Morgondopp i stenbrottssjön.
Nu är det sommar.
Av alla icke-normala saker man kan ägna sig åt en midsommardag (inklusive långpass i arla morgonstund) måste väl ändå detta inta en topplacering:
Göra julgodis.
(Eller "göra godis, av julgodistyp". För vi tänker inte vänta till jul innan vi äter upp det. Vi kan ta det till en fotbollsmatch till exempel. I kväll till exempel.)
Känns skönt. Gårdagskvällen blev ju rätt normalsvensk trots allt. (Och j-gt lyckad.)
Men nu har jag fyllt på konstighetskvoten. Traditionsanarkin är räddad!
På midsommarafton är det viktigt med traditioner. Man äter matjessill och färskpotatis kokt i dill. Och man äter gräddfil därtill. Och jordgubbar efteråt. Ja, ni vet, gräslök och knäckebröd och snaps och grejer. Välkända smaker. Inga överraskningar.
Det är viktigt.
Man träffar samma människor på samma plats år efter år, man umgås enligt speciella ritualer, man har en massa "brukar" och "har alltid". Man börjar alltid med öl. Man äter alltid klockan 14. Man spelar alltid krocket innan jordgubbarna. Man sitter ute och fryser/svettas beroende på väder. Osv. Ja, ni vet.
Man vet hur dagen kommer att arta sig, inga överraskningar kommer att ske.
Det är fint.
Pelle blir fullast, Göran sitter tyst, Emma somnar i soffan och Kerstin blir aggressiv. Skämten är desamma, gliringarna desamma. Samtalsämnena desamma: Var har du köpt sillen? Var är färskpotatisen billigast? Och jordgubbarna, är de vattniga eller söta?
Och så VÄDRET.
Det är tryggt, traditioner är tryggt, bekant. Inga överraskningar.
Om man inte har midsommartraditioner måste man etablera sådana för att vara en normal svensk.
När vi flyttade till Skåne från Göteborg för massor av år sedan, och fick barn, insåg min dåvarande sambo och jag att vi måste börja bete oss som "folk". Vi körde alltså ut till en lövad stång i närheten med de två små liven vi hade då för att de skulle få uppleva glädjen i att dansa runt denna fruktbarhetssymbol. Det underbara med fiolmusik, dragspel och smågrodorna i grönska, mygg och flugsurr och spridda skurar skulle de förstå. Vi skulle lära dem att bli som normalt folk.
Tyvärr lyckades vi inte få de rara gossarna att bete sig som folk alls. Den äldste hade riddarmantel och plasthjälm. Vi fick med hot och mutor honom att lämna plastsvärdet i bilen. Han genomgick sin riddarperiod. Den yngste vägrade andra kläder än spindelmannendräkt - en blå och röd illasittande pyjamas med tillhörande mask, det snyggaste han visste vid 2,5 års ålder. Hans superhjälteperiod hade inletts.
Kanske inte helt midsomrigt. Kanske inte helt som folk. De andra barnen hade vita klänningar respektive sjömanskostym och de var välkammade med blåklintskransar i håret. (Tror jag bestämt. Ja, inte vet jag, det var ju så länge sedan! Det kanske var prästkragar de hade i håret. Det var hursomhelst inte riddarhjälmar.)
Väl ute vid stången vägrade de att dansa. De stod surt och tryckte under en buske som fastvuxna i myllan. Efter några halvhjärtade övertalningsförsök gav vi upp. Lättade.
(ÄR det roligt? Att springa runt en stång alltså. Hålla någons kallsvettiga hand. Stelt leeende. Hoppa groda och få ryggskott. Tycker NÅGON att det är roligt? På riktigt alltså? Eller gör man det bara för att det ska vara så? De vuxna gör det för barnens skull, och barnen gör det för att de tror att de vuxna vill...eller är jag kanske bara avundsjuk?)
Nästföljande två midsomrar for vi istället ut i skogen och fiskade. Det blev uppskattat - pojkarna fiskade hajar med brödbitar som agn.
De hade mantlar på sig. Riddarmantel, stålmannenmantel, batmandito. Mantel är den ultimata superhjälteaccessoaren.
Med en mantel på blir man oövervinnlig. Man får fisk: valar, hajar, svärdfiskar. Fast när det nappar blir man trots manteln så rädd så man håller på att tappa spöt i sjön.
Sedan for vi hem och åt köttbullar.
Det var en bra tradition, men den tog slut när jag och barnens pappa separerade. Efter det råder traditionsmässig anarki i vår familj. Både på midsommar, nyår och jul.
Det känns rätt bra, vår tradition är att inte ha några traditioner. Det känns fint att bryta mot lagen, ju större avsteg från vanligheten, desto bättre.
Nu föreslog i och för sig min äldste son, som hunnit bli dryga 18 år, att vi skulle damma av midsommarfisketraditionen. Dra ut i skogen, tre tonåringar och deras gamla mamma, med trassliga spön och degigt bröd.
Iklädda mantlar.
Fast jag vet inte....jag blir också rädd för fisken om det nappar...
ALLA som jag känner och alla som jag inte känner!
Jag är NÖJD med:
Mitt resultat på Lundaloppet
Min halvmaratid från i höstas
Att jag vågar springa på bana
Att jag vågar och kan dra tolv varv
Att jag kan tävla utan att må dåligt och bli elak av stress
Att jag kan förlora utan tro att jag är en värdelös nolla på allt (i allafall inte mer än en timma...)
Att jag persat rejält på samtliga tävlingar jag sprungit förut
Att jag har humör och känslor såsom ilska, besvikelse och galet toppad glädje
Att jag fortfarande är tävlingsmänniska
Mitt 800-meterslopp, trot eller ej
Att jag inte bröt i Varvet
Att jag numera tränar och tävlar av lust
Att jag känner mig som en del i en gemenskap
Att jag är kvinna, femtioplus och har en stark och frisk kropp
Jag är INTE NÖJD med:
Mitt ohämmade babblande med "pressen" efter Lundaloppet
Min insats på GöteborgsVarvet
Min usla spurtkapacitet
...som kommer av att jag inte har ett uns styrka och explosivitet
(men vaddå?)
Min oförmåga att springa uppför
(Att jag fortfarande är tävlingsmänniska??)
Att jag låter gnällig
Att jag har ett j-a humör och känslor såsom ilska, besvikelse
Att jag är femtioplus
Och att jag inte är lite rikare, men det hör kanske inte riktigt hit????
Så...jag tycker nog ändå plussidan överväger.
