Jag och Krister är redan klara för att springa UTMB 2012. Nästa år. Man kan tycka att det är orättvist. Vissa måste gruva sig för lotteriet. Startplatslotteriet. Hoppas. Förtvivla. Längta. Så många vill försöka sig på att springa det 167 kilometer långa varvet runt Mont Blanc genom Frankrike, Italien och Schweiz att det helt enkelt inte finns plats för alla. Lotten får avgöra vilka som får springa och vilka som får vänta.
Läs hela blogginlägget här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/12/anmald-och...
Borlänge Ultra 6 timmar går den 31 mars. Tävlingen är ny och således har jag inte sprungit den. Dock har jag provsprungit banan. Många gånger. Och banan är mycket lättlöpt. Kanske kan den vara lika snabb som den gamla Mellsta ultra banan där väldigt många löpare överträffade sig själv med personrekord. Och jag vill fortsätta med att citera mig själv: ” Undrar du om du skulle orka springa ett maraton? Skulle du vilja prova på ultralöpning? Vill du testa gränserna? Eller är du redan ultralöpare som vill springa längre på en lättlöpt bana?”
Tenerife Bluetrail 95 kilometer den 21 april.
Läs hela blogginlägget här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/12/tavlingsti...
När jag försökte peta i mig ytterligare en koltablett ville den inte riktigt ner. Jag fick skyndsamt ta mig till närmaste papperskorg och knäböja. ”Plonk” sa det när koltabletten och resten av min slungspya hamnade i en plastmugg i korgen. Jag hann inte mer än resa mig förrän jag fick böja mig ner igen för nästa spya.
Jag var inte den första som slängde iväg en spya och jag var långt ifrån den sista. Jag såg bland annat en av de finska deltagarna vid ett flertal tillfällen med vett och vilja stoppa fingrarna i halsen!
Läs hela blogginlägget här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/12/bislett-24...
Det var trångt i början. Jag tröstade mig med att fältet snart skulle vara utdraget och spritt över hela banan. Dessutom hade jag verkligen ingen brådska. Jag skulle ju, som sagt, hålla på en stund. Och ett 24 timmars lopp lär knappast avgöras det första varvet på en 545 meters bana! Men vad som också är skrivet förut är att jag gillar Bislett banan och jag blev glatt överraskad för knappt hade vi startat förrän jag var tillbaka vid min egen kontroll. ”Va?”hojtade jag till maken. ”Har jag redan sprungit ett varv?” Det var positivt och det är lite konstigt. Det känns liksom inte att man har sprungit runt.
Läs hela blogginlägget här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/12/bislett-24...
Till skillnad från många andra tycker jag inte att Bislett är en tråkig bana. 545 meter runt eller inte. Kulverten man springer genom är delad i två och där emellan är det privata kontroller och den officiella kontrollen i den ena änden och speaker- och arrangörsområde och fler privata kontroller i den andra. Och att banan är så lång som den är gör att man aldrig får känslan av att springa runt runt och att banan är så kort som den är gör att man alltid kommer ut på ett nytt ställe, kulvert eller kontroller och så kulvert och fler kontroller. I de öppna områdena händer det alltid saker och människor rör sig fram och tillbaka. Och så andra människor som kommer och går. Och runt hela banan finns medtävlare. Nej, konstigt nog, inomhus och allt, så gillar jag Bislett banan.
Läs hela blogginlägget här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/11/bislett-24...
Det här är den absolut svåraste tävlingsberättelse jag skrivit. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Det gick för bra för att jag ska ha något att skriva. Det gick rad rätt.
Jag sov som vanligt dåligt natten före loppet, men jag låg inte och tänkte på loppet. Nej, jag funderade mest över jobbet, men också på kvällen som vi tillbringat hos min underbara kusin Cecilia och hennes Tomas i Staffanstorp och också på att vi efter loppet skulle vidare till en go löparkompis, Kinna, som vi faktiskt bara träffat en gång förut, under en vecka i Davos.
Jag oroade mig inte så mycket för att inte säga alls. Frukosten blev en vanlig hederlig Lind-Öjefeltsk frukost precis som jag vill starta dagen inför ett lopp. Sedan var det knappa timmen till Albertslund, Köpenhamn och starten.
Läs hela bloggen här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/11/cph-6-hour...
De säger att jag är världsmästare på att ha tråkigt och jag förstår hur de tänker när jag står och nöter på löpbandet i två timmar på raken och stirrar in i väggen. MEN jag håller inte med. För jag tycker inte att jag har så tråkigt. Sort of. För på ett vis är det ju utmanande. För att det är tråkigt.
Läs hela bloggen här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/10/jag-varlds...
Jag har skruvat upp bilstereon på hög volym. Lite för hög. Bilen är som en bubbla i en i övrigt kall och mörk värld utanför rutorna. De dubbla helljusen förvandlar natten till dag och river ett långt hål i mörkret framför mig. Värmen i stolen hettar i min kalla rumpa. Ingen på vägen i kvällningen. Jag kan lika gärna vara ensam i hela världen.
Sen svänger jag ner på den lilla grusvägen och skruvar gradvis ner volymen. Framme vid bommen stänger jag helt av musiken. Lämnar bildörren öppen när jag går ut och låser upp och svänger bommen bort från vägen. Det är tyst i skogen. Jag har öronen på helspänn. Lyssnar efter ljud. Ingenting. Bommen knarrar ovilligt som ett tecken på att vägen borde vara spärrad. Stängd. Jag går tillbaka och kryper in i värmen igen. Stänger dörren om kylan och mörkret.
Läs hela blogginlägget på:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/10/mansken-i-...
Ja, någon löptur i skogen blev det aldrig tal om i går kväll. Men på grund av den snart stundande fullmånen kastade jag, på Coach förslag, om veckans träningar lite. Det betydde två timmar på löpband. DET var jag dock inte helt mentalt förberedd på och redan när jag kom hem från jobbet var jag vrålhungrig. Åt en nötkaka sedan i fredags. Lika torr nu som då. Sen sölade jag i hopp om att hitta lite inspiration som aldrig dök upp.
Det var inte mycket att göra åt. Också tränar man eller också låter man bli. Och valet är ju enkelt. Till och med när valet är ett band. Som vanligt kändes det som bandet skulle ”springa ifrån mig” de första tio minuterna. Men sen kom jag in i farten. Efter halva passet kändes det så bra att jag inbillade mig att jag skulle kunna springa så där i många timmar. ”#¤&% Coach som inte låter mig springa längre!” var funderingen jag hade. Varför inte utnyttja energin och flytet när man har det?
Läs hela berättelsen på:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/10/maneater-g...
Jag har sprungit både mängd men också riktad träning de senaste veckorna för att slå personrekord i Oslo. Drömmen, för det var vad det var, var att komma under 3:30. Det skulle betyda att jag var tvungen att putsa det gamla rekordet med cirka tio minuter. Omöjligt?
Man skulle ha kunnat anta att jag var nedtränad och behövde några dagars vila. Annars kunde man tro att jag faktiskt inte hade farten i mig. För den önskade ”rekordfarten” på träningarna innan kändes alldeles för snabba. I alla fall för att springa i 42 kilometer. Ja, jag var skeptisk. Men inget slag är ju som bekant förlorat innan det börjat. Och Coach var positiv. Som alltid.
Jag ställer mig långt fram i första ledet. Långt bakom mig ser jag maken. Eller snarare hans ballong. ”4:00” står det med tydliga svarta siffror på den stora orangefärgade ballongen som svävar ovanför hans huvud.
Läs hela berättelsen på:
http://trainingchamp.blogspot.com/2011/09/oslo-marat...
