Vi körde från Göteborg i hällregn och styv kuling. I höjd med Kungsbacka, i trakterna där, körde vi av motorvägen förvarnade av en vimpel i galet flapprande trasor i tröstlös kamp mot vinden. Klockan var väl två, halvtre och novembermörkret kröp redan kulet och luddigt in i märg och ben.
Olustmörker.
Men vimpeln gav hopp. Om skatter och fynd, lycka och glädje, för i köpstaden ligger Freeport och herregud vilka kap man kan göra där.
En Outlet. En MÄRKESoutlet till och med, en sådan kan man inte missa, tyckte P, den sanne optimisten.
Parkeringsplatsen var stor som sexton fotbollsplaner men bara fylld till en fjärdedel, vädret var kanske väl skräckinjangande till och med för en inbiten outletfan.
Tjugo meter på p-platsen åstadkom blötklibbande jeans mot låren.
En lätt bisarr syn mötte oss. Eller: en tämligen bisarr upplevelse kanske.
Små taniga rudiment till träd överbelamrade med julbelysning i blått klarade knappt att stå i mer än 45 graders vinkel mot marken. Regnet piskade mot tomtedekorerade reklamskyltar. Stormen slet mössorna av gråtande barn.
Och över allt ihop hördes Carola sjunga "Det strålar en stjärna..."
.....
Illamåendeframkallande helt klart - men också aningen komiskt.
Det fanns Nikeoutlet och Adidasoutlet och Pumaoutlet och en hel hop andra kända märkesoutlettar och inne på Nikeoutletten sjöng Christer Sjögren "Jingle Bells". (Illamående, inte komik).
Man fick gå utomhus mellan outletbodarna. Där, utomhus, försökte "White Christmas" (Bing Crosby tror jag bestämt, nåt gammalt raspigt hursomhelst, eller så var högtalaren fuktskadad) överrösta stormdånet och regnsmattret.
Vi kollade på Pumaskor i stl 49,5 och adidasoveraller, rosa, blanka, i stl 80.
De föll oss inte riktigt på läppen.
Därefter gick jag på toa, där var lugnt och befriat från julmusik och P köpte en liten skopåse som var nedsatt trettio procent. Ett fynd.
Sedan körde vi hem till Lund.
Svart därute, vädret är svårbestämbart, men det knattrar inte på fönsterrutorna och det knakar inte heller som av västliga stormbyar.
Men det är svart, mycket svart, och det är det här inne också denna tidiga lördagmorgon då jag givetvis är vaken, alltför vaken.
Jag har bara tänt en liten lampa, och ett stearinljus.
Det är inte nämnvärt stämningshöjande.
Ensam vaken efter en natt fylld av ytlig slummer, drömmar och sekvenser av drömmar. En del i halvvaket tillstånd. Mycket färgrika, oroliga. Några bisarra, några mer verklighetsnära.
Skarpskurna, och fulla av känslor:
Längtan
längtan bort
längtan hem
utanförskap
sorg
stress
känslan av att sitta fast
och
ilska
Morgontidningen ligger kvar på hallmattan, den dunsade ner vid halvfyra. Den får ligga kvar.
Jag tittar på mitt enda ljus och tänker på mina drömmar och kommer fram till att något måste göras.
Något ordentligt. Något rejält. Något förändrande.
Jag tittar på mitt enda ljus och väntar på att den här novemberlördagen ska gry så att jag kan ge mig ut i skogen.
Det är lättare att samla tankarna när kroppen förflyttas. Och fötternas regelbundna dunkande mot skogstigen, vinden i håret, är som en medicin.
Jag kommer kanske fram till något. Jag kanske fattar ett beslut.
Jag är en klen sparris. Det vet jag. Jag har bevis.
Sextio minuter crosstrainer höll på att ta livet av mig.
Normalt fungerande hyggligt vältränad människa tycker inte att det är någonting.
Normalt fungerande vältränad människa (man) trycker upp motståndet till 20, vilket känns litegrann tungt men inte mycket.
Jag klarade 6, och var förstörd ett dygn efteråt.
Är jag för kort för den där saken?
Är jag för lätt för den där saken?
Är jag för dum i huvudet?
Har jag fel skor, fel färg på tröjan?
Kan mina ben inget annat än att springa långsamt?
depp
depp
depp
depp
ynk
ömk
gnäll
mvh/klena sparrisen
En tanke som inte lämnar mig:
Jag får stundom, där på maskinen, klara moon-walk-vibbar. Hur kommer man ifrån den där känslan av att gå baklänges, ni som är kloka och tekniskt drivna och insatta i crosstrainers mysterier?
Och så en liten iakttagelse från igårkväll:
(När jag låg där i min säng i full färd med att försöka somna). Det gungade. Den där sugande, vågiga känslan man får efter det att man tillbringat sex timmar på Danmarksbåten eller för alldel 4,5 timmar på X2000 till Stockholm.
Crosstrainern hade definitivt stökat till mitt balansorgan.
Ok, såhär gick det till:
Taggad som ett helt lass hundar på älgjakt cyklade jag till Gerdahallen efter att ha flexat ut ett par timmar tidigare än vanligt. Allt för att få just DEN crosstrainern, en av de nya och inte en av de gamla harvarna som absolut får fötterna att domna bort. Och som har en tråkig display och inga knappar att pillra på.
Ny vattenflaska istället för den jag glömde på styrketräningen dagen innan.
Jättemånga knappar var det verkligen. Hopplöst många och en massa bling-bling och lull-lull och gröntblink och rödblink också för den delen.
Efter att ha glott smått paralyserad på härligheten en stund tryckte jag resolut på "Quick-Start". Kändes minimalistiskt av avskalat, helt i min smak.
Efter ytterligare lite meck hittade jag en pil upp också, vilken helt enligt logiken betydde "ÖKA".
Och så inträdde moon-walk känslan.
Det blev bättre när jag greppade handtagen och ökade steglängden.
Kändes som att kliva fram i sviktande gungande aladåb.
Ooooiiiiii, ooooiiiiiii, oooooiiiiiii.....
Om jag till äventyrs skulle fått för mig att släppa handtagen hade jag ramlat av. Vilket betydde att min fräscha nya fina vattenflaska fick stå orörd.
Men nu %%¤###&?!! skulle här tränas!
Detta blev mitt program:
Uppvärmning 10 minuter. (Bredbent. Det är för långt mellan fotplattorna? Eller är jag felbyggd?)
Uppgasning till nivå 6. Trögare. Stelare aladåb. Typ stelnande cement.
Jobba, jobba, jobba!!!
Flåsar som en hmmm...hund på älgjakt i fem minuters intervall.
Vilar två minuter. Moonwalk. Armarna spagetti, redan. Ojoj.
Och så fem minuter JÄRNET!!!
Denna manöver upprepas sammanlagt fyra gånger. Därefter blir intervallerna kortare, två minuter, men en minuts moonwalk emellan.
Fyra gånger.
Knäna känns nu lite mysko efter allt det bredbenta.
Svettas som en...nää, hundar på jakt svettas ju inte. Som en gris?
Kollade sedan runt under de avslutande tio minutrarna nedcrossande. De övriga crosstrainerpiloterna runt om mig svävade runt i sina plastfotade gungor och såg bara coola ut. Ingen lika röd i ansiktet som jag.
Bestämde mig för att de var fega fuskisar.
Jag fick sitta på golvet i typ tio minuter innan jag orkade att ta mig ut till omklädningsrummet.
Detta var grymt. Jag ska aldrig, aldrig mera säja något ofördelaktigt om träningseffekten på denna apparat! Dessutom lyckades jag avläsa att jag gjort slut på 698 kalorier. Bara det.
Vad tror ni jag gjorde med vattenflaskan, förresten?
Stoppa mej, bromsa mej, för det kan jag visst inte själv. Jag har så lätt att bli beroende.
Nu har jag, sedan ett par veckor tillbaka, haft ont på vänster fots utsida. Åt hälen till, lite diffust. Från början bara de första stegen. Sedan borta. Försvann och kändes inte alls under halvmaran i Bromölla. Kände av det under första passet efter denna asfaltlöpning. Kändes under uppvärmning i söndags, men inte under loppet.
Men nu efteråt....känns varje löpsteg. Inte ett skvatt när jag går. Och jag kan inte diagnosticera mig själv, jag går bet.
Jag bestämde mig alltså för att ta en break. En löpmässig paus, bara spinna, styrketräna, inte göra samma misstag som vissa i min omgivning. Åtminstone i en veckas tid.
Vad händer? Jag kan inte gå på spinning, eftersom jag har ischiaskänning ner i vänster ben. Cykling funkar inte.
Jag kör crosstrainer....och så tänker jag att jag bara ska prova löpbandet...lite, lite grann. För foten gör ju inte ont. Och för att se om ryggen håller.
Det gör den.
Men foten gör ont.
Jag springer ändå vidare. Blir lite bättre efter tio minuter, men inte bra.
Varför gör jag så här? Är jag dum i huvudet?
Nej, eller ja.
Jag behöver min kick. Jag behöver min "drog", min vardagsfix.
Och allt annat än löpning är bara ett dåligt substitut.
Kan någon hjälpa mig att vara klok?
Varför bestämmer man sig plötsligen för att köra mer än tio mil en första november när snålblåsten står för dörren, till en håla i nordöstraste Skåne för att springa en halv mara?
Jo, för att man har känt av en form av god form på sistone.
Och för att man i våras (när man sprang årets första halva) bestämde sig för att göra en till hösten också.
Och så sumpade man första tillfället för att det sammanföll med en semester. Och sedan sumpade man andra tillfället för att man var sur och grinig efter ett uselt tiotusenmeterslopp och kände sig som en uppblåst fjant i löparklader. Och tredje tillfället (när man i och för sig hade återfått en del löpmässig värdighet) låg för nära Lidingöloppet.
Bromölla första november var sista chansen.
Kanske kanske även för att man snart ska fylla alla de där åren och känner av den tunga symboliken i det hela, trappan och krönet och döhalvan och allt det där sorgliga.
Man vill bevisa något. Motbevisa något annat.
Ja, och så visste man kanske någonstans innerst inne att det nog skulle gå att plocka några minuter på vårens tid.
Och eftersom man är den man är så betyder det rätt mycket.
Sitter så oerhört gott.
Därför.
Alltså står man där i kylan och hoppar och fryser en kvart efter elva utanför skolan tillsammans med en handfull andra halvmarasugna.
Maralöparna drog i väg vid elva.
Långtights och långärmat. Vantar. Jodå, känns fint. Flack bana, drar iväg utåt landsbygden, förvånade kor tuggar och glor.
Håller jämnt tempo, tänker positivt, kommer i kapp någon, blir omsprungen av någon, det luktar landsbygd. Höstlövsträd i dis.
Klickar in kilometertider på klockan, ser att jag ligger jämnt och fint på första varvet, under fem minuter på alla kilometrarna.
Varvar...ja, det bådar gott.
Men om man är jag tar man inte ut något i förskott. Jag kan bryta ihop efter femton. Allt kan hända.
Lite tyngre ben på andra varvet. Lite tråkigare kor, lite för mycket hundbajs på vägen, lite för lite lä.
Men ändå....vid fyra kilometer kvar inser jag att jag kommer att gå under mina 1.47.50 från i våras.
Sista två kilometrarna är en viljans kamp över musklerna, asfalten sprider sig - genom fötterna upp i låren. Upp i hjärnan. Klump, klump.
Men så ser jag målet, eller rättare sagt HÖR målet, och P springer där vid sidan om en stund och ropar att jag går under 1.45 -och fastän jag nog redan insett att jag gör det - så ger de där orden mej en riktig lyckokick.
Och det känns helt förb...j-a underbart. Ja, så är det.
Jag är så nöjd. Med mig själv.
Och inget har gott har jag gjort för denna världen, eller för mina medmänniskor, för världsfreden.
Jag har bara sprungit 21 km på 1 timme, 44 minuter och 19 sekunder i Bromölla.
Men det är fred i mig. Frid i mig. Hur löjligt det än verkar.
De höstfärgade boklöven i skogarna på Linderödsåsen på hemvägen har aldrig synts mig vackrare.
Gråtonerna med ens så tilltalande.
Livet så enkelt.
Måndagen så uthärdlig.
Och alla de där åren man fyller så.......än sen då.
