Jag har varit rejält snuvig över 50 gånger i mitt liv. Jag har en böld på hakan, en tumör på foten och för närvarande en släng av Parkinsons sjukdom. Jag är svårt dement, iallafall beträffande placering av mobiltelefonen och jag har slängt på luren i örat på en telefonförsäljare.
Jag har fått räkningar på posten!!!
Jag har tränat fel och för mycket, men även för lite och jag har sprungit alldeles för fort men framför allt har jag sprungit för långsamt.
Jag har kommit sist på alla träningspass utan totala nybörjare.
Och håret är alldeles krulligt!
Jag bor på femte våningen, har en hiss som talar och en granne som röker sig sönder och samman.
Jag är vaken sexton timmar om dygnet drygt och jag tuggar tuggummi ibland!!!!
Jag hade influensa på sjuttitalet.
Jag har tränat för lite i backe, men alldeles för lite på bana också och på tok för mycket slappt har det varit i gymet.
Ibland är jag elak. Ibland är jag en mes.
Jag cyklade omkull i höstas och jag slog sönder cykeln och fick ett blåmärke och då och då hostar jag till!!!!
Herregud!
Inte kan man PRESTERA något under dessa omständigheter!! Jag får vara glad om jag kan hasa mig runt. Orka sträckan.
Ska nog funka beträffande 200 meter, men tretusen blir hårt.
Jag ska försöka ta mig i mål. Något mer kan ni inte förvänta er.
Det måste ni förstå.
Nu lägger jag ner den här så kallade formtoppningen. Den gör mig bara stressad, mer stressad och nervös. Klarar inte att gå ner i varv och klarar inte att vila. Sover sämre och nojar mig för allt. Fixerad och på uselt humör. Det är inte värt det!
Dessutom kommer yngste sonen hem från skolan med magsjuka just idag. Inkubationstid ungefär en - tre dygn.
Så nu ger jag mig ut i skogen och springer.
Ja, än sen?
Det är ett glesare startfält än på DM, tävlingen går vid en totalt avtändande tidpunkt och ordningen oss tre tävlande sinsemellan är redan klar.
Så nu snör jag på mig träningsskorna och sk-r i resten.
