Sista minutentips : "En gång köpte jag ett par batterier till mina barn med en lapp som sade: "Leksaker ingår ej".
I vaket tillstånd är jag, det kan jag erkänna, ofta hungrig, ett riktigt matvrak. Värre är att jag har en återkommande dröm, att jag äter! Det jobbiga är att jag kan vakna till och märka att jag liksom öppnar och stänger munnen, torräter, kan det heta så. Pinsammast av allt är att det har hänt på bussen. Man kan se det framför sig, bevare mig väl.
Efter all julmat kanske mina drömmar ägnar sig åt annat. Goda råd kanske, de här tycker jag var bra.
http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-3/b18663p550100.html
Har skaffat mig en skön vana, springer en liten runda på fredagkväll. Kanske det är för tidigt att kalla det vana har nog bara gjort det tre fredagar än, vid närmare koll så visade det sig att det bara var två gånger. Tycker ändå det låter bra när jag säger att jag har det som vana!
Just igår tänkte jag efter två km att den här tempen är nog på gränsen till vad jag klarar att springa i, men efter ytterligare en km kändes det ok, när jag kom hem, efter cirka 5 km, var jag jättevarm. Ute var det -16°. Hade jag kollat innan, hade jag aldrig sprungit. Det kändes rätt ok med andningen, lite tungt men jag vet inte om det berodde på kylan?
Lade märke till alla märkliga ljusfenomen som slingrar sig i folks trädgårdar. Jag är rädd att kulörta ljusdekorationer är på väg att bli något stort. En, eller min iallafall, teori, som bara grundar sig på iakttagelser från bussfönstret och löparrundan, är att det är något genusbetingat. Män köper kulörta slingor medan kvinnor gillar tradionellt, ev lite isblått ljus.
Själv har jag två översnöade lyktor på altan som dekoration, kanske jag ska skotta fram dom efter att jag druckit mitt nymalda kaffe och lussebulle, kanske.
Jag kan om jag vill, pyssla alltså. Tiden ska ju räcka till så mycket, så färdiga mallar gäller, där går gränsen för pyssligheten!
Efter ikväll kommer jag att ha torsdagkvällar lediga eftersom eländes italienskakursen slutar. Nu sitter jag och ångrar att jag inte tog med träningskläder ändå, skulle ha hunnit i eftermiddag innan kursen. Nu får flexkontot lite tillgodo istället.
Tillbringade dagen på årets stora dansavslutning. Där dansar alla. Alla stora ungdomar som är så duktiga så man fattar inte. Och småttingarna med tindrande ögon som följer frökens alla rörelser och det blir fel, dom står åt fel håll och är så gudomligt söta för det är en enorm glädje i att få komma på scen och ha sina minutrar i rampljuset. Man sitter där och biter sig i kinden och nästan gråter.
Jag tänker om det har något med mina egna minnen, jo jag dansade balett i 8-års åldern :o) !! Hade uppvisning på Folket Hus i riktig balettkjol. Jag kommer inte ihåg om det var pirrigt ens. Jag kommer faktiskt inte ihåg dansen heller. Bara att jag försökte trösta Ingela efteråt på toaletten som grät förtvivlat för hon hade dansat fel. Och mamma som sytt en kjol till den andra dansen som jag knappt kommer ihåg heller. Så det vete katten om det är sånt himla stort ögonblick för dom som liven, som man rörs till tårar över nu i vuxen ålder! Ska försöka tänka på det nästa gång, men det går nog inte att låta bli ändå, det är ju liksom den fantastiska framtiden som dansar i glädje!
Känns ju helt galet att vara inne en sån underbar dag som idag, men minusgraderna säger mig att det är det bästa. Man får njuta av att titta ut på den vackra kylan istället, medan man tränar sig svettig!
Min träning har kommmit lite på skam och det börjar kännas i kroppen. Ena veckan mör i ryggen, fick träningsvärk när jag väl gjorde något. Denna vecka ont bakom skulderblad, nacke, axlar och en pålitlig huvudvärk. Inte kul när man ska ut och roa sig. Livet är som luciasången man vet aldrig när det går upp eller ner. Nu får det vara nog, ut och spring, sluta sjåpa dig över snön sa jag till mig. Och så skönt det var, tog min lilla trogna runda runt Östby, visst lite halt, moddigt så jag ramlade, blöta fingrar, kalla fingrar men det gick över. Och jag känner mig lite levande igen och varm!
Har suttit på tåg i hundra timmar härifrån, kändes det som. På väg hem från en konferens i vackra Östersund. Rätt trötta och utpumpad på energi, bara svart utanför tågfönstret, kan jag konstatera att det nästan har samma effekt som att inta lite rusdryck, vilket dom bredvid oss på tåget säkert trodde att vi hade gjort. Sällan har ett korsord lösts under så mycket fniss och fusk och felstavningar.
Det känns nu som om det var jättelänge sedan jag tränade riktigt eller sprang.
Fast vi tog en morgonsimtur i hotellets pool, som var väldigt kort, många längder blev det. Jag försökte öva på lite vändningar à la kullerbytta men det gick inge bra. Dessutom var poolen tv-övervakad....
Och jag tog en promenad efter konferensen, himla fint ställe. På väg upp till Östersund, på tåget, fick vi sällskap av en utflyttad Östersundare som var på väg hem för att hälsa på. Hon visade oss ställen av vikt, som pubar och små affärer, tyvärr hann vi väl inte så mycket sådant men Tack Becka från Nelden! Du bidrog till att Östersund var så himla trevligt!
Jag längtar ut! ! Jag ska bort ett par dagar och ska sitta några timmar på tåget till Östersund i eftermiddag/kväll. Ska passa på att grunda med en lunchpromenad idag. Underbar dag!
Har varit i vackra Järvsö på kurs i veckan. Det är inte stort, man åker igenom rätt fort, men vad fint! Solen på klacken! Den första snön passade på att dimpa ner medan vi var där. Kurade inomhus och såg hur det yrde i gatlykteskenet. Kursen sög musten ur mig och det blev tidig kväll, varpå jag vaknade rätt tidigt och utvilad. Stilla ute nu. Nytt ställe, perfekt för ny vana, så på med dojjorna och ut på morgonjogg! Dock var inte trottoaren skottad än. Försökte springa i vägbanan men det är rätt mycket trafik i Järvsö för att vara sådant lite ställe, tung trafik! Högt pulsande i dubbel bemärkelse! Och det är väl bra träning! Nästa morgon gjorde jag en repris, skottat och fint, men halt istället. Aldrig är jag nöjd, jo, det är jag, jättenöjd med morgonjogg två dagar i rad! Och kursen var bra och mötena med alla nya människor.
Och fina Järvsöbaden, vackra personliga rum, trevlig personal och gott käk!
Vissa röster lämpar sig inte för radion, att dom på radion inte förstår det. Själv sitter jag lite i glashus, min röst lämpar sig inte för telefonsvarare ensengång. Ännu mindre att sjunga. Skulle en gång fråga ungdomarna i huset om dom visste vem som sjöng en sång, Bumpy ride, Mohombi så jag sjöng, dom trodde jag sjöng Pirates of the carribean... numera sjunger jag endast i skogen för att skrämma bort ev björnar, om jag är själv i bilen eller möjligtvis i duschen, nej, det gör jag inte. Men var idag på badhuset och simmade några längder ( apropå dusch
) Jag kom jämsides med en tjej som plöjde fram i vågorna, fin teknik, ansiktet så där nere i vattnet utan att få en enda kallsup. Jag tänkte att, jag hänger på! Två längder låg jag jämsides, sen var hon om, men jag fortsatte kämpa. Jag har ingen teknik, känner att jag vill andas in när jag borde andas ut, runt mig är det svallvågor som lurar, jag lovar, får liksom ta dubbeltag i andningen emellanåt för att undvika värsta kallsuparna. Efter 400 m är jag helslut, sätter mig på kanten och är andfådd flera minuter känns det som. Sen tar jag 400 m i mer normalt tempo. Det är många som motionissimmar idag och jag försöker hålla undan så gott det går. Plötsligt ser jag, tror jag, snett bakifrån, en välkänd figur från bussen. En figur som man inte kan sitta bakom för han sprider illalukt omkring sig, långt omkring sig. Jag får en kallsup i rena förskräckelsen, jag vill inte vara i samma bassäng och simma bakom! Men jag är inte säker på att det är han. Jag byter till några banor bort. Avrundar med bubbel och bastu.
Ska bli spännande på bussen i morgon om det är nån skillnad :)
En sitta-på-möte dag och jag blir så trött. Såg fram emot att komma ut på springrunda när jag kom hem. Hittar efter lite letande mp3 som är helt tom på batteri. Rätt sur på tonåringen sätter jag den på laddning och tar jag hunden och går på promenad istället. Jag kan inte springa utan musik!
Det är rätt blött och grått ute, perfekt springväder för mig. Börjar tänka att jag ska se promenaden som uppvärmning och springa ändå, på 40 min måste mp3 ha laddat så det räcker ett tag.
Hem, torka av hunden, byta lite kläder och ut igen, i mörkret, utan hund, jag har inge bra teknik på det där med att springa med hund! Men det är så skönt att springa i regnet! Ja, det öste inte ner, det vill jag ju inte springa i men, rätt blött var det! Får nog tacka tonåringen för att jag kom ut ordentligt ikväll.
= Ingen dag utan en rad.
Om man höll det skulle det förstås betyda att man tränade lite var dag! Det skulle inte vara så illa.
Jag var upp på arbetsplatsens gym uppe på plan 13 med värsta eller förstås bästa, utsikten idag. Jag tänkte att jag har ju tränat Nautilus så det här funkar nog. Men märkte att en genomgång är nog rätt bra. Pusslet i våra almanackor började, men 2 november ska jag ialla fall få en genomgång. Allt för att eliminera att göra bort sig totalt!
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fvideo.s...
Undrar om jag mätte upp rundan lite för snävt eller så är det helgen som tar ut sin rätt idag. Sprang på lunchen och det kändes helt ok men som sagt, enl uppmätt sträcka gick det väldigt långsamt. Lite klurigt att rita sträckan här när det är lite skogsstig eller gångbana som inte är utmärkt på kartan. Men det spelar mindre roll, det var en otroligt härlig dag och jag är glad att jag kunde ta chansen att ta löpturen på lunchen!
Gick i morse direkt till blodcentralen, dags att bli blodgivare efter flera års uppehåll. Det känns riktigt bra trots att nålen är rätt tjock, den känns faktiskt knappt! Ett blodvärde på 135 är väl inte fy skam. Man får både koll på värden och en gåva, ingen förlorar. Bäst är nog skinkmackan efteråt. Pigg var jag idag dessutom och var med på ett core-pass på lunchen.
Om det är dagens upplevelse som gör att jag kommer att tänka på denna låt eller kanske bara för att den är så bra vet jag inte.
http://www.youtube.com/watch?v=JAxXSU1Y53c
En urbota tråkig dag på jobbet, huvudvärken ger sig inte, kommer från axlarna, halsen börjar värka, det är så himla konstigt, nästan så jag inte vet om det gör ont utanpå halsen eller inuti, båda egentligen, känns jättekonstigt, Men det tar definitivt emot när jag ska svälja.
Ute är det skön, klar luft, vackraste färgerna och jag vill jättegärna springa runt Långgatan, det gör bara ont, känner mig inte sjuk, men jag har lovat mamma att inte springa om jag har ont i halsen.... så jag tar cykeln!
Jätteskönt, bara mina Raynaudfingrar som tyckte annorlunda.
Så jag kommer kura med filten och en kopp te och kolla Välkommen åter, tyckte ialla fall jag var roligt!
Vad är det med egen matsäck som är så himla speciellt? Är det minnen från diverse utflykter, eller det är bara mysigt! Idag i kantarellskogen fick jag nästan gå på tå för att inte sätta fötterna i och trampa sönder nästa svampställe. Solen sken men rätt kyligt och fingrarna blev rätt stela. Den stunden på en mossig sten, i solen, när jag tar upp termosen och lilla burken med bondkakor, är rätt oslagbar. Aldrig smakar kaffe så himla gott som i skogen!
I söndags när jag for hem från LL och mamma, då packade hon matsäck åt mig att ha på tåget! :o)) Den gick jag lös på redan innan vi lämnade Upplands väsby station. Det är nåt speciellt med matsäck! Nu blev ioch för sig tåget försenat för strömmen uteblev. Det hela slutade med att vi fick vänta på nästa Upptåg och där försiggick filminspelning! Någon trodde det var hollywoodversionen av Millenium dom filmade, fast jag tänkte, ska dom filma från Uppala då...? Ja, vad vet jag. Men om ni ser den och det faktiskt är en tågsnutt med eller stationsvy... då var jag där!
Så här en dag efter LL känns det om möjligt ännu bättre. Igår var det både upp och ner liksom. Då när jag var vid cirka 11 km och inte ensengång velade om jag skulle gå eller springa ett tag utan bara klippte av och gick, benen tog liksom slut. Då var jag helt säker på att det här gör jag aldrig om. En mil är nog mer min melodi!
Kom efter en liten stund upp på vägen och en tjusig vy med vatten, hamn, fina båtar, hade (då) hellre viljat stanna där och beundra utsikten. Så kloka dom verkade, dom som satt i solen med sina kaffetermosar och roades av att titta på oss galningar som flängde förbi. Ni vet när man kommer till insikt plötsligt, att, det här är ju ett ganska dumt tilltag.
Men, när benen vaknar igen, efter en knapp kilometer, det funkar, kan spurta på upploppet, flåset är inte alls slut. Då känns det så himla rätt. Att sitta på en sten efter avslutat lopp, där vid tvåmilsvätskekontrollen resten av dagen, nästan, med en kompis jag inte sett på evigheter och titta på tremilarna var häftigt. När han susade förbi, segraren, fick jag nästan en tår i ögat. Kan man springa så där!?
Vi hejade fram kompisens man och tog oss till upploppet för att titta vidare, vilka kämpar det finns!
Hem till mor, fick halvdö i hennes badkar och hon fixar middag, serverat med ett glas rött. Jo, jag kanske kan tänka mig att springa nästa år och då ska jag banne mig springa hela sträckan!
http://www.facebook.com/video/video.php?v=4371381967...
Jag är stum och kan inte komma nåt bra, men inuti sitter en lycklig jäkel och skrålar, fyfan va jag e bra! Det gör inget att jag gick lite grand, vet ju att jag kan, om jag måste! Fan va nice det känns! 15 km Yes! Jag inte bara springer som en gud, jag är Gud! Jag dog lite av utmattning men det var rätt häftigt och jag återuppstår vilken dag som helst!
Jag utanpå kan lätt dela känslan och jag ler lite fånigt fortfarande. Är väl inte riktigt återuppstånden ännu.
Jag som satt i bilen på väg till elljusspåret och tänkte vända för spöregnet som hette duga, ramlade över. Men så lättade det upp lite och jag tänkte, att jag gillar ju att springa i regn!
Vad gör väl det att man klafsar ner i lerregnpölar, det sörplar friskt i höger doja flera gånger, jag inbillar mig att det blev mycket tyngre att springa av det! Så jäkla nöjd jag blir av det!
Har ju fått veta att mitt 5 km spår inte alls är 5 km utan 4,28 nåt för att vara exakt, så för att komma upp i 5 km får man ta ett lite extra varv på cirka 700 m. Lite lättpsykad och i ett försök att vara taktisk tänkte jag först att jag kan ju gå de där 700 m-varven. Gjorde så första varvet. Alltså först 4,28, sen ett 700 m, 4,28 sen ett 700 m osv. Andra varvet gick jag kanske 300 m, för att tredje springa allt, kunde jag väl ha gjort från början, tänker jag kaxigt eller så var det tack vare det som det gick bra. Vet ialla fall att jag sprungit rätt sträcka!
Ser dock ett mönster, ska sluta dricka kaffe innan löpartur!
Klappar mig själv på axeln idag!
Småfunderingar så här lite inför. Okej, förkylningen gav sig, huvudvärken stannar dock kvar. Jag kände mig lite tveksam för att springa ikväll, men efter cirkelfys-passet för oss emliga sekreterare så kändes det helt annorlunda eller så var det alvedonet. Ialla fall gav jag mig ut på en runda vid 19-tiden. Första varvet helt ok, jag började leka med tanken på att ta två varv på 5 km-slingan och ett på 4 km, på så sätt kan jag komma undan mördarbacken en tredje gång
En bit in på andra varvet, fortfarande bra form, blev t o m inte kissnödig efter 6 km! Det var himla bra. Vid 7 km brakade det till bakom mig och jag lovar jag hjärtat stannade och jag höll på att ramla omkull. Nu var det bara Erik Jonsson som i sin tur blev lika rädd när jag skrek till, visst är det tokigt när man springer med musik i öronen men jag skulle inte klara mig utan! Nu börjar det skymma, stenarna, tovorna och rötterna luras med mig och jag springer lite snett, fötterna är trötta. Tänk om jag ramlar och bryter foten och jag är sist i spåret ikväll... och tänk om nästa gång det brakar inte alls är Erik utan faktiskt en älg liksom. Och jag har ju precis blivit frisk, kanske inte borde springa ett tredje varv just ikväll. Och nu gjorde det rätt ont i rumpan, synd att dra på sig nåt nu ju. Och tänk om jag blir kissnödig igen och det ändå inte är en älg utan Erik, skulle ju kännas så där roligt.
Så, Ja.. jag viker av och springer till bilen efter en mil. Och jag vet att jag borde ha ökat för ett tag sen, men va fanken. En gör så gott en kan!
Och huvudvärken är borta!
Har blivit inspirerad av Helena, här kommer mina tio må-braare:
1. När mobilväckarklockan ringer på morgonen och faktiskt väcker en ur en hel natts sömn.
2. När Hanna Hellqvist i P3 Morgonpasset levererar hejdlösa sanningar.
3. När första kaffekoppen på jobbet får tas i lugn och ro, lite genomgång av FB :o) Inga samtal om återbud eller sjukdom.
4. När ungdomarna hemma bubblar i mun på varandra och vi skrattar så vi kiknar.
5. När benen är pigga och man ger allt i nedförsbackarna och känner sig så jäkla snabb!
6. En kväll med tjejerna med förtroenden och gapskratt.
7. När jag går på min gård, där finns jordgubbar, vinbär, äpplen, nu är det plommonen som mognar.
8. När jag kan fånga en tanke, en formulering, skriver ner och spar i mitt egna lilla arkiv.
9. När jag får äta god mat, älskar mat!
10. När jag har tränat, är nyduschad, rätt slut och mör i kroppen, får lägga mig i sängen, vända några sidor i boken innan jag somnar med den över näsan.
Känns inte så kul att planera vila för näsan rinner och nysattackerna kommer tätare, huvudet tjocknar på när det står 16 dagar kvar.
Så mycket fart kan jag inte skryta med men en enorm glädje kan jag klämma till med! När man klarar en sträcka som man bara för en tid sedan trodde skulle vara omöjlig att klara av! Jag ler till och med åt kossorna där i skogshagen, hela skocken följer mig enfaldigt med blicken, dom tycker nog jag är än enfaldigare när jag kommer där på andra varvet och stör kvällsidisslingen eller vad dom kan ha för sig.
Jag kan störa mig på att mina ögon inte räcker till i skymningen, när det är nedför och stenigt och tovigt och rötter... kanske borde fundera på linser innan jag gör en kullerbytta!
Jag har sett Umeå för första gången. Kurs på gång och jag packade ned träningskläderna, såg fram emot ett lätt morgonjoggingpass efter nattåget, få sträcka ut lite. Alltid kul att springa någon annanstans. Jag såg fram emot natten på tåget också, kändes exakt som att det skulle passa mig. (Jag borde antagligen göra mer roliga saker om jag ser fram emot ett nattåg)
Jag köpte en god macka på subway, skulle sitta i bädden och kura lite med en bok innan jag lade mig på riktigt. Mysigt skulle jag ha det. Sa jag att jag hade mellanbädden? Om man ska sitta får man antingen lägga hakan i magen eller så böja överkroppen 45° mot benen. Slafen ovanför kom väldigt, väldigt nära. Mysigt var inte alls något ord jag kom att tänka på då. Jag satte mig i en sittkupé och käkade min macka.
Dags att kura i bädden. Det låter. Mycket. Fläktar av och på hela tiden, folk pratar, högt, mitt i natten!? Ett barn protesterar, det säger jag inget om, barn kan man aldrig styra! Klart hon kände att det inte var som vanligt, hemma i sin egen trygga vagga! Jag vet att det var en hon för jag pratade med pappan ute i korridoren. Jag väntade på sömnen. Ingen mysig rytm över skenorna där tåget rusade, det krängde liksom mera. Lyssnade på radion hela natten.
Skulle vara framme 06.32. Strax efter 06.00 väcktes jag, måste väl ha somnat ändå, snoozade en gång. Jag är snabb på morgonen, packningen var ju iordningställd, en snabbdusch så skulle jag vara klar. Gäspar och suckar. Då stannar tåget. Men fan, hjärtat också! Aldrig har jag hoppat i kläderna så fort. Jag vill av, vill inte till Boden!
Till min stora lycka står vi stilla i Vännäs och jag har fortfarande 20 minuter på mig. Men min slutsats är huggen i sten. Aldrig mer nattåg!
Behöver jag säga att det varken blev löpträning eller något gympass! Kursen var helt okej dock. Ser fram emot att springa ikväll!
Dag ett efter semesterledighet är här. Allt kändes egentligen precis som vanligt. Hanna Hellqvist på plats i P3 och jag på mottagningen. Men inte utan att jag är liteförvånad att allt gått så smidigt. T o m första försöket med lösenordet lyckades! Jag kom ihåg vad jag brukar svara i telefonen. Men efter lunch slog den till, paltkoman. Inte konstigt alls egentligen, den brukar slå till varje dag på jobbet annars.
Ska installera mig på nattåget till Umeå ikväll och ville springa innan. Och som jag sprang. Jag är så himla lycklig. Benen och ljumsken kändes nästan lika rapp och pigg som vanligt. Jag älskar nedförsbackar!
Uppför, i mördarbacken hade jag sällskap av Alice Cooper ikväll, jäklar vad giftig han tyckte jag var när jag klarade den på andra varvet utan att gå!
http://www.youtube.com/watch?v=9Es_lUmsp40
Jag har tidigare försökt mig på att hitta Rönnåsjoggen-spåret. Ett spår på en mil rätt ut i buschen. Jag hittade inte tillstymelse till stig. Nu har jag haft guidning av Pamela som numera är en van stigfinnare. Borde haft snitselband med mig, ska komma ihåg det nästa gång!
För det är inte på alla ställen man ska följa det som framstår som mest självklart, nej nej, om man kan skönja att stigen går rakt fram där ute på hygget men skylten visar åt ett annat håll, och man tror att skylten bara vridits lite snett då, så är man helt fel ute. Man ska följa skylten som visar rätt ut i ingenstans och faktiskt, efter lite snår av ljung, ris, höggräs, sten och tovor så visar sig, knappt, något man kan gissa är en lätt upptrampad stig. Vi knatar på, jag försöker höja blicken ibland (men det är svårt för konstant måste man se var man sätter fötterna) för att försöka se hur det ser ut där vi går. Det är stockar vi ska över eller under, små sjöar som bildats under gårdagens ihållande spöregn.
♪♫ Vi måste komma över den, vi måste komma runt den ♫♫♪
Vi fortsätter vår tigerjakt och när vi kommer upp på Olarsberget går andan ur mig. Det är ren lycka att få se så vacker natur. Högt upp. En lång ås, där orörd, vacker grön skog bara dalar mjukt ut åt båda håll.
Vi gick lite fel men kom på det rätt snabbt, bra gjort tycker jag som aldrig visste riktigt var jag var någonstans. En otroligt rolig slinga, blev väldigt snopen när jag förstod att vi varit ute i två timmar och knatat. Nu kanske det är bra att hålla sig därifrån ett tag, nu avlöser Björnjakten på lördag.
Nyss låg man i gassande sol på altanen och största bekymret var att det började göra lite ont i ryggen av allt slappande. Då kändes det som att det alltid skulle vara soliga dagar, blå himmel och en gräsmatta som behövde klippas. Sommar, sol och ledigt gör alla gott, t o m den puttrigaste busschaufför som i vanliga fall knappt hälsar när man kliver på bussen, hejdar en på Ica och frågar leende om jag har ledig dag. Jag hämtade mig inte på hela dagen.
Så har jag ju upptäckt att jag springer som bäst i regn, dock vill jag helst undvika duschar som idag! Mot kvällningen lugnade det ned sig lite och jag gav mig iväg på en så skön runda, jag är toknöjd! Så toknöjd att jag fortsatte med ett litet armpass när jag kom hem.
I morgon ska jag få hjälp att hitta i buschen efter en dryg och backig och igenvuxen slinga på en mil i rätt tuff terräng, ska härdas nu inför LL!
Känner mig fortfarande toknöjd, tror jag ska planera en kräftskiva!
Jag har varit en dag i Stockholm och shoppat med döttrarna. Borde få registrera det! Sällan har jag haft så ömma fötter. Vi sprang, som galningar ett par gånger faktiskt. Kanske kan motsvara intervallträning? Vi hann med pendeln, så det var det värt!
Så ikväll tänkte jag hoppa över löparrundan men in i filten eller kanske nyinköpta mysoverallen och spana på stjärnfall som, enligt tidningen, ska infalla just i natt. Flera stycken ska man kunna se. Spännande natt på altanen att se fram emot!
http://svt.se/2.108068/1.2103238/tre_dagars_stjarnfall
Och skiner som en sol, ingen kan förstå hur glad och lätt jag känner mig! Jag tror jag har sprungit i fatt mig själv, äntligen!
Alltid brukar första km vara jobbigast på hela rundan! Drygt jobbig, tappar flåset, benen spänner i första backen. Nu var det liksom ingen match alls! Jag tyckte det gick bra trots ojämna tuvor, knotiga rötter och rätt mycket sten på sina ställen som jag brukar tycka är skitjobbiga!
Regnet bara hällde ner och jag inser att jag älskar att springa i regnet.
Den lilla semestertrippen är över, semestervädret också är jag rädd. Har haft några härliga dagar och kunnat träffa vänner som är värdefulla. Tillbaka i min vardag, dock semester fortfarande, har jag kämpat med gräsmattan, varit till Vildmarksgalleriet, och fikat med ungdomarna i huset. Även klarat av en fem-km runda i elljusspåret i Ulfsta, tungt och jobbigt, jag som trodde mina ben var pigga av miljöombyte och semester!
(andra fotot är miljoners bin)
http://vildmarksgalleriet.se/
Ikväll ska jag med vänner på Sommarkväll i stan. Andreas Johnsson och Persson från Perssons Pack, så det blir tji springrunda ikväll. Tänkte att jag ialla fall vill röra på mig och få lite luft på lunchen och tog en promenad till Ica och köpte mig lite lunch. Luften var knappt märkbart bättre utomhus och det var bara jobbigt att röra på sig! Och en galen fiskmås satt på en lyktstolpe och bevakade sitt revir. Fyra-fem gånger flög han (tror det är en han) emot mig och markerade att jag inte hade där att göra. Så var jag tvungen att passera där på väg tillbaka också.... Då fick jag även en snabb springtur på lunchen! Det är väl säkert så att det var ungar i närheten, men en parkering var väl inte så smart utvald plats, inte ens av en mås!
Ahh! 70 dagar kvar till Lidingöloppet?! Läskigt! Men jag ska ge mig den på att komma i form och klara av det. Jag har ju hela min semester kvar, så om det inte blir nåt mera finväder har jag massor av träningstid!
Min kropp och hjärna skriker efter semester. Det är underbara dagar som försiggår utanför mitt fönster. Det är för varmt att springa (det lilla jag nu springer) på anständiga tider, jag vill inte gå inomhus. Jag vill gå barfota i gräset och njuta.
Det börjar bli tråkigt på bussen, om det nu är för att jag så gärna vill slippa den eller för att jag saknar Hanna Hellquist i P3 på morgonpasset vet jag inte. Man försöker göra semestersaker på kvällarna, kvällsdopp, grillkväll med tjejerna, Sommarkvällar i stan. Om gud är lite god förlänger han solens strålar, inte bara till nästa vecka utan till veckan därpå när min semester börjar!
Om jag lade mig helt slut igår så vaknade jag desto piggare i morse. Och tro det eller ej men ljumsken kändes rätt följsam! Bara i förrgår var den allt annat. Jag är så velig i det här, Igår var jag redo att beställa tid hos kiropraktorn och idag så tänkte jag, eller jag vet inte hur jag tänkte, bara kändes rätt att prova springa! Jag tog min löjligt korta (men vackraste) runda, är livrädd att något "kommer efter" så jag kör den ett tag till. Och till min stora glädje och förvåning kändes det bra.
Övade dessutom på mina rumplyft och står vinglande på ett ben i balansövning. Undras om jag har ovanligt dålig balans. Står ni obehindrat på ett ben? Jo, men det kan faktiskt jag en kort stund, men om ni provar att stå på tå på ett ben? Skitsvårt! Tycker jag!
Var ute på en liten, liten runda och det kändes inget bra alls! Jag blir så himla frustrerad. Jag var ju till en kiropraktor och var så nöjd men blev väl lite för ivrig så var det kört igen. Nu, denna gång har jag tänkt att med lite vila och lugn träning så fixar det sig. Jag har tagit det så lugnt att det börjat kännas rent bekvämt att inte ge sig iväg på nån träning. Var är jag på väg?
Det har känts riktigt bra på mina smårundor ändå men sista veckan har det känts mysko i benet upp till ljumsken igen. Benet vill liksom inte.
Nu tänker jag hitta på nåt roligare! Just ikväll ialla fall.
Vi har en gammal fin visa om vår lilla by. Just idag är det inte alls svårt att förstå hur han, OD Lindvall, den gamle folkskoleläraren 1925 kunde bli så inspirerad till texten.
Jag sprang 2,5 km slingan på Hälsans stig (fortfarande på öva-upp-mig-och-ljumsken-stadiet) som går precis bredvid sjön hela tiden, så himla vackert vi har. Synd att jag inte hade mobilen med och knäppte något! En annan gång.
☼♫♫♪♫ Vill en kuxa på nå fint lärn tä Ockelbo fära
inge socken hä tror ja blint kan föll finarê värâ
bysjön ligger där så grann minns du Perslunda backân
som e bru ho stog ve strand gjord sä grön för
rönnåsklackân
45 minuters bussresa varje morgon betyder sätta i hörlurarna och luta sig tillbaka till radiopratarna i p3. Inatt som jag sov så uselt med ett lömskt svidande i halsen och smygande huvudvärk borde jag ha somnat innan vi lämnat kommungränsen.
Men inte. På vägen in till jobbet finns det rätt mycket sjö och skog, ja faktiskt bara sjö och skog egentligen. Brukar vara rätt skönt att vila sig igenom. Idag däremot glittrade det något så vackert i sjöarna och solen bara böljade genom skogen, när jag blundar kan jag se det igen. En sådan där syn man gärna sparar till gråare dagar.
Och kanske halsen ger sig och jag kan prova springa ikväll!
Stor folkfest i vår by, firat vår Daniel hela dagen, cyklat fram och tillbaka, fram och tillbaka och dansat natten lång!
Tog cykeln runt Långgatan ikväll, mötte några sällskapliga roliga kossor! Så mötte jag ju Malin med!
Ikväll var liksom kvällen! Jag har vilat klart, jag har inte stretchat som jag tänkt, dock har jag gjort lite övningar, hoppat på ett ben, lyft lite rumpa, inte så mycket som jag tänkt, men ändå. Jag har köpt nya löpardojjor, men har bara provat en promenad i dom. Har några kvällar tänkt att jag ska komma ut i spåret. Av olika anledningar har jag inte kommit till skott. Men ikväll tog jag cykeln till spåret. Fem minuters lagom uppvärmning.
Första stegen kände jag direkt att, Yes! ! Jag kunde inte sluta le på hela (15 minuter, fniss) slingan. Bara 2,5 km, ville bara prova och inte utmana ödet. Det gick att springa mjukt, det kändes inte som jag haltade. Så sköna mina nya dojjor var att springa i! Men så jäkla skönt det är! Kände mig så lycklig att jag har kunnat ta lite galoppsteg i ren förtjusning. Ove Lind, du är värd varenda krona!
Nu ska jag ta höftböjarn!
Snart kommer min tråkiga ljumske att vara ett minne blott. Har idag för första gången någonsin varit till en väldigt bra kiropraktor. Det var riktigt roligt. Fick böja och bända, vrida, bara beröm så långt, oj vad mjuk! Ligga på britsen och han drog, vred, tryckte och det knakade i tårna. Och jag fick jobba, lite svettigt rent av, fick ligga på vänster sida och placera fötterna i en vagga, därifrån lyfta kroppen, med armbågen i britsen. Och det gick väl an, men när jag dessutom skulle behöva sträcka höger ben rakt ut, uppåt, gick det sämre, trots hans peppande; jobbajobbajobbajobba!! Ta i!!! Fanns liksom ingen kraft där.
Hoppa på höger ben gick bra, hoppa på vänster ben kändes som jag knappt kunde lyfta från golvet. Ingen svikt alls liksom. När han vek ihop mitt ben och tryckte var det lika där, ingen svikt. Stum som Chaplin. Sedan påstod han att jag inte hade kontakt med min rumpa! Fast han var mycket trevlig ändå! Nu har jag införskaffat nya löpardojjor, ska öva på rumplyft och hoppa på ett ben. Vid tandborstning kan man stå på ett ben!
Kanske jag är lättpåverkad men tycker redan det känns bättre! Kan nästan märka av lite hederlig träningsvärk, det känns att jag fick jobba!
Tänkte jag skulle prova ett nytt spår idag, Rönnåsjoggen, terräng. Perfekt upplägg, kommit hem lite tidigt, skönt ute, kände mig peppad.
Vilken miss! Jag hittade inte spåret ens, två skyltar så fint sen vet jag inte. Provade över den lilla bron men det blev klafsigare och klafsigare och mindre stig och ingen mer skylt. Med mitt lokalsinne kändes det säkrast att vända tillbaka. Tänkte jag tar 5 km + 2,5 km i elljusspåret istället. Ljumsken vrånskades som vanligt men jag stuttade fram i drygt en km och väntade att det skulle kännas bättre, men det gjorde inte det. Blev lite ihålligare och började kännas lite konstigt neråt knäet.
Tänkte att jag springer ju för att må bra, så jag började gå istället. Hur kul är det. Bestämmer mig för att ringa någon i morgon som kan känna om det är någon låsning, eller jag vet inte. Tur det är vackert där, helt bortkastat är det ju inte.
Uppdraget för torsdagen: Överlämna mitt busskort till dottern vars eget "gått ut".
Det drog ihop sig både i min tid och i skyn. Just som jag måste skynda ner till busstationen för att hinna hem med överlämnandet så hon skulle hinna med sin buss satte någon där uppe på den stora duschen, den väldigt stora duschen. Utan regnjacka, utan paraply drog jag huvan över huvudet hoppades på det bästa. Det räckte inte långt. Jag hoppade över vattenpölar, helt i onödan då hela jag var genomdränkt innan jag ens kommit över parkeringen på jobbet. Håret droppade trots huvan, jeansen klibbade dyngsurt fast vid mina ben. Man känner sig jättefräsch när man kliver på bussen. Jag undrar om nån skulle ta illa upp om jag tog av mig det blöta och använde sätena som torkställning men törs inte!
Som alltid när det känns eländigt och det gör det, blöt och kulen, så blir jag hungrig! Funderar vad som ska inhandlas när det slår mig att jag i hastigheten glömde plånboken på jobbet. Missbelåten känner jag hur det sörplar i min sko.
Dock, dotter med tacksam blick dansar iväg till sitt tåg. Klart här? Nej.
Jag är kall, blöt, hungrig och omgivningen är sur och jag har ingen lust att ta springturen längre.
Det blir fredagmorgon även denna vecka och jag ska ut till bussen.... Busskortet! Upp och väcker dottern, i sömnen pekar hon på en väska och mumlar... i plånboken. Jag hittar och upptäcker att det fortfarande sörplar i mina skor. Hoppar i ett par andra och studsar iväg. Studsar en stund ialla fall. Ett skavsår i faggorna! Lätt haltande kommer jag fram till bussen och sätter upp mitt kort, manicken lyser rött! Jo men visst har jag tagit hennes utgångna kort. Grattis till mig. Ingen plånbok, skavsår och utan busskort. Det är då min hyllning till alla schyssta busschaufförer som känner igen en och låter en få åka, inte har någon begränsning!
(Lite nervös var jag allt att en kontrollant skulle hoppa på just idag. Skulle inte ha blivit förvånad).
...
Tycker mina löparpass har känts så otroligt stuttiga och stela i början av rundan på sistone. Har tänkt att det är väl asfaltlöpning som känns. Ikväll sprang jag i spåret med skönt underlag och ändå kändes det lika stuttigt, ojämnt och uschigt. I nedförsbacken som jag vanligtvis älskar att släppa på utför var det fortfarande lika stuttigt! Alldeles som att det inte gick att ta några ordentliga kliv! Vad händer?
Efter ett tag flyter det dock lite bättre och jag känner vad som är fel, tror jag ialla fall. Jag har inte stretchat höftböjaren så noga. Med Smidiga Lisa, zumbamästaren, blev det ialla fall gjort en gång i veckan, men nu när det är slut, nada höjftböjsutsträckare ! Oj oj vad jag har varit flitig nu ikväll och ser redan fram emot nästa pass för att se om det är någon skillnad!
Man har sina dagar som helt saknar struktur och motivation för en löparrunda. Man vet att det kommer kännas skitbra efteråt men man orkar nästan inte ändå. Så blir man lite sur och gnällig och irriterad i största allmänhet.
På rundan som man övertalat sig själv att sticka iväg på är benen tunga och snubbliga, jag blir varm fast jag fryser, hörluren ramlar ur örat, hela tiden, en liten uppförsbacke tar musten ur mig, i drygt en kilometer är det så, sen kommer det braiga! Benen kommer ihåg hur man springer, jag är bara varm och hörluren ramlar bara ut nån gång till. Till och med till Passenger kan jag springa utan att känna mig halt, Solen skiner, tussilago i slänten, bäcken som porlar. Rätt underbart!
Så springer jag förbi damen med stavar som med möda tagit sig ner till sin postlåda, hon ler och säger till mig, - åh, tänk om jag också kunde springa så där! Hon var så söt! Så vad är en skitdag egentligen. Man får se till att vända det, så långt man kan. Benen är i alla fall friska och kan springa.
Efter löppasset kommer den där härliga känslan. Ja, efter den där
vimmelkantiga stunden på bron med hettande panna mot dörren, med darrande stretchande ben (men egentligen är den rätt härlig också) och när andningen har hittat tillbaka från dom höga tonerna ner till C och till en någorlunda behaglig fyrtaktsrytm.
Då är det så skönt och man känner sig så genombra, (bäst!) lätt, pigg, alert, duktig och fräsch. Man blir rätt förvånad över erbjudandet som dyker upp i ens mail; Ta emot en burk med rynkkräm, Kära Eva, den revolutionerande krämen kan fås här!
Va?
Snökaos råder utanför fönstret, rapport om bilar i diken och stillastående bussar. Jag måste ta bil i morgon för att besiktiga. Kanske borde ha haft vinterdäcken kvar ett litet tag till, undrar jag.
Inuti mig råder en kompakt trötthet idag. Somnade framför tvn i gårkväll, sov i natt, sov på bussen in till jobbet. Borde jag lägga en timme på träning för att piggna till eller borde jag ligga en kväll på soffan, undrar jag.
Om solen skiner när du vaknar, visst känns det rätt skönt, En helt vanlig tisdag däremot känns det väldigt, väldigt fel och sent. Neej! Himla snooze! Hur ser morgonen ut, snabbt beslut att ta bilen, nästa buss går för sent. Medan min reptilhjärna försöker räkna ut om jag hinner med någon youghurt alls idag planerar min högra hjärnhalva vidare vad jag kan göra för bra nu när jag måste ta bil.
Lite nöjd med en timmes extrasömn kommer den fram till att det är ett bra tillfälle att ta in lite försenade födelsedagspresenter som anlänt på posten till dottern samt dammsugaren till samma dotters nedgrusade lilla lya.
Ett stort envist Neej! följer dock med under dagen. Jag tycker att praktikanten jag hade med mig verkar alert, läraktig och noggrand Jag är inte säker på att hon delade den uppfattningen om mig, men vi hade rätt kul, och det tycker jag är viktigt!
Av olika anledningar kom jag sent från jobbet. Jag är ju bortskämd med rätt lite trafik och varje gång jag har bråttom och kör på något annat ställe, stort nog att ha lite trafikljus (nej, vi har ju inte det vi i vår lilla by) får jag hjärnblödningsvarning bultande tinningar, kan man vänja sig?! Kom därmed sent till dottern, som missade sitt gympass, ett försök att blidka med en chokladkaka föll platt. Dessutom började temp-lampan blinka rött, inte ett dugg förvånad idag. Fyllde en 1½ l cocacolaflaska med vatten och hällde raskt på.
Jag hann, nästan, till mitt zumbapass, vet inte vem som var törstigast idag, bilen eller jag.
Ambitionen är att komma ut på en löparrunda, i morgon. Dagsformen får avgöra hur lång den blir. Jag hoppas på en god natts sömn!
Hur mycket kan en enda människa glömma?
Jag vet!
Tiden, passerkort, plånbok, vattenflaska, de flesta
stegkombinationerna på passet, t o m
vissa detaljer från lördagen medan andra är
diffussuddiga och annat pinsamt glasklart.
Borde ägna tid åt att träna mitt minne!
Tips tack!
Promenaden ner till bussen kan tack o lov få mig på helt nya tankebanor. Kände hela dan mest för att bara komma hem och dra en filt över mig. Men någonstans längs Fredriksgatan väcktes löparlusten ur sin slummer. Väl hemma var jag så snabb, så alla som kallar mig tidsoptimist skulle ha blivit riktigt imponerade!
Swish på med stekpannan, i med kycklingen, blanda ihop en sås av det som stod närmast, swish in i ugnen. På med ris. Fyll på med youghurt, i min mage alltså, byt om och swish ut med kycklingen. Nu kan jag springa!
Hur kan det känns så roligt att bara springa? Det är så konstigt. Men så är det. Och lite jobbigt. När man är på sista kilometern är det väldigt väldigt jobbigt och man ångrar tallriken med fil. Jag hade "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" i öronen och innebörden i texten kändes skrämmande aktuell. Det kändes nästan som om jag ialla fall skulle kunnat dö där samtidigt, och: "Andas, jag kan inte andas" Jag hade definitivt vissa problem!
Jag var ändå på mammas gata och kunde kaxigt spurta sista hundra metrarna till Scooter, Back in the uk. Det kändes jäkligt bra!
Man kan uppleva händelser som man placerar på + eller - sidan,
Soliga dagar
Snöiga och blåsiga dagar
Riktigt bra träningsrundor
Mina ben ben är blytunga
Bussen kommer i tid
Man fryser och bussen kommer inte i tid
Man ser mer och mer asfalt
Mer snö och halka
Man hinner med
Man hinner ingenting
Man får påskägg på jobbet!
Man är glad att +-sidan väger tyngre!
Så har vi små mystiska saker, vet inte om dom hör hemma på + eller - sidan.
Uppe först i ottan och ska slinka in i duschen. Det är redan blött på golvet, känns väldigt nyduschat där. Jag går ett varv i huset, alla sover....Bara jag vaken. Duschen läcker inte. Har vi en uteliggare som lånar vår dusch tidigt om mornarna?
Läser matsedeln på jobbet och fastnar för biffstroganoff. Riktigt sugen på just biffstroganoff tar jag hissen ner till matsalen. Men nope, någon annan skum gryta serverades istället. Dagen efter när jag står där i kö igen, då säljer dom (lite billigare) gårdagens Biffstroganoff? Hur gick det där till?
Duschmysteriet visade sig vara en ovanligt snurrig dotter som tagit fel på tid och hunnit med att gå upp och lägga sig igen. Missen av biffstroganoffen får jag leva med.
Hade glömt hur trött i huvudet man kan bli efter en dag i idrottshallen, någonstans i Sverige, t ex Söderhamn.
Det är väldigt bra ordnat, väldigt bra musik, men det går inte att komma ifrån, väldigt pumpande och uttröttande. Nivån i min medtagna kaffetermos verkar sjunka i samma takt som syrenivån i hallen. Trängs med packningen på minimalt utrymme på smala läktarsitsar. Men så ser man ju... hej, jaha är det dags igen, jaha, var sitter ni, jamen, finns det plats över, ja va bra, va kul.
Så sitter man där och kommer inte ifrån expertkommentarorerna som a-l-l-t-i-d har rätt. Men skit samma, dom kanske vet mer än vad jag vet! Men det är en himla cirkus! Alla dräkter, färger, lösögonfransar, sprejade luggar och glitter!
Alla förväntansfulla ungar räddar min dag. Alla småtroll som är så duktiga och söta så jag skulle kunna ta hem varenda en. Speciellt han med smilet och attityd, som borstade bort motståndarna från axeln med en nonchalant vift!
Det spelar ingen roll. Det är en himla kul dag. Dans är kul och befriande. Man åker alltid hem med något nytt i bagaget.
Den musik som nu inte hjärntvättade mig, peppade mig till dans och fest och allt möjligt kul man kan tänka sig!
Det måste finnas mängder med goda ambitioner som ligger någonstans, avsigkomna. Bara från mig ligger det och skräpar flera om dagen och jag kan ju inte vara ensam!? På kvartspromenaden från jobbet trängs dom i mitt huvud i en lagom röra för att sedan på bussen försvinna puts väck. Hemma blir det käk och på sin höjd en djupdykning i tvättkorgen.
Idag har jag hunnit tänkt ambitösa tankar hela förmiddagen. Fönstren, dammsuga, det ska glänsa i hemmet, stortag i tvättstugan, rensa klädkammaren, baka, promenad i solen, ringa ett samtal, skriva matlista. Vad jag har hunnit med? Ätit frukost, rensat köksbänken och skjutsat till tåget!
Men träningen/löpningen känns helt ok, det är så skönt. Min plan att springa igårkväll höll. Lite jobbigt bara när pastan o köttfärssåsen jag tryckte i mig alldeles innan löpturen gjorde sig påmind. Men jag var tvungen att äta något, höll faktiskt på att dö av hunger och då kan jag ju inte springa! Fick håll över hela magen på slutet, det var tur jag hade hjälp av Iggy Pop the wild one som gav extra energi. Tror inte jag skulle kunna springa utan musik!
Samband ni vet. Kan vara så där härligt diffust och glasklart, som en gång när jag var på lunchpromenad. Musik i öronen, jag travade raskt på i vårsolen, inte alls träningsklädd på något vis. På andra sidan gatan, en äldre man i hela motionsmunderingeringen. Också i rask takt. Vi såg varann där över trafiken, en blick i samförstånd. En nickande hälsning. En till av samma sort!
Sen har vi sådana där självklara samband som till sina barn! Som tydligen är lik en själv. (jo vi har hört det förut). En vän trodde det var mig hon sett, påstår att vi ser likadana ut dottern och jag, det där vi gör med armen när vi går! Med armen? Hallå, vaddå. Ja men inte med båda armarna, bara den ena, ni gör det båda två, säger hon.
Idag när jag har gått har jag inte kunnat tänka på annat än vad jag gör med armen! Och jag gör inget konstigt! Jag bara går!
Lördagssol är bra för sinnet. All sol är förvisso bra för sinnet, men lördagssol i synnerhet. Man blir flexibel och generös med sin tid. Blev inspirerad av en vän att åka till slalombacken. Väcker två av ungdomarna i huset, nej dom har ingen lust. Den tredje är inte hemma, men jag messar, tänker att hon kan ta bussen tid från sitt håll, men, nej inte hon heller. Jag åker iväg själv. Hinner till Silverkällan när mobilen, piper.
- Jag ångrade mig, jag kan följa!
Jag är ju solig i sinnet och generös med min tid, så jag vänder hemåt för att få med en till omgång täckbrallor, jacka och pjäxor. Så kollar hon busstiderna under tiden.
Jag gör en lång historia kort. Busstider är inget för oss idag. Jag får helt enkelt ta vägen till Kungsberg via Gävle. Soligaste delen av dagen tillbringar jag således i bilen, tiden går. Börjar tänka på tiden jag har att passa efter slalomåkningen också. Snapsafton att se fram emot!)
Så det här med 80 km efter vägarna, är det så himla bra idé egentligen? Inte för mitt blodtryck tror jag. Himla irriterande bara.
Sol i sinnet säger jag till mig själv och bestämmer mig för att skaffa oss en bra dag. Och det blev det. Härligt i backen, trots isigt på sina ställen, grillkorv och kaffetermos är bra för mysfaktorn.
Vi kommer hem 17.15, ska träffa vännerna kl 18.00. Ska som tur är inte vara hemma hos oss, bara nästan, i lokalen som vi säger. Så mannen får agera välkomstkommitté och jag fixar käk, med hjälp av dottern! När jag kommer dit har dom redan skålat för tidsoptimisten några gånger.
Det bjuder jag på. Mina vänner är också flexibla och generösa, det uppskattar jag!
Snapas var en bra idé!
Skulle vara effektiv idag och göra ett lunchpass, eftersom jag ville hinna med att både köra lite armar, springa och så var jag lite (rätt mycket) sugen på att bränna lite pengar, självklart på nyttiga saker! Så jag tänkte mig till närmaste köpcentrum efteråt. Ialla fall så skyndade jag ner till gymet, i lunchtid, och då funkar inte musiken igen! Alla vet att det inte går att träna utan musik. Jag blev så stressad att jag bara lyfte lite här och lite där. Stum i axlen var största resultatet. Något fick jag till men, nej, usch vilket skitpass!
Längtade till eftermiddagen när jag skulle komma ut! En halvtimme innan lägger sig trött- och segheten som en klibbig andrahud över hela mig. Jag vill inte!
Men jag har ju bestämt mig. Byter om, sticker iväg, axeln känns mysko, men flåset är helt ok. Min egen musik funkar! Så bara känner jag hur jag flyter fram. Det är inte så jobbigt, axeln är rätt ok. Tar i, i uppförsbacken och det känns, men kommer igen. Och orken finns där. Blir så himla lycklig och lyrisk. Sitter med pulserande tinningar i omklädningsrummet och ler. Ska nu fräscha till mig och möta dottern på köpis. Går in i duschen och där, finns varken slang eller dusch! Sneglar på herrarnas.... Tror inte nån ska in dit. Gluttar in. Inget klädesplagg på någon krok eller bänk, så rent och fint tror jag inte herrarnas brukar se ut (eller förlåt alla herrar, jag kanske har fel?) Men jag tror det beror på att ingen brukar använda just det omklädningsrummet.
Jag går in dit och hoppas på det bästa! (det såg märkligare ut i skrift än i min tanke ;o) Men det gick bra!
Susar sen vidare och möter dottern och vi äter och shoppar och har det bäst. Handlar oprovat ett par vindbrallor, som jag kunnat köpa lite mindre, väldigt vad det blev pylsigt! En oprovad skjorta som båda döttrarna tyckte dom kunde ha. En provad kjol som ingen gjorde anspråk på. Hämtar sen andra dottern. Åker hem!
Himla bra dag!
Min kompis Bruce brukar säga, baby, we were born to run! Idag håller jag med honom!
Har inte bestämt mig för om jag ska lägga pengarna på ett par schyssta brallor som är vindtäta och bra att springa i, eller om jag kanske borde köpa mig en snygg baddräkt så jag inte kan hitta några ursäkter för att inte gå och simma längre... Jag skulle föredra att inte välja. Men jag har bestämt mig för att handla i morgon ialla fall. Blir spännande och se vad det blir!
Kan min härliga dröm i natt stå för något mån tro! Jag drömde om en resa med tjejgänget, vi befann oss bl a, (inte enbart!) på en bar och vi hade en nyckel, En stor guldnyckel som gick till ett förråd bakom bardisken, fri tillgång för oss liksom! Trevligt folk var det på resan. Som vi glammade och hade skitkul!
Ville bara säga att dottern har nominerat mig till tjejflyget på Mixmagapol.
Vad kan man göra på några minuter? Jag vet! Sluka en Gott&Blandat godispåse!
Det finns säkert andra saker som också klaras av på några minuter men inte lika goda.
Vissa godisupplevelser kan ta en direkt till barndomen. Smaken av fruktgodis som kletar sig fast i tänderna frammanar en glasklar bild hur jag huttrande står i min badrock på ölbacken för att nå upp till godisluckan på Sjöbacken där man lade fram sina två kronor. (!) Hur det luktade i omklädningsrummet... Hur varm solen var, hur kallt vattnet var.
Godis kanske är bra för minnet!? Ialla fall är jag ännu mer taggad på springrundan innan träningen i eftermiddag!
... tror jag! Jag är nästan 97 % säker på att jag vann dragningen vid friskvårdstävlingen på jobbet idag. Inte så att jag gjort mest, det dras en vinnare ur tre grupper, dom som tränat mest, mittemellan och litegrand. Dock tror jag att jag var i mest-gruppen denna gång, faktiskt! 3 % tvivel pga att vi är två Eva Larsson, men jag tror (och hoppas) inte den andra motionerat så mycket denna period ialla fall. Jag var nämligen inte där själv vid själva dragningen. En ljudbok har jag i så fall vunnit säger ryktet. Hoppas det är någon deckare i så fall.
På väg hem i bussen såg jag en älg, i skogen, (inga syftningsfel.) Rätt maffigt att se en stor älg tvärvända i högsnön, som når honom upp till bogen. Dom har hårdträning denna vinter.
Fortfarande hög på upplevelsen att ha fixat första utelöpningen så här tidigt, dock lite öm i benen, men det var dags för ett benbass i eftermiddags. En lätt uppvärmning på löpbandet tänker jag mig. Klick hit och klick dit för att ställa in, jag blir aldrig klok på det där, det blir lite som det blir. Men fem minuter, lagom tid för uppvärmning, får jag till. Men gud vad jobbigt det börjar kännas, det här bådar inte gott för min vurm över löpningen. En displayruta ökar på sig, Incline. Shit, vad är det? Rejält motstånd. 9-10-11-12 % står det. Den går ner till 6, jag pustar ut. För att strax gå uppåt igen. Känner mig lätt dubbelseende innan tiden, på fem ynka minuter är ute. Blev rätt jobbigt att träna sedan!
Här ska tränas i kuperad terräng bara våren kunde skynda sig lite!
Kanske kanske, ska sova på saken innan några beslut tas, ska jag ut på första joggingrundan i morgon. Bra med peppkompisar!
Var hungrig så jag kunnat äta en häst till lunch idag. Men måste skynda iväg till Ica för att handla till middagen innan. Hade tidigare planerat pannkaka till kvällen men kände, redan då vid lunchtid, vad absolut inte ett dugg sugen på pannkaka, jag skulle vara till kvällen. (när man är hungrig är man inte sugen på pannakaka ju!) Inne på Ica var det fullt med barn, säkert en hel klass som hängde vid kassorna, hörde hur de mumlande gjorde sina bedömningar om oss som stod i kön och kom fram och pratade när alla jäktade lunchhandlare packade sin kasse.
Dom erbjuder nog sina tjänster att bära hem kassen för en slant, tänkte jag, och jag som säkert bara har två 50-öringar löst... Så var det min tur. En pigg kille på kanske tio år log med hela ansiktet
- Hur kommer du hit, åker du bil eller går du?
- Jag går, sa jag och belönades av den storleende killen med en apelsin för min insats.
Jag borde förstås ha frågat om dom genomför något hälsoprojekt med kost eller miljön, men jag var ju så hungrig och hade fokus på, ja inte en häst då men väl min köttfärsbiff som väntade! Kanske det var Ica själv som ville organisera springet från den närliggande skolan! Och vad kul det var att se barn som tog en uppgift på allvar samtidigt som dom både gladde andra och sig själva!
Jag såg en älg på bussen på väg hem.
-Jaså, satt den i sätet framför dig, sa dottern.
Det tyckte jag var lite kul.
När känseln i tårna försvinner, det biter i kinderna och ögonen tåras, som det kan bli när man varit ute ett tag, så kändes när jag kom fram till bussen i morse, då hade jag varit ute i fyra minuter.
Jag vill inget mera nu! Vill inte ha -27° och ingen mer snö!
Men det är oslagbart när man från bussfönstret ser solen som största eldklotet gunga över trädtopparna över sjön. Vackert. Och två älgar vid samma sjö. Nästan glömde hur eländigt jag tyckte allt var.
Så har jag köpt frön, då måste det vara vår snart!
Körde ett pass i källargymet. När jag stod och kämpade med triceps i hissen upptäckte jag att jag stod i en väldigt fördelaktig vinkel i förhållande till spegeln. Mitt i hörnets skarv, vilket gjorde att jag, på avstånd utan glasögon, såg ungefär halv ut! Inte helt fel. Vet bara att jag bryskt är tillbaka i verkligheten på tisdag på zumban, står i bakersta ledet då, vilket titt som tätt betyder att man står med näsan i spegeln som är helt utan skarv.
Det var lite tråkigt trots spegelbilden idag, stereon funkade inte. Berodde inte på mig. En man var där innan mig, han lyckades inte. Jag försökte med radion på min mobil, jag sa att det var ett källargym, ingen mottagning, bara sprak. När jag hade tre min kvar, kom en tjej med nymusikmaskin under armen.
Men hur trist är det att träna utan musik, det går faktiskt nästan inte!
Ena timmen tränar man sig matt, nästa timme ligger man i magsjuka, matt. Det är jobbigt att känna träningsvärken komma när man är är magsjuk.
Har tränat i källargymet på jobbet i eftermiddag. Tänkte man kanske skulle notera lite vikter men vet inte om jag fattat rätt riktigt. Tycker det ser lite konstigt ut, som om jag skulle vara superstark, ser det ut som.
En kall morgon, riktigt kall. Men solen kommer och termometern visar -4°. Kalas! Jag går ut på långpromenad. Jag har lärt mig idag att inte lita på termometar som sitter i solen. Jag är av envist virke och fortsätter. Det går hur bra som helst, det är bara låren som känns lite isiga och det försvinner också. Och solen skiner fortfarande. Jag vill inte gå in egentligen. Jag vill ha mer takdropp och tulpaner!
Åh, vad sugen jag blir på löpträning. Det måste vara tadroppet som sätter igång min kalv-på-grönbete-känsla! Äntligen få springa ute, dra in frisk luft, se gruset, springa till härliga låtar som av en eller annan orsak kan ge extra energi! Bli utpumpad, känna hettan skölja över en och få darriga ben.
Har för första gången genomfört ett kortare träningspass på lunchen. Var "tvungen" eftersom tiden efter jobbet var tänkt till tandläkarbesök. Tänkte att det säkert känns jobbigt, stressigt på alla sätt jag kunde komma på, och hungrigt! Men det var ju jättekul! Vilken energikick!
Jag måste börja anteckna vilka vikter jag tränar på, tänk om jag orkar mer mitt på dagen!
Tillbringade lördagen i Tierp. Vi hittade faktiskt dit! Till slut. Det var tävling i Ung kultur möts. Det är modern dans dom ska tävla med. Ett genrep kl 14.00 och tävling kl 18.00. Gärna ville dom träffas kl 13.00 för att hinna träna innan genrepet, dom har bara tränat två gånger. Jag inser att det blir en lång dag i Tierp. Och tänker att det kommer passa bra med en skön långpromenad.
Jag börjar med en korv på Bennys Grill. Man känner att man inte smälter riktigt in. Dags för promenad, jag ser mig omkring efter vad som ska se ut som ett lämpligt promenadstråk. Förgäves. Jag går på måfå och kommer ganska snart tillbaka till Bennys Grill. Följer en gångväg och kommer ut bland villakvarteren. Inte alltid vet jag var jag är. Försöker få lite sällskap av radion i mobilen. Hela Tierp visar sig vara en stor radioskugga. (Det kan vara en av anledningarna som drar ner betyget lite grand.) Men människorna där var vänliga, några nickade som om vi kände varandra, precis som hemma!
Dags för själva tävlingen. Tävla i kultur? Ja, då får teckningar, foton, dans och hårdrock, Death metal, mötas korstvärs! Jag fick en dos av "Braking the law! med imponerande inlevelse. Han sjöng med något som inte alls lät som en röst. (min väska vibrerade.) Hade det varit på radion hade jag stängt av men nu blev det en upplevelse!
Det är hopp om livet att se ungdomar som brinner!
Man åker buss dag ut och dag in år efter år, (det är inte så tråkigt som det låter). Men man utvecklar ju olika förhållande till olika chaufförer, jag tror alla pendlare håller med. Det innebär skiftande känslor beroende på regn o rusk, årstid och väglag.
Se framför er följande, det är -17°, det blåser och huvan är på. Lillfingrarna känns inte längre. Överraskande kommer bussen i tid, Gud är lite god, vi är hoppfulla. Den ska bara vända för att komma i rätt riktning till vår hållplats. Men den kommer inte. Chauffören har rast nu. Sa jag att vi står hoppfulla i -17°! Han ser ju oss. Kan han inte ta kaffet vid hållplatsen liksom? (Det skulle aldrig en chaufför härifrån göra) Det präglar en pendlares känslor.
Ett annat scenario. Bussen är sen, det är halt, vi har all förståelse. Till slut rullar den in på resecentrum. Ouh, är det hon, nu går det undan hem. Hoppas älgarna håller sig undan. Den bil som kom från höger i korsningen sist och inte visste riktigt åt vilket håll han skulle hålla, är jag djupt tacksam att han höll åt rätt håll till slut, så han inte slutade i bussidan som utan pardon plöjde fram i hans väg. Det präglar.
Solskenshistorierna finns förstås. Man kan få hoppa på nästan i farten om bussen åker om en på väg till hållplatsen. Man ser att han åker ända fram till nåns arbetsplats, det kostar bara två minuter. Den som väntar när man kommer springande. Den som visar hur jag ska trycka om det börjar pipa när jag trycker ner mitt busskort när han står utanför på en snabb rökpaus. (det var ju förstås innan de här moderna korten) Händer det bara på småställen eller?
En gång som inte var på ett småställe sprang jag, chaufförn såg mig i backspegeln och väntade snällt. Andfått tackade jag honom. Inga problem sa han, jag jobbar till sex ikväll!
Sånt präglar mest!
Redan i morse visade temperaturen endast -7°, (tror jag det var, något har hänt med mitt minne) ett gott tecken, graderna alltså. Solen retade i ögonvrån framåt förmiddagen och med ens verkade det inte så himla jobbigt att ge sig ut till Ica på lunchen, även om det blev lite tungt med friluftsdagsmatsäcksinhandling x 2.
Skön luft, vackert, solen värmde lite, fågelkvitter! Och banne om det inte var lite takdropp på väg ut från affärn. Det är hopp om livet ändå.
Jag fortsatte hoppa på zumban och fortfarande är det så svårt! Fortfarande blir man jättebesviken när man råkar sig sig själv glimta förbi i en alldeles för stor spegel. Men idag spratt det till, jag hade flyt i en kombination och blev så lyrisk och till mig att jag kom av mig. Säg den lycka som varar. Men det är hur kul som helst. Vi, jag tror jag törs prata för fler än mig själv, känner oss som svettiga, flåsiga kylskåp när Lisa smidig som en, ja en katt då, kommer inte på nåt smidigare, en puma kanske, och en hållning som en gudinna, som närhelst kan bli hur tuff och riktigt frän i dansattityden försöker få oss att släppa loss med skaket. Man skulle kunna säga att hon har en tuff uppgift, men inte omöjlig!
Tillbringade helgen med systrar och vänner och systrars vänner på böljan. Kul var det hela vägen och inte en tanke på någon träning... ändå har jag känning i vaderna, kan det vara danspasset i funcluben? Möjligen, det var otroligt bra musik och det var svårt att vara stilla! Jag har också lite känning i magen, kan det vara kvällens skrattande? Säkert, för det var ett väldigt roliga människor som jag har varit med denna helg!
Och jag har faktiskt ingen som helst träningsvärk i armen!
Idag befinner jag mig på ett pinnhål med utsikt, jag har ruskat av mig, ställt mig bredvid och tittat på dumheterna från sidan, eller från ovan kanske.
Och jag vill bara säga Lycka till, till alla som sliter med motstridiga uppgifter, konstiga påhitt och allt som ska fungera utan förutsättningar, alla kategorier.
När jag ändå är generös och på hugget så vill jag säga lycka till, du som sprang efter bussen i morse, hoppas du hann! Du i volvon, som stod helt idiotiskt i vägen i morse, lycka till med bättre parkering nästa gång.
Lycka till alla, med er dag och tillvaro!
Har lagt köttbitarna till grytan i marinad. Lagt bönor i blöt inför en sund vecka.
Tog en promenad i sträng kyla, täckbyxor luva på och det var faktiskt riktigt skönt och friskt. En timme i Nautilusgymet som var riktigt roligt, träningsvärken lär komma smygande runt söndagkväll. Höll knappt på att komma igenom omklädningsrummet bara, ett helt fotbollslag bytte om inför Bilmacup! Men jag slank målmedvetet igenom till bastun. Att man fick tina upp ordentligt, ända inifrån min kalla märg, kan inte säga hur skönt det var. Hade tänkt bubbla men då måste man hitta sin baddräkt eller bikini, antar jag.
Sen, ingen måtta på nöjena idag, fika på Mr and Mrs med god vän. Tog sandwich men som vi sneglade, ångerfullt, på grannen som beställt afternoontea, det blir en sån nästa gång.
Bra dag idag.
Man går från bussen, klockan är 18 och magen kurrar ikapp med musiken i hörlurarna. Ångrar att man inte tog frukten på eftermiddan. Då är det inte schysst av hon i 13 C att laga godaste middagen, det luktar alltid biffstek med lök och stekt potatis när jag är så där hungrig. Och jag blir så avundsjuk så jag tror jag blir lite grön.
Eller på väg till bussen från jobbet, då kommer doften från sibyllan, en saftig hamburgare luktar förrädiskt gott..... men något händer.... dagen(arna?) efter när den goda doften, läs oset, sitter i kläderna är det inte lika lockande. När man sitter bakom en sådan jacka på bussen som fäller ner sitt säte så man nästan har en dagsgammal hamburgerjacka i sitt knä, är det riktigt läskigt. Vore det inte fullt på bussen skulle jag byta plats.
