Gårdagen dog sakta i skenet av en stor och full måne över snötäckta åkrar och fält mellan Malmö och Lund, silvergata i de där vita åkerhaven, skuggor av månljuset. Lite mystiskt. Oskånskt nästan; hade ett praktfullt norrsken böljat över himlen hade det liksom passat in.
Men någon måtta får det ju vara.
När vi något senare samma kväll kom ut från den kryddstarka restaurangen i centrala Lund knarrade luften av aggressiv köld. Snön hård och torr. Termometern visade minus sexton. Minus sexton i Skåne kan nog jämföras med minus trettio för en luttrad norrlänning?
Väl hemma föddes alltså tanken på att söndagens tänkta lilla löppass innan söndagens tänkta lilla styrketräning skulle ske inomhus, på löpband.
Minus nästan tjugo är ändå....lite väl magstarkt. Näsbitande. Luftrörsplågande.
I morse grydde dock en mulen dag och när termometern gick att läsa av visade den moderata minus åtta. Vilket fick mig att ompröva mitt beslut, löpband är så förbannat trist.
Bilen skulle alltså borstas av och skrapas både på ut- och insidan, sedan skulle jag köra den upp till Gerdahallen. Därifrån skulle jag löpa en fin vinterrunda i bra anpassade kläder, ca 30 - 40 minuter eller så. Sedan in på gymet för ett spänstigt litet styrkepass.
Tänkte jag belåtet och packade kläder och gjorde frukost.
Under denna frukost började snö falla. Mer och mer. Ännu mer och mer. Löjligt mycket mer.
Omprövning igen? Löpband? Ingen träning alls?
Ånä, utelöpning före innestyrka skulle det bli! Jag kan vara envis intill dumhet.
Ok. Bilen fick jag ur snöhögen efter hårt jobb. Den snöades över igen förbluffande snabbt. Att köra till gymet var...hmm...vad ska jag säja...lite oberäkneligt. Svårt att se vilket som var väg liksom. Och inte park, trottoar eller bortsprungen hund.
Men jag kom fram!
Och så fulmössa på och BUFF (hör och häpna! Jag TROR alltså att det är en buff, det är liksom ett rör av bomull med Tasmanian Devilmönster. Det kanske inte ÄR en buff. Skit samma. En bra grej iaf. Hakskydd). Vantar. Tjocktights.
Lätta löpsteg i vitkaoset. Kändes bra, lite festligt, annorlunda, upplivande, lilla jag kämpande mot elementen i ett yrande snöinferno, inte en kotte ute förutom denna stolliga individ. Tjoho!
Men sedan mötte jag en hund. Som jag sedan såg satt fast i en husse.
Sprang åt nordost, kändes obegripligt lätt. Mot St Hans sopbergsbackar. Mötte några fler hundar med tillhörande hussar/mattar.
Vände och sprang tillbaka.
DÅ märkte jag att jag hade haft medvind. För nu hade jag motvind.
Och det snöade hysteriskt mycket, helt sjukt idiotmycket, och dessutom rakt emot mig.
Fick stanna och skala av ett lager våtsnö från ansiktet. Ögonbryn, ögonfransar upptjockade av blöta lager. Buffen stelnad ispansar. Obrukbar.
Istappar i skägget.
Nä, det var fel. Jag har inget skägg, ännu.
Istappar i mössan!
Sprang vidare och kände mig litegrann som Amundsen. Kämpande mot Naturens Krafter där på Sydpolen.
Fast han hade inget varmt gym att gå in i sedan när han tröttnade på Naturens Krafter. Och ingen liten Toyota att åka hem i efteråt för att dricka en kopp kaffe.
Hursomhelt, det var kul, upplivande, annorlunda, festligt!
Årets hittills annorlundaste löppass.
Och på gymet spelades alldeles för hög och dålig musik, men det är en helt annan historia.
"Pussel - det är väl något som bara gamla människor ägnar sig åt?"
Nej.
Eller så blev jag gammal redan i tolvårsåldern?
Eller så är jag unik/konstig/ett miffo.
Jag gillar pussel! Det står jag för! Jag gillar korsord också! (Ännu en gammalvarning? Men korsordspreferensen är inget som drabbat mig på senare år heller. Den har liksom alltid funnits där. Och det ska vara riktigt översvåra korsord. Annars är det tråkigt.)
Pussel....det är kravlöst. Spännande. Jodå! Tänk att hitta just DEN biten bland 900 andra! Wow, liksom. Man får spana in minimala färgskiftningar, man ser dem inte från början, men sedan. En blå himmel är faktiskt inte lika blå överallt....
Former. Inbuktningar och utbuktningar. Ploppar och hål. Strategier. Impulser. Chansningar..och envishet.
Avstressande. Koncentrationsbefrämjande. Ett märkligt fenomen som inträffar om jag pusslar samtidigt som jag lyssnar på något, exempelvis radio/tv, är att jag minns exakt vad som sades/lät när jag ser pusslet igen. Och inte bara då förresten. Det är som om sinnena skärps. (Jag borde pussla under föreläsningar. Då hade något fastnat.)
Man kan pussla tillsammans. Tätt tillsammans om det är en sådan sorts pusselkompis. Man kan pussla ensam.
Inte som sällskapsspel. Som är antingen astråkiga (Tjuv och polis, FIA, Bingo) eller fruktansvärt stressande eftersom det är en tävling och alltså i min värld på liv och död. Prestigefyllt om det är skicklighetsspel (Geni, TP, Kinaschack).
Jag är en usel förlorare och kan förstöra en trevlig sällskapsspelkväll om jag misslyckas.
Jag VET! Det är skitbarnsligt! Men jag står för det!
Men pussel....mmmm...ingen hets, bara mys...
Och sedan, när de är färdiglagda (och det ska vara riktigt präktiga hötorgsmotiv, typ slott i alpmiljö och solnedgång med palm) så sprejar man dem med nån sorts klister och ramar in dem i guldram och hänger upp dem på väggen emellan korstyngsbroderitavlorna man sytt i pusselpauserna.
Så är det! Köp dig ett pussel och bli smart och lycklig!
(fast ok, det där sista kanske inte var riktigt sant...)
Årets julpussel var ett riktigt besvärligt fall!
Tog längre tid än vanligt att knäcka.
Men nu är sista biten lagd....och vilken var det, tror ni?
Halva januari har gått förbi, femton dagar av detta nya fräscha decennium, och jag har ännu inte formulerat några mål och delmål.
Oroväckande faktiskt när jag tänker efter. Här virvlar jag runt som en fjäder i vinden, som en dammtuss i garderoben, som en...öhh..som...en herrelös hund!
Vov.
Ordning måste det bli annars rinner dagarna mig ur händerna medan ålderdomen sakta infiltrerar min hjärna.
Ordning ska det bli innan fiskpinnemiddagarna förslöar mitt sinne.
Annars finner jag mig snart stående där suckande i ännu en oktober utan att det hänt ett smack.
Att ta dagen som den kommer kan ha sin charm, helt klart och absolut, men utan drömmar och mål (både de genomförbara och de som svävar i det blå) känns det hela ändå lite ogrundat. Speciellt när man insett att tiden (min) inte är evig.
Ok, nu till saken. Jag börjar givetvis med min "löparkarriär" och mina träningsmässiga mål eftersom nu detta ÄR en träningsrelaterad site.
1. Jag ska inte ställa upp i ett 800-meterslopp, vad jag än säjer. Vad andra än tycker.
(Kan detta kallas mål? Ja, kanske. Jag ska alltså stå för vad jag vill och gillar och inte ställa upp på saker för att omgivningen tycker att jag är en käck och kul person om jag gör det. Och jag ska dessutom inte få dåligt samvete. Svårt.)
2. Jag ska inte ställa upp i ett 1500-meterslopp. (Av samma anledning)
3. Jag ska försöka förbättra min miltid. Den ligger nu på uppmätt bana på ca 48.30. Jag tror det ska funka.
4. Jag ska inte bryta ihop om det inte funkar.
5. Jag ska gilla mej själv om det inte funkar.
6. Jag ska inte sparka en grävling om det inte funkar.
(7. ej heller elda upp mina löparskor, för jag kommer bara att ångra mej)
8. Jag ska försöka mej på ett 5000 meterslopp(bana).
9. Jag ska våga springa förbi de konkurrenter jag aldrig brukar slå utan att be om ursäkt.
10. Jag ska försöka mig på att springa tre (gärna 4) halvmaror.
Ja, ungefär så!
Förutom detta löprelaterade ska jag avsluta saker jag bör avsluta, påbörja saker jag bör påbörja, våga saker jag inte tidigare vågat samt vara STARK.
(Och så ska jag lära mej att sova. För annars faller hela grejen, helt klart.)
...bara man vill tillräckligt mycket, har motivation och jävlaranamma. Om det man vill ändå visar sig vara omöjligt beror det på att man nog inte ville tillräckligt mycket ändå, och var för mesig och litegrann omotiverad.
Det känns fint att gå in i ett nytt år, ett nytt decennium med denna övertygelse. Eftersom jag är en handlingskraftig, motiverad och klok kvinna kan jag lyckas med ALLT!
Byta jobb tillexempel. Det jag har är kanske inte helt skojigt, kanske inte det jag egentligen ville ha, kanske inte helt välbetalt, kanske lite hjärndött och rutinartat.
Ett sömnpiller.
Klart jag fixar ett nytt. Med schysst månadslön. Jag är ju en kompetent kvinna, det gäller bara att visa det. Få omgivningen att fatta.
Sedan flyttar jag från min slitna trånga lägenhet i det fula tegelhuset med utsikt över industriområdet.
Skaffar hus, snyggt inrett. Egen bastu. Vacker utsikt, natur, men ändå nära till bio och sånt när andan faller på.
Egen brygga.
Borde kunna ordna det i år. Bara jag VILL så! Allt är möjligt. Man måste ta tag i sitt liv, inte bara gnälla runt.
Ett par resor om året: kanske en skidresa när marssolen värmer. En träningsresa till Algarve? Och en spännande ö, Azorerna låter kul.
En weekeend i Rom.
Eller Kilimanjaro. Borde bestigas i soluppgången.
Jodå, det fixar sig. Jävlaranamma var det!
Jag har såklart även träningsmässiga mål, fattas bara!
Styrketräningen ska ge resultat, äntligen, efter ett års tragglande. Jag ska få nya fina snygga muskler och inte massa maghäng bara.
Jag ska styrketräna fyra gånger i veckan, tungt. Målmedvetet.
Jag ska springa milen på fyrtio minuter och halvmaran på 1.20, så att det äntligen blir ett pers.
Jag ska träna dubbla pass. Fem dagar i veckan.
Absolut möjligt, bara jag vill tillräckligt mycket!
Och så ska jag vara snäll.
Det är det svåraste, det där är jag inte säkert att jag lyckas med, även om jag verkligen vill.
Det är svårt att våga starta något nytt.
Det är minst lika svårt att våga avsluta något gammalt.
