Vatten. Vatten. VATTEN, nån, för f-n! Jag är törstig. Jag vill ha vatten på insidan, inte på utsidan längre, jag är ju blöt som en fisk, det ser ni väl, så sluta spraya mej! Och jag vill inte doppa mej i tunnan heller. Så det så!!
Det drickbara vattnet finns utanför arenan. Dit är det typ tvåtusen mil. Det talar jag om för lilla välvilliga tjejen med sprayflaskan. (I en alldeles för irriterad ton.)
Men först av med helvetesskorna (nu belagda med pappermuggsgegga och inte sig lika). I dem är det 100 grader och allt vatten som finns i strumporna kokar såklart då, och mina fötter är kokta ägg utan skal. Eller kanske kokta köttstycken. De ser i högsta grad oaptitliga ut, svullna och märkligt färgade med rätt många saftiga blåsor.
Jag tar strumporna i ena handen och skorna i den andra och börjar min långsamma mödosamma barfotavandring på tartanen.
Känner mig besviken förstås, borde ha klarat 1.45, jag som Stefan H, men lite glad ändå att jag överlevt.
Tar av chipet och kardborrebandet som skavt en rand runt vristen. Kommer blod.Ajaj.
Tappar strumporna.
Får en medalj. Tappar skorna.
Vankar upp för trapporna. Får kexchoklad och tappar strumporna.
Får en banan. Tappar strumporna.
Stoppar strumpeländet i skorna. Kunde jag ju gjort direkt.
Gör förb.... ont att gå med kokta köttstyckefötter på grus och stenar.
Tar två muggar vatten och tappar bananen.
Tappar kexchokladen.
Det var ju rent förbaskat! Kan man inte få en väska någonstans? Eller en bärare.
Att äta upp grejerna är inte att tänka på. Magen är ur funktion. Skor och strumpor innehåller inte mycket till kolhydrater heller för den delen.
Funderar på att slänga allt (inklusive dojorna) i soptunnan men besinnar mig.
Nåväl....på något sätt tar jag mig ut och runt och bort och hittar såklart inte alls min bror som skulle stå på ett ställe där jag inte kunde missa honom, men jag hittar Joel, sonen (eller han hittar mig, han hittar ett gammalt vrak som i bättre tider är hans mor). Han ser pigg och levande ut. Det gläder mig oerhört. Han har dessutom sprungit bra. Persat rejält. Härligt. Mitt modershjärta bultar trött.
Inne i hockeytältet fräser det om köttstyckefötterna som raskt blir djupfrysta.
Träffar Vanja som inte är nöjd. Tio minuter sämre än förväntat.
Träffar Katarina som absolut inte är nöjd. Sämsta nånsin.
Träffar Karolin som tog slut och dog löpmässigt vid sjutton. Inte nöjd.
Får sms från Per som gjort all-time low. Promenerat på Avenyn. Skämts.
Träffar sedan gasell-Helena som gjort sitt näst sämsta Varv. Inte nöjd.
Jag börjar känna mig som en del i den stora gemenskapen "Vi Som Knäcktes av Värmen" (i denna gemenskap platsar inte Joel, sonen).
Och vi överlevde, alla.
Karolin såg i och för sig ett tag ut som mer död än levande och skrämde oss rejält, men har lyckligtvis återhämtat sig.
Vi hade en del trevliga iakttagelser beträffande lidande och blåsbildning att delge varandra i bussen hem.
Det har gått några dagar och tanken på ett Varv nästa år känns inte lika extremt absurd som i söndags.
Ska jag?
..och då:
Genom detta glödgade töcken av asfalt, betong, öken, Sahara, hetta, lidande, skav och svartsyn hör jag plötsligt någon ropa mitt namn:
Heja Anna-....., det ser BRA ut!
Jag vet ju att det inte alls ser bra ut där jag hasar fram med förvridna anletsdrag, rödsprängda ögon, hopplöshet i blick och sportdryck i håret och med shorts blöta som om en olycka hade hänt. Flera olyckor. (Det var dumt att hälla vattnet i skorna, varför gjorde jag det?)
Men just i detta nu väljer jag ändå att tro på det där standardtillropet, jag går på det, jag köper lögnen, jag tittar upp och där står ju C (barnens faster C) vid broräcket som en räddande ängel och säjer små snälla ord till mig.
Inte bara henne ser jag då utan även Stefan Holm.
Och just det där med Stefan Holm, att jag faktiskt springer förbi Stefan Holm, gör att en liten gnista tänds.
Han skulle ju springa på 1.45. Det kommer han INTE att göra. Det är alltså inte bara jag som misslyckas.
Det känns lite gott måste jag medge - trots att det är någon annans elände som ger mig näring - och i och med detta inleds en relativt (obs! Jag skriver RELATIVT) hygglig period av loppet.
Jag är inte längre nära döden. Jag är bara granne med grannen till döden för ett tag. Jag springer faktiskt och jag springer om några löpare och jag vinkar lite lamt åt publiken inne i stan, på Avenyn till exempel. Där uppfattar jag att publiken faktiskt hejar.
Rycker fyra blöta svampar vid Poseidon som jag kramar ur över mig (alltså - jag kramar inte ur Poseidon. Utan svamparna)och sticker sedan in dem i klädedräkten på lämpliga ställen. Springer igenom en dusch och ännu blir blötare om strumporna och det skvätter ur skorna och strumporna rivs och skaver och skorna är inte alls sköna längre.
Löpstilen är ful och förfallen, men jag känner mig ändå som en sorts löpare tills DEN DÄR BRON ÖVER VÄGEN till Slottskogen strax innan 20km dyker upp och halshugger mig.
Sista dryga kilometern springer jag alltså utan huvud och har därför ingen aning om hur jag tar mig till mål, in i mål, men jag måste ha gjort det för jag har en medalj.
Men....det är inte slut i och med detta ska ni veta......
Klockan har alltså just passerat 14, denna stekheta lördagseftermiddag i den kokande grytan Göteborg.
Grupp4folket, däribland jag själv, den snuviga mannen med den onda hälen, klubbkompis Helena och Stefan Holm börjar röra sig framåt. Helena tar sats över mattan och försvinner i löparhavet i fjärran som en ivrig gasell. Själv tvekar jag och det bådar inte gott. Det är skönt att komma iväg, men det är något inom mig som tvekar.
Det brukar inte kännas så, och det är lite oroväckande, för jag är inte taggad, jag är rädd.
Slottskogen: folk, publik, papperskorgskrockar, rabatter, gräskanter, barn och ballonger. Trångt. Det har inte hjälp mycket att flytta fram till startgrupp fyra - massan av löpare är kompakt.
Det blåser inte. Värmen plågar mig redan. Slottskogen är en enda jättelik grillfest.
Säldammsbacken står nästan stilla.
Redan innan Älvsborgsbron, i Majorna någonstans, tänker jag förbjudna tankar:
Det är inte roligt.
Det gör ont.
Pannan brinner.
Tänk om jag brinner upp?
Det går alldeles för långsamt...
..och, den värsta: Så skönt det vore att bryta....
Över första bron, ner för första bron för jag en livlig inre diskussion med mig själv där jag kommer fram till vissa grundstrategier:
1. Jag FÅR bryta. Om jag känner mig dålig, sjuk, svimfärdig.
2. Jag ska försöka ta mig över Götaälvbron innan jag bryter.
3. Fast jag vet att jag kommer att bli besviken på mig själv om jag bryter.
4. Så därför fortsätter jag så länge det bara är möjligt.
5. Men jag ska inte riskera liv och hälsa.
6. Jag har ju tre barn att ta hand om.
7. HUR GÅR DET FÖR JOEL????!!!
8. Tänk om han har kollapsat!
9. Det är väl inte Joel som hämtas i ambulansen där borta?
10. Skärp dej, AK, du förlorar fokus.
11.Ok, ok....vid varje vattenstation vatten över huvudet och på ryggen.
12. Och lägg för guds skull inte massa energi på att bli frustrerad över att klockan tickar iväg och kilometertiden går åt fanders och att du knappt kommer fram till vattnet och att du måste STANNA var tredje kilometer för det där vattnet.
13. Överlev bara, människa.
Ja, ungefär så. Jag njuter inte av hamninloppet som jag brukar. Jag njuter inte av de glada människorna som jag brukar. Inte av min egen kropp som brukar ta mig framåt på pigga ben.
Jag hör inte musiken. Den är bara oljud. Inte hör jag några glada hejarop heller, men jag hör en ambulans och ser några löpare som gett upp.
Jag producerar otillräckligt med svett, jag har inget fungerande kylsystem. Pannan brinner, jag öser vatten över mig, shortsen klibbar mot benen, strumporna dyngsura.
Jag tänker många negativa och dystra tankar.
Ja, som ni eventuella läsare nu insett vill jag med detta säga är där, på Hisingen, LIDER jag. Jag har det lite svårt och jobbigt.
Men så, iallafall avverkar jag de sista tråkiga metrarna innan bro nummer två, och med begynnande skavsår mest överallt börjar jag klättra uppför.
Och DÅ.......
Sex präktiga blåsor på tårna, varav en rätt magnifik, ett skavsår runt höger vrist av chipkardborrebandet, ett fult och blodigt skavsår av sport-bh-bandet, en illröd brännande nacke, en dålig tid, en medalj, kexchoklad och banan.
Detta fick jag med mig från Hettans epicentrum; min födelsestad Göteborg i lördags.
Jo, en sak till fick jag med mig. Pappermuggsgegga på skorna. Jag har försökt få bort den med tandborste, den har stelnat till cement. Mina fina lätta löpskor som blev till överhettade tortyrredskap efter hand är prickiga. Min kärlek till dem har fått sig en törn.
Men nu ska vi ta det från början:
Skåne har varit kallt denna vår, detta år. Skåne var kallt, ordentligt kallt, så sent som förra helgen. Man hade vantar när man sprang. Värmen dök upp i torsdags, men det var en hanterbar värme, strax under tjugostrecket.
Man är alltså inte VAN. Inte van vid helveteshetta, högsommarhetta, den man vill ha när man ligger stilla i en hängmatta någonstans i grönskan utan tanke på att springa fort på gator och torg.
Lördagen startar hursomhelst lovande, klockan sju på morgonen är det molnigt och svalt i det Lund där normala människor laddar för Karneval. Där mindre normala istället kliver på en chartrad buss till Göteborg för att springa 21,1 kilometer.
Molnigheten består upp till Varbergstrakten. Under matpausen vid vägkrogen får man en liten skräckinjagande glimt om att det kommer att bli hårt. Mycket HÅRT.
Man dricker ihärdigt. (Och blir naturligtvis alldeles för kissnödig alldeles för ofta. Dumt. Vätskan borde istället lagras i någon depå i kroppen tills den behövdes. Tja. Det var liten reflexion bara.)
När vi väl framme i Västkustens pärla kliver ur bussen känns det ändå rätt svalt - men detta är bara relativt eftersom bussens aircondition kraschat och bastuvärme har härskat därinne.
Nummerlappar hämtas, plastpåse med reklam fås, nervositeten känns påtaglig, värmen ligger tung vid Frölundaborg, tung och tät över scenen där Mats Erixon blir intervjuad, dallrande över stånd med pastasallad och korv och värdesaksinlämning, över rader av bajamajor och vattenstationer, över irrande människor och där i skuggan under träden står Stefan Holm. Och ser lite orolig ut faktiskt.
Damerna klär om i en ishall, där är det inte varmt. Där är det svalt, för att inte säja iskallt. Fötterna fryser nästan fast i golvet och skinnet på armarna knottrar sig. Kan inte vara nyttigt med sådana kontraster?
Man huttrar på sig linne och nummerlapp. Nålar fast nummerlappen med kallsvettiga darriga händer. Går ut i smällvärmen. Tuggar lite banan och macka tillsammans med klubbmedsystrarna eftersom det är över två timmar till start. Dricker. Försöker tagga ner under träden mellan alla bajamajaturerna. Man är nervös. För att inte säja RÄDD. Värmerädd.
Korvos. Musik. Stefan Holm i vit tröja. Han ska springa på 1.45 säjer han nu från scenen.
Tjugofem minuter kvar till start, dags att gå in i fålla 4. Givetvis blir man extremt kissnödig trots att man just lämnat bajamajan för femtielfte gången. Det måste vara hypokondriskt?
Det är trångt och hett så in i .....och solen steker nacken som man såklart glömt att smörja in med solkräm. Man pratar lite med grupp4folket. Som givetvis varit förkylda. Tränat dåligt, haft ont i en häl.
Människohavet rör sig sakta framåt, musiken dundrar, asfalten är mjuk, man vill inte men vill ändå, för man vet att man älskar det här, egentligen.
Och fjorton nollnoll går startskottet för startgrupp fyra och.....
....kanske...
fortsättning följer!!!
När jag någonstans i kallaste suraste glåmigaste självutplånande svarta januari funderade över detta års målsättningar hade jag som en punkt på den rätt torftiga listan:
"Jag ska INTE springa ett 800m-lopp."
Detta löfte har jag alltså redan brutit. Det gick rätt lätt att bryta det, och jag skäms inte.
Om någon för 30 år sedan hade föreslagit mig att ställa upp i ett åttahundrameterslopp hade jag tänkt att personen i fråga definitivt inte visste vem jag var eller möjligen hade tagit miste på mig och någon annan. Jag hade inte för en sekund tänkt tanken att jag verkligen skulle göra något så absurt. Tretusen var på gränsen till för kort.
Om någon för 3 år sedan hade föreslagit mig att ställa upp i ett 800meterslopp hade jag skrattat gott och rått. Man kan skämta om allt! Haha, galna skämt är lite kul!
När någon för 2 år sedan gav mig en vink om att man kunde tävla på distansen 800m, som veteran, tänkte jag "Ok, andra kan. De riktiga löparna med muskler och tights kan. INTE jag. Jag klarar knappt att tävla alls. Knappt i skogen. Definitivt inte på en bana. Där alla ser mig. Där alla skrattar åt mig, clownen. Fejklöparen. Med spindelbenen."
När någon förra året berättade för mig att jag faktiskt skulle kunna ställa upp i ett 800-meterslopp, på riktigt alltså, fick jag en liten ångestklump i magen...
...tänkte jag att kanske jag måste? För klubbens skull, av lojalitet?
..tänkte jag att jag inte vill, jag blir darrig, svettig och skakig vid blotta tanken..
..tänkte jag att NEJ, nej, nej, det är JAG som bestämmer, jag vill inte, basta!
Därav min målsättning: Våga vägra åttahundra.
När nu DM på 800 dök upp, hade jag bestämt mig för att springa redan innan jag blev tillfrågad.
Och detta enbart för att jag gillade idén, för att jag tyckte det kändes som en j-a kul grej att testa.
Jag vet knappt varför.
Vad har nu hänt?
Har jag blivit konstig? Har jag glömt vad jag kan och inte kan? Har jag glömt vem jag är? Min image?
Har jag blivit vuxen? Har jag blivit urgammal och dement?
Eller tror jag plötsligen möjligen på att jag inte är sämst i hela världen?
Tror jag plötsligen möjligen på att om jag nu ändå är sämst så spelar det ingen roll?
Kan det vara så?
Åttahundra meter är nu sprungna av mig, jag har vid dryga femtio gjort min debut som medeldistansande banlöpare, det känns lite coolt faktiskt måste jag erkänna.
Åttahundra är kort, pyttekort. Det finns inte tid att rätta till misstag under loppet. Intressant.
Innan loppet sprang jag det i tankarna, gång på gång. Runt runt. Jag snubblade, startade fel, fick mjölksyra, kom sist, kom först etc etc.
Natten efter sprang jag om det igen, gång på gång - och då vågade jag öka där jag i verkligheten fegade, jag pressade lite mer i första kurvan, jag tog någon sekund på slutet.
Det ska jag göra nästa gång. Absolut! Jag ser fram emot det!
Men först ska jag springa mycket, mycket längre (hoppas jag).
Ni stackars människor i Sveriges norra del som lider i solen och värmen..här får ni några små smakprov på vad vi sydlänningar gonar oss i och njuter av denna lördag i maj!
Här sitter man en lördagmorgon och har planerat in ett hyggligt långt löppass. Det ligger fint i kalendern.
Men regnet piskar och vräker ner på ett rätt obehagligt och äckligt sätt. Och det går vågor på vattenpölarna, det hamrar mot fönstret och himlen är kompaktgrå. Temperaturen åtta grader.
Vad gör man?
En ledig torsdag såhär mitt i veckan.
Inte alls fel.
Ingenting är egentligen inplanerat och alla måsten skiter jag i just idag (också).
En dag för lite mentalt komma-ifatt. En dag för lite rygglägesfilosoferande. En dag för kaffesippsreflektioner. En kväll för en stor gräddklick på en fet bit chokladkaka. En kväll för ett glas med något som gör världen lite mjukare i kanterna.
En sån dag är det.
Man kan ligga där, eller sitta där, och fundera över mål och mening i stort och man kan fundera över mål och mening i smått, speciellt då det här med löpningen och tävlingarna och tiderna.
Om hur saker och ting har utvecklat sig i livet i stort och hur saker och ting har utvecklat sig i smått kan man också grunna över. Och man kan lägga en stor gräddklick i kaffet också eftersom det är just en SÅN dag.
Det är det här med springandet, tävlandet, kroppen, tiderna och tänket.
Det har gått bra på sistone.
Det vågar jag knappt nämna, knappt i ord eller i skrift eller ens i tanke, för då kanske straffet kommer? Man ska ju inte tro att man är nåt, att man kan nåt, för då ska man straffas för sitt övermod och sin skrytsamhet enligt jantelagen. Blixten slår ner i huvudet rätt som det är till exempel. Eller så springer man milen på 57:38.
Det är konstigt när saker man envist trott varit omöjliga visar sig vara möjliga. Som förra året - då trodde jag det var omöjligt (nästintill...) för mig att springa en mil under 50 minuter. Det var det inte. Nu har jag sprungit nästan en mil på lite över fyrtiofem minuter och det förändrade mitt omöjlighetsperspektiv rejält.
Personer jag har "vetat" att jag inte kan slå på en tävling har jag sprungit förbi och om. Nästan med ett förlåt, men ändå. Mitt omöjlighetsbegrepp har fått sig en törn och det har blivit löst i konturerna på ett rätt spännande sätt.
Jag börjar ana att det omöjliga är möjligt.
Varför detta har hänt nu vet jag inte. Vi kan snacka bra träning. Frånvaro av skador. Intervaller. Backar, disciplin, sådant. Även tur och tillfällig formtopp kan vi snacka.
Men mycket tror jag hänger på det som sker inne i min skalle. Om att släppa på prestigen. Om att våga. Om att visserligen vara taggad och tävlingsinriktad men på ett positivt sätt. Och om att tro. Om att ta plats utan att skämmas.
Och oavsett hur det går med allt det här nu - jag har levt tillräckligt länge för att veta att det alltid ligger dalar mellan topparna för annars vore de inga toppar - så har jag med mig en sorts glädje i att faktiskt börja ana att det omöjliga ibland är möjligt.
Det gäller inte bara löpning.
