Frukost:
Frukt; melonbitar, färsk ananas, färdigurgröpt blodgrape. En skål med youghurt, branflakes, myssli, russin, solrosfrön och något brunt med stenhårda korn som jag får peta bort för att rädda mina plomber.
Bröd; det är svårt att välja bland grova frallor, ljusa frallor, grov limpa, stenugnsbakad limpa, danskt fullkorn.
Det blir stenugnsbakat och grovt danskt: skinka, ädelost, valnötter samt aprikos på den grova, dansk ost (som skivas genom att man snurrar runt en ståltråd över osten, jättekul, man snurrar tre varv extra bara för att roa sig) och en ljuvlig klick plommonmarmelad på den andra. Nu glömde jag visst smöret. Danskt och fett och dejligt och ekologiskt. Fick nog ner ett par skivor ost till dessutom. För vevandets skull.
4 glas juice.
2 muggar te.
Sedan är jag någorlunda mätt och någorlunda otörstig. Jag varken orkar eller vill ge mig på baconet och äggröran och köttbullarna.
För att börja från början denna torsdag, denna torsdagen den 22 juli i nådens år 2010, så startar den i ottan genom att min mobils väckarfunktion drar igång.
Nej - det är inget misstag, det är noga planerat. Vi ska morgonjogga. Innan Krofrukosten. "Kro-morgenmad" heter det visst.
Det har vi bestämt efter ett par glas vin kvällen innan.
Övermodiga och inspirerade, så som man blir efter ett par glas vin och lite schysst månsken över ett stilla vatten.
Det visar sig dock att Per har sovit lite illa eftersom vår lilla fläkt blivit trött och skakat loss nån detalj framåt småtimmarna och därigenom övergått från hemtrevligt suuuuurrrr...sssuuuurrrr..... till formel 1 ljud, ni vet: vaaroooom...varooooooomm...
Jag har inte hört ett smack eftersom jag pluggat öronen fulla av från jobbet stulna proppar och har sovit sött och gott som ett barn.
Är ändå inte pigg som en lärka när mobilen larmar.
Men.
Nu är det så med mig, att har jag bestämt mig för något så har jag. No return. Envis som en röd gris. På gott och ont.
Stackars Per.
Så vi drar på oss löparstass, ute är det mulet, regn hänger i luften precis som smhi förespått. Passar fint. Någorlunda svalt.
I receptionen verkar de inte alls tycka vi beter oss märkligt när vi drar iväg före sju klädda i tajta kläder. Det visar sig senare att vi inte är unika. Vi möter fler gäster som tar sig ett morgonpass.
Minsann! Världen förändras sannerligen!
Det börjar regna när vi joggar genom tät bokskog längs Sorö Sö. Det är skönt. Benen är stela, men so what. Mjuk stig, bara ett kort stycke asfalt.
Det är en fin runda trots regn. Vi är tillbaka 1 timma och fem minuter senare och DÅ är alla mina kolhydratdepåer tömda, jag går definitivt på trög fettförbränning, benen som stockar, stela stockar. Trött. Ursinnigt utsvulten.
Och bottenlöst törstig.
Därav frukostfrosseriet. Per slår mig med en skål youghurt och en macka. Men han är ju nästan dubbelt så stor och MAN, så jag tycker nog jag jobbade på duktigt i matsalen.
Visa av skadan från igår fyller vi dessutom två termosar med kaffe och tar med. OBS! Detta sker öppet och med personalens goda minne, inte som i Österrike för två år sedan när vi smög med termospåfyllningen under bordet, spillde och kladdade och hade oss, fnittrigt och spännande.
I Österrike var vi tvingade att göra på detta sätt eftersom personalen enbart pratade tyska och jag vet ju inte vad termos heter på tyska. Per visst inte heller det. De får skylla sig själva!
Sålunda stärkta till kropp och själ drar vi något senare iväg mot nya mål. Fast först handlar vi matsäck på en Brugsen eftersom vi (jag) ju vet att jag(vi) ganska snart är lite sugna igen.
Molntäcket har spruckit upp. Värmen har återkommit. Hör och häpna.
Vi drar sydösterut! Till kusten! Till Korsör. Hamnar på ett lustigt museum på en fästning, ett mycket märkligt, dammigt och gäspande museum långt från turiststråken. Det är ett museum över färjetrafiken över Stora Bält, mellan Själland och Fyn. Den färjetrafik som inte längre finns, för nu står där en pampig bro istället.
Det är visst lite svårt att fylla ett museum med stoff från några års färjetrafik, så man har fyllt på med lite smått och gott från orten. Till exempel bildmaterial från när ett ganska välbesökt bageri lade ner. Tänk "privata festbilder" så kan ni föreställa er....
Dessutom finns en monter med gamla leksaker.
Förbryllande. Men gratis.
Efter denna utflykt i kulturens värld kör vi till brofästet, till stranden där vi dukar upp vad vi har. Äta bör man annars blir man sur och tråkig, som sagt. Bron är mäktig och ståtlig och ger en känsla av evighet så som bara broar kan. Åskmolnen hänger i horisonten.
Det är lite häftigt. En dramatisk kuliss till vår rutiga pic-nic-filt.
Som bilderna visar får jag sedan en kaxig ingivelse att promenera en bit ut i Stora Bält, men ångrar mig eftersom det flyter runt äckliga slamsor i vattnet, sjögräs eller nåt annat klägg. Kan vara farligt. Jag tvärnitar alltså och vänder på klacken.
Och sedan.....kan man fråga sig vad som händer.
Det kommer.
Till Sorö hittar vi. Kron hittar vi inte, men det är inte mitt fel. Det är danskarnas fel. I Danmark snålar man med vägskyltar. Man har i och för sig vägskyltar men de är så placerade att man ser dem först när skadan liksom är skedd. De sitter EFTER högersvängen man just missade. De sitter mitt i korsningen i stället för innan. De sitter i en buske. De sitter i ett träd.
De pekar ståtligt på hotellet man ska till när själva hotellet är synligt. Inte innan. Inte från centrum.
Säkerligen är det någon tanke bakom detta fenomen. Någon dansk tanke, i Danmark tänker man nämligen inte logiskt så som vi strukturerade, förutseende, ordentliga, fyrkantiga svenskar med både livrem och hängslen gör.
I Danmark tar man livet lite mer med en klackspark. Och med en cigg.
Så turistbyrån får hjälpa oss rätt. Sorö är en mycket välputsad liten stad, mycket vacker, mycket.... ordentlig faktiskt, fast på ett danskt sätt. Vackra hus, gathus, lite korsvirke, några halmtak. Stora villor vid Sorö Sö. Där bor inte samhällets utslagna. Mäktiga bokskogar runt sjön.
Det finns en "Sorö Akademi" blir vi senare varse.
Sorö Storkro är verkligen jättestor! Halmtak. Per kliver runt i gräset bland fästingar och ormar och bilddokumenterar.
Det är klibbvarmt och ca 45 grader ute nu tror jag. Vårt rum är rent, snyggt men 50 grader varmt minst, vi hoppas vid gud att det går att få ner temperaturen därinne till natten för annars tänker jag sova ute.
Vi hittar en lite fläkt i garderoben. Känns tryggt. Om nu inte smhi:s kalla oväder kommer.
Vi bestämmer oss för hotellmiddag på kvällen och drar sedan iväg för att bekanta oss med omgivningarna.
Vi kommer fram till följande:
- det finns en smörrebrödsbutik. 10 kroner stk. Per dräglar vid åsynen.
- det finns en chokladbutik, Emils choklad. Lyxchoklad. Jag dräglar vid åsynen.
- det är läskigt varmt. Det rinner längs ryggen.
- det finns ett torg.
- Per köper smörrebröd. Jag köper ingen choklad. Det är hett.
- sjön är stor!
- det finns bänkar vid sjön med utsikt över en buske.
- det finns fler bänkar där man kan sitta och betrakta barken på ett träd.
- det är alldeles förbannat varmt och det rinner svett typ överallt.
- vi hittar en stor pampig kyrka, Klosterkyrkan.
- ödesdiger orgelmusik därinne. Undergångsmusik. Svalt dock.
- det finns fina gräsmattor med utsikt över sjön.
- det finns en båtklubb och en lyxkrog.
- och en badplats.
- och denna Akademi - Academia Sorana står det på ett pampigt hus.
- det finns löpstigar runt sjön. 10 km.
Återvänder sedan nöjda, svettiga och hungriga. Samt lätt snurriga av den massiva hettan.
Middagen är absolut god, definitivt vällagad, helt klart snyggt serverad och smakfullt upplagd. Men man får äta med små, långsamma rörelser. Inte luta sig mot ryggstödet. Inte skratta. Inte tugga för ivrigt.
För då börjar svetten pärla i pannan och leta sig ner längs näsan. Rinna mellan brösten, klibba i ryggen....
Sent på kvällen traskar vi ner till en liten sjö nära vårt hotell. Då är det svalt. Då doftar det gott och sött av älgört och mogen säd i den fuktiga kvällsluften.
Då hänger månen halv och blekgul i söder och vattnet är stilla.
Då går det att andas och sommaren känns påtaglig och skön och det är gott, mycket gott att leva tänker jag där vid sjön med Per vid min sida. Det finns hopp.
Det finns mycket att se fram emot än.
På natten jobbar vår lilla fläkt frenetiskt...suuuuuurrrrrr....suuuurrrrrr..... suuuurrrrr...ssssssssuuuuuuuuuuurrrrrrrrr
Och nästa dag är en helt ny historia.
Tisdagskvällens tv-väderleksprognos är dyster: onsdagen blir ok, molnigt men uppehåll. På torsdagen kommer ett regnområde från väster, det bromsar in snyggt över Själland, Danmark, och tömmer sig på åtskilliga mängder blöta.
Säkert kul och roligt för de danska bönderna, men om man haft en stadigt lysande sol över huvudet i dryga tre veckor och sedan planerar tre dagars resa på just Själland är det mindre roligt att regnet kommer just där och då.
Fredagen ser ungefär likadan ut. Regnet kan fortsätta till Skåne säger väderpojken med olycksbådande allvar och sveper med handen över det grårandiga jättemolnet på väderlekskartan. Ge översvämningar och katastofer av olika slag. Lämnar kvar spridda skurar. Över Själland.
För säkerhets skull kollar jag sedan på nätet, han kanske har läst fel? Tyvärr ser det inte roligare ut där.
Så jag packar: regnställ. Paraply. Jeans. Tröja. Jacka. En tröja till. Inget solskyddsmedel. Stövlar? Nej, det verkar väl lite väl magstarkt.
Slänger ner ett par shorts och baddräkt i sista stund. Läste att vår "Kro" hade inomhuspool och bubbeldito.
Solglasögon, mest för att de är nya och rätt så coola.
Träningskläder, jodå: halvlånga tights och jacka, om man måste skydda sig mot regnet.
Per hämtar mig med bil i arla onsdagmorgonstund som har guld i mund och solsken i blick och inte en enda molnslöja har dykt upp ännu. Det är varmt och jag har rafsat fram shortsen och istället packat ner jeansen.
Vi drar norrut mot Helsingborg och kör bara lite fel innan vi hittar till färjan. Jag är kartläsare: det är på mig det hänger om vi ska komma dit vi vill.
Vi äter ingen räkmacka på båten.
Kör söderöver, sydvästeröver, mot Hilleröd, sedan mot Roskilde med mål Sorö. Där har Per som den skicklige uppnosare han är nosat upp en Kro med halmtak och lediga rum, perfekt för minisemester! Heder åt Per, mannen med väderkorn.
Vi har alltså inte ätit någon räkmacka på båten. Vi har faktiskt inte ätit någon macka över huvudtaget på båten, inte ens en mazarin har vi klämt.
Vi har inte heller tagit med någon matsäck. Eller kaffe. Märkligt.
Kaffe.......tänker jag efter Hilleröd.
Åkrar och ängar passerar, böljande, sköna, mildgula mogna ax. Mörkgröna dungar. Små vassiga sjöar, byar. Sol och var är molnen? Är vi nu inte på Själland?
Det är vackert och jag tänker på kaffe och fullmatade dubbelmackor.
Och missar några avfarter. Jag skyller på att kartan är från åttioåtta, men jag vet att jag skyller ifrån mig, för det är jag som är disträ.
I Roskilde finns det säkert fina rastplatser med små fina caféer och bord och bänkar och vänliga danskar med wienerbröd i blick och rena toaletter och en mild bris som blåser lätt i luggen. Tänker vi optimistiskt, och jag vet att Per börjar bli lite orolig eftersom han vet att jag är ett elakt hungermonster om det går lite för lång tid mellan kaloriintagen.
Väl framme i Roskilde har vi (=jag) skalat ner förhoppningar och drömmar till att om det bara finns en j-a liten bensinmack så man kan få lite automatkaffe och en svettig plastmacka och en grisig men låsbar toa gärna med papper i så är det OKEY, mer än OKEY faktiskt, här ska överlevas.
Vi hittar (nej, fel, jag beordrar in oss på (i hotfull och gnällig ton)) en ful liten bensinmack med plastmackor och riktigt gott kaffe faktiskt. Vi har utsikt över en bred dammig gata och ett brunnet hus samt en sopcontainer.
Roskilde är grannt.
Men kaffet är gott i allafall. Det säjer vi till varandra sådär en fem-sex gånger där vi sitter i bakluckan och kollar på containern. Det känns fint. Kaffet är gott. Mmm.
Vädret? Hett. Mycket hett. Hetare än hett. Smhi? Inte hett. Svalt.
Jag har alltså överlevt. Svältdöden har jag överlevt. Per har alltså också överlevt - mina navigeringsmissar och min blodsockerfallstristess.
Världen är vacker och bilen snygg och sval inuti och Danmark ler och vi är två överlevare..
....på väg igen.
Och fortsättning följer, förhoppningsvis!!
Klockan sex och trettio på morgonen står det en silvergrå Renault på Skrylles p-plats när jag svänger in med min lilla Toyota i det dammande gruset. Det är förvånande tycker jag. Jag hade nog föreställt mig att vara först.
Det är ju söndag.
Jag måste ha sovit lite i natt i allafall för jag minns en dröm. Jag hade en blå långklänning och var på middag med bal i en riddarborg någonstans. Klänningen var vacker, paljetter, fjädrar, tungt fall, figursydd.
Och fruktansvärt varm. Jag svettades enormt.
Jag vet att jag längtade bort, till en strand, till vatten. Jag vet att jag kände mig fel. Jag vet att jag liksom smälte i konturerna.
Jo, jag måste ha sovit. Inte många timmar, omöjligt att varva ner igår kväll efter en kväll på stan i en lägenhet med magasinerad dagsvärme, trettioplus minst. Trots kall dusch och inget täcke. Kudden klistrande mot kinden, i nacken. Trassligt svettigt underlakan.
Halvfem var jag vaken, helt vaken. Varm och vaken. J-a långklänning.
Drägligt på balkongen. En glödgad sol som steg i öster.
En idé tog form. En galen idé? En inspirerande idé. En sådan där idé man får på sommaren, i juli, i värmen, när ingenting är vanligt och ingenting går på rutin och allt är möjligt och tokigt och härligt annorlunda och sova kan man ju göra en annan gång.
En lätt frukost. Behövdes inte mer efter gårdagskvällens utsvävningar. Bilen till Skrylle alltså. Tillbehör i bagageluckan.
Lite störande faktiskt att ytterligare minst en människa kommit på samma idé.
Jag är inte lika unikt tokig som jag trodde.
Lätt morgonstela ben och lugnt tempo. Ok temperatur, lite över tjugo grader bara. Tjugofem kanske. Men ändå: redan tung luft, syrefattigt.
Efter en kilometer hör jag steg bakom mig och blir omsprungen av en något yngre man med vätskebälte och lätta steg. Mannen med Renaulten? I så fall är han inne på sitt andra varv. Eller tredje, han ser ut som en långpassare.
Jag är verkligen inte tokigast. Inte ensam om mitt infall.
Efter fyra kilometer kommer jag ikapp en äldre man med stavar, bra tempo på stavandet. En till tok?
Hm. Det måste vara hans silvergrå? Mannen med vätskan måste ha anlänt efter mig. Eller så sprang han till Skrylle. Mystiskt.
Jag hojtar gomorron och han svarar "du e dokti du!" "Det är du också", svarar jag generöst.
"Men de e en jävra massa fluor" svarar han och det betyder "Det var värst så mycket flugor här är".
Det uppstår alltså en slags gemenskap. Vi som är ute före sju. På en söndag. Utan hund.
Åter vid Skrylle står tre bilar på p-platsen. Jag springer lite i undanskymd backe utan linne på mig så magfettvalken skvalpar på ett ganska otrevligt sätt, likaså skvalpar det och klofsar i armhålorna, usch så äcklig jag är.
Det går riktigt bra trots det. Inte sådär enormt piggt, men ändå. Jag är nog en aningens "dokti" ändå.
Nu kommer finalen. Den är rätt bra. Den fullbordar verket: Jag svänger upp mot stenbrottssjön på hemvägen. Ställer bilen, traskar förbi hästhagen, längs lilla grusvägen, stigen ner till vattnet.
Mjukt, svalt vatten. Lugna simtag. Grönska, bergsbranter, sammetsvatten. Svalka. Som att dricka kallt och klart när man är törstig. Dit jag längtade i natt, i långklänning, i riddarborgen.
Så tillfredsställande, så avslappnande. Så sommar.
Men nu kanske jag ska sova lite? (Innan värmen driver ut mig..)
