Oväntade saker kan hända.
Som att det faktiskt ligger en helt duglig korkskruv i översta lådan i stugköket. Och det är tur, för jag är på tigerhumör. Kan dö för ett glas vin till den där rökta laxen. Grrrr.
Nja, dö är kanske att ta i. Jag har ju just kommit hit. Och är man död är vinet inte till så stor glädje.
Innan vi letar efter liken i garderoberna och packar upp ska vi ÄÄÄÄÄÄÄTA. Fast först hänger vi upp träningskläderna litevarstans. Inte ute, för där skvalar regnet över ond och god.
Det råder en fuktig stämning i vår lilla stuga.
Vinet är gott och laxen, vinet, potatissalladen, vinet och brödet smakar också mums. Det gör grönsakerna och vinet också.
Nam nam.
Nu börjar uppackningen kännas lite ovidkommande. Och liken klarar sig nog en natt till, tänker jag förnuftigt. De går ingenstans.
Istället har jag väldigt roligt åt min chockupplevelse när jag öppnar köksskåpet. Den mest komiska servis jag någonsin sett, tillika bländande. Fortsättningvis sätter jag på mig solglasögon när jag öppnar detta skåp, preventivt.
TV:n är enorm. Och den funkar delvis. Helt tillfredsställande tycker P, som hittar sportkanalen.
Senare provar vi sängarna, ja alltså man måste sova lite när man är på Öden och äventyr i Bohuslän!
Men det är inte lätt. I stugan är det tvåhundratio grader varmt och om man öppnar ett fönster får man känslan av att sova i dikesrenen vid europaväg sex.
Vroooom! Vroooooom!
Synd att hela Sveriges bilburna befolkning bestämt sig för att köra mellan Fjällbacka och Grebbestad just i natt. Och att stugan står där den står.
P somnar, den förrädaren, medan jag flyttar runt och slumrar så småningom till i bäddsoffan i vardagsrummet, där det bara är etthundrasjuttio grader varmt.
Jag och den eventuella döingen sover i bäddsoffan.
Så vaknar vi outsövda (med lätt huvudvärk, jag). Till en ny dag. Och det regnar inte! Och det blåser inte!
Jippi! Smhi - ni kan ta er i...!
Here comes the sun!
Vi äter morgonmyssli i den Makalösa servisen och dricker mycket te därtill. Idag gör vi Fjällbacka. Idag går vi igenom det lilla bohuslänska fiskesamhället på Västkusten, synar det i sömmarna, upptäcker det, vänder ut och in på det, köper lokala läckerheter, fikar, myser, ler....
(Men först skäller vi ut den lilla tjejen på turisbyrån...eller?)
I nästa avsnitt får vi reda på....
..om det finns riktig tång i brödet?
...om klippblocken rasar ner i sprickan mellan bergen?
...vem den mystiske P. Månsson är
och hur dåligt man får måla och ändå kalla sig "konstnär"?
Är ni med?
Tio över sex dånar vi in i Fjällbacka så det skriker om däcken. Segelfolket kastar sig in i rabatter och portar så att de dyra märkeskläder rispas upp och hundarna sliter sig och flyr för livet.
Flugsvärmarna runt liken i stugorna lyfter.
På turistbyrån sägs en ung flicka vänta på oss "en stund" så att vi kan få vår stugnyckel. Turistbyrån ska vara belägen i hamnen. På Ingrid Bergmans torg. Omöjlig att missa.
Vi tvärnitar alltså på ett ställe som absolut liknar en hamn, det ligger båtar på rad, det finns vatten och väderbitna människor i rätt sorts kläder. Fula och dyra.
Men torg?
Och NEJ...ve och fasa! Turistbyrån är nedmonterad och nedpackad och existerar icke mer.
Eller så är vi i fel hamn. Vi rivstartar och kör vidare, nu är stämningen i bilen förtvivlad och jag ringer ännu en gång turisbyråbruden som nu låter aningen trött.
Hon har inte monterat ner turistbyrån. Vi var på rätt ställe.
Så efter ett varv runt orten då vi skiter i att beundra någon form av utsikt- fast den finns - och under sura blickar från folket som just kravlat sig ur rabatterna hittar vi äntligen rätt.
Vi får vår nyckel.
Vi kan andas ut.
Låta pulsen gå ner.
Vi kan le och kommunicera i normal ton.
Vi får en liten lapp, vägbeskrivning till stugan. Röd. (Inte lappen, den är vit.) STUGAN är i allafall lätt att hitta, säjer turistinfotjejen och ler och vi ler också, ansträngt.
Vi handlar på Konsum, godsaker som vi ska äta till det vita vin vi såväl behöver fast har glömt korkskruv till. Men visst finns korkskruvar i röda stugor?
Tre kilometer norr om Fjällbacka ska stugan ligga. Röd! Först ett rött hus, sedan ett vitt hus, sedan en STOR nymålad lada och däremellan en väg som går in till VÅR stuga.
Hm.
Ingenting stämmer. Allting stämmer. Fast bara nästan. Rött hus, vitt hus..lada.....tja, minilada kanske om man är generös i sin bedömning. Känner på färgen. Inte nymålad.
När skrevs lappen?
Ingen väg till någon stuga. Bara någons tomt.
Fram och tillbaka kör vi.
Nu är det inte roligt alls.
Faktiskt riktigt tråkigt är det och alternativet sova bland sunkiga träningskläder börjar bli en realitet igen och jag blir ganska förbannad för det för jag vill ha vin och god mat NU.
Vid en återvinningsstation flera kilometer för långt norrut hittar vi ett norskt par som ju inte är ortsbefolkning vilket vi trodde. Men som genast blir oerhört engagerade i JAKTEN PÅ STUGAN. De tror sig kanske veta. Tillsammans letar vi, de i sin enorma Toyota (norrmän!), vi i vår fullpackade Renault. Den träningsklädsdoftinpyrda. Men med gooooood mat och gooooott vin.
När vi kommer till miniladan stannar de. ("Stor nymålad lada". Haha.)
Jodå, där är stugan. Inte en bit bort som det stod. Utan alldeles vid vägen, vi har säkert passerat den fem gånger.
Tackar norrmännen alldeles förskräckligt mycket och känner oss som det medelålders par på väg in i demensen vi förmodligen är.
Nyckeln passar!!!
Porslin och korkskruv...
Kommer vi att hitta korkskruven?
Hinner jag tyna bort av hunger innan maten står på bordet?
Har träningskläderna ruttnat?
Finns det ett lik i utdragssoffan
och funkar tv:n???
Missa inte nästa avsnitt!
Jag hade förberett mig noggrannt. Läst på om Fjällbackas historia, geografi och folkliv.
Detta skedde genom att jag studerade två av Camilla Läckbergs romaner.
Ja!!! Jag vet att det INTE är ok i kulturella kretsar att läsa Läckberg och än mindre ok att erkänna att de faktiskt är schysst spännande och svåra att lägga ifrån sig.
Men nu läste jag dem alltså i instuderingsyfte. (Typ dygnet runt i en veckas tid, svårnådd av omgivningen). Sjöjungfrun och Tyskungen. Jag lärde mig mycket. Till exempel:
Att det finns ett hopptorn vid en badholme och där kan man träffa på lik.
Att det finns en kyrkogård, och där kan man gräva ner lik, i fel grav.
Att det finns ett bibliotek (där en skummis jobbar) och en Q8-mack.
Att nästan samtliga kvinnor i fertil ålder i Fjällbacka är på smällen. Eller har just fått barn.
Att det finns en bergsknalle mitt i byn.
Och att det då och då sitter månadsgamla lik i stugorna där, omgivna av äckliga flugsvärmar.
Jag längtade alltså till denna västkustska idyll.
Jag föreställde mig också sol och bad sådär förhoppningsfullt och naivt som man brukar när man bokat liten stuga vid kusten en vecka.
MYCKET liten stuga vid kusten.
(Inte helt ok i hällregn. Men den möjligheten finns naturligtvis inte.)
Vi körde alltså norrut från Lund förra lördagen. Väderprognosen för veckan var dyster, mycket dyster. Men olyckskorparna på smhi har fel, det vet vi ju. Och speciellt när man bokat minimal stuga i grönskan nära kusten har de duktigt fel när de påstår sådana saker.
Första stoppet var Göteborg, där vi skulle ta en välbehövlig (tyckte jag)löprunda som ett avbrott i allt skavande av bilsäten. Och jag skulle visa P - särbon, pojkvännen, resesällskapet och den inbitne urskåningen - hur NATUR ska se ut. Delsjöområdet, min eviga nostalgitripp. Finns det en skönare mil än Skatåstian? En vackrare, mer porsdoftande? En mer leende, mjuk..och....(backarna hade jag förträngt.)
Efter en minut i spåret började det regna. Inte lite heller. Utan mer och mer. Det vräkte ner. Det började åska. Det blixtrade och dånade. Shortsen klibbade mot benen och skorna sa klofsklofs. Milbanan blev en flod, och porsdoften försvann i niagara. Man glömde att det var vackert. Man såg inte naturen. Man såg faktiskt ingenting.
Särbon/resesällskapet/urskåningen tyckte bastun var ok.
Efteråt packade vi oss nysprungna och nyfikade och hyggligt torra in i bilen igen och körde norrut. Och klockan var bara barnet, kvart över fyra.
Mot Fjällbacka. Där Turistbyrån stängde kl 18. Och då måste vi ha hämtat nyckeln till vår stuga. För annars skulle vi få sova i bilen.
Men det skulle vara en lätt match att hinna dit, eftersom jag läst i Läckbergboken att Patrik och Erika kör till Göteborg på en timma.
Men den gången pågick säkerligen inte vägarbeten i Tingstadstunneln.
I Uddevallatrakten regnade det kompakt och klockan var tjugo i sex. Inte bra. Smhi kan ha fel, men inte klockan.
Ingen av oss var sådär jättesugen på en natt i bilen tillsammans med de sunkiga löparkläderna, så P tryckte gasen i botten (och jag blev motvilligt lite impad, det var så o-Pskt) och jag försökte ringa Turistbyrån för att be om 5 minuters respit..
Kommer vi att hinna fram innan de bommar igen?
Kommer vi att köra över en grävling?
Kommer stugan att vara röd???
och
finns det överhuvudtaget en stuga???
Missa inte nästa avsnitt!!
..finns det gott om. Det visste jag förut, för jag har varit där några gånger i mitt liv. Jag friskade upp minnet förra veckan då jag firade min första semestervecka i en liten röd stuga utanför Fjällbacka. (Det hände en hel del saker under denna vecka, märkliga saker, överraskande saker, förbryllande saker, helt förväntade saker också för den delen. Jag ska blogga vidare om denna vecka. Senare.)
Men som sagt, mycket vackert finns det i detta landskap! Bland annat denna höjdarservis som stod där och bländade mig när jag öppnande stugans köksskåp!
Wow, liksom.
Eller?
Och var hittar man den?
Inte lust, less, inte kul, nollställd....
Sommaren är en tid då det är läge att bryta rutiner. Sommaren är en tid då rutiner måste brytas, för annars blir det aldrig av. På sommaren är det läge att känna att man lever, och att leva är att bryta rutiner.
Man kan komma en timma sent till jobbet till exempel. Man kan simma i en stenbrottssjö klockan 23.10 och man kan låta bli att sova. Man kan sluta städa och man kan sluta bry sig om huruvida tonåringarna nånsin går upp ur sängen.
Man kan ge sig ut på ett träningspass i soluppgången innan hettan lagt på locket och se gryningsljuset sila genom blå cikorior och man kan strunta i frukosten.
Man kan se till att ha semester och låta bli att stressas av det man anses bruka göra av en sommarsemester.
Man kan strunta i att packa bilen.
På sommaren måste rutinerna brytas, för hur ska man annars stå ut med höstens tvångströja?
Men jag har tappat sugen... till att bryta rutiner. Och orken att palla fortsätta med dem.
Schizofrent läge, eller hur?
Och den där inspirationen och driven jag hade att träna och prestera och kapa tider har för tillfället förbytts i ett "Jaha, och varför?"
Jag blir inte skarpare i konturerna för omgivningen för att jag springer i 4.45 tempo istället för 5.10. Jag är fortfarande en beige tant som är ett med tapeten. En patetisk skugga av en tid som var....
Så här sitter jag och stirrar håglöst in i just den där tapeten som förresten är beige, och hittar inte ens orden som beskriver hur det känns.
Jag är egocentriskt självömkande. Jag vill synas. Jag vill göra något oförglömligt....eller åtminstone vill jag bryta en och annan rutin.
Jag drar ändå till Ystad ikväll, kanske hittar jag en sug där någonstans i gränderna.
Text saknas.
