Det börjar inte riktigt förrän efter frukost någon gång. Först är det bara som ett avlägset mullrande typ som inget man bryr sig om. Jag vibrerar lätt och det kommer som långt inifrån kroppen. Jag försöker att ignorera det, men det påverkar mig. Muggen darrar i min hand när vi återigen sitter uppe på Jakobshorns linbanestation och dricker varm choklad och jag har ingen aptit för att äta. Jag vill gå igenom mitt lopps upplägg med Coach, igen, men ändå inte. Jag vill stänga av och tänka på nått annat. Som att det skulle vara skönt att sitta hemma på baksidan av huset och se på när tomaterna mognar.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#comments73
När jag springer ner i dalen mot Panorama trail har jag varit i gång mindre än sex timmar. Någonstans på ett papper vet jag att jag har kladdat ner ” 1 timme till Scalettapasset 2 timmar till mål” och jag stirrar på klockan. Sex timmar, plus en timme, plus ytterligare två timmar ger sub nio timmar! Hjärtat tar ett skutt i mitt bröst och det är nästan så att strupen snärjs åt lite och det blir svårare att andas. Sub nio timmar? Det kan inte vara sant! Det kan inte vara jag? Nu är det ”bara” att springa på!
Ner från Keschhütte är stigen inte så bred men det är inga problem att springa på sidan om.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post72
I utkanten på Filisur skiljs jag och Hans åt. Eftersom det är extra viktigt att jag får hålla mitt eget tempo när det går lite tyngre är det bäst så. För oss bägge. Sen är jag ensammast i världen. Jag känner mig osynlig. De andra löparna finns där, men ingen ser mig. Jag skulle lika gärna kunnat varit alldeles själv på vägen. Man kanske kan säga att jag är koncentrerad på uppgiften. Jag är ensam men stark.
Jag springer längs en slingrande grusväg som lutar lite lätt uppåt. Jag känner mig stark ..
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post71
Det känns verkligen som att den första kontrollen kommer fort. Jag ska dricka vid varje kontroll och helst två muggar så jag svänger in och greppar två muggar. Tar det lite lugnt för att få i mig vattnet. Skickar som vanligt en tanke till Anders Szalkai och tackar honom för lektionen hur man dricker i farten. Ibland lyckas det men ibland får jag allt över mig. Men en lyckad gång är bättre än ingen alls och varje lyckad gång betyder mer vätska in i kroppen och mindre förlorad tid. Tack Anders!
När jag är på väg ut från kontrollen får jag syn på Hans. Jag plockar in försprånget lite sakta och glider upp brevid. Glad att ”springa på” honom.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post70
Med ide på upplägg av berättelsen stort tack till Maria A.F.
Jag är redan kissnödig igen när vi kommer ner till stadion, men jag vill inte släppa Krister ur sikte. Just nu är han det enda trygga i min skrämmande värld. För just nu är jag skakad. Jag har förlorat eller vunnit mot mig själv hur man nu ser det. Jag kommer att starta. Trots allt. Det finns ingen väg ut utom att springa varvet runt dalarna och bergen. Swiss alpine marathon. Jag lyckas övertyga Krister om att han också ska gå på toaletten, men när vi kommer in så är i allafall damkön så lång att jag kommer att missa starten om jag ska stå där. Vi går ut igen och Krister pekar mot några träd. Jag strosar dit och försöker nog att se ut som jag är ute i något helt annat ärende. Men där, mindre än 100 meter från start går det faktiskt att krypa in bland träden och försvinna ur sikte och göra det man ska. Sen känns det faktiskt lite bättre.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post69
