Jag har sprungit både mängd men också riktad träning de senaste veckorna för att slå personrekord i Oslo. Drömmen, för det var vad det var, var att komma under 3:30. Det skulle betyda att jag var tvungen att putsa det gamla rekordet med cirka tio minuter. Omöjligt?
Man skulle ha kunnat anta att jag var nedtränad och behövde några dagars vila. Annars kunde man tro att jag faktiskt inte hade farten i mig. För den önskade ”rekordfarten” på träningarna innan kändes alldeles för snabba. I alla fall för att springa i 42 kilometer. Ja, jag var skeptisk. Men inget slag är ju som bekant förlorat innan det börjat. Och Coach var positiv. Som alltid.
Jag ställer mig långt fram i första ledet. Långt bakom mig ser jag maken. Eller snarare hans ballong. ”4:00” står det med tydliga svarta siffror på den stora orangefärgade ballongen som svävar ovanför hans huvud.
Läs hela berättelsen på:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/09/oslo-marat...
