Igår kom min beskyddare, lilla granndamen, och ringde på dörren igen.
Hon frågade om kycklingen blivit god och gav mig några tillagningstips.
(Hjälp! Hon tänker köpa fler små knottriga kycklingar till mig...!)
Och sedan ville hon skänka mig ett par av sina (lätt) begagnade -
- skor.
Hrrrmmm.
Jag har tillrett den nakna fågeln och den ser inte roligare ut nu, kan jag meddela.
Grådaskig.
Undrar om någon här vill äta den lilla stackaren?
Någon som inte heller ser roligt ut är mitt högra knä knä som fortfarande har en egendomlig form med en envis vätskefylld bubbla på sidan.
Gör lite ont vid gång nerför trappan men hindrar inte löpsteget.
Det gör däremot min vänstra bakhalva. Mitt vänstra hamstringsfäste innehåller förvisso inga bubblor (i vart fall inte mig veterligt?) och det är ju trevligt, men det protesterar rejält vid minsta försök till löpsteg.
Tråkig stil tycker jag.
Nåja. Vad ska jag göra? Gilla läget?
Det gör jag INTE.
Men.
Jag får i alla fall se till att fejsa the fact, nu är det som det är, ingen mening att älta och gräma sig, det blir inte roligare för det.
Jag får lära mig något nytt av det här, jag vet bara inte vad ännu, men jag kommer på det. Det finns en mening med allt.
(Jag vet bara inte vilken, men jag kommer på det, det gör jag..)
EN UTMANING!! JIPPEEEE!!!
(...harkel...)
Och jisses vilka magmuskler jag kommer att få av allt det här gymandet! Magrutor vid 53!!
Beach -12, here I come...
(snart tror jag mig själv)
Jag vet! Mot rynkorna och allt det där slappa som hänger biter ingen styrketräning i världen.
(...suck...)
Rörmokaren har förresten inte ringt.
Och i morgon blir det snö. Sa jag att jag bokade tid för däckbyte?
Men solen skiner fint idag, och jag ska packa väskan. Blåkulla nästa.
(Nedan: bästa transportmedlet för mig framöver????
)
Knät ser fortfarande konstigt ut och granntanten (81) har levererat en kyckling som hon kommit över på Lidl eller något annat tveksamt ställe, billigt.
Herregud, en rå hel kyckling.
Som en liten knottrig rosa bebis, små armar, böjda ben. Avhugget huvud. Några fjädrar kvar. Så naket, så rått, så...barbariskt.
.....
Hjälp.
Blotta tanken på att hantera kött som ser ut som djur får mig att vilja bli veggis igen.
Men lilla tanten vill bara väl och har "adopterat" mig och sönerna, hon har inga egna barn, och hon vill oss väl, så väl. Hon vill att vi ska äta kyckling, och hon vill gärna köpa den åt oss. Fast jag får ju betala den sen. Såklart.
Hon ringer på dörren i stort sett varenda dag om saker och ting. Stort och smått.
(Det är svårt - jag vill handla min mat själv, det vill jag, men jag har inte hjärta att säga det till henne, göra henne ledsen. Hon vill känna sig behövd, jag förstår, det gör jag verkligen. Men maten....den är jag rätt noga med...)
Nåväl, jag har plockat fram kokbok och kniv. Jag ska nog kunna tillreda den. Men äta den?
På knät (mitt knä menar jag, inte lilla nakna kycklingens) sitter alltså fortfarande bubblan och den är mest ful nu tycker jag. Ont gör den inte.
Jag tar små löpsteg då och då, för att kolla läget på baksidan - gör det ont i rumpan? Ibland gör det, ibland inte. Hopp och förtvivlan.
Funderar på när jag ska våga testa igen. I morgon? På lördag? Aldrig?
Gick en skogsrunda igårkväll, en ljuvlig kväll, aningen kylig, men stilla. Fågelkvitter och vitsippor, ett vikande dagsljus.
Mjuk stig.
Fötterna ville ta löpsteg, men jag vågade inte.
Kanske i morgon, kanske på lördag.
Får se.
För övrigt
-har rörmokaren ännu inte ringt ( %¤&#"!!!!)
-har jag bokat tid för däckbyte (onsdagar är bra dagar för sådant, dessutom har det inte fallit någon snö det senaste dygnet.)
Och nu ska jag strax cykla till stan för att handla babykläder.
Och nej - jag ska inte bli farmor.
Rörmokaren har fortfarande inte ringt.
Funderar på om jag ska ringa en gång till, eller om han (för det är nog ingen hon) ska få dagen på sig.
Han ska få dagen på sig. I morgon ringer jag.
I morgon, som är en onsdag, ska jag även börja sortera i hyllorna. Och så ska jag ringa och boka tid för däckbyte, onsdagar är bra dagar till sådana sysslor.
Jag måste ge vädret en chans att stabilisera sig, kanske kommer en snöstorm ändå? Så att vinterdäcken behövs. Man ska inte förhasta sig. Jag är klok och förnuftig.
Tisdag är en dag för reflektion, för vila. En grå dag, en ljusblå tam dag, en ingentingdag.
Men den kan användas till att smida planer inför onsdagen.
Och för att filosofera kring livet och vad man ska käka till middag tex.
Och för att vila. Trötta muskler. Nu misslyckades jag lite med det även idag måste jag erkänna.
Men för att ta det från början:
Jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt, men det gör ingenting; jag får se solen gå upp i öster utanför sovrumsfönstret, och det är lite glädjande och hoppfullt tycker jag nog. Ger en viss inspiration att tuffa på ännu en dag.
Smärtade välbekant i bakdelen när jag masade benen över sängkanten, lite tråkigt men numera välbekant.
Höger knä såg däremot allt annat än välbekant ut! En mystisk bubbla på knäskålens insida. Mjuk och vätskefylld kändes den när jag klämde. Aningen öm, inte mycket.
Märkligt! Hade jag drabbats av skurgumsknä? Som jag fått av att ha ignorerat städningen? Som ett straff, en ironisk knäpp på näsan?
Min första impuls var att visa det där knät var skåpet ska stå, att det inte kan freaka ur på det där löjliga sättet, här är det JAG som bestämmer, och jag är f-n ta mig ingen skurgumma utan en idrottskvinna med ambitioner.
(Ja. Ok! Nu tar jag i litegrann. Men ibland får man ta till de STORA orden. Knän är korkade kroppsdelar.)
Jag lydde min första impuls. Åt en snabb frukost, packade lilla träningsväskan och drog till Gerdagymet, äntrade resolut crosstrainern och segade runt i trögleran en timma. Gav järnet i fem-minuterssjok, det kändes som i stressdrömmarna ni vet, man har förbannat bråttom och vill springa snabbt snabbt, men benen går så seeeeggt och tröööögt och man får dra sig fram med armkraft för att komma framåt.
Nåväl, vad hade jag gjort utan crosstrainern?
Med en öm bakdel och ett skurgumsknä därtill hade det inte blivit mycket tränat!
Fina lilla CT, jag gillar dig nog ändå. Räddar mig från undergång och dåligt humör.
Och knät? Tja, protesterade väl lite lamt, men jag lyssnade inte.
Svullnade inte mer, jag skrämde det nog.
Ja, det var det. Nu ska jag filosofera lite. Om vilka skor jag behöver skaffa härnäst tex.
...och ni anar inte vad jag har längtat efter denna ledighet! Detta PÅSKLOV. Ända sedan julledigheten har jag längtat, räknat ner, känt befrielsen närma sig.
Längtat efter en vecka att vila, tagga ner, dra ner på hastigheten; att i lugn och ro fixa allt jag inte hunnit på grund av jobb och inrutad markservicelogistik och träning och tvätt och jobb och mat och mat och mat och disk.
En hel vecka (nästan) utan något bokat.
Ett oskrivet blad, redo att fyllas av diverse sköna aktiviteter varvat med lojt vilande på soffan med en god bok eller två. Med en chokladbit eller femton.
Lite lätt skogslöpning kanske någon morgon. God mat. Kanske ett par nya skor? Det var länge sedan. Skogslöpning med dessa nya skor och sedan långsamt äten god mat på det. Underbart.
Och så hade jag tänkt mig att äntligen ringa rörmokare för att fixa till det där stoppet i avloppet i tvättfatet i badrummet som nu verkar ha blivit rena cementen, äckligt äckligt. Klegg och urk.
Verkar inte lösa sig själv heller trots några veckors tålmodig avvaktan. Synd. Fast det hade jag väl kanske inte trott heller.
Byta däck hade jag också tänkt göra. Börjar bli dags, och från jobbet är det omöjligt att hinna ringa och boka tid.
Jodå!! Och så hyllorna i mitt sovrum, de ska rensas. Rensas och sorteras, där råder storartad kaos av diverse prylar utan någon som helst inbördes samhörighet, en märklig men inte speciellt funktionell mix.
Det borde jag hinna hade jag tänkt, dessa oskrivna långa dagar av ledighet.
Nu är klockan fem. Det är måndag.
Vad har jag gjort? Ingenting har jag gjort!
Inte ens en förlösande löptur, och det beror inte på att jag inte kommer mig för utan för att det plötsligen uppstått en elak smärta i häcken som omöjliggör varje försök till löpsteg.
Skit också, nu måste jag ju vila.
(Det var ju det du hade sett fram emot...? Vila? Eller skrev du inte det?)
(Jo...men inte såhär! Inte på grund av nån idiotisk bakdelsåkomma! Nu går jag här och känner efter HELA TIDEN och kan absolut inte vila. Grrr.)
Snöat har det det också gjort. Det fick mig att skjuta däckbytesplanerna på framtiden.
Ja ja jag vet. Snön smälte direkt. Det lär inte bli någon ny vinter just nu. Men.
Jag ringde inte.
Jag ringde rörmokaren! Eller - jag ringde växeldamen på Clifa fastighetsskötsel.
Rörmokaren skulle ringa upp. Senare.
Han ringde inte upp. Nu är det nog försent tror jag. Han har gått hem.
Finns det förresten kvinnliga rörmokare? Tror inte det.
En kvinnlig rörmokare hade säkert ringt upp.
Jag hade en bokad tid hos frissan och på grund av handlingsförlamningen kom jag mig inte för att avboka den fast jag hade velat det, helst, utan jag pallrade mig dit så nu är jag blondare men inte särskilt smart för det.
Inte mer företagsam heller.
Herregud vad det är SVÅRT att vara ledig och ha tid för allt det där man sluppit ta tag i!
Som vilandet. Svårast av allt. Svårast av det svåra.
