Och vad hände sedan? När varvet var fullbordat? Hände det något över huvudtaget eller tog allting slut?
Nej allt tog naturligtvis inte slut. Världen har fortsatt snurra runt sin egen axel och runt solen därtill. Den lär väl göra det ett tag till tror jag. Solen har fortsatt skina vissa dagar och andra inte, natt är natt och dag är dag och jag springer vidare.
Och det är det som är grejen: jag springer vidare. Om jag inte sprang vidare hade världen slutat snurra, i vart fall runt min axel.
Vi satt i gräset efteråt, Per och jag och Joel. Joel, en-å-sjutton-och ett-fett-pers-Joel, Joel-rätt-så-nöjd, men bara-rätt-så, gick efter ett tag mot bussen.
Då dök M och M upp.
M (m) - en av de Grymma Gubbarna i M-femtifem . Per är också en Grym Gubbe i denna stentuffa skånska femtifemklass. De blir liksom bara bättre med åren, de vältränade något mindre unga männen i 55+.
M (k)är en smidig gasell, springer skönt och snabbt som en gasell och kommer aldrig att göra annat. Hon är bara outstanding hela tiden och har en avundsvärt avslappnad syn på träning och tävling.
Ja, och så jag då. Anna - nöjd-om-jag-kommer-runt-med-livet-i behåll- D.
Efter målgång, medalj, kexchoklad, banan och dusch satt vi där i gräset under ekarna. I solen, som börjat värma riktigt skönt och med utsikt över orangea containrar och en myrstack av löpare mådde vi rätt fint tror jag, där vi begrundade löpning, Varvet och tillvaron i allmänhet.
Kände oss rätt nöjda, även om jag nog aldrig hört M (grymG) vara riktigt hundra procent nöjd med sin insats. Han har hårda krav på sig!
(Själv är jag sällan heller hundra procent nöjd med min insats. Det är bara så. No big deal. Det finns alltid nån liten detalj att slipa på. Och just det är jag väldigt nöjd med.)
M (vältränad-och-rätt-så-ung-ändå) såg nog ganska belåten ut, tyckte jag.
Per var mycket nöjd med löpning och frånvaron av ovälkomna toabesök och belåten med sitt val att inte ladda med sportdryck denna gång.
M(gasell) hade fått kramp i en vad eller två efter målgång och hade nästan inte kunnat ta sig till duschen. Men var nöjd med sin insats, som var strålande förstås.
Jag hade fått en blåsa. Den var inte mycket att skryta med faktiskt - jag hade ju faktiskt kunnat få bryta pga dålig uthållighet eller ryggplågor, ja alla möjliga märkliga smärtor som under våren hemsökt mig på baksidan av min kropp hade kunnat bli sjuresor värre under två mil asfalt.
Men så blev det inte, jag var absolut nöjd.
Jag fick alltså bara en blåsa. På lilltån. Den gjorde mig nästan glad.
(För nu kan jag börja se mig om efter ännu ett par skor, inte kan man springa mil efter mil i skor som ger en blåsor på tårna? Eller hur?? Kinvara kanske?? Adidas? Inov8? Brooks har viss nåt kul....eller...kanske...hmm..)
(SKÄRPNING!)
Ibland tänker jag att det här är det bästa: tillfredsställelsen efter. Den oslagbara känslan av lugn, glädje. Harmonin, känslan av möjlighet. Känslan av fullbordan, och samtidigt en spirande längtan efter nya utmaningar.
Gemenskapen, vi delar något. Något alldeles speciellt. Snacket, eftersnacket, den ömsesidiga förståelsen. Delad glädje, men ibland också delad besvikelse. Delaktighet.
Förväntan och framtidshopp. Den lätta euforin, som att vara lite förälskad.
Oslagbart, verkligen oslagbart.
Hur skulle min värld snurra om jag inte sprang?
Skevt och vingligt och alldeles i otakt förmodligen.
Detta var alltså mitt nionde Varv och vid nio kan man inte sluta, det är en ofullbordad siffra.
Detta var inte bara mitt nionde varv, det var också mitt näst långsammaste varv genom tiderna men faktiskt, vågar jag nog påstå - det varv som lämnat den skönaste eftersmaken.
Allt ÄR inte kört.
Märkligt nog diskuterade jag inte skoval inför tvåtusentolv års Varv, inte ens tyst med mig själv.
Det fanns liksom inget att diskutera, tyckte jag: Nike Lunarracer var det självklara valet. Jag hade faktiskt inga andra med mig. Bara det är ett avsteg från det normala när det gäller mig - förutom ångest och nervositet bortom alla gränser brukar jag ha med tre-fyra par dojor i bagaget till tävlingar. Att vela mellan. Snöra på. Jogga med. Snöra av. Byta. Jogga med. Byta igen i sista sekunden. Ha ågren över. Ångra. Skylla på. Tacka.
Men nu: Nike Lunarracer, väldigt lätta, fin passform om än inte så fin som årsmodellen innan, mycket bra dämpning trots bristen på vikt. Borde passa utmärkt till asfalt och betong! Enda missen är färgen. Illrosa detaljer som skär sig på ett motbjudande sätt mot Björnstorps röda linne.
Men sånt är livet: allt matchar liksom inte alltid.
Var var jag nu?
Jo, i startgrupp 6, som sakta rör sig framåt mot startlinjen och klockan är strax före två. En hoppande adrenalinstinn månghövdad och mångbent tjock löparorm med ambitioner att springa på runt en å fyrtiofem, kanske bättre.
Solen på stark frammarsch.
Dunkande musik: omväxlande Euforia och Amazing.
Passar bra idag: lura i kroppen lite euforia redan innan start och du känner dig genast rätt amazing.
Varmt har det blivit också, min fula jacka i tomterött och sjaskigt svart (den skär sig faktiskt ohyggligt mot precis allting, matchar inte ens en tomteluva) åker av och får ligga och misspryda gröngräset.
Amazing...amazing.......a-a-a-a-amazing!
Och DÄR går startskottet!
Och ingenting händer såklart.
I allafall inte där jag står, stilla mitt i trögormen.
Men visst kommer jag över startmattan när det lossnar och luckras upp efter tag och påbörjar mitt kanske väl våghalsiga tilltag.
Lugnt och fint. Inga problem i Slottskogen. Stressas inte av trängseln, papperskorgarna och hålorna i asfalten, det gör ingenting idag, jag ska bara njuta.
Inga problem uppför Säldammsbacken, men på andra sidan drabbas jag som vanligt av nerförsbackefrustration, vill rulla på och KAN rulla på men det går inte, det är folk överallt, i vägen. utanför vägen. Är det inte löpare så är det publik.
Men det gör ju ingenting idag, jag ska inte prestera, bara njuta. Le och njuta. Vinka. Som Silvia.
Eller?
(Men jag tycker nog att folk i publiken ska dra in fötterna när jag kommer!)
(Och hålla sina små hundar i stramt koppel.)
(För annars råkar jag trampa på dem.)
(Och råkar knuffa lite med armbågen.)
Det tuffar på alldeles utmärkt genom Majorna upp mot första bron. Inga känningar i min rygg, inga känningar i mina bakben. Tror jag? Jag har faktiskt glömt att känna efter, jag har haft lite att göra med folk.
Och jag har klappat några utsträckta händer på barn, för jag är här för att njuta och jag ler och är social. Känner mig trevlig och ickeprestationsnojig. Motionärsaktig.
Jodå.
Himlen är ljust blå och nästan molnfri när jag passerar 5 km efter dryga 25 minuter (hoppsan, snabbare än jag trodde) och börjar ta mig över Älvsborgsbron.
En lätt kylig motvind däruppe. Helt ok. Jag ser älven och kajer och båtar, öppet hav mot väster. Här är så vackert! Att jag inte sett det tidigare? Vad har jag haft för mig övriga varv? Sprungit, förmodligen. Sprungit fort, koncentrerat mig hårt, fokuserat. Presterat. Tänkt på stegen, på hastigheten, på kilometertiden: känt hopp eller frustration, tänkt på hur långt det är kvar.
Men nu är jag mindful, lever i nuet. I min medvetna närvaro. Känner vinden. Känner doften av salt. Hör musiken - en bred repertoar, allt från salvelsefulla frälsningssånger till tung rock via bumpabumpablås.
Det är rätt trevligt.
Jag ser inte röken av Pers vingliga keps, så kanske har han den kvar på huvudet. Hur långt kan han ha kommit tro? Tjugo minuter tidigare start, hmm, låt se....han borde ha kommit runt tolv kilometer. På väg upp mot nästa bro alltså! Joel borde vara nära Götaplatsen vid det här laget, hoppas det går bra för grabbarna!
Tankarna fladdrar iväg och benen mal på, inga större bekymmer faktiskt, märkligt. Tankarna fladdrar och mindful är jag inte längre, jag drömmer mig bort och tillbaka. Hisingen... dagens bansträckning är verkligen något helt annat än förr, då kunde man inte springa på kajerna, det var fortfarande ett stökigt varvsområde. Båtvarv alltså. Göteborgare och ordvitsar, tänker jag. Suck. Men ibland blir det bra. Varv och Varv. Nu är det finbebyggelse på kajerna. Dyra lägenheter med nära-havetkänsla.
Då sprang man på ändlösa bostadsgator, längs landshövdingehus. Ganska ödsligt, minns jag. Ofta alldeles för varmt, ingen skugga, inga havsbrisar. Och så Ramberget...det slipper man nu. Skönt.
Nu passerade jag visst tio kilometer! Hoppsan!
Och wow! Min andra halvmil gick fortare än den första!
Tjoho! I believe I can fly!
Nä förresten tänker jag några kilometer senare. Jag kan inte flyga. Jag kan springa, men det går trögare och trögare. Hm. Vad hade jag trott? På under, som frälsis just sjöng om? På att göra sitt livs Varv utan ordentliga förberedelser? Nä, där går gränsen.
Nu närmar sig Götaälvbron, en seg uppförsbacke som sammanfaller väl med utslaget av min bristande distansträning. Allt tyngre ben. Skorna har blivit tyngre också, det är konstigt. Kanske har asfalt fastnat under dem?
Jag suger i mig lite högkoncentrerad liquid enervit, denna makalöst söta och klistriga sås som faktiskt funkar för mig men man får passa sig så man inte råkar spilla på fingrarna för då limmar de ihop till en obrukbar klo. Det hjälper lite. Fast inte mot tunga skor. Men jag blir piggare i skallen. Så pigg att jag vinkar och hejar och gör segertecken och annat som jag inte alls brukar ägna mig åt framför en kvinna som jag tror är faster Cicki, som brukar stå och heja på bron just där den är som jobbigast, men hon glor bara oförstående tillbaka och är förstås inte alls faster Cicki.
För riktiga faster Cicki står 25 meter längre upp. Och då vågar jag inte brassa på med hela artilleriet en gång till. Men hon hejar ändå och det hjälper mig över krönet.
Passerar femton kilometer. Nu har det gått långsammare. Det är tungt genom stan, men publiken är fantastisk. Att de orkar.
Följande kilometrar går ÄNNU långsammare, men benen rör sig trots allt. Jag börjar förstå att jag nog ska klara det här även i år. Det kan gå, det känns fint i själen. Vaderna börjar protestera, de känns träiga och tråkiga. Folk är inte i vägen längre, det är jag som är i vägen. Rycker ett par svampar vid Poseidon och kramar ur dem i nacken och pannan. Suger i mig resten av klistersockret.
Vasagatan. Övre Husargatan. Vägarbeten. Linnéplatsen. Tramp tramp tramp. Klamp klamp kluns.Skoskav! Vilket skit. Ska jag klara mig under en å femti? Kanske. Tiden rinner iväg. Kanske borde jag öka? Orkar inte öka. Har knappt styrfart över sista bron in i Slottskogen. EN kilometer kvar.
Herregud, det är ju JÄTTELÅNGT! Oändligt.
Men jag kan ju inte kliva av nu, jag har inte ont i ryggen, inte ont i lårbaksidorna, jag har bara några kilo betong i vaderna och ett illasinnat skav på en tå.
Under gångbroarna. Klamp klamp.
Och så gör jag och betongbenen entré på Slottskogsvallen som är asfalterad och det är mycket märkligt eftersom det är en löparbana men det är ingen trötthetshallucination.
Någon snygg långspurt blir det inte alls tal om. Men jag tar mig över mållinjen. Under en å femti. Med hygglig marginal.
Och sedan dör jag lite.
Fast bara en liten stund, för jag reser mig igen, ja jag reser mig igen!
(Som Torsten Flinck)
Och är mycket mycket nöjd.
Mycket mycket mycket mycket nöjd är jag.
(Men jag hade fått en blåsa på lilltån. Det var inte bra. Mer om den och vad som hände sedan kommer i följande avsnitt!!)
Jag är absolut inte mycket för traditioner!
Jag blir upplivad och glad över att bryta mot dem, jag behöver bryta mot traditioner för annars känns livet så trist och förutsägbart och jag känner mig för vanlig och präktig och det står jag inte ut med.
Jag behöver vara en liten gnutta av rebell ibland för att orka.
Jag äter gärna veggopizza på julafton och indisk tandoori på midsommar. Jag plockar ner julgardinerna (som jag kanske fick upp två veckor efter jul) i april och påtvingade sociala måsten gör mig kallsvettig. Dop. Konfirmationer. Studenthysteri. Bjudningar med tal och alldeles för många bestick och glas i obegripliga rader och ordningar. Klädkoder. Umgängesregler och kallprat.
Ryyyyys.
Men: en tradition har jag kommit att bevara och det är mitt varvslöpande. I år skulle det bli mitt nionde varv, jag har förvisso inte alls gjort loppen uppradade åtta gånger utan med långa uppehåll - 1980, 1981 (ljuv ungdom), 1989, 1990 (trettioårskris) och så medelålderssviten jag-är inte-död-än: 2008, 09, 10 och 11.
I år skulle jag då alltså kunna göra mitt nionde varv runt födelsestaden, men förutsättningarna i år har inte varit gynnsamma, inte goda alls faktiskt, och länge såg det ut som om medelålderssviten skulle få en liten lucka år tjugotolv.
Träningen har haltat betänkligt.
Jag har haltat betänkligt.
Det har varit piriformisar, hamstringar, ländryggsknivar och annat skit som satt käppar i löpardojorna och tvingat in mig på gym och upp på eländiga gungande crosstrainers och stillastående spinningcyklar istället.
Vilket faktiskt har varit...om inte kul, så kanske ändå inte helt fel. men det är en annan historia.
Mitt bloggande om Varvet har visst också urartat till tradition? En tradition jag kanske gör bäst i att bryta, vad vet jag, kanske börjar jag bli tjatig, gaggig rent av?
Här kommer den iallafall: Den årliga Varvsbloggen, del 1:
Jag har ännu inte riktigt bestämt mig när jag (och rätt många andra yrvakna löparsjälar) står frusen och blek på Ericssons (eller Sony?) P-plats i norra Lund och väntar på klubbens buss i arla morgonstund lördagen den tolfte maj. Det är i det närmaste minusgrader och i det närmaste också orkan.
Så ska det vara även i Göteborg denna dag har smhi lovat; hela dagen oväder. Dessutom ska det tillstöta piskande regn.
Inget roligt väder att vara publik i, tänker jag. Vått och kallt. Och jag har glömt dunjackan och sydvästen hemma.
Så snart jag tänkt denna beklämmande tanke bestämmer jag mig för att springa. Med några förbehåll: Inte springa över startmattan om det gör ont direkt, bryta om det gör ont senare, gå om jag måste, vara glad om jag tar mig runt överhuvudtaget, acceptera vilken j-a eländes sluttid som helst, tom 3 timmar.
Det känns bra att ha bestämt sig. Nu kan jag börja tänka på annat väsentligt, som till exempel vad man ska ha på sig?
Vi diskuterar frågan på fikapausen i Björkäng, det är fortfarande i det närmaste minusgrader och blåser kanske inte orkan men i allafall en styv kuling och regnet har börjat droppa.
Jag föreslår dunjacka.
Ingen tycker att det är speciellt kul, men vi väger värmetröja mot kortärmat (vikingarna), långtights mot knäkorta. Kombon värmetröja med linne över och korta tights (benen fryser man väl sällan om?) ligger högt i kurs hos mig. Sonen Joel, blek råbarkad viking, står fast vid linne och korta shorts. Jag hävdar att han kommer frysa sönder armbågarna minst, men han lyssnar inte på det örat. Han ska inte ens bära vantar.
Per funderar över kepsens vara eller icke vara: Han har en ny och den har en lång och svajig skärm, kanske kommer den att flyga av på Älvsborgsbron? Fladdra i väg inåt land och kanske fastna i barken Vikings mast eller bli till bo åt en måsfamilj i Surte?
Det är ingen tilltalande tanke, tycker Per.
Jag föreslår schalett som ett trevligt alternativ, men P tycker inte heller det låter speciellt kul.
Istället diskuterar vi ett annat hett före-varvet-ämne: Äta vad och äta när och äta hur mycket? Björkängsfikan kl 9.30 kommer inte att räcka till tretton-femtionio, då jag ska starta. Extra banan? Dela fikan på två? Dela bananen på två? Äta macka, äta ost? Äta?
Svåra frågor att brottas med.
Vid pass elva släpps vi av nära Slottskogsvallen av vår trygga chaufför och vi traskar mot nummerlappsutdelningen i Frölundaborg, det är kallt kallt kallt, men minsann: det blåser nog bara en frisk bris och regnet lyser med sin frånvaro.
Jag slås av insikten att jag inte är sådär skräckslaget skakig och ångestladdat nervös som jag brukar. Jag kan andas normalt, jag är inte yr och jag måste inte flytta mig från toakö till toakö i ett evigt kretslopp. Det känns ovant, men trevligt!
Per, jag och Joel fördriver ett par timmar genom att hämta nummerlappar, gå ut ur nummerlappshallen, gå in i nummerlappshallen igen bakvägen utan problem för att bekvämt slå sig till ro på läktaren och mumsa banan (Per), ställa in väskan i ishallen (jag), komma bort (Joel), komma bort (jag, tyckte Joel, men så var det ju inte det var ju han som kom bort. Vi diskuterar detta ett tag och kommer sedan överens om att det är Per som kommit bort), ringa Per som mumsar banan för glatta livet, försöka komma in i Frölundaborg bakvägen, bli bortmotade av göteborgare med funktionärsvästar, svära lite upprört, försöka gå in andra vägen, sju mil kö där, äntligen komma in via en sidoväg (Joel hittade den), skälla lite på Per (som om det vore hans fel att vakterna kör med nån slags omvänd etnisk diskriminering - jag pratar ju för guds skull samma språk, göteborgska) och .....
andas ut.
Skalar en banan, tuggar den. Sväljer den. Dricker lite. Börjar känna en viss pirrighet.
En viss "är du galen A-K, du har ju inte sprungit asfalt på evigheter, inte långt heller, du är verkligen tokig, du kanske får men för livet"-nervositet infinner sig.
Den yttrar sig i diverse negativa verbala attacker mot min omgivning (Per, Joel) som är luttrade och ignorerar mig fullständigt.
(Tack snälla att ni står ut...kram...).
Killarna droppar av. Ska starta tidigare än jag. Joel i första gruppen och Per i tredje.
Jag fimpar min banan, drar till ishallen - det har blivit varmare ute???!! - fast inte i ishallen där det ju råder evig permafrost, och svidar om, bestämt: Linne. Korta tights. En jacka över, kanske kan offras på vägen. Ska inte framstå som en nybörjare med för mycket kläder! Ånä!
När jag går/tränger mig fram/småjoggar/knôr/knuffar mig fram mot min startplats spricker molntäcket upp.
Och solen börjar skina över denna galna festplats, detta vansinniga myrstacksmyller och jag känner mig -
- nästan lite försiktigt lycklig.
(Och om datorn eller jag inte kraschar följer nästa avsnitt inom kort....)
Jag lyckades komma med på bild i år igen.....
(Sydsvenskan)
