Årets julpussel var inte svårt. Operahuset i Sydney i bjärta kulörer lät sig läggas på rekordtid.
Det var kanske lite för lätt, ingen utmaning. Inte som förra årets svårforcerade vattenfall i grönblått, grönt och lite blågrönt.
Svårare än operahuspussel, ja tillochmed svårare än fallpussel, är att klura ut mål för 2011.
Eller snarare strategier för 2011: löpmässiga strategier alltså. Och eftersom livet och löpningen går hand i hand, löpning är livet och livet är löpning, löpning är överlevnad - så kan jag kalla dem livsstrategier.
Visst låter det pretentiöst? Lite?
Ska jag ha några mål överhuvudtaget?
Ska jag i såfall sätta upp några tidsmässiga mål?
Ska jag tävla?
Eller bara träna för att "må bra"?
Och OM jag sätter upp mål, tidsmässiga - hur ska jag kunna träna smartare?
Så att jag inte bränner ut mej och förkolnar och vittrar sönder och blir till aska?
Så att jag inte springer som en jagad räv rakt in i en vägg och blir platt och mosad?
Hur ska jag organisera min vardag så att jag hinner "bara vara" ibland?
Varva ner och sova. Känna efter. Filosofera. Skriva. Läsa. Grunna.
Sånt.
Här gäller det att känna sig själv! Jag tror jag gör det:
Jag kan inte tävla på skoj. Tävlar jag är det blodigt allvar. Kanske klarar jag inte fullt så mycket blodigt allvar som det blev detta år - ett mål är alltså att minska på tävlandet.
Välja ut ett färre antal tävlingar alltså. På de distanser jag trivs. Strunta i VeteranCupen, den stressar mig. Tävling i stort sett varenda helg, det sliter.
Sätter jag upp resultatmässiga mål låser jag mig lätt vid dem och blir stressad och fixerad och tenderar tappa bort lust och glädje.
Visst när jag en dröm om att gå under 45 på milen.
Men jag kan inte formulera det som ett mål.
Jag minns hur jag mådde under de senaste milloppen: 10km bana, 10 km landsväg och föralldel även Lidingöloppet. Det var rätt nära en nära-dödenupplevelse. Kändes inte nyttigt.
Jag när också en dröm att gå under 1.40 på en halvmara. Under riktigt bra betingelser kan det vara möjligt. Mina 1.41 var ingen nära-dödenupplevelse, långt ifrån.
Tänkte under några förtvivlade veckor nyligen att jag skulle lägga ner allt vad tävlande heter nästa år, det har blivit för prestigefyllt och stressat och långt ifrån kravlöst och jag har märkt på träningspassen att jag sackar efter jämfört med andra.
Två saker har fått mig att tänka om aningen: två träningspass med en stark och go känsla samt en fika på Ramklints Café igår.
Det var kanske inte chokladkakan och kaffet i sig som planterade positiva tankar i min gnälltröttsura gamla depphjärna utan det faktum att vi hamnade intill ett par från Ystad som visade sig vara med i YIF, vi kände igen varandra, pratade löpning och tävlingar och gemensamma vänner och -
- då kände jag att livet hade varit väldigt mycket fattigare utan den här gemenskapen vi ändå har.
Utan alla de här nya löpvännerna.
Utan alla klubbkompisar.
Där man är NÅGON, att vara NÅGON är en skön känsla.
Slutsats alltså:
Träna smartare. Inte delta i alla klubbträningar. Tar för mycket tid.
Tävla sparsammare. Men inte sluta helt, jag kommer att sakna mina vänner.
Sätter jag något pers är det kul. Sätter jag inget pers är det inte så kul, men helt ok.
Ja! Detta var nästa års mål! Mer flum och känslor än konkreta planer alltså.
Som ett pussel utan förlaga. Svårt som f¤¤ men ganska spännande.
Under 2010 har jag gjort följande bra saker:
- bilbytet. Jag bestämde mig efter månader av velande. Jag är nöjd med beslutet.
- köttgrytan jag lagade i november. Långkok. Nötkött. Kände mig som en duktig mor, en bra människa.
För övrigt vet jag inte om jag gjort så mycket bra egentligen.
Vad? Var? Varför? Hur? Snö? Skum? Skumt?
tillbakablick, reflexion och framtidsmål.
Det är det jag ska grunna över nu tänkte jag. Orda lite om.
Man måste ha mål härilivet (och man kan kalla dem visioner om de är omöjliga att nå), man man måste ha mål med allt man företar sig och mot dessa mål ska man sträva med hjälp av delmål och med ett minimum av spontanitet och ta-dagen-som-den-kommer-mentalitet. För annars kan man singla runt där som en maskrosfrö i vinden, hit och dit och aldrig veta var man hamnar och vad som ska ske och var man ska tvingas rota sig. Hemska tanke.
Fast just för tillfället känner jag mig kraftlös och slak som en vissen tulpan så det känns som mitt framtidsmål bör vara ett:
Ligga på soffan. Möjligen, men med en kraftansträngning: Ligga på soffan och äta pepparkaka.
Utmaningarna skulle kunna vara: Ligga på soffan och läsa bok/lyssna på radio.
(TV kan jag glömma för jag ser suddigt; det kan bero på orena linser, men det går bra att läsa bok, så jag har väl blivit ännu mer närsynt på äldre dagar.)
(Måste gå till optikern. Ännu ett framtidsmål.)
Ofokuserad är hela jag! Men, jag kommer att piggna till, efter ett par pepparkakor eller tio, så:
Skärpning. Tillbaka till fokus.
Det gångna året har innehållit en hel del godsaker, mumsmums, en hel del sött men också en del surt och beskt och illasmakande.
Jag hyste vissa förhoppningar om att kunna förbättra min miltid, den enda jag hade på exakt bana från förra året: 48:30.
Det gjorde jag: Akademilen i juni: 45:56
10000 bana i september: 46:06
10km landsväg i oktober: 45:28
Akademilen med bäst känsla, tiotusen bana blev en pärs, 10km landsväg inte heller helt tipptopp, dessutom klev jag ner i en håla och gjorde en snygg men väldigt onödig saltomortal och skrapade upp handen efter 4 km. Förlorade väl lite tid och kraft också kanske.
Jag hade tänkt mig att springa 3 (gärna 4) halvmaror. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna förbättra min tid från Bromölla.
Jag sprang 3 halvmaror. Två gick helt åt skogen (GöteborgsVarvet och Prinsens Minne). En gick bra: Veberödsrundan.
Veberödsrundan är förresten årets all time high beträffande bra löpkänsla.
Jag förbättrade Bromöllatiden (1.44.19) till 1.41.11. Kände mig stark och ung och lite vacker ett (kort) tag efter denna bedrift och nya djärva tankar föddes.
Tokiga tankar började ta form, kändes inte så tokiga längre, vågade tänkas.
(Under enåfyrtio..?)
Ett annat av det gångna årets föresatser var att stå emot alla påtryckningar beträffande att springa 800 meter på bana. Jag är ingen banlöpare! ÅNÄ! Jag är en långsam lonely långdistansare. SÅDESÅ.
Jag klarade inte detta mål, jag föll för trycket och ställde upp i DM. Kom tvåa fast inte av egen kraft. 2.56. Ingen bra tid. (Men. Det var rätt kul. Riktigt kul, faktiskt. Erkännes.)
Däremot stod jag stolt och rak i mitt beslut att inte springa 1500.
Mitt mentala mål, eller rättare sagt, min mentala utmaning har varit att klara att tävla på ett vettigt sätt.
Har det funkat, har jag kommit någon vart?
Njaäejo.
Jag är lika stressad, lika prestationsinritad, lika mycket tävlingsmänniska.
Men jag tror jag kan hantera det lite bättre, i vart fall attackerar jag inte omgivningen lika hårt med mina nojor. Tror jag.
Jag är hård mot mig själv, har svårt att klara "nederlag" och jämför mig för mycket med andra.
Dåliga egenskaper.
Suck. Här kommer mer dåligt:
Jag har en tendens att driva mig lite för hårt, att ignorera kroppens signaler, för svårt att vila med gott samvete.
Jag tror det är denna brist som orsakat säsongens illasmakande bottennapp och den sjukmatta yra känsla jag drogs med tidvis under augusti/september.
Och som möjligen också orsakar den träningströghet jag dras med nu.
Nog nu om min enerverande tradiga personlighet! Nu ska här dras smarta slutsatser, tittas framåt och formuleras nya mål och utmaningar!
Yess!
Men först ska jag leta motivation. Någon som vet var jag ska leta?
