På söndag är det tävlingspremiär här i Skåne. Alltså vaknade jag på torsdagsmorgon (utan att ha tränat en meter på onsdagen) med en helt obegriplig smärta i vänster hålfot. Den har blivit värre utan någon som helst anledning och nu dominerar den min tankevärd. Dessutom har en märklig halsåkomma invaderat mina bronker, jag hostar rossligt och äckligt och detta virus har kommit från ingenstans.
Jag är inte det minsta förvånad egentligen. Kanske en smula uppgiven, kanske en smula förbryllad, kanske tänker jag lite tankar om alltings jävlighet.
Men detta händer i stort sett varenda gång. Om inte inför varje tävling så i vart fall inför väldigt många...
Är detta hypokondri, så har jag tagit hypokondrin till nya höjder.
Igår sprang jag runt i skogen en hel del. Det var kallt på ett förvårigt sätt, med den där lilla aningen av fukt, doft av fukt och av dagsmeja som fryser. Och stjärnklart var det och det rev i halsen.
Men jag undvek vildsvinen som också var ute och luftade benen lite i Skrylleskogen.
Därefter körde jag hem och vilade min slitna gamla kropp en stund framför Mästarnas mästare, kollade in Sjöbergs tatueringar och Holms ungdom, drack proviva active och te och åt tunnbrödsrulle och frukt. Och choklad. Och choklad.
Sedan åt jag lite choklad och gick och la mig tidigt.
Somnade.
Drömde. Det här är vad jag drömde: En stressig konstig dröm som jag vaknade ur med klappande hjärta och svettig T-shirt.
Jag slutade jobbet lite tidigare, för jag skulle springa Lundaloppet. Nu går Lundaloppet på en lördag och då jobbar inte jag vilket ju var aningen märkligt.
Nummerlapparna delades ut i stadshallen mitt i stan, vilken även det var märkligt, de var upphängda med klädnypor på en lina. Min var borta. Det var bara en halvtimma till start och stressen började alltså smyga sig på. Efter diverse upprörda diskussioner med tävlingsledaren fick jag en ny nummerlapp.
Nu var det läge att klä om SNABBT.
Jag upptäckt att jag glömt tävlingslinnet. Jag upptäckte att jag tagit med Joels (min sons, stl 42, jag har 38,5) skor istället för mina.
Ringde Joel, eftersom han också skulle tävla. Och jag hade hans skor. INTE bra.
Hög puls. Skrikig röst.
Joel sa att han hade extraskor, bra. Cool, mamma. Hetsa inte upp dig.
Nu var goda råd dyra. Jag kunde springa i min t-shirt. Men skorna, skorna!
Lånade ett par strumpor jag hittade på golvet (urk, hur kunde jag?) - men nu kommer nästa chock - jag har två högerskor!!! Jag har tagit en av varje av Joels två par skor.
Vad gör jag?
Pulsen är tvåhundra. Hjärtat hamrar. Stressen är enorm. Tiden går. ALLT strular!
Tanken att strunta i loppet föresvävar mig inte. Jag tar på mina jobbskor. Som jag av nån märklig anledning har med mig.
Springer ut ur stadshallen (!!!!!???????) och....har glömt var starten går.
Sedan vaknar jag.
Varför nu detta?
