Det gångna årets isklättersäsong blev min bästa någonsin tror jag. Förutom att jag förbättrade tekniken tog jag mig igenom ytterligare en mental barriär. Det blev bland annat klättring i Rjukan, Klövsjö, Kåvan och Njupeskär.
Krister fick ta sina första (stadiga) steg med stegjärn på fötterna. Jag hade glädjen att följa honom på hans första 4000-meters topp, Breithorn, i Italien/Schweiz. Det blev ytterligare en hög topp i Alperna för oss genom bestigningen av Mont Blanc du Tacul.
Jag sprang mitt första (och sista?) maraton någonsin och fick i och med det uppfylla en av mina saker på att-göra-listan. Jag hade funderingar länge och väl tidigt under våren på att starta i Swissalpine maraton (variant K42: 42.2 km +1890 m/-1710 m "The highest high altitude marathon in Europe – a jewel in the alpine crown. The ascent and descent, combined with the high altitude and the partially rough mountain track, make the K42 one of the most challenging mountain races" ) eftersom Krister skulle dit och springa 78,8 kilometers tävlingen men slog bort tanken. Jag var helt enkelt inte mentalt förberedd . Jag kände mig osäker och ville inte göra bort mig. Blotta tanken fick mig otrevligt nervös. Men med mindre än 20 timmar till start anmälde jag mig mycket tack vare Kristers självförtroendehöjande prat med mig. Det var en mycket intressant mental resa. Återigen får jag ge kredit åt Krister. För utan honom hade jag gått på mycket mer i början och försökt hänga på mina kompisar i spåret. Han fick mig att hålla igen och på så vis ha kraft och ork hela loppet igenom. Jag fick användning av lite taktik och en hel del vilja. Det var en personlig triumf att gå i mål på fem timmar och tio minuter. Jag var lycklig efteråt.
Efter tävlingen var jag otroligt inspirerad och löpvillig. På träning gjorde jag både mängdrekord och längdrekord. Kändes roligt.
I mitten på september gjorde jag PB på milen 49:31 med Krister som hare och det var verkligen en drömgräns för mig!
Men men som ett brev på posten kom knäproblemet. Länge såg starten i Bislett 12 H ut att utebli.
6 december startade jag trots ett skadat högerknä i min första ultratävling, Bislett 12 H i Oslo. Hade intentionen att kliva av om det uppstod problem. Men efter 4-5 timmars löpning var det svårt. Omöjligt för mig. Jag var taggad och löpningen kändes bra. Det var faktiskt lättare än jag väntat mig mentalt tack vare Kristers sällskap och rutin. Jag hade allt att vinna och inget att förlora. När slutsignalen ljöd hade jag sprungit 105,8 kilometer och jag var mycket mycket nöjd. Nu efteråt förstår jag inte riktigt hur det gick till eller att jag gjorde det. Känns lika avlägset som en dröm. Sedan kom dock baksmällan. Mer än en månad efter tävlingen kan jag fortfarande inte träna som jag vill. Misstänker att det kommer att dröja ett långt tag till. Oron över knäet gnager för varje löpsteg som jag tar.
Året fick avslutas på bästa tänkbara sätt. På självaste julafton, som den bästa present jag någonsin kunnat få, så sa Krister sitt JA och vi är numera hustru och man. Han är min mentor, min tränare, min hare, min pådrivare, min största supporter, min sambo, mitt stöd och tröst, min kramis, min äkta make och mitt allt i livet.
