Jag brukar berömma mig med att vara personen som alltid ser något positivt i varje situation. Ibland har det frestat på för jag har haft arbetskamrater som förlorat nära anhöriga, vänner som gått in i personliga kriser och jag har fått jobba med personalneddragningar. Livet måste gå vidare och det är viktigt att se guldkanten på de mörkaste molnen.
Långdistanslöpning är en fysisk, taktisk och mental utmaning. Den mentala biten handlar i mångt och mycket också om att tänka positivt även när det regnar småspik, när det är pressande varmt, när skorna skaver och när blåsorna spricker. Detta samtidigt som det är miltals kvar till mål.
Förr två veckor sedan fullföljde jag ett 48-timmarslopp i Skövde. Det var en enormt lärorik weekend ur många perspektiv. Jag satte givetvis ett präktigt distansrekord men också ett antal personbästanoteringar på distanser som 50 och 100 miles, 2x, 3x och 4x marathon på grund av att jag aldrig sprungit dem förrut. Just 4x marathon var mitt sista mantra så när jag nådde det så rann energin ur mig. Jag kände då högst påtagligt värk i benhinnor och fotleder. Jag fortsatte förstås hela vägen in i kaklet men i lugn takt för att inte göra ont värre.
-----
Igår morse klev jag upp tidigt och körde hemifrån strax före 5:00 för att hinna fram till Uppsala och i tid för starten på 100 km-loppet. Sviterna från Skövde hade släppt för 2 dagar sedan. När startskottet gick kl 7:00 så kände jag mig hur pigg och frisk som helst.
Jag sprang de första varven med min Team Fakta-kompis Liselott Guest (Lisse) och med Linda Persson från IF Linnéa - utomordentligt trevligt sällskap.
Vi höll igen tempot och småpratade oss runt banan. För att peppa oss pekade jag ut en sevärdhet per varv. Det här var ju centrala Uppsala och löpning kring anrika Studenternas IP så här fanns det inspirationskällor som fick mig att gräva fram kunskaper ur mitt aldrig sinande förråd av värdelöst vetande. Uppsala domkyrka och Slott var ju snabbt avklarade. Den romantiska Stadsträdgården, Flustret och Fyrisån var andra självklarheter. Här kunde jag förstås bre på med lite Ulf-Peter Olrogvisor, Anders Björk-skrönor och asp-kunskaper (asp är Upplands landskapsfisk).
Stundenternas är förstås en sevärdhet i sig själv. En helgedom för oss bandyälskare. Stadion har förärats besök av mitt Vetlanda BK ett antal gånger. Liselott visade skrämmande kunskapsluckor när hon inte kunde nämna hemmalagets namn (Sirius förstås!)
Vi drog på i gott tempo. Varje varv var 2,5 km så vi skulle springa 40 st under dagen. Men redan efter knappt 10 började fantasin sina, Jag fick utnämna minigolfbanan och Gula Stigens lövskog till sevärdheter. Engelska Parkens trädtoppar tyckte jag mig kunna skymta och fick tillfälle att vädra lite Owe Törnqvist-minnen.
Man kommer till den punkt där hjärnan börjar släppa förankring med verkligheten. Det är oftast en skön känsla under löpningen. Man kan hitta in i sitt "flow" och låta kilometrarna ticka på som i en bil i motorvägsfart. Jag försökte stundtals komma upp med nya sevärdeheter men fantasin sinade. Jag missade under flera varv och fick till slut utnämna Lena A Johansson till sevärdhet (vilket iofs inte är så dåligt så som den profil hon är i ultralöparsammanhang).
Egentligen sprang vi nog aningen för fort så här i början. Vi gjorde maran på 4:45 och 50 km på 5:40. Linda hade då spurtat i mål på den distansen, in på en hedersvärd silverplats. Här någonstans började jag känna av mina fotleder och benhinnor. Jag försökte förtränga det men känslan från de sista timmarna i Skövde låg fortfarande kvar i cache-minnet i mitt huvud och kom därför snabbt upp till ytan.
Efter något längre stopp kom jag ur takt med mina löp-kamrater. Jag såg på monitorn att Peter Lembke låg ett varv före men just passerat så jag försökte få tankarna över till att jaga ifatt honom. Det funkade för han hade hunnit upp Lisse och gått ned i ett lugnare tempo.
Vi gjorde några varv tillsammans medan smärtan i benen tilltog. Jag insåg då att det här blir en tung sista halva. Jag känner mig såpass väl att jag också förstod nu att om jag fullföljer det här så får jag betala för det efteråt med flera dagars stelhet och värk i benen.
Jag delade in loppet i återstående miletapper, Efter 60 km gick jag in för skobyte. Att stega upp två storlekar kändes genast mycket bättre. Visst fanns smärtan i fötter och ben kvar men jag hämtade kraft i skobytet för att övervinna den.
Det blev en kämpamil till med ständigt tilltagande värk. Det positiva tänkandet brottades verkligen med en lång rad negativa tankar. I slutet på den sjätte milen hade jag inte mycket mer som drog mig framåt än tanken på att jag tävlade för mitt lag Team Fakta och inte ville schabbla bort vår chans till en bra placering när andra lag hade tacklat ifrån.
Vid sjumilapasseringen gick jag in i depå. En ordentlig Voltareninsmorning skulle kanske lätta en aning på smärtan. Jag hade inte mycket hopp om det men gjorde ett försök.
Det var ordentligt motigt att komma igen efter det stoppet som nog varat i 5-6 minuter. Löpning ger ofta en lindring i sig själv så jag försökte hålla uppe farten och även trycka på lite för att engagera andra muskelgrupper än de som nöter mest. Det gick bra men jag kände strax krampkänningar i lår och vader. Det brukar aldrig hända mig men nån gång ska väl vara den första.
Den här kombinationen av värk i ben, krampkänningar och vetskapen om att 12 varv återstod tog udden av mitt positiva tänkande. Jag började istället högt säga till mig själv, "usch vilken eländigt tråkig bana, hemsk utsikt, ont överallt i hela kroppen". Jag såg en mjuk säng framför mig. En varm dusch vore inte dumt. Jag tänkte på god mat och dryck.
Varje steg var en plåga. Men jag sprang på i alla fall. Därför kom jag ifatt Lisse. Hon tystade snabbt mina negativa kommentarer och började ösa positiv pepping över mig istället. Jag trodde inte det var möjligt i det ögonblicket men det fick mig faktiskt att svänga. Jag började räkna återstående varv. De var skrämmande många men jag insåg att jag plågat mig igenom ungefär lika lång sträcka som nu återstod.
Att räkna sträckor och beräkna passertider är ett sätt för ultralöpare på varvbana att skingra tankarna. Hjärnan är ju inte helt alert så jag hade fullt styr med att kalkylera fram vår tid på passeringen av 2 x marathon men fick den till 10:40 vilket inte är helt oävet. Vi kämpade på upp mot de sista 4 varven, alltså den sista hemska milen.
Peter Lembke passerade oss gående. Det var imponerande eftersom Lisse och jag joggade. Peter låg två varv före oss så han skulle definitivt fullfölja. För Lisse och mig stod det ju klart att vi hade god marginal till förra årets maxtid (14 timmar) som vi satt som skamgräns, så vi började också att powerwalka sista milen. Det var ingen våldsamt stor skillnad på att gå fort mot att stappeljogga vi gjort fram till dess.
Ändå var de sista varven riktigt tunga för mig. Att känna igen skillnaden på dålig och acceptabel smärta är viktigt för långdistanslöparen. Den förra är varningstecken till att man bör bryta omedelbart. Den senare måste övervinnas. Här fanns det massor av den senare varianten. Jag uppbådade alla mina krafter och mitt positiva tänkande för att komma framåt.
Lisse och jag talade om allt möjligt och omöjligt under vårt promenerande. Vi uppmuntrades av att vi inte var sist. Vi tog den lilla regnskuren på slutet som omväxling i tristessen. På sista varvet tog vi farväl av parkbänkar och blomplanteringar som vi umgåtts med 39 gånger tidigare under dagen.
Egentligen var jag helt likgiltig inför att spurta men vi blev omsprungna av Lars Almkvist från IFK Helsingborg strax före avslutande rakan utmed Fyrisån. Lisse hade krafter kvar att springa ifatt och om honom. Jag hade det inte men tog mig i alla fall springandes i mål.
Mitt Team Fakta-lag (med Lisse och Peter Lembke) slutade som 2:a på 100 km, slagna av Stockholms Långdistansklubb. Vårt andra Team Fakta-lag som tävlade på 50 km tog guld eftersom de stod som enda fullföljande lag på den distansen. Det var stark jobbat av Annika Johansson, Ulla Lembke och Mats Dänsel. Samtliga 6 anmälda Team Fakta-löpare kom alltså till start och fullföljde - Respekt!
-----
Så här mer än ett dygn efter tävlingen har jag fortfarande ordentligt ont i benhinnor. Fotlederna är uppsvullna. Voltarenet får jobba hårt. Lidingöloppet väntar om två veckor. Där ska jag nog gå ut lugnt och sikta på att komma runt skadefritt.
-----
Slutligen tack till arrangörerna och funktionärerna på det här loppet. Perfekt organiserat. Utmärkt service i rundningstältet. Kul också att få återse Reima och Peter från Skövde som skötte tidtagningen.
Tack också till alla medtävlande. Vi ultralöpare är ju bortskämda med att alla, elit som motionärer, är så trevliga mot varandra, hejar på så gott det går och ger varandra tips.
Klockan är 04:30 strax före gryningen mellan lördag och söndag. Jag promenerar runt på en elupplyst idrottsplats, varv efter varv. Stundtals springer löpare om mig nästan ljudlöst. Ibland segar jag förbi någon som går aningen långsammare. Alla är ovanigt fåordiga.
Det är kyligt. Jag har en varm mössa på huvudet och händerna indragna i ärmarna på vindjackan.
Pipet från den elektroniska tidtagningen ringer i öronen vid varje passering och innebär att ytterligare 400 meter läggs till totalen. Jag kollar på monitorn och ser att jag gjort precis 420 varv. Jag nådde tidigare på natten mitt mål, drömgränsen 100 miles. Nu letar jag motivation för de sista 7,5 timmarna.
Bertil Palmqvist kommer glatt tjoande och pekar på samma monitor - "kolla här, triss i femmor och triss i tvåor!". Reimo, den perfekte organisatören, vaknar till från sin lätta sömn och gratulerar.
Jag inser i den stunden att jag har mycket kvar att lära om ultradistanslöpning och speciellt den här varianten på rundbana och 48 timmars tidslopp.
Reima påpekar att jag bara har två varv kvar till 4 x marathon och borde rappa på lite. Det räcker för att få mig på fötter igen.
-----
Hur galen är man på en skala 1 till 10 om man anmäler sig till ett 48-timmars samma år som man just börjat med ultradistans och aldrig sprungit längre än 77 km?
Familjen och arbetskamraterna hymlade inte. Jag blev genast klassad som knäpp så fort jag annonserade mitt deltagande i Skövde Ultraweekend. De kallar mig ju redan löparnörd så jag brydde mig inte nämnvärt.
Konstigt nog ifrågasätter de flesta främst hur man står ut med att springa runt-runt på en 400-metersbana snarare än själva tiden för genomförandet. En vanlig arbetsvecka är 40 timmar. 48 timmar är två hela dygn - två skymningar, två nätter, två gryningar att kämpa sig igenom. Tiden är utmaningen, inte platsen.
På en varvbana springer man sällan vilse. Markservice finns alltid nära. Man har bra kontroll på avverkad tid och hur man ligger gentemot andra. Ryggsäck behövs inte eftersom egen utrustning parkeras utmed banan. Här var det ju också tartan som underlag. Det är perfekt slätt och mjukare än asfalt, grus och betong. Bara tanken på att man inte har en endaste uppförsbacke att sega sig upp för ger extra energi.
-----
Jag åkte till Skövde tillsammans med min Team Fakta-kamrat Liselott Guest (Lisse). Lisse har skrivit utförligt om hela tävlingen på sin blogg. Stefan Manning som också genomförde sitt första 48-timmars har också skrivit en väldigt detaljerad och utmärkt redogörelse för hela loppet. Man kan hitta till hans blogg och bilder via hans hemsida "Sinuslöparen". - Se länkar här nedan.
Jag har därför valt att fokusera min text här på alla nyttiga lärospån jag samlade på mig under den här tävlingen att använda inför kommande bravader.
-----
Inför det här 48-timmarslöpet läste jag på så mycket jag orkade och hann från olika forum och löparhemsidor. Det var inte helt lätt för det går inte så många sådana tävlingar och de som hålls lockar ett begränsat antal löpare. Jag snappade i alla fall upp tipset att redan från början ha en detaljerad plan att följa eftersom en endorfinindränkt hjärna inte är mycket att förlita sig på under själva loppet.
Min plan hade jämn fart och regelbundna vätske- och näringsintag som bas. Det är faktorer som skiljer framgång från fiasko. Jag hade sockrat planen med kaffe- och lättölspauser och även lagt in strategiska klädbyten och korta sovpauser. Jag bemödade mig med att skapa så mycket variation som möjligt. Lisse köpte planen fast med viss undran över mina vätskors sunda tillstånd. Hon reserverade sig för ölpauserna.
Jag planerade in regelbundna händelser för att skapa delmål men hade mindre koll på löptakt och hade helt tänkt bort alternativet promenad. Det var ett första misstag. Detaljplanens slutdistans var 340 km. Vi hade alltså ett körschema att följa som siktade in sig på finska nationsrekordet på 48H! Inte särskilt realistiskt för två debutanter.
Grundkomponenten "jämn fart" är i alla fall viktig. När startskottet gick struttade vi iväg i precis den takt vi förutbestämt. Det var som vanligt svårt att hålla nere farten men det är något vi tränat på hela sommaren. Min Garmin FR305:a visade varvtider. Vi kom snabbt in i en lunk i 7:05-tempo som vi höll stadigt timme efter timme. Det här är en styrka jag och Lisse besitter som löpare. Vi kommer in i ett stabilt tempo som vi springer på ren känsla och som inte bränner ut oss. Klockan är med mest för att bekräfta rätt takt och det är nästan kusligt att se efter 4-5 mil att vi inte avviker mycket mer än 1 % på varvtiderna.
Den andra stora styrkan vi har är vår militäriska disciplin vad gäller näringsintag. Det är helt och hållet Lisses förtjänst. Hon har lärt mig vikten av att ALDRIG köra slut på energidepåerna. Vi startar därför så proppmätta som möjligt och sedan äter i förutbestämda 2-timmarsintervaller. Vi väntar heller aldrig längre än 20 minuter med att fylla på vätska.
-----
Det här var som sagt vårt första 48-timmarslopp. Det springs väldigt få sådana totalt. De tips jag hämtat in för min detaljplanering kom därför mest från 24-timmarslöpare. På dubbla tiden hinner mycket annat att hända. Värdet av att planera även för oförutsedda händelser hade jag förbisett.
Efter 5 timmars löpning började det regna så smått. Vi hade just passerat första maradistansen (=uppvärmning) och hade ett skobyte planerat. Det genomförde vi, men drabbades ganska direkt av riktiga störtskurar som dränkte oss från topp till tå. Vi fortsatte ändå att springa efter schemat och jagade en bra tid på 50 miles som var nästa delmål.
Det här var en stor taktisk miss. Löpning i blöta skor frestar på. Innerbanan var översvämmad så vi sprang på bana 3 och 4 vilket kostar 20 meter extra per varv. Vi höll god fart men när regnet väl slutade var vi ganska så möra och i behov av klädbyten och vila.
Vi skulle istället direkt gått i depå när det kraftiga regnet började. Vi visste att det skulle komma och hade därför kunnat spara på kläder och skor. Den vila vi då fått hade vi dragit nytta av när vi återupptagit löpningen.
Nu kämpade vi istället vidare. Regnponcho på. Lisse hade noterat att hon låg före Carmela Fiona, alltså på andra plats bland damerna och kände sig peppad av att hålla den positionen. Vi tryckte därför på lite mer än vad planeringen sa. Att inte följa sitt eget upplägg så tidigt i ett långlopp var ytterligare ett taktiskt misstag.
Det var kyligt och blåsigt. Mörkret tynger på ett sätt som är svårt att beskriva i ord. Lisse klagade på ömmande knäleder och började tala om dusch och varm säng. Jag hade svårt att säga något tillräckligt positivt. Förmodligen måste man göra några sådana här nattpass för att lära sig hantera dem mentalt. Att läggas till träningsplaneringen alltså.
Var 6:e timma gjordes ett riktningsbyte. Det hade vi inte tänkt på innan men när vi väl sprang så kändes de här bytena som milstenar. Ultraräven Bertil Palmqvist underströk hur bra det kan vara att dela in loppet i dessa 6-timmarsperioder. Under resten av loppet hjälpe det till mycket att ha de här vändningarna som delmål.
Min plan hade ett antal korta sovpauser (powernaps) inlagda. Det var helt rätt, men på ett 48-timmars måste åtminstone sådana debutanter som vi sova lite längre. Utebliven sömn före loppet, som Lisse redogjort för i sin blog, gjorde att vi gick i depå på lördagsmorgonen och tog ett 3-timmars sovpass. Det var välgörande både fysiskt och psykiskt. Minst en sådant "recovery nap" ska in i
planeringen för nästa 48-timmars.
Utrustningsmässigt sett hade vi läst på såpass bra att jag tror vi hade med alla prylar vi behövde. Vi fick tips om att ta med oss tillräckligt med klädombyten inklusive mössa, vantar, varm jacka och vindtäta byxor. Extra skor är ett måste. Jag hade med både dämpade och odämpade löpskor och i olika storlekar. På slutet var det skönt att springa i mina 45:or (mot normala 42). Lisse är apotekare och hade förstås med sig ett förråd medikamenter. Jag hade också med en stor påse salvor, tuber, skavsårsplåster osv.
Vi överlappade i viss mån varandras utrustning och det visade sig vara tur för just oss. Vi upptäckte nämligen rätt snart att vi var riktigt slarviga personer båda två. När de andra löparna placerade sin utrustning under läktaren vid löparbanan i pedantisk ordning så slängde Lisse och jag vår i en stor hög som såg ut som när man tittar ned i en sopkontainer (se bild nedan). När någon av oss behövde något, t.ex. en tub Voltaren, så letade båda tills vi hittade åtminstone en.
Det funkade men kostade tid. Här krävs en ordentlig uppsträckning inför nästa lopp. Järnkoll på den personliga utrustingen är A och O.
För att lyckas sova i korta snuttar men med kvalitet så krävs också bra förutsättningar. En riktig luftmadrass + pump är tungt att släpa på men det är en bra investering. Jag hade också med mig en klassisk äggklocka. Elektroniska timers kan vara för komplicerade att ställa in och få tyst på, speciellt när man är extremt trött. För att inte tappa för mycket värme under tupplurarna hade vi varma plädar och räddningsfiltar av folietyp.
-----
Trots en hel del taktiska misstag så genomförde vi hela loppet. Lisse avslutade till och med i stor stil. Jag var chanslös på de sista timmarna och kunde bara konstatera att min ledning på 20 km något dygn tidigare åts upp. Lisse slog mig till slut med 8 km. Här kan vi kanske lära varandra något eftersom vi hade våra toppar vid så olika tillfällen.
Den analysen återstår att slutföras men jag insåg redan i loppet att jag inte tränat promenad tillräckligt. Jag fick ordentligt ont i fotleder och benhinnor på slutet. Ännu en lärdom att ta till träningsplaneringen.
-----
Förrutom de här förvärvade erfarenheterna så fick vi massor av tips från våra medtävlande och från arrangörerna, speciellt från Reima och Peter.
Här är en liten summering av det jag lärt mig från den här löphelgen:
- Sömn före loppet - oerhört viktigt att komma ordentligt utsövd
- Planera i förväg men ta höjd för oförutsedda händelser och ge utrymme för viss flexibilitet
- Överväg att vänta ut kraftiga regnskurar om de är någorlunda kortvariga
- Håll fast vid den egna planen i loppets tidigare delar. Låt dig inte påverkas av ställningen gentemot andra löpare. Mycket kan och kommer hända på ett 48-timmars
- Håll ordning på den personliga utrustningen
- Träna promenad (fysiskt)
- Träna löpning på natten (mentalt)
- Dela in loppet i 6-timmarsperioder (24- och 48-timmars)
- Lägg in en eller två längre sovpauser (0:45 -1:30 tim) i planeringen för ett 48-timmars
- Kolla upp i förväg vilken mat och dryck som serveras och när. Ta med egen mat även om arrangörerna är pålitliga. Känslan av att veta att man har någon med sig som funkar och som ger variation stärker psyket.
- Om du fryser efter vila, spring fort tills du får upp värmen
- Jämn fart (inga idiotryck) är viktigt men variera löpning med promenad. Att stundtals springa lite fortare kan också vara bra för att aktivera andra muskelgrupper än de som nöts mest.
Avslutningsvis det mest svårfångade tipset: Ultrarävar som Sigvard Kopplimäe och Bertil Palmqvist verkar ha en förmåga att försätta sig själva i ett transliknande tillstånd som gör att de timme efter timme kan nöta på när alla andra sviktar av trötthet. Det är väldigt vägvinnande över en såpass lång period som 48 timmar om man hela tiden förmår röra sig framåt när andra väljer att ta allt längre pauser. Förmodligen är det erfarenhet genom tävling som krävs för att komma dithän. Mer fler långa tidslopp får det bli alltså.
-----
Det blev en hel del personbästanoteringar på nya distanser för oss under det här loppet. Här nedan finns en bild som summerar dem.
-----
Den här bloggen finns också här:
http://lustloparen.blogspot.com/Lisses berättelse finns här:
http://mslisse.spaces.live.com/blog/cns!235AA986CC25...Stefan Mannings blogg och bilder kan man hitta fram till från här:
http://83.227.243.196/stefan/Mina samtliga bilder finns här (och i högupplöst tillstånd):
http://cid-77cb4bc61c671804.skydrive.live.com/browse...
Så här i kristider har vi den avundsvärda situationen på vårt jobb att vi behöver anställa fler personer.
Den rekryteringsfirma vi anlitar föreslog att vi skulle göra lämplighetstest på de som söker. Även småskuttar som vi kan numera använda sig av de verkliga proffsen på området (säkert också en konsekvens av finanskrisen), samma examinerare som brukar sålla ut stridspiloter och bombdesarmerare.
Det kostar förstås en slant så ledningsgruppen tyckte att vi borde validera den här metoden innan vi använde den skarpt. Föga förvånande pekade alla på mig och sa - där har vi en lämplig försökskanin.
Jag var inte tillräckligt mycket kanin för att hoppa ur fällan. Såna där undersökningar kan ju gräva fram mörka och dolda sidor som man mår bäst av att inte veta något om.
Och framför allt vill man ju inte att den närmsta omgivningen ska få reda på något några snaskiga detaljer. Så jag villkorade min medverkan på att dylika stannade mellan mig och testledaren.
Dagen D kom. Examineringsfirman kommer från Storbritannien men vi träffades på ett kontorshotell här i stan. Jag sattes framför en dator och började svara på frågor. Det såg ut som ett vanligt IQ-test och efter någon timme när jag trodde jag var klar stod det: "nästa steg, praktiska övningar" på skärmen.
Jag presenterades för olika problem som att pussla ihop kluriga träklutar, välja ut verktyg för att borra hål i glas osv (jag har lovat att inte avslöja för mycket här).
Sedan datorsession igen - ett Myers-Briggstest. Därefter lunchpaus. Testledaren förvarnade mig om att den avslutande delen var den tuffaste så jag skulle inte äta mig däst.
Efter näringsintaget kastades jag in ett rollspel. Jag fick en en uppgift som inte verkade alltför betungande, men förutsättningarna ändrades snabbt till en svårbemästrad situation som krävde en rejäl dos improvisation för att hanteras.
Jag tog mig an det med entusiasm. Försöksledarna såg först chockade ut men lät sig strax imponeras. Jag är expert på att försätta mig själv i prekära och pinsamma situationer så här fanns det oceaner av erfarenhet att ösa ur.
Efter en avslutande djupintervju tog vi avsked. Det skulle ta ett par dagar att bearbeta resultatet.
En knapp vecka senare var jag alltså åter tillbaka. Det märktes att det här var ett serviceföretag för jag fick direkt testrapporten i min hand med en exec-summary som i en mening sa "i högsta grad lämpad för avsedd tjänst". Bra resultat fick jag på kreativitet, analysförmåga, ledarskap och social kompetens.
Jag bläddrade vidare till utfallet av de praktiska övningarna. Det såg bra ut men där fanns även något negativt.
Min förmåga att utföra vardagliga hushållsuppgifter var svag. Sämre än genomsnittet och förmodligen orsakat av brist på anlag.
Precis vad jag misstänkt länge, jag saknar helt enkelt huslighetsgenen!
Här fick jag alltså förklaring till varför jag alltid varit helt hopplös på att städa, diska, bädda sängar, köra tvättmaskin, stryka kläder osv.
Det gjorde mig uppmuntrad. Äntligen något svart på vitt att hålla upp framför ögonen på min hustru. Hon avkräver mig annars ett rejält dagsverke varje helg med uppgifter av av typen dammsug hela huset, kryp runt och torka alla socklar, rengör spis och ugn.
Avslutningsvis i rapporten stod också ett omdöme om lämplig fritidssysselsättning: uthållighetsidrottande och sporter med taktiska inslag. Klockrent alltså!
Den muntliga föredragningen bekräftade vad jag läst mig till. Jag återvände till kontoret med ett belåtet leende på läpparna.
När jag yvts ett tag över att ha fått ett resultat jag med stolthet kunde visa min chef och ett omdöme som jag kunde använda hemma för att smita undan hushållsuppgifter, så kände jag mig ovanligt positivt inställd till det här med tester.
---
Jag har ju varit inne och sniffat på ultradistanslöpandet men inte riktigt velat erkänna att jag var där ännu. Väl hemma framför den egna datorn hade jag strax på skärmen ett test att påvisa om man är ultralöpare eller ej:
01. När du berättar för kollegor och vänner hur långt du springer så säger de rakt ut att du är knäpp
02. Din familj tycker också att du är knäpp
03. Du håller inte med, men har inga starka argument mot att du är knäpp
04. Folk på jobbet tycker att du är mer vältränad än vad du själv tror du är
05. Vid närmare eftertanke är du faktiskt mer vältränad än vad du själv tror du är
06. Veckans längsta träningspass begränsas av den tid du kan avsätta för det, inte av hur långt du orkar springa
07. En halvmarathondistans är en lämplig uppvärmningssträcka
08. Ett maratonlopp är ett tillfälle att fartträna
09. Du förundras över folk som beklagar sig över träningsvärk. Det är ju en naturlig del av vardagen och ett kvitto på att man inte slarvat med träningen
10. Du oroar dig nästan aldrig för att inte orka springa långt, däremot för att behöva bryta pga dålig mage, pga en stukad fot eller för att din äkta häft ringer och påminner om att ni har gäster på besök ikväll
11. Du går i uppförsbackarna utan att skämmas för det
12. Du tycker att vaselin säljs i på tok för små förpackningar
13. Du går runt med pengar, kontokort och mobiltelefon i små plastpåsar
14. För en första träff med en person du vill lära känna föreslår du terränglöpning i 40 km, minst.
15. Du har sex gärna, ofta och länge för det är ett bra komplement till uthållighetsträningen
16. Du väljer bort semestermål som inte erbjuder löpträningsmöjligheter
17. När nöden så påkallar kollar du efter ett buskage att hoppa in i och först i brist på detta funderar du på om det finns en toalett i närområdet. Det gäller vare sig du är ute och springer eller bara flanerar i stan
18. Coca Cola är en sportdryck
19. Om du missat bussen börjar du genast fundera på om du inte hellre springer hem än väntar på nästa
20. Förmågan att springa tillräckligt sakta skiljer framgång från fiasko
---
Jag svarade JA på samtliga.
Man kan inte förneka fakta när de läggs fram på det här sättet. Så nu har jag kastat med mig in i ultracirkusen med hull och hår (mer av det förra än av det senare). Mitt tävlingsprogram framöver har stuvats om så sprintdistanserna 10 km och halvmarathon har fått stryka på foten till förmån för längre sträckor.
Snart går 48-timmars i Skövde av stapeln. Med alla rimliga mått mätt så är jag totalt chanslös, men med de här testerna i ryggen så ska jag banne mig ändå försöka.
---
Och så var det ju det här med snaskiga detaljer. Jag trodde inte att testerna hade lyckats gräva upp något ur mitt dunkla inre men efter föredragningen tog jag upp det med testledaren. Han blinkade då förtroendefullt och sa att om jag ville ha tips på ett bra ställe att köpa handbojor, läderpiskor och underkläder i latex så hade han några förslag. Jag hoppades det var ett utfall av brittisk humor men hur väl känner man egentligen sig själv........?
Som de moderna och jämställda människor vi är i vår familj delar vi upp husållsarbetet. Det innebär att vissa uppgifter utförs mer sällan än vad som är brukligt. Det gäller alltså de som fallit på min lott. Dessa tar jag mig an först efter att övriga familjemedlemmar klagat högljutt i flera veckor.
Häromdagen sinade mina innovativa ursäkter och jag fick börja städa ur kylskåpet. På sätt och vis är det en intressant arbetsuppgift när man väl kommer igång. Den påminner starkt om TV-program som visar arkeologiska utgrävningar. Med Bo G Erikssons släpiga röst brukar jag säga "här skrapas först bort ett topplager växtdelar från lök och paprika".
Nu hände dock något som rubbade mina fundamenta. Från de inre regionerna rakade jag plötsligt ut ett paket ostkaka. För en person som är född och uppvuxen ett gräddstänk från Frödinge är det då fullt naturligt att pulsen går upp i 90% av max. Jag avläste försiktigt datummärkningen. Mina värsta farhågor besannades - Bäst före 13 mars 2009. Det var ju för mer än 2 månader sedan! Lika snabbt som pulsen gått upp gick den ned till 0 och stannade där en kort stund.
Ostkaka kommer som bekant på tredje plats tätt efter syre och vatten i vad som är livsuppehållande. För att försäkra mig om ständig tillgång var det ju jag själv som smusslat undan den i kylens gömmor. Och att just jag av alla människor glömt bort denna aluminiumformsomslutna glädjekälla i livet var ofattbart och oursäktligt.
Tankarna gled snabbt in på min egen förgänglighet. Ostkakan hade sina bästa dagar bakom sig och det hade nog jag också. Att mitt livs zenit var imperfektum kunde jag till nöds acceptera men att det nu sluttade brant utför kändes tungt.
Men att deppa ligger inte riktigt för en person som gjort positivt tänkande till sin livsstil. Jag var snabbt igång med att övertala mig om min egen ljusa framtid. Raskt kunde jag lista upp fysiska styrkor i form av löptävlingar med nytagna personbästan. Min kalender här på FunBeat använde jag som bevis för att jag nu är mer aktiv än någonsin. För yrkeslivet kunde jag med fog hävda att den erfarenhet jag nu besitter ger bättre utdelning än den ungdomliga entusiasm som drev mig förr om åren.
Så småningom kom jag då till frågan jag försökt undvika - sexuell prestation. Här hade jag ju min hustru att konsultera. Men har man nu varit tu i mer än 15 år så präglas förhållandet av kärleksfull men älskvärt rå elakhet, gärna på bekostnad av ärlighet. Jag visste på förhand svaret och lämnade därför frågan oställd.
Jag fick i alla fall ihop en vederhäftig lista med mer plus än minus. Nöjd och belönad med den burk öl jag påpassligt nog också hittat i kylen förpassade jag mig till ett bekvämt soffhörn för att planera mina kommande bragder.
Knappt hade jag hunnit njuta ett par klunkar öl förrän hustrun kommer in i vardagsrummet med mord i blick - Jasså! här sitter du din odåga, kylen står vidöppen och en hel ostkaka har åkt i soppåsen. Har du några hjärnceller kvar så har de definitivt passerat sitt "bäst före".
De första vårdagarna kommer med stora förväntningar på en härlig snar framtid med grönska, värme och långa sköna ljusa sommarnätter.
Tyvärr är inte denna lycka förunnad oss alla att få uppleva. Nu på tisdagseftermiddagen släcktes ett liv fullt av glädje och hopp. Den tragiska händelsen inträffade precis klockan 17:09.
Han hade säkert längtat sig halvt förtvivlad efter sol och värme. Så många månaders tapper väntan i vintermörker och kyla skulle nu få sin tribut. Äntligen fick han ge sig ut på egen hand i stora världen. Så mycket att se på, så mycket att göra. Så mycket tid för aktiviteter i friska luften.
Fylld av tillförsikt gav han sig ut på egen hand. Så fullständigt omedveten om den katastrof som strax skulle inträffa. En sekunds ouppmärksamhet var allt som behövdes för att ända hans liv.
Denna fluga hade oturen att välja sin färd precis framför min cykel när jag kom frustande hem från jobbet. I ett nafs var han strax djupt ner i strupen på mig och omöjlig att hosta upp. Då återstod endast att svälja hårt. Jag skyndade fort hem. Ett stort glas konjak släckte alla återstående plågor.
Vila i frid du årets första fluga.
Vi var några mogna grabbar som blivit lämnade fru- och barnfria för en helg. Det var i slutet av augusti förra året och en gräsänklingsträff i Stocksund stod på programmet.
Efter att vi ölat upp oss bjöd värden på en överraskning. Jag introducerades till en slank skönhet och befann mig strax i ett lyckorus.
Väl tillnyktrad och tillbaka till verkligheten försökte jag glömma det här lilla äventyret.
Det dröjde inte länge förrän jag kände både kroppsligt och mentalt att något hade förändrats i mig. Jag vaknade flera mornar i rad med lätt illamående. Jag visade koncentrationssvårigheter på jobbet. Jag började se min omgivning på ett annat sätt än tidigare. När någon kom rullande på sin lilla älskling kände jag ett sting av avund.
Jag försökte dölja det här för familj och kollegor men förstod att de anade oråd. När vintermörkret började dra sig tillbaka uppmärksammade fru och son mig på min försämrade bilkörningsförmåga. Omotiverade inbromsningar och flackande blick utmed vägrenarna. De noterade också att jag satt vid datorn sent om kvällarna och smusslade med vilka internetsidor jag besökte. Jag avkrävdes förklaringar men kom undan med byte av samtalsämne.
Det här var förstås inte hållbart i längden. En kväll när jag kom hem sent satt familjen i köket och väntade. De riktade en stark lampa i ansiktet på mig, såg hotfulla ut, och sa - "Något står inte rätt till. Fram med det nu"
Det fanns ingen återvändo. Jag insåg snabbt att sanningen måste få komma ut:
- Nåväl, jag har en sak att bekänna....
- Ehmmm. Det är så att....
Jag är, är.....
är........med cykel
- Med cykel?
- Med CYKEL?!!! Du har ju en cykel. En utmärkt cykel dessutom.
En lång tystnad Följde. Man hade kunnat höra ett nållager falla.
- Ja, men jag måste få köpa en ny cykel, en racercykel närmare bestämt. Får jag inte en RACER så blir jag manodepressiv.
Ånej! stönade familjen unisont. Inte en materialsport till.
Nu var mitt förhandlingsläge tillfälligtvis bättre än dåligt. Hustrun hade bestämt sig för att åka på dyr semesterlångresa med sina kompisar. Sonen hade nyss fått egen stor platt-TV och de senaste spelkonsolerna med tillhörande gitarrer och trummor. Kristider är det ju men för att citera USA:s finansminister så är ju inget budgetunderskott så stort att det inte går att göra större.
Det blev en tuff förhandling men jag fick till himmelsk lycka klartecken att köpa en racer. Mest för familjefridens skull men kanske lät också det där hotet om manodepressivitet väl skrämmande.
Resten är historia. Nu har jag plöjt igenom alla forum som handlar om inköp av racer. Jag har uppsökt ett stort urval av traktens seriösa cykelhandlare. Efter en veckas beslutsångest slog jag idag till på den cykel jag egentligen fastnat för sedan länge.
Helt klart är att hade jag inte bjudits en provtur på en slank skön och välutrustad racer den där augustikvällen förra året i Stocksund så hade jag nog inte så här nio månader senare varit förväntansfull blivande vårdnadshavare av en ny fin fullblodsracer. Tidigt nästa vecka sätter jag mig själv och racern i trainern hos handlaren för finjusteringar. Sedan blir det åka av kan jag lova.
----
Epilog:
Jag kommer nog inte undan utan att delge lite detaljer.
Cykel: Focus Variado Compact
www.focus-bikes.com/bike_detail.asp?active=1&lan...Handlare:
www.cykeltjanst.comAluminium eller kolfiber? - Alu känns mer slagtåligt (jo, jag kommer att vurpa)
Klassisk racergeometri? Känns mentalt bättre än "gubb-geometri"
Kompaktvevparti? Bland vännerna är 55% för och 45% emot, så jag börjar med compact så får vi se framöver
Shimano 105? Jag är för oerfaren för att kunna skilja på Shimano, SRAM och Campagnolo men 105-gruppen verkar ge mest "bang for the bucks" för en nybörjare som mig.
Varför Focus? Svårt val där Merida 904, Columbus Pinta och Bianchi fick stå tillbaka. Focusen var inte snyggast, inte mest spektakulär, inte mest rekommenderad. Men den kändes mer Audi - sofisitikerad med kvalitet ner i detaljerna, mest uppgraderingsbar fast samtidigt osexig och aningen dyrare än konkurrenterna. En cykel för mig helt enkelt.
En vecka i fjällvärlden bjuder på utmaningar. Efter 18 timmars tågresa norröver befann jag mig vid världens ände. Nja inte riktigt, men det kändes så. Riksgränsen är sista stationen på malmbanan innan Norge. Åker man hit i februari så har man bara en punkt på sin agenda - utförsåkning.
Dock inte vilken skidåkning som helst - lössnöåkning på fjället är det som hägrar (=off-pist).
Viktigt vid åkning i fri terräng är att blicka framåt och välja sitt spår. Det kräver förstås att man urskiljer detaljer. I en svartvit värld handlar det om att läsa skuggspelet i snön, att se klippor och branter.
Första dagen på fjället utmanades jag av ett optiskt fenomen - flatljus. Det låter som en venerisk sjukdom och i vissa lägen hade nog en mild sådan varit att föredra.
Flatljus kan uppstå när följande tre villkor är uppfyllda: 1) marken täckt av bländvit snö, 2) ett tätt och jämnt molntäcke samt 3) lågt instrålande sol. Då studsar ljuset mellan mark och moln och raderar ut alla kontraster. Det är som att titta ned i ett glas mjölk. Man skidar in ett ett jämnvitt töcken. Om det går flackt eller brant, på slät snö eller in i en bomullsmjuk vall är otroligt svårt att bedöma förrän man ligger där med skidorna i luften.
Man ska inte förväxla flatljus med dimma eller tätt fallande snö. Det är inte samma sak även om problemen är likartade. I flatljus är luften klar så om det sticker upp en bergsknalle med en ren på 20 meter bort så ser man den turligt nog. Med lite träning och bra tonade glasögon så lär man sig att läsa ut de finaste nyanserna i snön.
Utmaningar är ju till för att besegras. Att se skillnaden på vitt, vitt, vitt och vitt blir plötsligt helt avgörande för framgång. Felbedömningar resulterar i ett ansikte fullt av snö och att man måste uppbåda alla sina välgymmade muskler för att baxa sig upp i vertikalläge.
Man lär av sina misstag och en dag i flatljuset gjorde mig stolt över min egen läraktighet. Men efter sista åket var jag betydligt mer trött i hjärnan än i benen. Huvudet kändes som fyllt med snö. De mer erfarna rekommenderade en ordentlig upptining i SPA-anläggningens bastu, givetvis med öl för ökad kärlutvidgning. Jag var inte svår att övertalas.
Flatljuset hade vänligheten att hålla sig borta nästföljande dagar. Vädret i fjällen växlar från dag till dag, specellt så här års. Den här veckan bjöd också på hård vind, ymnigt snöande och sol från klarblå himmel. Mer varierande skidåkning får man leta efter.
Däremot blev de där återhämtningsövningarna i SPAt snabbt en vana. Här blev det ett ordentligt bastande och snörullande. Så för att ändå skapa lite variation varvades ölet med vin och champagne - vad gör man inte för lite omväxling i rutinerna.
En lite speciell SPA-aktivitet var att sitta i en uppvärmd badtunna ute i kalla luften med endast Lapplandshimlen som tak. Det kan låta lite eremitiskt men tunnan delades med ett glatt sällskap yppiga damer från Kiruna och Gällivare som förhöjde upplevelsen högst avsevärt. Jag måste medge att vid just det här tillfället var jag inte helt så fokuserad på skidåkning som jag annars hade bestämt mig för att vara på den här sportlovsutflykten.
Det blev alltså en vecka med fantastisk skidåkning och diverse övriga intressanta aktiviteter. Även om flatljusträningen turligt nog inskränkte sig till endast en dag så är det definitivt en erfarenhet jag med stolthet lägger till mitt CV som utförsåkare. De fördjupade insiktena i after-ski-sysselsättningar känns emellertid väl så meriterande.
---
Bild 1: Sikten i flatljus
Bild 2: Ungefär motsvarande i solljus
Övriga bilder: Scener från fjället
1.Vilken typ av löpare är du?
Förmodligen säger andra om mig att jag är en medelålderskrislöpare. För mig själv är jag ett träningsfenomen.
2. Hur länge har du löpt?
Alltid, men i skov, alltså med ganska långa perioder mellan. Nu på sistone har jag löptränat intensivt i ca 3 år.
3. Hur mycket löper du per vecka?
Jag börjar varje vecka med ambitionen att löpträna all sju dagar. Sen blir det pga jobb- och familjeengagemang kanske inte mer än 3-4 ggr och knappt det ibland.
4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
Det tempo som gör att jag tar ut mig fullständigt som som gör att benen och knäna värker flera dagar efteråt. Då, och endast då känner jag maximal tillfredställelse.
5. Vid vilken ålder började du springa?
Förskoleåldern
6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?
Alpin skidåkning, cykel, bordtennis.
7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
De vitala organen: Hjärna, hjärta och mobiltelefon.
8. Varför springer du?
Ungefär av samma anledning som varför hundar slickar sig i röven: för att de kan.
9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nej aldrig. Däremot har jag ljugit många gånger för mig själv för att få slippa springa.
10. Hur ofta köper du skor?
Endast vid de tillfällen då det är absolut nödvändigt att införskaffa ett par nya skor. I genomsnitt blir det ca 6 par om året.
11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Flera gånger i veckan. På promenadavstånd från min bostad ligger 3 av storstockholms största sportbutiker. Jag skulle se det som ett stort personligt nederlag om någon av dem rear ut prylar och jag skulle missa att vara först till kvarn. Därför hänger jag där alltsom oftast efter jobbet.
12. Var/hur handlar du utrustningen?
Se ovan. I stort sätt alllt jag inhandlar är impulsköp.
13. När föredrar du att springa?
Aldrig. Men jag försöker tvinga mig ut en gång per dag. Ganska ofta blir det då gymmet eftersom man kan kombinera löpbandslöpning med annan träning i goa värmen samt dusch och bastu efteråt.
14. Hur ofta tävlar du?
Under perioden april - Oktober blev det ca 2 löptävlingar per månad förra året. Det siktar jag på i år också.
15. Vilka distanser?
10 km och uppåt. De längre distanserna lockar mest.
16. Vilken är favoritdistansen?
40 km (irriterande nog är maran ytterligare 2195 meter)
17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Ja: "det är snart över, det är snart över, det är snart över, det är......"
18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten och Isostar (den enda sportdryck som min mage tål).
19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Intressant fråga. Som att undra om man helst har sex ensam, i par eller i grupp?. Jag springer nästan alltid ensam men föredrar att springa i grupp om de andra håller mitt tempo och inbjuder till trevlig konversation.
20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Idealt så kranar jag upp varmt vatten i bubbelbadkaret (en investering som rekommenderas), häller i lite välgörande oljor och ställer en champagnekyl med en nyöppnad Pol Roger på badkarskanten.
Pizza occh öl funkar också bra.
21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Intervaller på löpband i gymmet känns tryggt eftersom där finns personal som är utbildade på att använda defibrator.
22. Vart blir du oftast skadad?
I hjärnan. Jag får ofta kämpa med mitt psyke för att komma ut på nästa träningspass.
23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Det finns två som jag har svårt att välja emellan:
1. Comrades Marathon i Sydafrika. 90 km i ett land med fantastiska människor och underbar natur.
2. Medoc Marathon. Ett lopp där vätskekontrollerna bjuder på Bordeauxvin - det låter oemotståndligt.
24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Pamela Anderson (motivation överflödig)
25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Pamela Anderson
Va, är hon ingen idrottsstjärna? - so what! Hon simmar ju i allafall bra i Baywatch
26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Iprenmannen.
27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Pia W, Emma H, och Pia - the Princess
