Jag var i valet och kvalet om jag skulle springa Ultrabirken eller inte, men inspirationen var inte på topp och eftersom maken ville springa 100 km i Uppsala så kändes det bättre att följa med honom dit. Och heja på. Inte springa. Sen dök möjligheten upp att springa med en vän, som hare, och då tänkte jag att ett träningspass på 50 km vore ju helt rätt. Men Coach tyckte att om jag skulle springa 50 kunde jag lika gärna springa 100 och ställa upp i RM. Jag ville ju ändå någon gång testa och se vad jag kunde klara. Liksom på kul bara. Men det blev ju precis som vanligt drygt för alla inblandade innan jag bestämt mig. Och det gjorde jag 34 timmar före start.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post101
”Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval”
Att tävla eller inte tävla, det är frågan. Och gårdagen präglades av ångest och ju längre dagen led desto närmare kröp paniken. Jag måste bestämma mig!
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post99
Och så drar vi från Vallorcine. Stigen ut från kontrollen är ett enda gegghål och vi springer rakt igenom. Det finns ingen anledning att försöka undvika vatten och lera längre. Vi är så blöta vi kan bli och skitiga långt upp på benen. Vi har 1000 höjdmeter kvar och vi ligger nästan tjugo minuter efter schemat. Just nu bryr jag mig inte så mycket om schemat. Jag har fullt upp med att skärpa till mig. Jag håller på att ta ut målgången i förväg för det känns som att det bara är ”hemvägen” kvar. Vi har provsprungit sträckan som är kvar och vi kan den. Det känns lite som mammas gata och jag är på gränsen till lycklig. Trots regnet. Men snart är vi där vi drömt om att vara.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post94
Ut från Champex springer vi i en alldeles lagom nerförsbacke som bara rullar på. Vi är vid gott mod både Krister och jag. Det mörknar snabbt och nästa motlut tar vid. Jag inser att det var ett otroligt smart drag att fixa med pannlampan inne på kontrollen. Det hade blivit mindre roligt och absolut mindre bra att öppna säcken och greja med lampan i regnet som bara vägrar att minska i intensitet. Jag måste småskratta lite för mig själv. Är det verkligen möjligt att det kan regna så intensivt så länge? Det måste ju bara ge sig snart? Men jag förundras också över att jag efter mer än elva timmar och närmare 3000 höjdmeter fortfarande känner mig oförskämt pigg.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post93
Krister har lovat en finlöpt sträcka när vi lämnar Bonatti och jag är pigg och vid gott mod. Men, återigen, fastnar vi rejält bakom mindre forcerande löpare än vi själva. Vi tvingas gå långa sträckor och att ta sig förbi på den smala stigen är näst intill omöjligt om den framför inte är välvillig och frivilligt släpper förbi oss. Ner mot Arnuva, där man skulle kunna springa på rejält för att ”spara” tid till uppförsbackarna hamnar vi långt bak i ett led bakom en man som går ner. Det är en lång bit och frustrationen är fullständig. Med Coachs tillåtelse tar jag mig framåt i ledet. Verkligen är det så att man inte vill bli omsprungen. Jag får göra små vansinnesryck och vinner inte mer än några placeringar på det. Det känns fantastiskt inspirerande att komma ner där. För ett år sedan stod jag på andra sidan stängslet och nu är jag själv här på ”rätt” sida.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post91
Klockan ringer vid halv 7. Nattsömnen har varit ovanligt god för att vara före tävling. Vaknade strax efter midnatt och hade svårt att somna om men sedan har jag sovit förvånansvärt bra.
Krister kokar äkta svensk havregrynsgröt som vi äter med jordgubbssylt och mjölk. Under natten har vi fått sms av tävlingsledningen som talar om regn, vind och kyla, så vi pratar om klädval och troligt väder under dag. Vad lite man vet säger jag bara! Krister bestämmer sig för vadlånga tights och jag törs inte göra annat än att följa hans exempel. Jag spanar upp mot himlen som om svaret står skrivet där uppe bland molnen någonstans. Efter toabesök petar jag i mig två koltabletter och hoppas att det ska få min mage att funka lika bra som den gjorde på Swiss Alpine.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post90
Det börjar inte riktigt förrän efter frukost någon gång. Först är det bara som ett avlägset mullrande typ som inget man bryr sig om. Jag vibrerar lätt och det kommer som långt inifrån kroppen. Jag försöker att ignorera det, men det påverkar mig. Muggen darrar i min hand när vi återigen sitter uppe på Jakobshorns linbanestation och dricker varm choklad och jag har ingen aptit för att äta. Jag vill gå igenom mitt lopps upplägg med Coach, igen, men ändå inte. Jag vill stänga av och tänka på nått annat. Som att det skulle vara skönt att sitta hemma på baksidan av huset och se på när tomaterna mognar.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#comments73
När jag springer ner i dalen mot Panorama trail har jag varit i gång mindre än sex timmar. Någonstans på ett papper vet jag att jag har kladdat ner ” 1 timme till Scalettapasset 2 timmar till mål” och jag stirrar på klockan. Sex timmar, plus en timme, plus ytterligare två timmar ger sub nio timmar! Hjärtat tar ett skutt i mitt bröst och det är nästan så att strupen snärjs åt lite och det blir svårare att andas. Sub nio timmar? Det kan inte vara sant! Det kan inte vara jag? Nu är det ”bara” att springa på!
Ner från Keschhütte är stigen inte så bred men det är inga problem att springa på sidan om.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post72
I utkanten på Filisur skiljs jag och Hans åt. Eftersom det är extra viktigt att jag får hålla mitt eget tempo när det går lite tyngre är det bäst så. För oss bägge. Sen är jag ensammast i världen. Jag känner mig osynlig. De andra löparna finns där, men ingen ser mig. Jag skulle lika gärna kunnat varit alldeles själv på vägen. Man kanske kan säga att jag är koncentrerad på uppgiften. Jag är ensam men stark.
Jag springer längs en slingrande grusväg som lutar lite lätt uppåt. Jag känner mig stark ..
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post71
Det känns verkligen som att den första kontrollen kommer fort. Jag ska dricka vid varje kontroll och helst två muggar så jag svänger in och greppar två muggar. Tar det lite lugnt för att få i mig vattnet. Skickar som vanligt en tanke till Anders Szalkai och tackar honom för lektionen hur man dricker i farten. Ibland lyckas det men ibland får jag allt över mig. Men en lyckad gång är bättre än ingen alls och varje lyckad gång betyder mer vätska in i kroppen och mindre förlorad tid. Tack Anders!
När jag är på väg ut från kontrollen får jag syn på Hans. Jag plockar in försprånget lite sakta och glider upp brevid. Glad att ”springa på” honom.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post70
Med ide på upplägg av berättelsen stort tack till Maria A.F.
Jag är redan kissnödig igen när vi kommer ner till stadion, men jag vill inte släppa Krister ur sikte. Just nu är han det enda trygga i min skrämmande värld. För just nu är jag skakad. Jag har förlorat eller vunnit mot mig själv hur man nu ser det. Jag kommer att starta. Trots allt. Det finns ingen väg ut utom att springa varvet runt dalarna och bergen. Swiss alpine marathon. Jag lyckas övertyga Krister om att han också ska gå på toaletten, men när vi kommer in så är i allafall damkön så lång att jag kommer att missa starten om jag ska stå där. Vi går ut igen och Krister pekar mot några träd. Jag strosar dit och försöker nog att se ut som jag är ute i något helt annat ärende. Men där, mindre än 100 meter från start går det faktiskt att krypa in bland träden och försvinna ur sikte och göra det man ska. Sen känns det faktiskt lite bättre.
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post69
Ja, hux flux, hastigt och lustigt (hoppas jag) så är jag anmäld till Swiss Alpine maraton.
"78.5 km +/-2260 m
The biggest mountain ultramarathon in the world, and the ultimate challenge. 21 km of the race is on high alpine terrain, the highlight being the Panorama Trail (a narrow and, in parts, exposed mountain path) at an altitude of 2,600 m."
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post64
För en gångs skull är jag nöjd. Inte med insatsen under loppet, men jag är kanonglad för att jag vågade trotsa min prestationsångest och ställa upp i en tävling med helt fel distans för mig. Efteråt var jag jätteglad men ännu tröttare.
Banan var kalasfin.
Läs mer på:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post57
Jag hade önskat mig cirka 50 kilometer med backar och jag fick drygt 23 till mitt stora missnöje. Det finns ju ett talesätt som säger att man ska akta sig för vad man ber om för att man kan få det. Och idag är jag fullständigt överlycklig över att jag inte fick det jag bad om.
Jag var helt på det klara med att vi inte skulle springa alls idag. Det var helt enkelt för varmt. Jag blev överhettad bara av att putsa på blommorna på verkandan på förmiddagen. Så det kändes lite surrealistiskt när vi sprang över lekparken och svängde upp mot skogen. Ryggsäcken med drygt två liter vatten ..
Läs mer:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post51
Vi svänger av spången tio meter från parkeringen. Krister dansar ut i sankmarken utan att verka det minsta bekymrad. Jag är mer tveksam och försöker hitta ett hyfsat torrt stråk, men det kan jag glömma. Tanken far genom mitt huvud att så här kan man ju inte springa. Men så klart att man kan. Det är ett myrpass. Mitt första någonsin och sent ska jag glömma det. Jag inser ju på en gång att man inte genomför ett sådant här pass torr om fötterna. Vattnet når mig till över fotknölarna. Jag förstår inte hur jag tänkte. Och jag känner mig lätt chockad. Jag trodde att jag var förberedd men jag inser nu att jag inte hade en susning om vad som väntade. Och det tänker jag redan efter några meter..
Efter 100 meter är jag slut...
Läs mer på:
http://trainingchamp.ojefelt.se/
Nordmarka är vackert. Det påminner om min egen skog här hemma. Ja, med undantag för backarna. Å andra sidan har jag ju faktiskt en stigning precis bakom husknuten på 300 meter över bara några kilometer hemmavid med. Men rundan böljade upp och ner med lite transport emellan. Och jag njöt hela vägen. Jag har ju förmånen att gilla backar både upp och ner. Men det var skog och sjöar och fåglar som sjöng. Långa slingrande grusvägar med nästan ingen trafik och smala lummiga stigar uppför berg med vidasträckta utsikter. Det var torra vägar och blöthål och lera. Och stenar och rötter. Precis som jag vill ha det. Jag kan verkligen rekommendera loppet. Högsta betyg för terräng, bana och funktionärer.
Det är lustigt hur det är med saker och vanans makt är stor...
Läs mer på:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post32
Jag har gjort sista passet inför tävlingen. Det var tungt och kändes inte alls bra. På andra fartkilometern började jag att må illa. Var nästan rädd för att jag skulle kräkas och allt jag längtade efter var att få börja gå...
Läs hela inlägget på:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post30
GUCR - Grand Union Canal Race 233 km Birmingham till London
Klockan ringer vid 5. Jag har knappt sovit alls. Rädd för att inte vakna när klockan ringer. Men nu går jag upp direkt och klär mig. Sen kokar jag gröt på fönsterkarmen åt Krister. Supportuppdraget har börjat. Till gröten servas äppelmos, mjölk och ett glas apelsinjuice.
40 minuter senare är vi på väg mot starten. Känns lite jäktigt fast det är så nära. Men jag är väl säkert bara nervös. Vi träffar lite andra svenskar och norskar vid starten. Vi pratar lite om loppet och vad jag ska göra och så går startskotten. Känns lite oroligt att vara ensam i England. Eller är det för att jag ska köra på vänster sida? Eller för att jag är nervös för att jag inte ska få tag på mat? Eller …
Jag går tillbaka till hotellrummet och äter på stående fot lite yoghurt och müsli. Jag känner mig stressad trots att jag borde ha två timmar på mig till första checkpointen.
Läs mer på:
http://trainingchamp.ojefelt.se/#post27
