bli nöjd med.
Skulle bli en analys här men då första milen gick på 41, andra på 42 och pulsen var stadig mellan 155 och 160 så är det inte mycket att analysera. Jag genomförde nog loppet så bra som jag kan.
Får försöka mej på en berättelse i stället.
Alldeles innan start så sprack det upp och solen tittade fram, precis som planerat (yr.no), och det var bra för jag hade bestämt att springa i kort-kort (kortärmat och kortbent).
Starten gick och efter 50 meter kom kom chocken, det kändes som "tusen nålar" på vänstra lårets fram sida. Det är på höger jag brukar ha det problemet så jag blev lite orolig men det brukar ju gå över och det gjorde det.
Redan efter ett par hundra meter kom jag i rygg på GL, som är en mycke bättre löpare än jag, så jag bestämde mej för att hålla den ryggen. Det var bra för nu blev det ingen rusning från start utan ett jämnt och behagligt tempo.
Vid 2 km upptäckte jag att P, en duktig Gävlecyklist, var i samma grupp och efter det så blev det ett cykellopp av det hela.
Vid 6,5 slog GL åt sidan och slog av lite på tempot, ville nog inte dra mer, vilket ledde till lite stiltje i gruppen. En löpare tog då tag i det och ökade farten och jag hängde på. Vi kom loss men det gick för fort så jag fick släppa och då kom P upp i rygg på mej igen.
Jaha, 1,5 km motvind och jag har visat mej starkast, bara att bita i det sura äpplet, jag får dra, jag gick på det äldsta tricket i boken.
Motvinden tar slut med en vänstersväng och P springer om och kör, bara att hänga på. Upp till stadium och varvning å sen ut på andra varvet, nu är det jobbigt.
11,5 km, jag vågar inte gå med mera utan släpper iväg P. Håller på att gå ner i tempo men beslutar att ta en kilometer i taget så kanske tiden kan bli bra, (blev lite lurad av speakern vid varvning så jag trodde tiden vara bättre än den var).
Luckan ökar sakta men säkert och han ser tok stark ut. På Lexevägen strax före 15 är det nog 150m och nu ger jag upp hoppet. Går att springa lite på sidan av vägen på en stig, så det gör jag för inspirationens skull. Har koll på P, luckan växer inte.
HA! där kom den efter 16,5 på raksträckan, P vred på huvudet och kollade bakåt.
Småpradade med publiken genom Boulogner, frågade P's fru "Visst så han lite trött ut?", trots den noga formulerade ledande frågan fick jag svaret "nej".
Mötte P när han svängde ner i tunneln under Västra vägen och talade om för honom att " jo, lite trött ser du ut".
Tog in lite i taget på P och när det var c:a 50m kvar så bestämde jag mej för att prova gå i kapp. Tänkt å gjort, slappnade av, kortade stegen, ökade frekvensen och stegen på framfötterna, min barfota teknik. Trippade ikapp ganska enkelt och la mej i rygg vid 18 km. Kände att det var behagligt och tänkte att här ligger jag kvar, hoppas pulsen går ner lite så jag kan ta lite vatten??!! vid kontrollen 18,6. Tankevurpa! vad ska jag med vatten till med 2,5 km kvar? om jag ska ta något ska det vara sportdryck och hoppas på att benen ska få en liten sockerkick. Vatten blev det och sedan var det dax för nästa fuling i knixen upp ur tunneln under Hamnleden. Tung andning, en liten svordom och så släppte jag en liten lucka. In i motvinden var det nu bara att gå ikapp. Känner mej oförskämt pigg och stark nu men ligger kvar i rygg tills det var dax för backen upp till travet. Gick upp bredvid P så han skulle se att jag var på väg att försöka öka, sen gjorde jag det.
1:27:35 blev sluttiden och det får och är jag inte missnöjd med.
Ett jätte stort Tack till Pontus och tack till Magnus som gjord att jag höll motivationen uppe hela loppet och gjorde det minnesvärt och roligt.
Jag har gjort ett lopp under 4min/km, det var Gävle halvmaraton 99 (3:56). Var i så grym form då att jag inte vågade göra nått mer lopp för jag var rädd för att skada mej inför Stockholm. Att jag sedan fuckade upp i Stockholm och aldrig kom tillbaka är en annan historia.
Jag gjorde ett försök i måndags på att gå under 4 men det gick inte riktigt, det var nog det kortaste lopp jag sprungit. 4 km terräng DM och det blev det näst snabbaste jag gjort.
Nu har jag hittat det som måste vara perfekt: Vårkilometern
http://www4.idrottonline.se/templates/Page.aspx?id=2...1 km på bana. Ja det måste bara vara så bra det kan bli och under 4 minuter ska det gå på.
Japp! under 4 blev det och så här såg det ut.
Jag har sprungit min första Mara och det räckte till personligt rekord.
24/4 var det det dax för SäterMaran. Vädret var perfekt, sol och runt 10 grader.
Loppet i sej blev en ganska händelsefattig historia.
Starten gick och jag drog i väg, inte rusade men lite fortare än jag ville (som väntat).
11-12 sprang med en tjej som vände där för det var vändpunkten på halvan.
Nu skulle tempot dras ner, men hade sånnt flyt och det kändes lätt så jag kollade inte klockan utan lät kroppen bestämma. Vid 15 kom jag ikapp en kille, pratade lite och sprang ifrån.
23 km kramp i vänster vad som satt i några km.
38 helt tom i benen
40 omsprungen av 2.
Miltiderna: 46:42 46:49 47:58 51:40
Har nu försköt analysera om jag kunde ha gjort något bättre. Jag tror inte att jag kunde ha gjort det, kanske kommit i mål piggare men inte på bättre tid.
Jag är jätte nöjd!
Målet var att springa hela och det gjorde jag( ingen promenad).
Tidsmål hade jag inte för detta lopp, men års målet på 4 timmar klarades ju av.
I tankarna fanns tiden 3:38 som VAR pers. 3:30 vågade jag inte hoppas på.
3:26:13 är mitt nya pers och jag är så grymt nöjd.
Åtta månaders träning avklarat och bara 2 dar kvar till nummerlapps premier. SäterMaran, det ska bara vara ett träningspass, Aprils enda långpass.
Detta ÄR ett träningpass men inte ett helt vanligt för jag har vilat, ätit och druckit ordentligt innan. Jag kommer även att dricka och kanske äta något under passet.
Målet är att springa hela och inte bli trött
. OK då, lite trött får jag bli men inte vägga.
Upplägget blir: Gå in i mej själv, göra mitt eget lopp och strunta helt i allt å alla runt omkring.
Redan från start gå ut i ett tempo på drygt 5 min/km. Då tror jag att jag fixar det här med bara lite problem på en tid strax under 4 timmar.
HAHA HAHA! jag känner mej själv och vet att ovanstående inte kommer att inträffa så jag lär nog ha ett mer realistiskt upplägg oxå.
Jag får inte rusa iväg i starten men med en massa kvats- å halvfigurer och snabba maratonlöpare runt sej är det risk att det går lite för fort i början. Nyckeln blir då att hitta tempot, kanske lite långsammare, mellan halvmaravändpunkten. Om det mot all förmodan finns något kvar så kan det ökas sen och fri fart sista 5
.
Jag har inget tidsmål med detta lopp, men skulle jag förneka att jag vill gå under 4 timmar så ljuger jag.
Formen har känts bra dom senaste veckorna och om jag bara hade låtit bli måndagens "barfotalöpning" så hade jag varit taggad till tusen. Lite rassel med vader och en baksida gör att det finns en del orosmåln på himlen. Tror att det löser sej och ser fram mot ett härligt låångpass i Dalarnas solsken.
Först och främst ska jag börja äta, varje dag helst 2 ggr, gärna 3.
Dra ner på löpningen till 3ggr/ vecka och inte 2 dagar i rad. Löpningen ska dock vara hårdare, (distans tror jag ni kallar det, det gör inte jag men jag kan nog lära om). Blir nog mest sånna där 80%s pass, vill köra intervaller men känner jag mej själv rätt så blir det dåligt med dom.
Ett ultrapass (4H+) ska det bli, troligen i Maj. (hoppas det inte blir i Säter den 24:e)
Cyklingen ska komma igång rejält, men mest ut å rulla. Naturlig intervall blir det när snön försvunnit från skogen.
Jag ska simma, för att se om jag kan. Målet är 400m eller så långt jag kan när jag försöker.
Prova löpskolning! (April tidigt) hoppas det är kul, jag vill fortsätta med det
Löpstyrketräning ska jag göra men vet inte hur. Tycker det är så trist. Utfall, push- å situps kanske räcker.
Totalt lägga ner tanken på 100 Armhävningar i rad (före vintern iallafall), ju mer jag springer ju färre gör jag.
Japp ungefär så ska det se ut. Annars är den stora frågan just nu: Ultra eller Triathlon? det ena utesluter inte det andra, men viss skillnad gör det för träningen men ska inte rikta den mot något innan Stockholm iallafall. Men det tar upp mycke tankar.
Det borde vara något mät bart oxå, inte bara flum flum, vet inte vad jag ska tro på.
5-6 mil löpning och lika länge länge annat per vecka, ok jag provar det.
Såja, nu var Mars avklarat. Summa summarum: Det har gått bra dom 3 månader som gått. Mitt mål på 1 mil om dan, 90 mil innan Mars utgång, där har jag inte riktigt nått fram. Det gör inge, det sattes runt nyår och jag trodde inte att det fanns en chans, att det sedan har varit svinkallt och snöstorm halva tiden har ju inte gjort det lättare. Har nu 4,4 mil kvar på 6 dagar.
Det stora målet var att springa 4 st. 35km+ pass under februari och mars och på så sätt kvala in till att springa Säter maran. Jag kör med sånna belönings system
.
Säter maran ska vara ett långpass, inte race, bara så jag får känna på distansen. Det är något jag måste intala mej och fortsätta med ända tills jag går i mål. Jag ska springa hela vägen och absolut inte få några väggenvarningar.
Det är ett lååångpass!
Anledningen till att avsluta Mars redan nu är att jag måste börja klura på hur April ska se ut. Mycke tankar yr det runt. Ultra, triatlon, cykling och inte minst Stockholmmaraton som är årets mål, Skövde, under 4 timmar på maran är ett måste, våtdräkt, 24H, har inte simmat på 30 år, har ingen MTB, flyter jag. Som sagt Mycke tankar är det.
Det får bli en joggingtur i eftermidda så jag kan reda ut lite och lägga upp en plan för hur April ska se ut.
Hörs sen! när planen är klar, senast i morrron
Har nu sprungit 50 mil i år. Värsta motståndare har varit snö, kallt och ett idiotiskt skiftschema.
Förra veckan kom jag ikapp mitt mål på 1mil/dag januari-mars. Då slängde dom in en ny motståndare, OS!
Det där med 1/dag tog jag ur luften och trodde inte på det ett dugg men nu ser det inte helt omöjligt ut. Tänker komma ikapp igen så jag kan gå ner till tre löppass i veckan får då lite tid över till skidor och cykel.
Börjar tröttna på vintervägar. Jag vill ut i skogen.
Nu har jag provat stödstrumporna, det är förtidigt för en utvärdering men första intrycket får man ju direkt ,eller?
Jag har nu hållit på och sprungit i c:a ett halvår och jag vet inte om det har varit ett pass utan känningar i vaderna. Jo det har varit 2, igår och idag och båda med strumpor på benen.
Jag ser det som en slump.
Ska nu använda dom ibland och ibland inte, jag vill inte bli beroende av dom. Jag vill inte se ut så här på maran.
Kalla mej gärna fåfäng, det skulle vara första gången, men jag vill inte.
Jaha då har man köpt stödstrumpor, kan ju påstå att det känns manligt direkt. Åandrasidan är dom inte så kvinnliga heller, så dom är omänskliga. Har lite rassel med vaderna så jag tänkte prova, vet inte hur, men om det blir en långtur i morgon så åker dom på.
Om ni ska få se mej i dom på ett race i kortbyxor då måste dom vara grymt bra. Nää tror inte det räcker för då siktar jag nog in mej på vinterlopp istället.
Kanske ska lägga upp ett förnedrings foto på här :) (måste överväga det)
Cykla ett lopp med dom med Adamsson som speaker det vore nått
