....denna sista dag i januari månad år tvåtusennio.
Ensam lördagskväll, det var väldigt länge sedan. Så länge sedan att det känns lite.....tomt. Men skönt på sätt och vis.
Min boyfriend leker med sina kompisar ikväll. Det kallas Herrmiddag. Lagar komplicerad mat med mängder av ingredienser och utan tillstymmelse till broccoli och rårivna morötter. Besvärliga såser som ska koka ner sig i tre timmar. Har likadana tröjor. Tar en nubbe. En sillbit. Pratar om teknik och sport och bilar och Formel 1. Viktiga saker, som män måste prata om.
Nej nej! Jag är inte elak! Man ska inte attackera en försvarslös! Detta är bara ett kärleksfullt litet ret från en förvirrad kvinna.
Ibland händer jag att jag är på tjejfest, då käkar vi inte heller broccoli. Vi dricker inte sprit, men vin, och vi har väldigt mycket viktigt att diskutera.
Det är livsnödvändiga tillställningar, och jag har bara pikat honom litegrann för den fula, förlåt, gula tröjan. Pyttelite, kunde inte låta bli.
Kunde inte låta bli "ledsen-hundminen" heller när han drog. Men han gick inte på det, för han genomskådar mig. Han är en klok man och han kan retas tillbaks och det är jättekul!
Nu är det inte alls meningen att blogga för att få medlidande över att jag sitter här och äter mögliga uppvärmda rester allena med han smörjer kråset!
Ånä!
Om dagens pass och kvällens aktiviter ska jag blogga. Dagens pass som gick så märkligt bra. 1+1 är inte alltid 2! Konsekvensen av en handling är inte alltid den förväntade! Ingenting går att förutse och kroppen är en oberäknelig konstruktion.
Det är spännande men gör träningsplanering en aning hasardartad.
Efter veckan som gått och fredagens utsvävningar samt den gångna nattens icke-sömn borde det gått uselt.
Men marken var pudrad med florsocker, några fåglar sjöng en vårinspirerad melodi och benen vill springa. Det ville huvudet och mitt sällskap också, så det blev dryga arton kilometer skog.
Senare, om någon timma, kör jag in till Malmö Atleticum. Min son (som tillbringar helgen hos sin pappa) tävlar ikväll, P19, 1500m. Han är rätt bra. Han är rätt cool. Det är inte jag. Jag blir darrig, magsjuk och andningpåverkad när han springer....
Men jag ska vråla i sista kurvan, det ska jag!
..från Eva! Tack! Känner mig hedrad och som en riktigt löpare och tar mig an frågorna med en viss iver...
1.Vilken typ av löpare är du?
Långdistansare i själ och in i minsta muskelcell. Kan mala i evighet. Och älskar det.
Men tycker nu på äldre dar att korta intervaller är kul...och gillar utmaningar och att testa gränser.
Blir lätt beroende. Endorfinist. Blir lycklig av löpning.
2. Hur länge har du löpt?
Började jogga i 14-årsåldern. Orientering vid fyllda 16. Usel. Långlopp från 20 årsålder, sprang mitt första Lidingölopp då. (15km). Sprang med huvudet före in i väggen vid 22 års ålder.
Motionslöpare nåt ynka år i slutet av 80-talet. Sedan låååångt uppehåll tills för två år sedan.
3. Hur mycket löper du per vecka?
Nu är jag uppe i ca 40km.
4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
För tillfället 5.30-5.40. Kan mala i evighet i det tempot.
5. Vid vilken ålder började du springa?
Se ovan. 14 år.
6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?
Styrketräning, oregelbunden. Spinning, oregelbundet.
7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Min löparklocka, ett par bra skor med ilägg och gärna kläder.
8. Varför springer du?
För att jag mår så förb...bra av det. Min drog. Mitt sköna beroende. Blir snäll och god ett tag.
9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Oja, mängder av gånger! Fast knappast nu för tiden. Kan inte minnas alla mina tidigare lögner...
10. Hur ofta köper du skor?
Oj, en gång om året...men nu när jag springer så mycket (!!!??) får jag nog handla skor lite oftare...
11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Impulsivt, efter lust och känsla. Oregelbundet.
12. Var/hur handlar du utrustningen?
Löplabbet och Stadium. Jag är Stadiums bästa kund.
13. När föredrar du att springa?
Tidigt! På förmiddagen. Kan springa jättetidigt också, men då ska det vara en sommarmorgon.. Kväll funkar också, gärna vår och sommarkvällar, men ALDRIG eftermiddag. Kl 14 - 16 är jag zombilik. Tyvärr startar många tävlingar då...
14. Hur ofta tävlar du?
Ja, vi får se! I år är året då jag ska försöka tävla lite mer. Förra året ca 6-7 ggr.
15. Vilka distanser?
4 km lär bli kortaste. Alldeles för kort. Föredrar 10 - 21 km.
16. Vilken är favoritdistansen?
15 km.
17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej, men jag är en löparfilosof. tänker stora tankar och löser många problem under ett långpass....(tror jag.)
18. Vilken typ av vätska dricker du?
På träning och tävling, vatten å sportdryck såklart!
Annars juice, vin, te i massa olika varianter, lite kaffe - men ALDRIG aldrig mjölk!
19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Egentligen ensam! För jag drabbas annars lätt av prestationsnoja. men det beror på tillfället. Det är jättekul att köra kvalitét i grupp. Och med trevligt sällskap härligt med ett par-långpass.
20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mat, mat, mer mat.....vila efter nåt dygn när jag äntligen kommit ner i varv...
21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har just upptäckt hur kul det är med intervaller.
22. Vart blir du oftast skadad?
Peppar, peppar....sällan skadad "på riktigt". Kan kännas lite varstans, till exempel mitt högra fotvalv, mitt vänstra knä, min rygg...men det blir inte så mycket av det. Hittills. Ta i trä.
23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Jag vill springa på något läckert ställe - vet inte var, har inte så bra koll, bara det inte är för hett. Svalbard??? Och beträffande Marathon - nä, jag har nog gjort mitt.
24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Nej! Vill inte springa med några kändisar, mer än de kändisar som finns här på FunBeat...det skulle vara kul, Eva!
25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Åh, det skulle aldrig gå! Jag hade inte hunnit med. Jag hade drabbats av ångest och tunghäfta och lungproblem. Men jag tittar gärna på när vältränade idrottstjärnor, gärna män, springer fort....
26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Den kanske spelas in just nu? Det är en dokumentär, om än rätt otrolig. Och jag har huvudrollen. Jag spelar den dåligt. Men kan glänsa i vissa sekvenser.
27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Alla har redan svarat, så jag är nog en återvändsgränd.
Tack för ordet, det är underbart att vara självupptagen. Undras om någon pallade läsa?
Kryssande runt med en typisk kundvagn (mycket egen vilja, minimal intelligens) på ICA kan man lura på ett och annat.
Till exempel på alla dessa små lappar och hur man ska få ordning på dem. Inköpslistan. Rabattkupongerna. Pytteparkeringsminilappen.
Det blir aldrig riktigt bra. De försvinner. Även om jag lägger dem i höger innerficka så är de inte där senare. Och hur strukturerade inköpslistor jag än skriver, så missar jag något viktigt. Toapapper är en sådan klassisk oftamiss. Trist, man får ta till kaffefilter.
Låren värker på ett trevligt sätt förresten. Det gör att jag känner mig lite tillfreds, det är ett kvitto på att jag körde duktigt på intervallerna igår.
(Det där var en liten passus utan annan mening än rent skryt.)
Så kan man också lura ut hur man ska packa kundvagnen. Så att inte bananerna och brödet ligger under fem liter mjölk i slutet. För då blir bananerna tillplattade i kundvagnsmönster och lösa och läbbiga. Ruttenheten inträder för snabbt. Ett otrevligt forcerat åldrande. Brödet blir till ströbröd.
Apropå frukt, mognad och åldrande: avocado är nödvändigt. (Har ett lätt beroende.) Hade tänkt mig en sådan som ingrediens i en planerad middag idag. Det visade sig att avocadosarna på ICA är hårdare än sten. Gröna cementklumpar. Kunde knockat en hund med dem. (Om jag fått för mig att kasta en på en sådan, men det fick jag inte.) Kunde också fått en stressfraktur om jag tappade en av dem på foten.
Grävde i avo-lådan, men alla var sten. Köpte ändå tre för 15. Ska försöka forcera mognaden, men det hjälpte inte att lägga dem underst i kundvagnen. Tänker mig att packa in dem i plastpåse med ett etylengasproducerande äpple och ställa arrangemanget över elementet. Det KAN gå.
I päronlådan rådde motsatsförhållandet. Där rådde ålderdomshemsförhållandet.
Ni vet väl vad ålderdomshemspäron är? Sådana päron som fingrarna sjunker in i utan motstånd när man greppar dem samtidigt som ett litet moln av svarta små flugor lyfter.
Urk.
Sådan päron syns ofta hos gamlingar på hem - snälla anhöriga tar dit dem för de kräver minimalt med tänder för att bearbetas. Men de glöms ändå bort, och så kommer flugorna. Och päronen upplöses...
Det finns ålderdomshemschoklad också. Den är överdragen med en tunn vit hinna av tid.
Och lakritsbåtarna...
När kundvagnen är packad blir den ännu egensinnigare. Det är ren tur om den inte drar ner en trave störtskyltade falukorvar på väg mot kassorna för den vill hela tiden dra svårt åt vänster. Märkligt.
För att inte tala om hur den beter sig i nerförsbacken mot parkering och bilar.
Den har väldigt bråttom på ett hoppigt och oberäkneligt sätt.
Man funderar på om det går att konstruera andra sorters hjul?
Jag har inte kommit närmare en lösning på dessa tillvarons små problem idag heller, men strunt samma.
Det är fredag.
...gör mig starkare?
När man nu för en gångs skull sitter här i lugn och ro framför datorn i ett tyst hem utan störmoment börjar man osökt filosofera lite över ett och annat. Livets mysterier och annat mystiskt.
Som det här med träning och mål och vad man egentligen vill med hela grejen liksom?
När jag tänker efter och tillbaka och jämför och analyserar och tittar lite i min kalender här på FB så slår det mig att om jag inte lyckas prestera gnuttan bättre tider på utvalda distanser (för det vill jag, så enkelt funtad är jag, vill vill vill bli liiiite snabbare och starkare) så fattar jag INGENTING.
Jag har ökat min träning rätt så mycket under det senaste 1,5 åren. Från praktiskt taget ingenting till 4-5 pass i veckan. Och det har blivit SÅ mycket mer kvalité.
Någon gång kan jag känna att jag är lite smått patetisk: äldst och präktigt långsammast på alla pass med klubben. Och sliter som ett djur. Blodigt allvar.
En annan gång kan jag istället känna att det är just det som är grejen, det fina i kråksången. Det går ÄNDÅ. Och jag gillar att slita som ett djur.
Det är en liten lyckokick varje gång. Yess, jag gjorde det. Jag gav inte upp.
Det är givetvis en glädje i sig, jag får utdelning för varje pass jag gör i form av den där lilla euforin, lyckan, känslan av att bara finnas, lugnet, och avslappningen.
Men, visst vill jag, hoppas jag, innerst inne.
Att jag jag kapar någon halvminut på milen i år. Och kanske på någon annan sträcka också....?
På jobbet just nu har mina närmast kollegor och jag många, långa och ingående diskussioner. Djupdykningar. Vi vrider och vänder på saker och ting, ser det ur olika synvinklar. Analyserar. Blir oense. Blir präktigt oense - ändrar oss. Vissa har drämt igen en och annan dörr.
Det rör sig om väsentliga saker:
Såsom huruvida de rosa broschyrerna ska ligga över de ljusblå, eller tvärtom. Om vi ska ha skrivarpapprena i en låda under M:s bord eller ovanför skrivaren.
Vem som ska ställa sina pärmar i det högra hörnet på hyllan och vem som ska ha dem till vänster.
Varför det ligger damm (som bara är synligt för en del av oss, inte för mig) i de nyinsatta skåpen, och vem som ska torka ur det. Om det eventuella dammet har vi diskuterat större delen av förmiddagen och smakat på olika lösningar. Vi har ännu inte kommit fram till något resultat.
Hur de blå plastpluttarna ska sättas in i utdragshyllorna. Och framför allt - VEM som ska göra det. Vissa tycker att vissa får göra allt medan andra (däribland jag) latar sig.
Vi diskuterar också vem som ska sitta inne i hörnet. Vissa av oss tyckte till en början att hörnplatsen verkade mysig och paxade den. Vissa av oss ändrade sig och tyckte hörnplatsen saknade luft. Nu tjafsar vi om..öh, förlåt - diskuterar vi om - vem som istället ska sitta där och låta bli att andas. Och vissa ordentliga klarar inte att sitta bredvid vissa andra med konstant oordning(ex vis undertecknad) på sitt skrivbord och vice versa.
Vi är sex välutbildade, schysst välanpassade mogna kvinnor som har fått vår expedition renoverad.
Det är fantastiskt sandlådenivåigt. Man häpnas. Förundras.
Men det har blivit väldigt spännande att gå till jobbet plötsligt. Nya kluriga problem att lösa (för det gör vi, tillslut efter alla irrvägar) dyker upp hela tiden.
I morgon ska vi dra i långbänk frågan om hörnbordet ska stå i hörnan eller om.....?
Inspirerade, taggade, lite arga och sinsemellan väldigt eniga körde min favokollega och jag ett tufft och koncentrerat styrkepass efter jobbet.
Mina vardagsmornar är en orgie i rutin. Och så här års är de kolsvarta också, en trist kombination, mycket trist.
Väckarklockan ringer 05.30, som den ska, för då ska jag gå upp. Jag stänger av den och går inte alls upp, enligt rutin, för jag tror att det blir lättare om jag väntar bara fem minuter till. Det blir det inte, inte en enda morgon.
Går upp för sent och rutinstressar.
Enda variationen är olika grader av halvdödhet.
Gör tre mackor med rutinartad pålägg och tar med till jobbet. Äter rutinflingor. Rutinväcker tre ännu halvdödare söner. Tjatar på rutin.
Cyklar samma rutinväg till jobbet, jag kan cykla den i sömnen (så varför skulle jag vakna för?), jag sneddar på samma ställen varje morgon, möter samma cyklist med alldeles jobbigt stark framlampa på Råbyvägen, kollar upp mot grannens fönster. Grannen står alltid i köket och fixar med något frukostaktigt. Möter senare alltid samma promenerande kvinna med lätt övervikt, det sker i Professorsstaden, ett par hundra meters variation avseende platsen. Hon eller jag tidig/sen.
Parkerar min cykel på exakt samma ställe i cykelstället under KK. Tar kulverten till omklädningsrummet och möter alltid samma mörka tjej med klapprande skor på väg åt andra hållet.
Rutiner är så tråkigt! Så enormt själsdödande präktigt vråltrist så man vill bara skrika.
Men, jag inser att de fyller en funktion. Hur skulle det se ut om man varje dag skulle fundera ut nya mönster? Igen och igen?
Hursomhelst, för att bryta den gäspiga monotona tristessen kan det räcka med små justeringar.
Till exempel beträffande mina mackor:
Jag kan skippa osten på ostmackan.
Jag kan ta annan ost på ostmackan.
Eller den vågade varianten: strunta i att ta med mackor.
Äta upp någon annans mackor.
Äta upp den medhavda lunchen redan på fikarasten. Det har jag provat, det skojade till det hela lite.
Nu till saken: Uppiggad av en helt oplanerad morgonstrid med efterföljande känsloutbrott (mitt) med en kollega har jag tagit mig an denna måndag med lite mindre glasartad blick än normalt.
Bestämde mig alltså att ge mig ut och springa - PÅ EN MÅNDAG. Och kroppen sa YESS, kul, kör på, gillar det! En schysst platt mil, asfalt, pigga ben..
Tänk så skönt det kan vara att bryta en och annan vana.
..men ge upp ska man aldrig!!!
Eller...?
Under granen, som vi satte in två dagar före julafton ligger ingen barrhög. Räknar man de avtrillade barren, vilket man mycket väl kan göra utan att det tar så lång tid i anspråk, är de högst ett trettiotal. Kanske fyrtio.
Mycket märkligt.
Graneländet trivs.
Och jag är inte sjuk. Än.
Ute är det däremot helt sjukt kallt, på otrevligt skånskt vis, bistert, gråsnålt, pinande nordvind, nare, isglaserade gator, torg och skogsstigar. Meningslös väderlek. Spännande företag att ge sig ut och springa i och för sig. Lite lätt galet i vanliga löparskor. Och sånt gillar jag ju, galenskap alltså. Men inte dumdristighet.
Julstämningen börjar mattas rejält, adventsljustakarna börjas kännas förbi och ljuset är ett annat. Januariljus på kvällarna. Hopp.
Granen åker ut på tisdag, barrad eller ej.
