Mmmm...advent....!
Ute blåser en äkta skånsk orkan, den heter tydligen Berit, men i Skåne heter den Berit-extra-allt: oberäkneliga vindbyar, kringblåsta detaljer från träd, horisontellt ösregn. Om man mot förmodan lyckas öppna balkongdörren (tex för att vira den där obligatoriska ljusslingan runt räcket) kastas man baklänges av vinddraget.
Det är härligt!
Så ska det vara: inget stilla snöande som förvirrar begreppen. Som förra året. Herregud, man kunde ju tro att man bodde i Norrland! Var beredd på att möta renar på gatan.
Tomtar.
Man kände inte igen sig, traditionerna gick åt fanders, det blev ingen riktig advent. Man kände sig bestulen på något. Lurad.
Men nu är det precis som vanligt:
Bostadsrättsföreningen har satt upp en präktig julgran härutanför. Den ligger förvisso ner för tillfället, stod inte riktigt emot blåsten, men ändå.
På stan är det skyltsöndag, kanske är någon där? Handlar något de inte behöver, hukar i adventsregnet, skriker på barnen som också skriker för de vill bara vara på det blinkande vulgära tivolit som är en kär adventstradition i vår skånska håla.
Och jag har köpt en hyacint på ICA. Den kostade 14:90 och kommer förmodligen att bli rosa eftersom plastkrukan den står i har denna färg. Den är för tillfället extremt omogen.
(Nu tycker jag det inte är så värst fint med rosa hyacinter, men det var den enda som fanns kvar. Hade hellre valt en mörkt blodröd.)
Jag håller på traditionerna!
En hyacint måste man ha: oftast tanig och gles men ändå doftande så man blir yr i pannan om nån vecka eller två eller så dör den vad vet jag. Det blir en härlig överraskning!
Jag har plockat fram en (1) ljusslinga. Förutom då den till balkongen, men den får nog bida sin tid. Verkar inte helt genomtänkt att gå ut där just nu.
Och jag har ett långkok på gång. En köttgryta. Nu är det väl kanske inte direkt en adventstradition det där med långkoket - men jag tycker det är lämpligt att nämna det här av två anledningar:
-det inträffar oerhört sällan. Ungefär lika sällan som första advent.
-det får mig att känna mig oerhört duktig, präktig rentav. Ju längre kok, desto duktigare känsla. Känner mig som en riktig husmor - ekologisk, ekonomisk, birkensstocksandalklädd, fläta i håret, inget smink, rejäla överarmar. Rutigt förkläde. Genomtänkta veckomatsedlar. Hej o hå.
(Och det måste jag ju skryta lite med.)
Denna gång lär jag känna mig överlägset präktig: köttet har kokat typ en hel dag och är ännu segt och otuggbart, men billigt var det. Extrapris.
På ICA. Inte speciellt ekologiskt alls. Jaja.
Vi får nog äta en fin kalops till frukost i morgon, kanske lite udda, men herregud!
Vi har ju en ljusslinga i fönstret.
...och coolast på gymet ikväll:
Man, 70+. Klädd i skjorta, pullover och chinos. Pumaskor och gymhandskar!
Rodde järnet på roddapparaten.
Underbart!
Det här blir en sur och tradig och humorlös blogg. Jag börjar med att varna för detta! Ingen eufori, inget rosenrött skimmer vilar över denna text. Inget skämtsamt nojsande här inte. Inga lustifikationer.
Känsliga personer slutar läsa NU med andra ord. Grinigt och självupptaget blir det!
Men jag skriver ändå, om det så bara är för att ordna mina förvirrade tankar. Om det så bara är ett sätt att försöka få mig själv att begripa vad som händer.
År 2011 avslutas i elände och misär och krig och jag har hamnat där av egen kraft, ingen kan jag skylla ifrån mig på.
Knivar vrids runt i ryggen. Musklerna värker. Andra muskler än löparmusklerna värker. Lederna värker. Andra leder än de i löpning påverkade värker. Nätterna är sönderhackade av vakentid, om det beror på värken eller nåt annat låter jag vara osagt. Morgnarna är skämt, de är orgier i märkliga gångarter innan kroppen lyder någorlunda.
Jag har gått från löpare på hygglig nivå, hygglig veterannivå, lovande veterannivå till gnällande värktant på ett år. En pillerknarkande, gnällande värktant.
Det är snabbt marscherat!
Lika snabbt marscherat som jag ökade träningen, kvalitén på träningen, ökade deltagandet i klubbträningspassen, veckodoserna - och tävlingarna.
Det gick finemang. Det tog bara ett par år från nästan noll till 5 tuffa mil i veckan.
Jättefinemang gick det till att börja med, 2010 blev ett glansfullt år och det var härligt att kunna prestera, persa, träna hårt, bli sedd, bli räknad med, börja fundera på SM.
Härligt att känna en stark kropp jobba sig trött.
Tänkte att min andra löparkarriär femtiopluss skulle bli en revansch för den lovande men misslyckade och av mig sumpade karriär jag startade som ung senior för förfärligt länge sedan i en annan tid.
Tänkte mig nu vara så klok och mogen och full av livsvisdom inte bara beträffande livets mening eller brist på sådan utan också beträffande träning i allmänhet och löpning i synnerhet och varför jag springer och hur jag tränar så att jag skulle undvika fallgroparna. Eftersom jag känner mina svagheter numera, vet hur jag funkar.
Skulle genomskåda mig själv och mina undanflykter. Veta att prestationer inte är allt här i världen.
Mig lurar jag inte!
Trodde jag.
Men icke. Jag har alltså gjort om bedriften att på dryga två år köra mig rakt in i väggen.
Snyggt jobbat Anna D! Klokt och moget!
Det är inte det att jag inte har blivit varnad. Både av er, kloka funbeatkompisar och av min egen kropp.
Men jag har snackat mig ur det. Ignorerat och förnekat. Ätit piller.
Varför skulle jag behöva sömn och återhämtning?
Väggen var väldigt hård den här gången, det känns som sagt i hela kroppen.
Det tog 25 år att komma igång efter förra kraschen. Så...vid dryga 75 är jag tillbaks.
Då är jag GRYM. Vassare än vass. Tränar järnet. Tills jag, fortfarande oförmögen att se annat än självupptaget grav(!)allvarligt på resultat och prestation och med ångest och utmattad kropp går in i den slutgiltiga väggen, väggarnas vägg?
Vad ska jag ägna dessa 25 år åt? Projekt barnalstrande är redan genomfört. Kan inte återupptas. Projekt barnbarn är lååååååååååååångt borta.
Projekt snickra på karriären är....inte kul.
Återstår korsstygn, korsord och skrapning av trisslotter.
(Eller bergsbestigning.)
