Herregud, vilket ohyggligt program detta är!
Bonden Roger med knallröda mustaschen lägger tafatt en arm runt "midjan" på en rundnätt rödbränd dam med osannolik hockeyfrilla och går ut i rapsfältet.
Yttrar de mest sanslösa banaliteter och får likadana till svar.
Å hu.
Man rodnar å deras vägnar. Det är pinsamt. Skämmigt. Och lite jobbigt faktiskt, inte helt behagligt alls, att se människor bli ratade. Bli ledsna.
Eller är det uppgjort?
En hög med lättklädda män i skuggan i grönskan kråmar sig och spänner musklerna för söta bonden Thilde. För att bli valda.
Vad ÄR detta? Går det till så här?
Och det allra märkligaste är att jag sitter här och tittar den här cirkusen.
(Istället för att zappa över till exempelvis Uppdrag Granskning där jag kan upplysas om de äldres missförhållanden på Hemmet.)
Varför är jag så konstig?
Svara på det, den som kan.
Jag skulle vilja låta bli att cykla norrut varje morgon.
Jag skulle vilja cykla österut, mot skogarna, kullarna, fälten.
Jag skulle vilja stanna i sängen en tisdagmorgon.
Jag skulle vilja ta bilen över bron och fortsätta söderut utan mål.
En tisdagförmiddag.
Jag skulle vilja bo på ett vackert ställe.
Jag skulle vilja se solen gå upp över havet ibland, och jag skulle vilja se den gå ner. Jag skulle betrakta färgnyanserna vid horisonten och jag skulle kanske känna en sorts sinnesfrid av det.
Jag skulle vilja ägna dagen åt det jag njuter av.
Jag skulle vilja ägna dagen åt det jag inspireras av, och jag skulle vilja dricka mitt kaffe i lugn.
Jag skulle vilja våga bära min rosa klänning med rak rygg och stolt nacke och gå över torget utan att snubbla.
Jag skulle vilja stå för min tanke.
Jag skulle vilja uttala min känsla.
Jag skulle vilja våga byta rikting.
Jag skulle vilja drömma en framtidsdröm, och jag skulle vilja våga dela den.
Jag skulle vilja att någon vågade dela den.
Jag skulle vilja sitta på en sten och se tiden komma.
Och sedan skulle jag vilja våga gå åt ett annat håll.
Emil.....?
(Knackar försiktigt och trycker upp sonens rumsdörr mot visst segt motstånd, Emil på snurrstol framför datorn sitter i vägen)
...hm....
"Får jag ställa en öppen fråga till dej?" (Äsch, det var ju en sluten fråga. Miss direkt.)
"..öööh va? Gå ut. Stäng."
"Men Emil!? På vilket sätt tycker du att World of Warcraft påverkar ditt liv?" (Yess, där satt den. Öppen fråga. Kräver ett längt svar.)
......
Inget svar. Hörlurar på.
.....
Lyfter bort hörlurarna. Upprepar frågan, tålmodigt, respektfullt och empatiskt.
"Va? Vaddå? Vad menar du? Vad konstigt du frågar. Ge hit hörlurarna. Gå ut. Jag spelar. Du stör."
Suck. Det blev inte bra. Men skam den som ger sig. Här ska Samtalas Motiverande enligt kursens principer. Sonen ska motiveras att skippa datorspel till fördel för jogging och läxläsning.
Och jag ska därmed göra min hemuppgift inför den avslutande kursdagen.
(Och redovisa det i ännu något skräckinjagande rollspel, misstänker jag).
Lite senare är sonen övertalad till att fylla i ett Ambivalenskors. (Efter hot och mutor.)
(Nä, det var inget bra, jag vet. Men man är ju bara morsa.)
Alltså, 4 rutor, Emil fyller i:
Ruta ett (bra med nuläget): Kul, roligt, spännande, nyttigt, något att göra, kul, lär mej engelska, kul, kul. Bra grafik. Bra. Coolt. Alla spelar.
Ruta två (dåligt med nuläget): Inget. Ok då, ibland blir man förbannad när det inte går bra. Och när internet inte funkar. Och när du tjatar.
Ruta tre (Bra med förändring): Inget bra med förändring! Sluta nu! Jag vill inte jogga.
Ruta fyra (dåligt med förändring): Allt är dåligt med förändring! Inget att göra! Långtråkigt.
Suck. Kommer ingen vart. Här finns ingen förändringsvilja. Bara hos mig.
Försöker försiktigt (utforska-tillför-utforskametoden):
"Är det ok för dej att jag berättar lite om vad som händer med din kropp när du hänger framför datorn all vaken tid?"
"Men mamma! Ge dej! Du har ju tjatat om det där sjukt många gånger, fast nu snackar du ju hur sjukt konstigt som helst, jag SKA ut och springa. Sen, nångång. Nöjd???"
Slam. (Dörren)
Jahapp. Delseger?
(Och nu är kursen över. Det var riktigt goda mackor till morgonfikat. Verkligen.)
Min hyresrätt blev bostadsrätt och det var slut på friden..
Det bildades en trädgårdsgrupp.
I trädgårdsgruppen ingår 4 damer i pensionsåldern. De är aktiva, mycket aktiva. Gräsmattan är sig inte längre lik, sandlådan är sig verkligen inte lik, den har blivit rabatt. Det är genomtänkt och fint och gudnåde den som genar över rabatten på väg till skolan.
Inte många har behov av den genvägen i huset längre, medelåldern har höjts med flera decennier sedan barnfamiljerna gjorde goda affärer och sålde till personer med utflugna barn som upptäckt att villan blev för stor.
Sandlådan är förvandlad till utställningsrabatt. Gungställningen ryker snart.
Titt som tätt sitter det en liten tant och gräver i rabatten. Stålställningar, hönsnät och avspärrningsband runt små pyttiga nyplanterade genomtänkta blivande träd.
Gemensamma jobba-i-trädgården-och-och-ha-mysigt-och gör-något-tillsammans-med-dina-grannar, ät en korv och en sockerkaka-och känn-dig-delaktig-och social-dagar har börjat arrangeras.
Jag har råkat ( " " ) vara upptagen de första tre tillfällena, så det kan bli.
I söndags hade jag ingen undanflykt.
Jag väntade en trekvart. Såg gräsmattan fyllas av aktivitet utanför köksfönstret. Sedan bet jag ihop, tänkte "just do it!" och klev ut i stormbyar och spridda skurar.
Tio par förvånade pensionärsögon vändes mot mig. Och mot varandra.
Vem är hon?
"Hej, jag heter A, jag har bott här i tretton år bara. Vad vill ni att jag ska göra?"
Maj läste på dagordningen tyckte att jag skulle ta bort "rotskott". Till detta fick jag en plastspade. Det var
1) omöjligt att hitta rotskotten
2) ännu mer omöjligt att få bort dem med plastspade.
Men det gjorde ingenting, för det var dags för korvätning och den var obligatorisk.
Det var ändå lite trevligt att stå där och tugga kall korv i stormen med Ingvar, Maj, Gun, Bertil, Sven, Inga-Lisa och de andra. Socialt. Normalt. Gemenskapande.
Gun hade hämtat sig en turban för det blev kyligt om öronen.
Men sedan kom Hon som bestämmer, The leader of the pack, Bossen i trädgårdsgruppen.
"Hon tror att hon kan allt! Man måste lyda!" väste Gun i mitt öra strax innan Aina, en väderbiten magerlagd kvinna i Helly Hansentröja stegade fram och spände sina stålgrå i mig och sa syrligt:
"Jaha. Så vad förskaffar mig den äran?" Jag har hört att du har bott här länge och jag har då inte sett dig på våra träffar tidigare."
Detta var den mest häpnadsväckande ovänliga välkommen-hit-hälsning jag någonsin fått, jag förlorade helt målföret och kände mig med ens som en skyldig skolelev som skolkat och började mumla om ungarnas fotbollsträning och löpartävlingar. Vilket ju i och för sig var sant. Men som jag givetvis inte hade den ringaste skyldighet att redovisa.
Trädgårdens Härskare bestämde sedan i sann diktatorisk anda att Gun, Inga-Lisa (75 år minst) samt ytterligare en dam i 70-årsåldern vars namn jag tappat bort, kanske Margareta? skulle gräva upp gräs ur en 20 meter lång buskrabatt. Med små trädgårdspadar. Styv lera. Ett hopplöst projekt, för att inte tala om meningslöst då gräset genast skulle börja växa in i rabatten igen vilket ju skulle vara lika bra det? Varför inte en grässlänt?
Det tyckte vi samfällt alla vi där i rabatten, och det tyckte även de män som kom och tittade på oss, men inte hjälpte till såklart, män gör inte så meningslösa saker.
Inga-Lisa fick efter en stunds dödsdömd kamp med minihackan tag på en rejälare doning i spadbranschen, men orkade inte mer än ett grävtag. Tungt i den packade leran. Gun försökte också, men kom av sig då vinden slet av henne turbanen och hon var tvungen att jaga den några meter. Hon tryckte dit den igen, bakfram, med jord och några kvistar på, hon var helt obetalbar. Härlig dam.
Därefter greppade jag spaden, en tung pjäs, och grävde upp hela rabatten i någon slags frenetisk mix av ilska och skratt. De tre övriga plockade upp grästorvorna i trasiga plastpåsar och Gun muttrade lite om varför i hela friden bostadsrättsföreningen inte kunde investera i en korg av något slag?
Vi kände en systerlig förbrödring där i leran och blåsten. Det var inte helt oangenämt. Vi signalerade varann ett tyst och samstämmigt "aldrig mer".
Trädgårdsregeringen kom och veknade. Vi fick gå hem. Vi hade jobbat bra.
Dagen efter stod Aina efter mig i kön till kassan på ICA. Hon bad om ursäkt för att det blivit "lite fel" då hon hälsade mig välkommen.
Klart man förlåter.
(obs, alla namn är fingerade....)
Man ska undvika att rosta på insidan om man ska leva ett långt och lyckligt (?) liv.
För att man inte ska oxidera sönder och samman totalt i ett osynligt och lömskt inre sönderfall ska man undvika dom fria radikalerna.
Nu är ju detta i och för sig en naturlig process som kallas "åldrande".
Men det är av underordnad betydelse, gammal vill man inte bli, inte rostig, inte sned av en stroke och darrig av en Parkinsson.
Lycklig och lång vill man leva.
I kampen mot radikalerna ska vi undvika att stressa, bli sjuka och arbeta hårt med kroppen. För då bildas det ännu mer. Sprutar ut cellerna, för att förgöra!! Föråldra! Alzheimersgrundlägga!
(Men hallå, ska man nu inte träna längre??)
Skräpmat ska man också undvika, fast det är ju inget nytt. Rökning är kass, avgaser också. Jasså.
Men - och här kommer nu räddningen - det finns antioxidanter! Som tar upp striden.
Björnbär! Tillagade (vilken tur, råa är jobbiga) kronärtskockor! Ät dem!
Det går även bra med en näve malda nejlikor. Eller chili con carne på burk (!!???).
Jag hittar mörk choklad, rött vin och kaffe på topplistan också. Och nötter. Hmm, kanske inte så dumt ändå.
Men vänta nu.... vad står det här? Om man käkar för MYCKET antioxidanter ökar dödligheten.. för om man plockar bort alla fria radikaler så blir man sjuk. I någon form av grissjukdom till exempel. (Jag skippar nejlikorna).
Vad svårt det är det här med att leva! Skitsvårt. Omöjligt att göra rätt.
Man ska ju dessutom placera sina pengar i ett smart sparande och tänka på miljön och välja rätt man.
Hur ska man få ihop allt det där?
Hon mittemot: "Jag röker 40 cigg om dagen".
Jag: "Du röker 2 paket cigaretter om dagen". (Empatisk, respektfull ton. Men stelt.)
Hon: "Ja, och jag hostar ideligen".
Jag: "Du hostar jämt och ständigt". (Öppen, värderingsfri ton. Känner mig oändligt dum.)
Hon: "Och det är så konstigt, jag kan inte gå femtio meter utan att få andnöd"
Jag: "Du har ett promenadproblem, det bekymrar dig. (Jag plockar upp en underliggande känsla i en neutral och accepterande ton och formulerar den. Haha.)
"Är det ok för dig att vi pratar lite om rökning?" (fortsätter jag, stödjande och stärkande och rätt idiotiskt, det var ju hon som började. Men nu håller vi oss till reglerna.)
Hon igen: Mnjaä... (nej det var ju fel! Hon ska säja ja! Och sedan ska jag fråga om vad hon vet om rökning, och hon ska inte veta ett smack om att det är farligt utan tro att det är bra och fint och jag ska fråga om det är ok att jag berättar lite grann om vad jag faktiskt vet och då ska hon svara JA och sedan lyssna med stigande förfäran på vad jag har att berätta, och sedan ska jag fråga:
"Vad tänker du om detta?" i en lätt neutral accepterande empatisk respektfull värderingsfri och ansvarsförmedlande ton.)
Och så vidare. På var sin obekväm skolstol i en sal. En främmande kvinna. Med mig mittemot.
Grön heltäckningsmatta, gröna väggar. Lysrör. Bruna svarta tavlor i två nyanser, en whitebord och en brun tavla med en luddig yta med klar sjuttiotalskänsla (man kunde få små skyltar med lika luddig baksida att fästa där, kanske är det någon som minns).
Tjugofem kvinnor på skolstolar, papper i händerna. Två kursledare varav en man.
Fläckar i heltäckningsmattan, blåst i höstträden utanför. Kvinnan som leder kursen är entusiastisk, det är mannen också.
Kvinnorna på stolarna ska spela rollspel.
De ska genom detta lära sig tekniken för Motiverande Samtal. De är kompetenta duktiga yrkeskvinnor, och de är mycket mycket positiva till kursens budskap. De ska i sina arbeten få sina patienter/klienter att äta rätt, träna mer, dricka mindre.....
En av deltagarna har gått i baklås, och det hände i det ögonblick kursledaren berättade att kursen skulle bedrivas genom rollspel. Två och två, fyra och fyra och framför övriga deltagare. Denna udda och avvikande deltagare är givetvis JAG.
Jag HATAR rollspel, verkligen hatar. Inte bara hatar, jag har rollspelsfobi. Rollspelspanik. Rollspelsångest! Jag klarar inte ens att leka levande charader i berusat tillstånd. Jag vill fly, bara gå. Gråta arga tårar.
Men jag är för feg för det också såklart, biter i hop. Kramp i käkarna.
Utstrålar avighet och avståndstagande givetvis. Det måste störa kursledarna.
Stel, styv, stram, armarna i kors. Stirr i heltäckningmattan.
Mot slutet av denna dag kan jag varenda fläck i mattan utantill, varenda ludd i bruna tavlan och jag känner att budskapet på något sätt gått mig förbi på grund av rollspelsskräcken.
Det utvecklas trots allt och mig en typ av hallelujastämning där i den grönbruna salen denna höstdag och istället för den obligatoriska utvärderingsblanketten avslutas kursdagen med att vi får ställa oss längs en tänkt skala på golvet, ett till tio där tio är superduperjättebra, ett är kass, tioänden ligger åt fönstret till och ettändan mot dörren.
Ja, vad händer?
Löpning: ett sätt att hantera livet. Eller springer man ifrån det?
