Hade tänkt mig till Stockholm i helgen. För att springa tävling bland annat, och för att träffa kompisar jag aldrig träffat i verkligheten.
Det ser jag fram emot! Verkligen, har sett fram emot detta länge. Så HIMLA spännande!
Det är en sådan där tävling man anmäler sig till väldigt långt innan, och man beställer tågbiljetter också, månader i förväg.
Då får ingenting gå snett. Det skulle vara så himla snopet att stå där med en förkylning eller en inflammerad hälsena två dagar innan när man hittills inte varit sjuk eller skadad en dag på hela året...
Men så inträffar det som hänt vid alla liknande tillfällen (Lidingöloppet, Göteborgsvarvet...). Sista veckan före tävlingen bryter allt ihop. Sonen går omkring och snorar och fräser och sprider mängder av elaka virus.
Man känner sig matt, sover kasst, har ont i magen, hjärtat slår märkligt, man klarar inte tre trappsteg utan att bli andfådd - och man drabbas dessutom av en skärande smärta i ena foten.
Samma smärta som dök upp innan Lidingöloppet för närmare ett år sedan.
Är det en huvudstadsrelaterad åkomma? (Foten alltså. Det andra är "länge sedan jag anmälde mej"-relaterat.) (Eller "jag vill för guds skull inte missa detta"-relaterat.)
Om man ändå fick ladda i lugn och ro! Låta bli att känna efter. Sitta i soffan och softa istället för det där sista träningspasset och lugnt och fridfullt känna hur kroppen vilar ut, bygger upp kolhydratförråden, laddar...
Så är det alltså inte. Foten är kass. Jag känner efter hela tiden. Jag är fixerad och jobbig. Rastlös och nojig.
Jag köpte mig ett par nya löparskor.
Det piggade upp betydligt.
Men det är några dagar kvar, allt kan hända.
Självklart hjälpte inte protesterna.
Men jag skrek inte "nej" tillräckligt högt, jag skrek egentligen inte alls. Jo, inombords skrek jag, vrålade rentav. Och klamrade mig fast.
En mental fastklamring vid ledighet, ljus, frihet, icke-vardag, ovanligheten. En väldigt stark mental protest absolut, i praktiken var den dock tämligen tam.
Visst gick jag till jobbet.
Flexade in med flexkoden jag inte glömt, tände ljuset på kontoret, såg mig i spegeln (för det blir så, automatiskt, när man tänder ljuset. Går inte att undvika om man inte blundar. Såg lika förbannat vanlig ut som vanligt givetvis) och tänkte:
Jaha.
Ett år till.
Tänkte inte ens, som jag gjort tidigare om åren att nu j-r får det vara nog, denna höst ska jag ändra på saker och ting, komma härifrån, bryta mönster, göra snedsteg, förändra, göra uppror. Osv, osv. Inte ens det tänkte jag. Bara just detta "jaha". Som om jag gett upp.
Stirrade dystert på dator, beläggningslistor och den obotliga röran på just MIN plats. Femton semesterslut till innan..? (den eviga semestern)
Femton år som bygger på längtan efter fredagar och semesterstarter? Ett rätt torftigt liv faktiskt.
Man måste ha en dröm. Det har jag definitivt. Jag har inte gett upp.
Det mest ångestframkallande ord jag vet är "vardagsrutiner".
Hursomhelst:
När semestern är på väg att ta slut kan man börja smådeppa lite grann den sista onsdagen (låt oss säja att man startar arbetet en måndag, det är ju vanligast). Sedan bygger man gradvis på dysterheten och ångesten allteftersom denna måndag närmar sig. För att alltså sluta i stillsam panik söndag kväll. En halv vecka bortkastad åt våndor.
Eller så kan man fly. Det är bra, det töjer ut dagarna. Man tänker på annat. Jagar bort vanligheten.
Jag flydde. Till Göteborg, ok, inte så långt bort, men tillräckligt.
En av oss skulle på WoW och han gav oss andra tre en anledning att dra norrut även vi.
Bodde i kolonistuga. Lånad. Av mina föräldrar. En liten oas byggd på trettiotalet. Då på landet där staden hade upphört, nu med utsikt över Det Stora Sjukhuset.
Men ändå.
Trångt. Enormt rörigt, lite primitivt och krångligt. En garderob som på insidan är tapetserad med tidningar från 40-talet. Från brinnande världskrig. Femina från 1968 i tidningskorgen. En vedeldad järnspis och en källare som har kvar en doft av inläggningsgurka i Höganäskrus.
Historiens vingslag susar mäktigt.
Och så den där doften av flox. Flox och mognande frukt. Dahlior och astrar. Doft av sensommar, en känsla så tydlig att den går att ta på. En doft av forna höstterminsstarter och semesterslut.
Krispigheten i luften trots värmen.
Och mörka sammetssvarta kvällar.
Men det är något speciellt med doften av flox.
Den är ett koncentrat av sensommar; melankoli och mogen tung skönhet. Vilsamhet. Ro.
Sprang runt Härlanda tjärn tidig morgon, åkte packad spårvagn tillsammans med tvåhundra tjugonåntingåringar, gick på Linnégatan i solen, gick genom Haga, stirrade på ett regn genom fönstret en lördag eftermiddag, vaknade mitt i natten när sonen kom hem.
Luktade på grannens flox. Åt odlade blåbär. Lyssnade på en fullkomligt obetalbar transistorradio - även den omgiven av historiens vingslag.
Åkte tillbaka till Lund på söndagseftermiddagen.
Och tog - väl förberedd - hela semesterslutsångesten i kort och koncentrerad form.
Villintevillintevillintevillinte.....VILL inte!
Vägrar!
Nix!
*motstånd*
*skri*
*fastklamring*
*kudde över huvudet*
*klös*
*hälar i golvet*
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJ!!!
Mamman har vaknat i svinottan och gått upp något senare. Hon är lite förvånat uppspelt över att tonårssönerna dagen innan har sagt ok till den utflykt som blivit något av en tradition i familjen.
Varje sommar, säkert sedan sex-sju år tillbaka har de fyra dragit mot Skånes östra kust och Stens huvud.
Det är liksom ingen sommar utan den där utflykten, tycker mamman och hoppas att de tre sönerna tycker likadant. Det är kanske därför de en dag försakar dataspel, kompisar och långsovningar och ställer upp.
Traditioner ska ju bevaras. I allafall just detta år; kanske är det det sista.
Smhi har lovat sol. Smhi har fel, för det är mulet och det regnar. Mamman blir lite deprimerad över dropparna på fönstret, men brer iallafall på bästa curlingmanér absurt många mackor, packar dricka, kaffe, badkläder och annat som mammor tror kommer att behövas på utflykter.
(Varma koftor)
(Regnjackor)
(Hembakade muffins)
Äter frukost. Det slutar regna.
Väcker tonåring 1 (17år). Väcker tonåring 2 (15 år).
Väcker sedan tonåring 3 (11 år - ok, inte tonåring, men sover som en).
De raglar upp. Äter frukost.
Redan 10.17 kör de österut. I Sjöbotrakten är det vägarbeten, det är inte förvånande, för det är det alltid. Vägen blir aldrig klar. Den är ett evighetsprojekt.
Det som är bra med Sjöbo är att vädret ljusnar. Allt mer.
Utanför Tomelilla tar de av norrut. De unga männen sover i bilen. Mamman tänker att hon inte vill bo i Tomelilla.
Vägen är smal, landskapet blir böljande. Leende, vackert. Mogna sädesfält, hörullar, sensommartyngd i grönskan.
Bokskogar.
Mamman suckar och längtar till ett annat liv än det i hyreshuset. Någon slags frihet. Men inte just till Tomelilla.
Parkeringsplatsen vid nationalparken är bara befolkad av enstaka bilar. Det är alltså en bra vald dag att gå runt Stens huvud - semestern har tagit slut för de flesta svenskar, det är fortfarande lite mulet, men varmt. Inga busslaster. De kan annars vara rätt besvärande.
Vimlar runt, äter glass, stör friden.
Läser broschyrer.
Pratar tyska.
De går ner mot stranden först, även det en tradition. Någon gång har de startat med ett dopp.
Det gör det inte nu; men det är några modiga i vattnet redan.
Går istället längs strandlinjen bort mot den lilla fyren. Det är stenigt, först sand, senare små stenar och till sist klippor.
Mamman kommer sist, stenarna är lite besvärliga och hon är stel i låren efter gårdagens tuffa långpanna.
För fem år sedan fick hon vänta på den yngste.
Men det är roligt att ta sig fram såhär, och hon tänker att hon ska göra det när hon är sjuttionio också.
Klättra bland stenarna, undvika stigen.
Vägra stigen.
Aldrig ge upp.
Aldrig myllra ut från en turistbuss.
Vid fyren äter de mackor och dricker upp all dricka på tre röda sekunder, för nu är solen framme och det är riktigt varmt.
Mamman dricker kaffe och påminner tonåring 1 om då han var två år och besatt av fyrar; han kallade dem "byon" och kunde fascineras av dem i timmar.
Tonåring 1 har hört det förr - "typ varenda gång vi kommer till en fyr och det är INTE roligt, mamma".
Sedan klättrar de upp mot huvudena. Sten har tre. Det är brant. Klättrigt. Trappor. De tre tonåringarna springer upp, det är någon typ av obegriplig tävling.
Mamman kommer efter, hon är som sagt trött i låren efter gårdagens extrema utsvävningar i löparspåret.
På huvud ett ser de norrut. Lövträd som en grön matta, en välvd kustlinje, en obruten horisont.
På huvud två, det östra, ser de ut mot havet och söderut; en ljus sandstrandsremsa, brutna vågkammar, ett blått hav, en mörkare blå skugga i horisonten. Bornholm.
Sensommardis, sensommarvärme.
Huvud tre är tråkhuvudet, man ser ingenstans egentligen, mest uppvuxen grönska. Dit går allt busslastfolk. Där är gräset avskavt och horisonten sönderfotograferad.
De passerar en bred stenmur på väg ner mot parkeringen, det lär vara rester av en fornborg.
Mamman läser på informationsskylten och känner historiens vingslag.
Tonåringarna vill ha glass.
Väl nere vid kiosk och naturum märker de hur parkeringsplatsen fyllts med bilar. Och vimlande människor.
De äter glass.
Köper mer dricka.
Har en diskussion om huruvida någon ska bada eller ej.
Mamman ska det absolut, det är varmt och svettigt och havet är havet och just här så oändligt vackert.
Det vore straffbart att inte bada.
De går alltså åter ner till stranden. Två badar, de tycker det är ljuvligt/skitcoolt.
Äter muffins.
Plockar stenar. De är vackra när de är våta.
Kör senare hemåt.
Mamman längtar till ett annat liv.
Kanske ändå......
Bilderna visar (uppifrån och ner):
- Stenig strand mot vit fyr
- utsikten mot norr
- tonåring 1 ska INTE bada, man kan bli solbränd. Sitter i skuggan och läser svår litteratur istället.
- tonåring 2 är trött och orkar inte bada. Han har med sig kudde.
- tonåring 3 är inte tonåring och säjer "just do it..."
Dagarna gick.
Somliga blåsiga, somliga soliga,andra mörka och regniga.
De kollade väderrapporten varje kväll med stort intresse.
De kollade himlen varje morgon med större intresse.
De hittade ingen soptunna.
Men de hittade ett motionsspår i Fjällbacka, de bedömde det varande ca två kilometer långt.
De ägnade en regnig förmiddag åt detta motionsspår.
Sex varv var.
De ägnade en annan regig dag till att besöka Akvarellmuséet i Skärhamn. Det var de inte ensamma om. Det var mycket svårt att hitta parkeringsplats. Det var svårt att tränga sig fram till konsten.
De åt panikpizza på Lilla Berith. Stor men händelselös.
De gick en kvällspromenad. Han bärande på en soppåse, ifall en soptunna skulle dyka upp.
(Det gjorde den. Efter en halvtimmes promenad.)
De njöt av kvällssol och mjuka klippor och vita segel som styrde bort ifrån land.
De blev avundsjuka på folks hus, trädgårdar och havsutsikt.
Hon luktade på blommor.
Han kollade på TV-sporten.
De åkte till Hunnebostrand en regnig kväll för konsert i parken.
De sänkte medelåldern i publiken en aning.
Han tyckte att de tre sångerskornas kläder var väldigt läckra.
Hon tyckte att de tre sångerskornas kläder var väldigt läckra. Hon konstaterade sorgset att hon själv inte hade sett lika läcker ut i dem. Längre.
Suck.
Hon tyckte inte Robert Wells frissa var så läcker. Men det var ett himla drag i musiken. Och en kul blåssektion.
Och gitarristen trillade ner från scenen.
De körde hem i den kolsvarta, fuktiga, sammetsmjuka bohuslänska natten.
De badade inte.
Så kom lördagmorgonen då de packade, städade, sa hejdå till lilla röda stugan och körde söderut.
Det var lite melankoliskt.
De tillbringade sedan helgen i Göteborg. Och där......hände det många saker, märkliga, hissnande, äventyrliga...
Men det är en helt annan historia.
..Äventyr i Bohuslän:
En tystnad uppstår.
Om detta vore en film, en amerikansk till exempel, hade P avmätt satt på sig sina coola svarta solbrillor, backat bilen, tagit sats, tryckt gasen i botten (jodå, det kan han, det har jag upplevt och det var lite sexigt faktiskt får jag nog motvilligt erkänna) och sedan hade bilen brakat fram med ett öronbedövande vrål och liksom flugit över glipan i vägen och grävmaskinen hade förvandlats till plåtskrot och den löjligt ambitiösa mannen hade satt spaden i foten av skräck. Och den röda renaulten hade givetvis inte fått en skråma.
Och vi hade kört vidare mot solnedgången...
Men nu är det alltså ingen film.
Vi stirrar, när den första chocken lagt sig, med mord i blick på pojkstackarn.
Han stirrar tillbaks och man kan se hur tankeverksamheten mal på, febrilt, han ser nog att jag tar sats, hungrig som en varg. Inte att leka med.
Det finns en annan väg. Den går runt, liksom. Han gör en obestämd, svepande rörelse med armen. Och den går "nog" att köra på.....om vi nu inte vill vänta tills han grävt klart.
Och den går tillbaka dit vi kom ifrån.
Vad vet han om vart vi kom ifrån?
Vägen är smal, mycket smal. Gräs och rötter. Kobajs och flugmoln. Hålor och pinnar. Jeep hade varit bättre. Men nybyggargrabben har rätt, vi kommer fram där vi kom ifrån. Och det är tur för honom.
Medelålders hungriga löpare från skåne på väg in i demensdimman är INTE att leka med.
Väl framme vid badplatsen är jag så utsvulten att jag skulle kunna äta en oxe. P är också lite hungrig, han skulle kunna äta två oxar.
Vi slopar badet, stranden ser ändå lite vassgeggigt sumpig ut. Flugor och sånt. Gäddor.
Tångmackorna sitter perfekt där på trädäcket utanför boden med flagnad färg, men de är alldeles för få.
Och kaffet. Konsumkakorna.
Vi kör sedan till en närbelägen campingplats.
Urblekta förtält.
Plastblommor på sned.
Rostiga utegrillar.
Trasiga frisbees i oklippt gräs.
Så oändligt sömningt.
Här vilar den trötta tristessen tung.
Jag känner mig beklämd.
Men duschen kostar bara tre kronor, och ja - den är ljuvlig.
P känner sig fortfarande inte helt tillfredsställande mätt, han är ju man med muskler (till skillnad från mig som är motsatsen) och går in i receptionen för att köpa sig en korv eller så till efterätt.
Han kommer ut med en glass.
Damen i receptionen hade stora problem att förstå skånskan.
Hej då, Bullaren. Nu återvänder vi till De Levande.
I Grebbestad myllrar det av människor. Och bilar. Hundar och måsar. Vi beställer stekt spätta på en restaurang - och nu snackar vi SPÄTTA! Inte en sådan där liten trekantig orange panerad sak med 0,5% fisk och 99% skorpmjölsskal. Utan en enorm fisk. Större än tallriken. Stor som en rocka. Varsamt stekt. Färsk. Potatis, citron. Hemgjord remouladsås, långt ifrån tubvarianten.
Solen skiner fortfarande. Smhi är ute och cyklar. Grebbestad lever! Vi sitter ute. Vid hamnen. Måsarna cirklar ovanför....hmmm. Hoppas inte någon av dem blir bajsnödig just över vår mat.
Nej, de håller sig. Ända tills vi är på väg därifrån, för då säjer det SPLASH på bänken bakom vår bordsgranne.
Hemma igen, en omgång träningskläder att tvätta och ett träningspass i benen. En trött vad och ett präktigt blåmärke i handen rikare.
Vi ser på tv, vi (=P) studerar Sporten, vi slöar, vi läser en bok, vi smörjer in en vad med Zon(P), vi (=jag, ömkligt hypokondrisk) klämmer på handleden (jo, visst kan den vara bruten, båtbenet till exempel), vi äter ännu mer, vi lägger oss, vi sover och vaknar.......till....
Regn?
Storm?
Grävmaskiner?
Tassandet av små fötter?
Nästa avsnitt är DET SISTA!!!!
(Bild: Aj! Här gör det ont......)
En morgon, då vi sitter och tuggar tångbröd (supernyttigt, sa jag det? Man blir tvåhundra år) och myssli känner vi att tiden är inne för ett präktigt löppass.
Solen skiner från en förvånansvärt blå himmel och bländar oss via Den Makalösa Servisen. Träningskläderna är, om inte helt torra, ändå helt klart användbara igen.
Det börjar kännas oroligt i löparmusklerna. De behöver rastas.
Men klippor och landsväg känns inte så löplockande.
Så vi fattar beslutet (ett högst tvivelaktigt beslut, visar det sig senare) att köra några mil inåt landet, till ett område kallat Bullarebygden- fråga mig inte varför detta namn. Där finns vildmark, avlånga sjöar, vandringsleder och säkerligen fina löpslingor i vacker natur. Vi har kollat på nätet, så det ska stämma.
Kör löpklädda och med ivriga ben vägen om Grebbestad, Tanumshede och österut. Hittar en liten turistbyrå i en bod utanför ICA i Östad. Det råder en sömnig, trög och lite dammig stämning över området. Slö fluga-stämning. Flagnad färg-stämning. Gäääsp.
Tjejen i turistboden verkar glad över att ha fått något att göra: hon visar oss på kartan (som hon dammar av) ett område strax öster om sjöarna. Där finns löpslingor. Det vet hon, för hon brukar åka skidor där på vintern.
Vi kör ditåt. Nu ska det bli löpning av! I vildmarksnatur! Sjöutsikt! Löpglada ben!
Det slår oss visserligen efter en stund att skidspår inte nödvändigtvis är löpbara sommartid. Men vi slår bort tanken. Den är tråkig.
Känslan av trött ödslighet i landskapet blir allt tydligare - detta är inget turistställe! Det är totalt off. Jag börjar gäspa. Sömnigheten smittar.
Hittar stället turistflickan pekade ut, men naturligtvis inga spår. Inte ett spår av spår.
Nu giter vi inte ens bli överraskade eller upprörda över detta faktum - vi har ju i princip hittills inte hittat någonting denna vecka.
Vi konstaterar bara faktum med ett slött "jaha".
Vi frågar lite på försök en ung man vid ett relativt nybyggt hus mitt i detta ingenting om han vet. Han ser ytterst förbryllad ut och vet ju givetvis ingenting om löpslingor och vandringsleder. Heller.
Men han utgör ett pikant inslag av aktivitet där han jobbar så svetten lackar. Med ditt och datt. Runt sitt nybyggda hus.
Mitt i Den Stora Dåsighetens rike.
Vi parkerar bilen vid vägs ände.
Hittar inte heller vandringlederna som är utmärkta på vår karta.
Äsch. Gäsp.
Springer ändå, skräp vore det annars, det blir grus och asfalt och flugorna surrar och korna glor och tuggar och tuggar och jag är hungrig och inte går det fort. Knappt styrfart. Och P får ont i underbenet och jag trampar snett på en sten och liksom välter ner på sidan och slår mej i handflatan och det kommer blod.
Det är varmt och tungt och flugorna orkar inte flytta på sig när vi kommer utan krockar med oss.
Det luktar ladugård.
Jag har kanske brutit handleden.
P haltar och vägen går uppför och det är varmt och jag är så förbaskat hungrig.
Kommer tillbaka till bilen (tänk att vi hittade den. Märkliga saker inträffar.) efter en dryg timma och det är så SKÖNT. Att löppasset är slut, alltså.
Panikäter en banan och en nektarin i bakluckan. Det hjälper endast något litet.
Nu ska vi köra ner till den badplats vi passerade på vägen och kanske ta ett dopp som svalka och få bort flugj-arna och så ska vi äta den matsäck vi så klokt packat med. Mackor, gjorda på TÅNGBRÖD. Man blir så himla gammal om man äter sådant bröd, visste ni det? Kaffe. Kakor. Mmmm....
Så kör vi. När vi ska passera den unge aktive mannens hus visar det sig att han fullkomligt har exploderat i en helt galen överaktivitet - han har grävt upp vägen.
Just det. Ni har förstått rätt. En halv meter djup och 45 cm bred skåra tvärs över vägen. Med en liten grävmaskin, framtrollad från gud vet var.
Han kommer att vara färdig om två timmar, säger han.
I nästa avsnitt:
Får jag ett hysteriskt anfall?
Sparkar jag den unge mannen på smalbenet?
Kommer vi ifrån Bullareeländet innan mörkret faller?
Äter P en glass?
Orkar någon läsa?
i Bohuslän.
Om Fjällbacka:
Fjällbacka är ett fiskeläge beläget på Bohuskusten, ganska långt upp liksom. Det har funnits ett bra tag, långt innan mobiltelefonerna ens var påtänkta. Mitt i byn ligger en rejäl bergsklump med branta sidor västerut. Omedelbart runtom denna stenbumling klättrar de typiskt bohuslänska husen av trä, i pastellfärg, tätt och huller om buller. Vid hamnen finns ett torg som absolut inte är ett torg utan mer en plats av något slag, den heter Ingrid Bergmans torg, eftersom hennes huvud ligger där ovanpå ett stenfundament.
(Är detta en del av liket jag letar efter? Man skulle kunna misstänka att ett mord blivit begånget. Hm.)
(Nej. Inga flugor.)
I utkanten av denna genuina kärna breder mer triviala byggnader ut sig, såsom Coop (som, tack och lov, har öppet till 22.00), vårdcentral, dagis, bensinmack och TetraPaks fabrik för produktion av plastflärpar. Ja, och så en kyrkogård. Jättestor, vilket är logiskt, eftersom folk dör här ideligen.
Åter till Berget, eller fjället. Från toppen har man en rätt tjusig utsikt över hav och kust.
Berget heter Vetteberget, och det beror på att förr i tiden, då man inte hade några mobiltelefoner av någon vidare kvalité och när Ingrid Bergman klev runt i Fjällbackas gränder och mumsade på kanelbullar - ja, typ nångång på stenåldern, alltså - så satt det en vätte där uppe på berget och spanade med örnögon ut över havet. Om något hotfullt närmade sig - ett piratfartyg, ett vikingaskepp, en tysk krigsflotta eller en norrman i en stor och brackig plastmotorbåt - så slog denna lilla människoliknande varelse larm via sin rudimentära mobiltelefon ner till turistbyrån, som ju då som nu låg strategiskt placerad i hamninloppet.
Gissa om man hade dålig täckning på stenåldern! Man hade det mycket svårt.
Från turistbyrån kunde så Fjällbackaborna organisera sitt försvar. Ja, nu vet jag inte riktigt hur, men det fanns vapen i stugorna. Många vapen. Och lik, man sköt ibland varandra i brist anfallande fiender. Man kvävde också varandra med kuddar. Om detta omvittnas i Läckbergs böcker.
Var var jag nu..?
Jo, berget.
Så småningom fattades ett beslut att berget skulle klyvas. Detta var ett genomtänkt beslut, och orsakerna var flera:
Det skulle bli närmare till bageriet för dem som bodde bakom berget.
Det skulle bli en schysst turistmagnet.
Man banade väg för framtida filminspelningar. Man tänkte sig något i barnfilm/rövarbranschen.
Uppgiften att såga itu berget fick en P Månsson. Han var en målarkludd från Göteborg som hade vägarna förbi. Efter umbäranden och slit av omänsklig art blev han äntligen klar år 1898. Han tryckte ner tre strora stenblock överst i klyftan för att hålla isär berget, och ristade slutligen sitt namn i klippväggen. Han utnämndes på grund av detta till Kung av Fjällbacka.
Därför kallas denna genväg för just Kungsklyftan. P Månsson lär ha dött där nere, efter att ha blivit kung, av ren utmattning.
Det sägs också att han spökar där mörka vinternätter.
Ja, detta var en tragisk historia.
(Det kan vara så att jag fått vissa detaljer om bakfoten.)
I denna lilla håla flanerar vi alltså denna söndag och begrundar historiens vingslag. Vi tittar på de genuina husen. Vi kommenterar deras färg. Och trädgårdarna. Och rosorna. Och bilarna. Och båtarna. Och människorna. Vi har åsikter om allt!
Vi är lite avundsjuka.
Vi går ut på badholmen. Synar hopptornet. Utan blodfläckar. I vattnet under ligger äckliga manetblaffor och badlusten ebbar ut.
Vi klättrar upp på Vetteberget. Ser långt, och det blåser så in i bänken. Mitt hår blir nästan rakt.
Vi handlar ett märkligt bröd med tång. Det har en grön färg och luktar havsstrand och är j-gt nyttigt. Man blir hundra år om man tuggar sådant varje dag.
Vi går in i gallerier och tycker en massa saker om konst. Som om vi kunde bättre själva.
Men om vattnet på tavlan ser ut som cement kan ju inte konstnären ha haft en bra dag, eller?
Vi fikar grundligt på Café San Remo och kollar på folk i Henri Lloydjackor. Och tvärrandigt.
Vi sniffar in stämningen. Nosar. Vädrar. Insuper. Andas.
Trivs.
Återvänder till lilla röda stugan, och finner att träningskläderna är våtblötklibbfuktigare än någonsin....
Varför?
På bilden ses Kung Månssons namn i klippan.
Man ser också mig, stående på toppen av berget.
Spanar jag efter norrmän?
Eller försöker jag att få håret rakt och pekande bakåt permanent?
Tror jag att jag är Ingrid Bergman?
Är jag en staty?
Fortsättning följer, tror jag!
