...till jul har vi väldigt få i den här lilla familjen. Vi undviker skinka och sill och små korvar för det tycker ingen om ändå. Och risgrynsgröt och IngaLisas keramiktomtar och knäck och...och..
I år rök även grantraditionen - ett enhälligt beslut. Det kändes befriande för mig eftersom det har råkat falla på min lott att befria lägenheten från barr, nymornade små spindlar och annat otyg efteråt.
Men EN tradition har vi. Det är ingen tradition vi har jobbat på att införa medvetet, den har liksom bara smugit sig på. Och i ärlighetens namn drabbar den kanske mest mej, eller åtminstone mej, men gärna några fler också.
Mellandagssjukdom. Eller: när-julen-äntligen-är-slut-åkomman.
Som ett brev på posten: ÄNTLIGEN LITE ledig och ÅÅÅÅÅÅ vad jag ska vila och återhämta mej.....
och så finner man sig, dagen efter annandagen, snorande, febrig, eller vad det nu kan vara.
Nåt år fick jag vinterkräksjukan. Den spred jag raskt vidare till resten av familjen och vi firade riktiga spyorgier mellan jul och nyår.
Diverse influensor har också inträtt just dessa dagar. Ett år satt jag på akuten med misstänkt hjärtinfarkt, eller kanske flimmer(hmmm). Stress, tyckte läkaren efter att ha synat mitt normala EKG.
Ryggskott och reumatism har jag nog också haft. Allt möjligt.
Förra året klarade jag mig bestämt men då var de tre övriga helt eländiga i influensa och skulle ha service med alvedon och saft och ompyssling och tycka-synd-om.
Jag och granen (märkligt nog) höll oss friska.
I år bevarar jag traditionen genom att tampas med en riktig brakförkylning.
Den kommer att gå över lagom till det är dags att traska iväg till jobbet igen.
Är detta slumpen eller är det straffet för ett vanartigt leverne?
Juldagen - vilken otroligt avslagen tillställning. Ett ändå stort "Jaha. Och?"
Vad gör man nu då?
Hugger in på den dallrande slemklumpen som kallas lutfisk?
Fortsätter strömäta Aladdin till man kräks?
Tittar på ännu mer TV?
Kör till en osund köpstad som reasmygstartar och trängs och konsumerar lite fler onödiga prylar?
Utanför fönstret regnar snön bort och himlen är skånegrå och död, dött är det på gatorna.
Våren är långt borta och pusslet är alldeles för svårt.
Lund är lite luddigt för tillfället.
1. En julbakelse?
2. Fler bakelser?
Snön faller och faller. Virvlar runt, upp och ner och hit och dit och bäddar in och suddar ut och luddar till. Julkortsomvandlar. Kaotiserar.
Den är inte ens blöt.
En mycket extraordinär företeelse här i Skåne såhär några dagar före jul.
På andra sidan sundet är det klimatmöte. Har det något samband tro?
Klockan är 14.43 och mörkret faller. Det är mysigt för då får man krypa upp i soffan och MYSA med en kopp varm, ångande, hemmagjord glögg och pepparkakslindade dadlar med chevre och en del andra hemlagade glöggaccessoarer. Man sveper in sig i en pläd som matchar inredningen, den är mjuk och dyr utan noppror.
Man smuttar snyggt på den heta drycken och ser den halvsvarta himlen därute bli helsvart.
Barnen tassar runt i rödrutiga skjortor och vattenkamning och pysslar och pyntar (och dammsuger upp ett kilo popcornkross från sina golv, vattnar de halvdöda krukväxterna och diskar sina ca trettio glas och muggar med intorkad läsk i botten. Men utan att störa sin vackra mor som sitter tankfull i den benvita soffan. Och har brunt blankt hår utan krullor.)
Man bläddrar lite i ett magasin om mat under det att man drar upp benen under sig. Man har målade tånaglar och låter sig inspireras av några trevliga recept som är ett måste på julbordet:
Lime och apelsinsill
Rotfruktssill
Kryddpepparsill
Vitlökssill
Gravad apelsinströmming
Vitlökssill
Kaffesill (!!??)
Inkokt lax
Anislax
Rostade rotfrukter
Rostad lax
Rostad spetskål
Rostad sill
Och nån vit rostad jävla chokladmousse med pepparkakor som bara är ett MÅSTE på dessertbordet.
Om det blir stressigt i slutet, till exempel den tjugotredje, beror det på dålig planering, det står det i magasinet. Inte på att man till exempel har ett jobb att sköta då och då. Det är bara att börja i tid, varför inte i juni.
Man ger ett tecken åt barnen som kommer skyndande från sina sysslor, efter pyntandet har de huggt en gran i skogen, de visar stolt upp den. Sill köpte de också på hemvägen.
Så lägger man in sillen tillsammans, femton sorter kan vara lagom. Man har en fluffig mjuk hemmadress som sitter snyggt i midjan. Barnen tindrar lite med ögonen där de kletar med den illaluktande fisken.
Efteråt bakar man pepparkakor, gör hemlagad marsipan, vörtbröd och svänger ihop ett par tre kilo polkagrisar.
Barnen har mjöl i håret och rosor på kind och längtar inte efter att få sätta sig framför datorn.
Man paketerar hela härligheten i små snygga burkar med rutigt tyg över locken och snirkliga egenskrivna etiketter och snören i naturstil och så stryker man sitt blanka, bruna, raka hår ur pannan. Sminket håller perfekt.
Vad julen är härlig ändå!
Man fotograferar sig- en leende tindrande blänkande underbar familj - och gör egna julkort som skickas ut till trehundrafemtio personer, för man har många kära vänner.
Efter dessa bestyr lockar den breda fluffiga soffan utan revor och kladdfläckar. Man slår sig ner och börjar MYSA något alldeles extraordinärt. Barnen kryper upp bredvid, skalar ett par apelsiner utan kärnor och sprut och så sjunger de några fyrstämmiga julvisor och ler.
Mor knäpper på lutan.
Eller orgeln.
Elorgeln?
Trumsetet, eller whatever.
Och brasan sprakar.
Visst är det underbart med jul??
...och där någonstans, under segtrampandet på crosstrainern, i gymet, medan frosten kramade grässtrån och små hundar utanför fönstren i en rätt normal decembergrå gryning, tickade tiden ut och det första halvseklet i hennes liv var fullbordat.
...
Och ingenting särskilt med det. Hon såg sig om, ingenting var förändrat. Varför skulle det? I spegeln syntes en medelålders kvinna i envis motspänstig kamp mot allt och alla, i synnerhet mot tiden.
Och mot crosstrainern.
Och de unga männen lyfte tunga vikter och de äldre männen och kvinnorna, till vilken hon kanske måste räkna sig ändå, svettades på verklighetssimulerande maskiner av olika slag.
Och alla jagade de något.
Till vilken nytta, tänkte hon filosofiskt. Kampen mot tiden förlorar vi ändå.
Hon suckade lite och sedan trampade hon vidare med domnande fötter och nollställd blick.
Och så drog hon i några spakar och tryckte upp några vevarmar och lyfte några stänger. Till någon nytta, absolut, så måste det vara.
Jag har ångrat mig. Jag vill inte det här. Inte just idag. Någon annan dag kanske, om tio år eller så kanske jag är mogen. Hur backar man ur? Det är inte kul. Var sitter bromsen.
Kan någon tala om för mig var BROMSEN sitter?????
På årets sista dag är det läge att ägna sig åt återblickar, bokslut, summeringar, slutsatser, sammanfattningar och med ledning av detta är det sedan läge att blicka framåt mot det nya med solsken i blick. Eller i vart fall något klokare och med nya hägrande mål och utmaningar som inspiration.
Och rosor på kind.
Äh. (Mer rynkor än rosor.) (BLÄÄÄÄ!!!)
(Skärp dig AK.)
Kanske är det på sin plats med en analys och summering av livet som gått också.
Men jag nöjer mej med att konstatera att det blev väl inte så förbannat bra men det kunde ju varit sämre definitivt, det kunde varit bättre också, klart mycket bättre.
Och jag borde då och då ha gjort något annat än det jag faktiskt gjorde, och valde, eller lät bli att välja.
Men tre grejer har jag definitivt gjort bra.
Kanske några till.
Nog om det där, nu kastar jag mig istället över väsentligheterna.
LÖPNINGEN. Mina mål. 2009 års. Hur gick det, hur blev det????
Mål ett: En mil under femtio innan femtio. Uppfyllt redan i våras.
Slutsats: Ett alltför mesigt mål? Ja. Men jag är inte den som kastar mig in i omöjliga projekt. Om jag inte når mina mål blir jag sorgsen och under isen.
Mål två: förbättra min halvmaratid och genomföra två halvmaror förutom Göteborgsvarvet. Delmål ett uppfyllt, tiden förbättrad med över nio minuter. Klart positivt. Delmål två uppfyllt i elfte timmen, Bromölla.
Årets löpmässiga höjdpunkt: Bromölla halvmara. Jag kunde inte gjort det bättre. Nöjd och självbelåten. Kärlek. Stark och vacker.
Årets löpmässiga flopp: Tiotusen bana. Det var tungt, trist, tråkigt, psykiskt knäckande och gick USELT. Deprimerad och nedtryckt. En pajas, ett skämt.
(Mitt tredje luddigare mål innebär min inställning. Min prestationsångest. Mitt liv eller dödbeteende. Min rädsla för att tävla, och min oförmåga att låta bli. Vi kan konstatera att jag jobbar på det, det gör jag.)
Så. Vad hittar vi på till nästa år? Jag och mina ben och mina förvirrade tankar? Milen under trettiofem? Femtonhundra meter på bana? Stavhopp?
Jag funderar vidare på dessa svåra saker och beträffande återstoden av livet så .....tja, jag tänker nog vidta några åtgärder även där.
Vi körde från Göteborg i hällregn och styv kuling. I höjd med Kungsbacka, i trakterna där, körde vi av motorvägen förvarnade av en vimpel i galet flapprande trasor i tröstlös kamp mot vinden. Klockan var väl två, halvtre och novembermörkret kröp redan kulet och luddigt in i märg och ben.
Olustmörker.
Men vimpeln gav hopp. Om skatter och fynd, lycka och glädje, för i köpstaden ligger Freeport och herregud vilka kap man kan göra där.
En Outlet. En MÄRKESoutlet till och med, en sådan kan man inte missa, tyckte P, den sanne optimisten.
Parkeringsplatsen var stor som sexton fotbollsplaner men bara fylld till en fjärdedel, vädret var kanske väl skräckinjangande till och med för en inbiten outletfan.
Tjugo meter på p-platsen åstadkom blötklibbande jeans mot låren.
En lätt bisarr syn mötte oss. Eller: en tämligen bisarr upplevelse kanske.
Små taniga rudiment till träd överbelamrade med julbelysning i blått klarade knappt att stå i mer än 45 graders vinkel mot marken. Regnet piskade mot tomtedekorerade reklamskyltar. Stormen slet mössorna av gråtande barn.
Och över allt ihop hördes Carola sjunga "Det strålar en stjärna..."
.....
Illamåendeframkallande helt klart - men också aningen komiskt.
Det fanns Nikeoutlet och Adidasoutlet och Pumaoutlet och en hel hop andra kända märkesoutlettar och inne på Nikeoutletten sjöng Christer Sjögren "Jingle Bells". (Illamående, inte komik).
Man fick gå utomhus mellan outletbodarna. Där, utomhus, försökte "White Christmas" (Bing Crosby tror jag bestämt, nåt gammalt raspigt hursomhelst, eller så var högtalaren fuktskadad) överrösta stormdånet och regnsmattret.
Vi kollade på Pumaskor i stl 49,5 och adidasoveraller, rosa, blanka, i stl 80.
De föll oss inte riktigt på läppen.
Därefter gick jag på toa, där var lugnt och befriat från julmusik och P köpte en liten skopåse som var nedsatt trettio procent. Ett fynd.
Sedan körde vi hem till Lund.
Svart därute, vädret är svårbestämbart, men det knattrar inte på fönsterrutorna och det knakar inte heller som av västliga stormbyar.
Men det är svart, mycket svart, och det är det här inne också denna tidiga lördagmorgon då jag givetvis är vaken, alltför vaken.
Jag har bara tänt en liten lampa, och ett stearinljus.
Det är inte nämnvärt stämningshöjande.
Ensam vaken efter en natt fylld av ytlig slummer, drömmar och sekvenser av drömmar. En del i halvvaket tillstånd. Mycket färgrika, oroliga. Några bisarra, några mer verklighetsnära.
Skarpskurna, och fulla av känslor:
Längtan
längtan bort
längtan hem
utanförskap
sorg
stress
känslan av att sitta fast
och
ilska
Morgontidningen ligger kvar på hallmattan, den dunsade ner vid halvfyra. Den får ligga kvar.
Jag tittar på mitt enda ljus och tänker på mina drömmar och kommer fram till att något måste göras.
Något ordentligt. Något rejält. Något förändrande.
Jag tittar på mitt enda ljus och väntar på att den här novemberlördagen ska gry så att jag kan ge mig ut i skogen.
Det är lättare att samla tankarna när kroppen förflyttas. Och fötternas regelbundna dunkande mot skogstigen, vinden i håret, är som en medicin.
Jag kommer kanske fram till något. Jag kanske fattar ett beslut.
Jag är en klen sparris. Det vet jag. Jag har bevis.
Sextio minuter crosstrainer höll på att ta livet av mig.
Normalt fungerande hyggligt vältränad människa tycker inte att det är någonting.
Normalt fungerande vältränad människa (man) trycker upp motståndet till 20, vilket känns litegrann tungt men inte mycket.
Jag klarade 6, och var förstörd ett dygn efteråt.
Är jag för kort för den där saken?
Är jag för lätt för den där saken?
Är jag för dum i huvudet?
Har jag fel skor, fel färg på tröjan?
Kan mina ben inget annat än att springa långsamt?
depp
depp
depp
depp
ynk
ömk
gnäll
mvh/klena sparrisen
En tanke som inte lämnar mig:
Jag får stundom, där på maskinen, klara moon-walk-vibbar. Hur kommer man ifrån den där känslan av att gå baklänges, ni som är kloka och tekniskt drivna och insatta i crosstrainers mysterier?
Och så en liten iakttagelse från igårkväll:
(När jag låg där i min säng i full färd med att försöka somna). Det gungade. Den där sugande, vågiga känslan man får efter det att man tillbringat sex timmar på Danmarksbåten eller för alldel 4,5 timmar på X2000 till Stockholm.
Crosstrainern hade definitivt stökat till mitt balansorgan.
Ok, såhär gick det till:
Taggad som ett helt lass hundar på älgjakt cyklade jag till Gerdahallen efter att ha flexat ut ett par timmar tidigare än vanligt. Allt för att få just DEN crosstrainern, en av de nya och inte en av de gamla harvarna som absolut får fötterna att domna bort. Och som har en tråkig display och inga knappar att pillra på.
Ny vattenflaska istället för den jag glömde på styrketräningen dagen innan.
Jättemånga knappar var det verkligen. Hopplöst många och en massa bling-bling och lull-lull och gröntblink och rödblink också för den delen.
Efter att ha glott smått paralyserad på härligheten en stund tryckte jag resolut på "Quick-Start". Kändes minimalistiskt av avskalat, helt i min smak.
Efter ytterligare lite meck hittade jag en pil upp också, vilken helt enligt logiken betydde "ÖKA".
Och så inträdde moon-walk känslan.
Det blev bättre när jag greppade handtagen och ökade steglängden.
Kändes som att kliva fram i sviktande gungande aladåb.
Ooooiiiiii, ooooiiiiiii, oooooiiiiiii.....
Om jag till äventyrs skulle fått för mig att släppa handtagen hade jag ramlat av. Vilket betydde att min fräscha nya fina vattenflaska fick stå orörd.
Men nu %%¤###&?!! skulle här tränas!
Detta blev mitt program:
Uppvärmning 10 minuter. (Bredbent. Det är för långt mellan fotplattorna? Eller är jag felbyggd?)
Uppgasning till nivå 6. Trögare. Stelare aladåb. Typ stelnande cement.
Jobba, jobba, jobba!!!
Flåsar som en hmmm...hund på älgjakt i fem minuters intervall.
Vilar två minuter. Moonwalk. Armarna spagetti, redan. Ojoj.
Och så fem minuter JÄRNET!!!
Denna manöver upprepas sammanlagt fyra gånger. Därefter blir intervallerna kortare, två minuter, men en minuts moonwalk emellan.
Fyra gånger.
Knäna känns nu lite mysko efter allt det bredbenta.
Svettas som en...nää, hundar på jakt svettas ju inte. Som en gris?
Kollade sedan runt under de avslutande tio minutrarna nedcrossande. De övriga crosstrainerpiloterna runt om mig svävade runt i sina plastfotade gungor och såg bara coola ut. Ingen lika röd i ansiktet som jag.
Bestämde mig för att de var fega fuskisar.
Jag fick sitta på golvet i typ tio minuter innan jag orkade att ta mig ut till omklädningsrummet.
Detta var grymt. Jag ska aldrig, aldrig mera säja något ofördelaktigt om träningseffekten på denna apparat! Dessutom lyckades jag avläsa att jag gjort slut på 698 kalorier. Bara det.
Vad tror ni jag gjorde med vattenflaskan, förresten?
Stoppa mej, bromsa mej, för det kan jag visst inte själv. Jag har så lätt att bli beroende.
Nu har jag, sedan ett par veckor tillbaka, haft ont på vänster fots utsida. Åt hälen till, lite diffust. Från början bara de första stegen. Sedan borta. Försvann och kändes inte alls under halvmaran i Bromölla. Kände av det under första passet efter denna asfaltlöpning. Kändes under uppvärmning i söndags, men inte under loppet.
Men nu efteråt....känns varje löpsteg. Inte ett skvatt när jag går. Och jag kan inte diagnosticera mig själv, jag går bet.
Jag bestämde mig alltså för att ta en break. En löpmässig paus, bara spinna, styrketräna, inte göra samma misstag som vissa i min omgivning. Åtminstone i en veckas tid.
Vad händer? Jag kan inte gå på spinning, eftersom jag har ischiaskänning ner i vänster ben. Cykling funkar inte.
Jag kör crosstrainer....och så tänker jag att jag bara ska prova löpbandet...lite, lite grann. För foten gör ju inte ont. Och för att se om ryggen håller.
Det gör den.
Men foten gör ont.
Jag springer ändå vidare. Blir lite bättre efter tio minuter, men inte bra.
Varför gör jag så här? Är jag dum i huvudet?
Nej, eller ja.
Jag behöver min kick. Jag behöver min "drog", min vardagsfix.
Och allt annat än löpning är bara ett dåligt substitut.
Kan någon hjälpa mig att vara klok?
Varför bestämmer man sig plötsligen för att köra mer än tio mil en första november när snålblåsten står för dörren, till en håla i nordöstraste Skåne för att springa en halv mara?
Jo, för att man har känt av en form av god form på sistone.
Och för att man i våras (när man sprang årets första halva) bestämde sig för att göra en till hösten också.
Och så sumpade man första tillfället för att det sammanföll med en semester. Och sedan sumpade man andra tillfället för att man var sur och grinig efter ett uselt tiotusenmeterslopp och kände sig som en uppblåst fjant i löparklader. Och tredje tillfället (när man i och för sig hade återfått en del löpmässig värdighet) låg för nära Lidingöloppet.
Bromölla första november var sista chansen.
Kanske kanske även för att man snart ska fylla alla de där åren och känner av den tunga symboliken i det hela, trappan och krönet och döhalvan och allt det där sorgliga.
Man vill bevisa något. Motbevisa något annat.
Ja, och så visste man kanske någonstans innerst inne att det nog skulle gå att plocka några minuter på vårens tid.
Och eftersom man är den man är så betyder det rätt mycket.
Sitter så oerhört gott.
Därför.
Alltså står man där i kylan och hoppar och fryser en kvart efter elva utanför skolan tillsammans med en handfull andra halvmarasugna.
Maralöparna drog i väg vid elva.
Långtights och långärmat. Vantar. Jodå, känns fint. Flack bana, drar iväg utåt landsbygden, förvånade kor tuggar och glor.
Håller jämnt tempo, tänker positivt, kommer i kapp någon, blir omsprungen av någon, det luktar landsbygd. Höstlövsträd i dis.
Klickar in kilometertider på klockan, ser att jag ligger jämnt och fint på första varvet, under fem minuter på alla kilometrarna.
Varvar...ja, det bådar gott.
Men om man är jag tar man inte ut något i förskott. Jag kan bryta ihop efter femton. Allt kan hända.
Lite tyngre ben på andra varvet. Lite tråkigare kor, lite för mycket hundbajs på vägen, lite för lite lä.
Men ändå....vid fyra kilometer kvar inser jag att jag kommer att gå under mina 1.47.50 från i våras.
Sista två kilometrarna är en viljans kamp över musklerna, asfalten sprider sig - genom fötterna upp i låren. Upp i hjärnan. Klump, klump.
Men så ser jag målet, eller rättare sagt HÖR målet, och P springer där vid sidan om en stund och ropar att jag går under 1.45 -och fastän jag nog redan insett att jag gör det - så ger de där orden mej en riktig lyckokick.
Och det känns helt förb...j-a underbart. Ja, så är det.
Jag är så nöjd. Med mig själv.
Och inget har gott har jag gjort för denna världen, eller för mina medmänniskor, för världsfreden.
Jag har bara sprungit 21 km på 1 timme, 44 minuter och 19 sekunder i Bromölla.
Men det är fred i mig. Frid i mig. Hur löjligt det än verkar.
De höstfärgade boklöven i skogarna på Linderödsåsen på hemvägen har aldrig synts mig vackrare.
Gråtonerna med ens så tilltalande.
Livet så enkelt.
Måndagen så uthärdlig.
Och alla de där åren man fyller så.......än sen då.
Herregud, vilket ohyggligt program detta är!
Bonden Roger med knallröda mustaschen lägger tafatt en arm runt "midjan" på en rundnätt rödbränd dam med osannolik hockeyfrilla och går ut i rapsfältet.
Yttrar de mest sanslösa banaliteter och får likadana till svar.
Å hu.
Man rodnar å deras vägnar. Det är pinsamt. Skämmigt. Och lite jobbigt faktiskt, inte helt behagligt alls, att se människor bli ratade. Bli ledsna.
Eller är det uppgjort?
En hög med lättklädda män i skuggan i grönskan kråmar sig och spänner musklerna för söta bonden Thilde. För att bli valda.
Vad ÄR detta? Går det till så här?
Och det allra märkligaste är att jag sitter här och tittar den här cirkusen.
(Istället för att zappa över till exempelvis Uppdrag Granskning där jag kan upplysas om de äldres missförhållanden på Hemmet.)
Varför är jag så konstig?
Svara på det, den som kan.
Jag skulle vilja låta bli att cykla norrut varje morgon.
Jag skulle vilja cykla österut, mot skogarna, kullarna, fälten.
Jag skulle vilja stanna i sängen en tisdagmorgon.
Jag skulle vilja ta bilen över bron och fortsätta söderut utan mål.
En tisdagförmiddag.
Jag skulle vilja bo på ett vackert ställe.
Jag skulle vilja se solen gå upp över havet ibland, och jag skulle vilja se den gå ner. Jag skulle betrakta färgnyanserna vid horisonten och jag skulle kanske känna en sorts sinnesfrid av det.
Jag skulle vilja ägna dagen åt det jag njuter av.
Jag skulle vilja ägna dagen åt det jag inspireras av, och jag skulle vilja dricka mitt kaffe i lugn.
Jag skulle vilja våga bära min rosa klänning med rak rygg och stolt nacke och gå över torget utan att snubbla.
Jag skulle vilja stå för min tanke.
Jag skulle vilja uttala min känsla.
Jag skulle vilja våga byta rikting.
Jag skulle vilja drömma en framtidsdröm, och jag skulle vilja våga dela den.
Jag skulle vilja att någon vågade dela den.
Jag skulle vilja sitta på en sten och se tiden komma.
Och sedan skulle jag vilja våga gå åt ett annat håll.
Emil.....?
(Knackar försiktigt och trycker upp sonens rumsdörr mot visst segt motstånd, Emil på snurrstol framför datorn sitter i vägen)
...hm....
"Får jag ställa en öppen fråga till dej?" (Äsch, det var ju en sluten fråga. Miss direkt.)
"..öööh va? Gå ut. Stäng."
"Men Emil!? På vilket sätt tycker du att World of Warcraft påverkar ditt liv?" (Yess, där satt den. Öppen fråga. Kräver ett längt svar.)
......
Inget svar. Hörlurar på.
.....
Lyfter bort hörlurarna. Upprepar frågan, tålmodigt, respektfullt och empatiskt.
"Va? Vaddå? Vad menar du? Vad konstigt du frågar. Ge hit hörlurarna. Gå ut. Jag spelar. Du stör."
Suck. Det blev inte bra. Men skam den som ger sig. Här ska Samtalas Motiverande enligt kursens principer. Sonen ska motiveras att skippa datorspel till fördel för jogging och läxläsning.
Och jag ska därmed göra min hemuppgift inför den avslutande kursdagen.
(Och redovisa det i ännu något skräckinjagande rollspel, misstänker jag).
Lite senare är sonen övertalad till att fylla i ett Ambivalenskors. (Efter hot och mutor.)
(Nä, det var inget bra, jag vet. Men man är ju bara morsa.)
Alltså, 4 rutor, Emil fyller i:
Ruta ett (bra med nuläget): Kul, roligt, spännande, nyttigt, något att göra, kul, lär mej engelska, kul, kul. Bra grafik. Bra. Coolt. Alla spelar.
Ruta två (dåligt med nuläget): Inget. Ok då, ibland blir man förbannad när det inte går bra. Och när internet inte funkar. Och när du tjatar.
Ruta tre (Bra med förändring): Inget bra med förändring! Sluta nu! Jag vill inte jogga.
Ruta fyra (dåligt med förändring): Allt är dåligt med förändring! Inget att göra! Långtråkigt.
Suck. Kommer ingen vart. Här finns ingen förändringsvilja. Bara hos mig.
Försöker försiktigt (utforska-tillför-utforskametoden):
"Är det ok för dej att jag berättar lite om vad som händer med din kropp när du hänger framför datorn all vaken tid?"
"Men mamma! Ge dej! Du har ju tjatat om det där sjukt många gånger, fast nu snackar du ju hur sjukt konstigt som helst, jag SKA ut och springa. Sen, nångång. Nöjd???"
Slam. (Dörren)
Jahapp. Delseger?
(Och nu är kursen över. Det var riktigt goda mackor till morgonfikat. Verkligen.)
Min hyresrätt blev bostadsrätt och det var slut på friden..
Det bildades en trädgårdsgrupp.
I trädgårdsgruppen ingår 4 damer i pensionsåldern. De är aktiva, mycket aktiva. Gräsmattan är sig inte längre lik, sandlådan är sig verkligen inte lik, den har blivit rabatt. Det är genomtänkt och fint och gudnåde den som genar över rabatten på väg till skolan.
Inte många har behov av den genvägen i huset längre, medelåldern har höjts med flera decennier sedan barnfamiljerna gjorde goda affärer och sålde till personer med utflugna barn som upptäckt att villan blev för stor.
Sandlådan är förvandlad till utställningsrabatt. Gungställningen ryker snart.
Titt som tätt sitter det en liten tant och gräver i rabatten. Stålställningar, hönsnät och avspärrningsband runt små pyttiga nyplanterade genomtänkta blivande träd.
Gemensamma jobba-i-trädgården-och-och-ha-mysigt-och gör-något-tillsammans-med-dina-grannar, ät en korv och en sockerkaka-och känn-dig-delaktig-och social-dagar har börjat arrangeras.
Jag har råkat ( " " ) vara upptagen de första tre tillfällena, så det kan bli.
I söndags hade jag ingen undanflykt.
Jag väntade en trekvart. Såg gräsmattan fyllas av aktivitet utanför köksfönstret. Sedan bet jag ihop, tänkte "just do it!" och klev ut i stormbyar och spridda skurar.
Tio par förvånade pensionärsögon vändes mot mig. Och mot varandra.
Vem är hon?
"Hej, jag heter A, jag har bott här i tretton år bara. Vad vill ni att jag ska göra?"
Maj läste på dagordningen tyckte att jag skulle ta bort "rotskott". Till detta fick jag en plastspade. Det var
1) omöjligt att hitta rotskotten
2) ännu mer omöjligt att få bort dem med plastspade.
Men det gjorde ingenting, för det var dags för korvätning och den var obligatorisk.
Det var ändå lite trevligt att stå där och tugga kall korv i stormen med Ingvar, Maj, Gun, Bertil, Sven, Inga-Lisa och de andra. Socialt. Normalt. Gemenskapande.
Gun hade hämtat sig en turban för det blev kyligt om öronen.
Men sedan kom Hon som bestämmer, The leader of the pack, Bossen i trädgårdsgruppen.
"Hon tror att hon kan allt! Man måste lyda!" väste Gun i mitt öra strax innan Aina, en väderbiten magerlagd kvinna i Helly Hansentröja stegade fram och spände sina stålgrå i mig och sa syrligt:
"Jaha. Så vad förskaffar mig den äran?" Jag har hört att du har bott här länge och jag har då inte sett dig på våra träffar tidigare."
Detta var den mest häpnadsväckande ovänliga välkommen-hit-hälsning jag någonsin fått, jag förlorade helt målföret och kände mig med ens som en skyldig skolelev som skolkat och började mumla om ungarnas fotbollsträning och löpartävlingar. Vilket ju i och för sig var sant. Men som jag givetvis inte hade den ringaste skyldighet att redovisa.
Trädgårdens Härskare bestämde sedan i sann diktatorisk anda att Gun, Inga-Lisa (75 år minst) samt ytterligare en dam i 70-årsåldern vars namn jag tappat bort, kanske Margareta? skulle gräva upp gräs ur en 20 meter lång buskrabatt. Med små trädgårdspadar. Styv lera. Ett hopplöst projekt, för att inte tala om meningslöst då gräset genast skulle börja växa in i rabatten igen vilket ju skulle vara lika bra det? Varför inte en grässlänt?
Det tyckte vi samfällt alla vi där i rabatten, och det tyckte även de män som kom och tittade på oss, men inte hjälpte till såklart, män gör inte så meningslösa saker.
Inga-Lisa fick efter en stunds dödsdömd kamp med minihackan tag på en rejälare doning i spadbranschen, men orkade inte mer än ett grävtag. Tungt i den packade leran. Gun försökte också, men kom av sig då vinden slet av henne turbanen och hon var tvungen att jaga den några meter. Hon tryckte dit den igen, bakfram, med jord och några kvistar på, hon var helt obetalbar. Härlig dam.
Därefter greppade jag spaden, en tung pjäs, och grävde upp hela rabatten i någon slags frenetisk mix av ilska och skratt. De tre övriga plockade upp grästorvorna i trasiga plastpåsar och Gun muttrade lite om varför i hela friden bostadsrättsföreningen inte kunde investera i en korg av något slag?
Vi kände en systerlig förbrödring där i leran och blåsten. Det var inte helt oangenämt. Vi signalerade varann ett tyst och samstämmigt "aldrig mer".
Trädgårdsregeringen kom och veknade. Vi fick gå hem. Vi hade jobbat bra.
Dagen efter stod Aina efter mig i kön till kassan på ICA. Hon bad om ursäkt för att det blivit "lite fel" då hon hälsade mig välkommen.
Klart man förlåter.
(obs, alla namn är fingerade....)
Man ska undvika att rosta på insidan om man ska leva ett långt och lyckligt (?) liv.
För att man inte ska oxidera sönder och samman totalt i ett osynligt och lömskt inre sönderfall ska man undvika dom fria radikalerna.
Nu är ju detta i och för sig en naturlig process som kallas "åldrande".
Men det är av underordnad betydelse, gammal vill man inte bli, inte rostig, inte sned av en stroke och darrig av en Parkinsson.
Lycklig och lång vill man leva.
I kampen mot radikalerna ska vi undvika att stressa, bli sjuka och arbeta hårt med kroppen. För då bildas det ännu mer. Sprutar ut cellerna, för att förgöra!! Föråldra! Alzheimersgrundlägga!
(Men hallå, ska man nu inte träna längre??)
Skräpmat ska man också undvika, fast det är ju inget nytt. Rökning är kass, avgaser också. Jasså.
Men - och här kommer nu räddningen - det finns antioxidanter! Som tar upp striden.
Björnbär! Tillagade (vilken tur, råa är jobbiga) kronärtskockor! Ät dem!
Det går även bra med en näve malda nejlikor. Eller chili con carne på burk (!!???).
Jag hittar mörk choklad, rött vin och kaffe på topplistan också. Och nötter. Hmm, kanske inte så dumt ändå.
Men vänta nu.... vad står det här? Om man käkar för MYCKET antioxidanter ökar dödligheten.. för om man plockar bort alla fria radikaler så blir man sjuk. I någon form av grissjukdom till exempel. (Jag skippar nejlikorna).
Vad svårt det är det här med att leva! Skitsvårt. Omöjligt att göra rätt.
Man ska ju dessutom placera sina pengar i ett smart sparande och tänka på miljön och välja rätt man.
Hur ska man få ihop allt det där?
Hon mittemot: "Jag röker 40 cigg om dagen".
Jag: "Du röker 2 paket cigaretter om dagen". (Empatisk, respektfull ton. Men stelt.)
Hon: "Ja, och jag hostar ideligen".
Jag: "Du hostar jämt och ständigt". (Öppen, värderingsfri ton. Känner mig oändligt dum.)
Hon: "Och det är så konstigt, jag kan inte gå femtio meter utan att få andnöd"
Jag: "Du har ett promenadproblem, det bekymrar dig. (Jag plockar upp en underliggande känsla i en neutral och accepterande ton och formulerar den. Haha.)
"Är det ok för dig att vi pratar lite om rökning?" (fortsätter jag, stödjande och stärkande och rätt idiotiskt, det var ju hon som började. Men nu håller vi oss till reglerna.)
Hon igen: Mnjaä... (nej det var ju fel! Hon ska säja ja! Och sedan ska jag fråga om vad hon vet om rökning, och hon ska inte veta ett smack om att det är farligt utan tro att det är bra och fint och jag ska fråga om det är ok att jag berättar lite grann om vad jag faktiskt vet och då ska hon svara JA och sedan lyssna med stigande förfäran på vad jag har att berätta, och sedan ska jag fråga:
"Vad tänker du om detta?" i en lätt neutral accepterande empatisk respektfull värderingsfri och ansvarsförmedlande ton.)
Och så vidare. På var sin obekväm skolstol i en sal. En främmande kvinna. Med mig mittemot.
Grön heltäckningsmatta, gröna väggar. Lysrör. Bruna svarta tavlor i två nyanser, en whitebord och en brun tavla med en luddig yta med klar sjuttiotalskänsla (man kunde få små skyltar med lika luddig baksida att fästa där, kanske är det någon som minns).
Tjugofem kvinnor på skolstolar, papper i händerna. Två kursledare varav en man.
Fläckar i heltäckningsmattan, blåst i höstträden utanför. Kvinnan som leder kursen är entusiastisk, det är mannen också.
Kvinnorna på stolarna ska spela rollspel.
De ska genom detta lära sig tekniken för Motiverande Samtal. De är kompetenta duktiga yrkeskvinnor, och de är mycket mycket positiva till kursens budskap. De ska i sina arbeten få sina patienter/klienter att äta rätt, träna mer, dricka mindre.....
En av deltagarna har gått i baklås, och det hände i det ögonblick kursledaren berättade att kursen skulle bedrivas genom rollspel. Två och två, fyra och fyra och framför övriga deltagare. Denna udda och avvikande deltagare är givetvis JAG.
Jag HATAR rollspel, verkligen hatar. Inte bara hatar, jag har rollspelsfobi. Rollspelspanik. Rollspelsångest! Jag klarar inte ens att leka levande charader i berusat tillstånd. Jag vill fly, bara gå. Gråta arga tårar.
Men jag är för feg för det också såklart, biter i hop. Kramp i käkarna.
Utstrålar avighet och avståndstagande givetvis. Det måste störa kursledarna.
Stel, styv, stram, armarna i kors. Stirr i heltäckningmattan.
Mot slutet av denna dag kan jag varenda fläck i mattan utantill, varenda ludd i bruna tavlan och jag känner att budskapet på något sätt gått mig förbi på grund av rollspelsskräcken.
Det utvecklas trots allt och mig en typ av hallelujastämning där i den grönbruna salen denna höstdag och istället för den obligatoriska utvärderingsblanketten avslutas kursdagen med att vi får ställa oss längs en tänkt skala på golvet, ett till tio där tio är superduperjättebra, ett är kass, tioänden ligger åt fönstret till och ettändan mot dörren.
Ja, vad händer?
Löpning: ett sätt att hantera livet. Eller springer man ifrån det?
Om jag hade registrerat vila som träning nu, om det hade gått, så hade min gröna stapel växt sig utanför datorskärmen.
Inte ens på jobbet har jag traskat likamycket i korridorerna som jag brukar på grund av diverse (märkliga) kurser och möten.
Vilan har underligt nog gjort mig väldigt intresserad av att äta mest jämt och ständigt. Jag har blivit sömnigare. Min kropp slappare. Lojare.
Det värsta är att jag börjar gilla läget. Det är skönt. Nu hägrar förvisso Lidingö och min ena hälsena har protesterat en del sedan i lördags, så jag känner att det är rätt ok att vältra sig i fysisk inaktivitet.
Men om det skulle inträffa att jag råkar hamna i läget att vila är motiverat av någon anledning även nästa vecka, så.....ja, jag hade inte protesterat.
Jag körde österut med en lågtstående tidig morgonsol i ögonen, hörullar på fälten, krispig kylig höstton i luften men inte ett moln på himlen.
Startade min löpning i en ännu ganska öde septemberskog. I en luft att fylla lungorna med.
Stannade efter två kilometer och knöt om min högra sko, då sprang en ung man förbi mig.
Jag kom ganska snart ikapp, men han höll en bra fart, det kändes fint att ligga där, tio - tolv meter bakom. Han hade svarta långa tights och klädde i dem.
Jag såg framför mig en kamp i backarna mot slutet, en kamp lik den jag hade med en lite äldre man förra helgen. En kamp som ingen ville ge upp, det gällde liv och död och kvinna mot man.
Efter dryga fem kilometer sprang vi mot solen i en svag utförslöpa. Det gnistrade och glimmade av dagg i nyponsnår och moget gräs, i rönnbären, i björklöven.
Jag närmade mig honom mer och mer. Då plötsligt slog han ut med armarna så att håren på hans underarmar lyste i motljuset, som en aura, vände sig om, log mot mig och sa:
"Man kan ha det sämre, eller hur?"
"Ja", svarade jag, överraskad, "det är en underbar morgon".
Och så log jag, mot den unge mannen, som betedde sig så oväntat.
Sprang vidare mot solen på lätta fötter, förväntade mig mig steg bakom, och som sagt, kampen i backarna.
Men han kom aldrig. Jag vände mig om efter någon kilometer, men där var tomt.
Det var en underbar morgon i skogen, ännu en, och min kropp och själ älskar dem.
Återbruk känns helt rätt och varför ska man slänga ett par helt ok byxor, använda två gånger och sedan urvuxna när det finns någon som kan ta över?
Pengar sparas, naturen återhämtas, samvetet känns lätt, luften blir renare, ett barn blir lyckligt.
Okej då, det var kanske att ta i.
Men han får i allafall ett par ganska vettiga bruna långbyxor, inte alldeles för 2002.
Tänkte jag handlingskraftigt och slet fram symaskinen ur djupet av klädkammaren/skräprummet.
(Eftersom sonen är av annan form än sina storebröder, kortare och lite bredare, inte lika mycket sparris, så är alla arvebyxor tio cm för långa).
Det dammade rejält om pjäsen. En smutsvit historia av märket Singer, sällan använd, absolut inte under detta sekel. Har aldrig varit min bästa vän. Vet inte ens riktigt hur den hamnat i min ägo.
Ful, besvärlig och lynnig. Men ovänner kan ju förlåtas.
Tråden träs på ett besynnerligt vis, helt utan logik genom diverse små hål och krokar och metallbrickor och skåror. Spakar skjuts hit och dit beroende på hur man har tänkt sig att sömmen ska arta sig.
Och undertråden. Ett ständigt mysterium.
Nej, det är klart att det inte funkade. Vad hade ni trott? Vad hade jag trott? Singer lät som en kulspruta, en machine-gun, och det bådade inte gott.
Efter fem cm small nålen av med en distinkt ka-donk och så var det hela över. När jag kollade på baksidan visade det sig att undertråden låg där som ett brunt lurvigt virrvarr, 7 meter undertråd på 5 cm söm, något måste ha gått fel.
Väldigt fel.
Jag blev lite dyster. Min handlingskraft dog.
Tänkte istället tillbaks på syslöjden. (Det var på den tiden flickor skulle sy och pojkar skulle såga. Det var enkelt då.)
Vi började med olika stygn. Det gick bra, jag sydde stjälkstygn och kedjestygn på något vävmaterial och det var rätt fint. Fick beröm av syfröken.
Sedan skulle vi sticka. Vi skulle sticka ett mumintroll och fråga mig inte varför, det bara var så, ett mumintroll skulle vi sticka och detta kunde inte ifrågasättas.
Jag stickade fruktansvärt hårt. Det gnisslade om garn och stickor. Mitt mumintroll blev mer som en hård masonitorm och jag fick skavsår i händerna. Syfröken var bekymrad.
Sedan stickade vi tv-sockor, och alla som minns sitt sjuttiotal kommer säkert ihåg att när man tittade på tv på den tiden tog man på sina tv-sockor.
Utan sockor, ingen tv.
Eller?
Vi stickade ändå tv-sockor och det fanns två färgkombinationer att välja mellan: orange med brun tofs eller brun med orange tofs. Mina var av den förstnämnda varianten och jag använde dem aldrig. Ändå såg jag på tv. Det gick bra.
Senare lärde vi oss sy på maskin, vi började med att sy utan tråd på papper. Det gick bra, utom då jag sydde mig i tummen och fick gå till skolsyster.
Så småning fick vi sy kläder.
Nu producerade jag diverse obärbara plagg, exempelvis:
En västklänning i vit frotte med bollmönster i orange. Extremt trånga ärmhål.
En midikjol(!!!!! åh, hjälp) i brunt.
En ljusblå "klockkjol" som kasade av.
Och så i högstadiet, min revansch mot de hemsydda byxor med vid passform min mamma envist hemsydde åt mig: Ett par gröna gabardinbrallor med väldigt utställda ben, och som jag sedan sydde in över låren, rejält.
Kunde ha dem två gånger.
Men de var ok. Åtminstone för bevisandet av min självständighet.
Nu har jag tagit en paus i byxuppläggandet och jag funderar på om jag ska
sy upp dem för hand (så tråkigt), klippa av dem bara i fransig hippiestil (vad ska de andra föräldrarna i klassen tro?), köpa nya (åt fanders med återanvändningsfilosofin och ekonomin) eller ratta på några vred och spakar på Singermaskinen, som jag givetvis inte förlåtit.
Leta upp en ny nål.
Så mycket märkligt man har lagt ner kraft och energi på genom åren.
Nu är det inte säkert att han heter Pelle. Han kanske heter Lennart, vad vet jag?
Han kanske till och med är en kvinnlig pelargon, men jag föredrar att tänka mej honom som en man.
(Eller kanske Stig.)
Nu var det inte om namn det här skulle handla, utan om pelargoner i allmänhet och den jag har på balkongen i synnerhet.
Det här är hans historia:
Han köptes liten och tanig och överbliven på impuls på en storinköpshall i trädgårdsbranschen i våras. Ett sådant där ställe man bara kan köpa jord i 100litersspåsar och lecakulor i förpackningar som räcker att fylla två bollhav på McDonalds.
Diskbråcksframkallande ställen, vedervärdiga. Åk inte dit om du inte äger en trädgård stor som tre fotbollsplaner. Eller vill gardera dig med blomjord till dina balkongväxter i trettio år framöver.
Ta med en lastbil och en liten lyftkran.
Det är inte säkert du hittar ut, förresten.
Hursomhelst, där stod Pelle, kvarbliven, jag köpte honom, han var billig. Jag planterade honom i lerkruka och vattnade honom och gav honom fina kompisar att utbyta erfarenheter med där på min balkong.
Han trivdes, det kom varma dagar, det kom regn, Pelle frodades, växte till sig, blommade, blev grön och tät i bladen.
En praktkille!
En snygging.
Läcker.
Men, nu är det september, Pelle blommar och tänker nog inte dö lagom till vinterfrosten.
Hans kompisar får flytta in i värmen då, men...
..och nu vädjar jag till alla löpare och andra funbeatare som har kunskaper i pelargonbranschen:
Hur gör jag?
Kan han överleva vintern, och isåfall, hur???
Man kör till Trelleborg en tidig lördagsmorgon i september, en lördag då regnet piskar småspik och blåsten sliter löven av träden i förtid.
Man kör inte ens själv, man sitter på passagerarplats och är odräglig mot chauffören.
Man är fruktansvärt stressad, eftersom detta är lördagen då hela ens existensberättigande står på spel. Lördagen då allt ska bevisas. Bli lycklig i en himmel eller gräva ner sig i en grop i dyngan.
Bli firad stjärna eller utskrattad pajas. Fortsätta tro att man är något eller få illusioner brutalt krossade.
Man ska springa sitt första lopp på bana. 10 000 meter. Man har sett hur det ser ut på tv, varv på varv, lätt och fint. Man ska göra det också, lätt och fint, hålla varvtider, öka i slutet. Har man tänkt. Föreställt sig. Man är ju uthållig, har man skrutit med, vitt och brett.
För om man springer bra på en bana, där sträckan är exakt och varven likadana - det då man GILLS. Det är då man är en LÖPARE. Det är då man är en människa ATT RÄKNA MED.
(Så tänkte jag.) (Så försöker jag inte tänka längre.) (Men det är svårt att låta bli.) (Fast det gäller bara mej, alla andra är bra och viktiga människor ändå.)
Regnet vräker ner, horisontellt, när man går ur bilen på parkeringsplaten utanför idrottshallen. Det hela ser övergivet ut. Trelleborg ligger kvar i sängvärmen och lördagsmyser.
Man tror en kort stund att det hela är ett misstag, ett stort misstag, och man kan åka hem, ta proceduren en annan gång. En annan dag.
Men det dyker upp en liten krokig man. Som talar om var man kan klä om.
Man fryser. Man är ruggig. Man är magsjuk. Man är grälsjuk. (Per - du har en ängels tålamod).
Man prickar av sig på en fuktvågig lista. Man är en enda kvinna bland en handfull seniga äldre män.
Sedan kommer det en kvinna till.
Man limmar en pytteliten 50-lapp på ryggen. Som om det skulle behövas. Man får en egen varvräknare. Han heter Patrik eller nåt sånt.
Man fryser, man mår illa, man är svimfärdig, men man pratar lite hurtigt med farbröderna (60 - 75 år) runt omkring och de där skämten om att "jaga flickor i den här åldern" avklaras.
Starten går efter diverse bekymmer med pistoler och vem som ska räkna varv åt vem och små klisterlappar som trillar av ryggarna och regnet piskar lika vågrätt och det är förbannat kallt.
Ogästvänligt.
Medtävlerskan sticker iväg som en iller, eller snarare liten gasell, och sedan ser man henne bara när hon varvar. Två gånger. (Fast jag hejar systerligt på henne, det gör jag.)
Gubbarna sticker också. Endast äldste mannen, lika gammal som min far, flåsar i nacken.
Första varvet går bra, andra varvet går också bra, men sedan falerar det hela, löses upp, bryts ner. Livets meningslöshet i allmänhet och banlöpandet i synnerhet, i vart fall det banlöpande som sker i regn och motvind, varv på varv, tjugofem likadana tråkiga varv, går sakta upp för en.
Man tänker: aldrig mer. Aldrig, aldrig mer.
Aldrig aldrig aldrig aldrig mer....det är så tråkigt, så förbannat tråkigt, och gubbarna svischar förbi, även han på snart åttio drabbas av eld i baken, själv drabbas man bara av missmod och ångest och när man då äntligen äntligen kommer i mål ska man gå och gömma sig.
Tänker man.
Då ropar någon att det är femton varv kvar.
Så otroligt knäckande.
Man gör sin sämsta miltid i år, man slås av precis ALLA, man är så väldigt förbannat sist, man är så slut, så besviken, så
brutalt skriven på näsan att man är ett löpmässigt skämt, en odugling.
Och i den stunden, och återstoden av dagen också förresten, känns det som om det även gäller resten av livet.
Ballongen sprack.
Du skall icke tro att du är värd något, din uppblåsta fjant.
Nu, med lite distans till det hela, har man börjat inse att reaktionen är aningen överdriven, för att inte säja barnslig, för att inte säja självfixerad.
Man har ju en del andra kvalitéer. Man är rätt bra på att göra kladdkaka till exempel. Jodå.
(Senare sprang de yngre kvinnorna, och de yngre männen, solen kom fram, de sprang fort och publiken kom och vrålade ÖÖÖÖKA! GRYMT! BRA JUBBAT!!!! (för man är i skåne ju) men man packade sina våta tights och linne långt långt ner i bagen och tänkte att man kan slänga dem i en soptunna kanske, och så lommade man iväg. Körde hem. Kördes hem. Fällde bittra tårar.)
Ok, nu ska jag baka en kaka.
I Runner´s World, i det ex jag fick på Tjejmilen nu i helgen (där jag förresten fick en hel massa annat smått och gott såsom shampoo, påse bilar, antirynkcreme, aftonblad, Tara, fullkornspasta, bodylotion, vattenflaska, soffgrupp, halstabletter och deo) står det en del som man kan lägga på minnet.
Till exempel ett råd inför tävling:
"Försök springa så rakt som möjligt"
Och inför helgens tiokilometerslopp får man svar på saker man kanske klurat på i bland:
"Vad händer om det regnar?"
"Vad gör jag om jag kommer sist?"
"Bör jag springa så fort som möjligt i början?"
Så står det också om alla nackdelar det innebär att vara kvinna. Ja, när man ska försöka springa alltså. Man släpar på dövikt ("passiv vävnad" ) till exempel. Fettlager till ingen nytta alls när man ska transportera sig snabbt framåt. Pyttehjärta, minilungor och tröttsamma hormoner är man också begåvad med.
Man bör planera sina tävlingar till den dag då man har ägglossning, för då är man som bäst.
Det ska ju till en viss tur om tävlingen infaller just då. Det ska till en viss övertalningsförmåga för att få arrangören att ändra datum av den anledningen.
Ja, mycket kan man lära!
I söndags flyttade jag och 22 tusen andra felkonstrerade varelser (däribland kompis Eva härifrån) ändå en massa dövikt en hel mil i Stockholm.
Vi (Eva(?) och jag)sprang inte rakt!
Jag tvingades sick-sacka rätt intensivt och jag lutade säkert också förresten då och då när jag knuffades hit och dit de första jättetrånga kilometrarna.
Vi (Eva och jag) sprang inte så fort vi kunde i början! Det fanns helt enkelt inte skuggan av en chans! Det var tvärnit i en vägg av kvinnor!
Om det hade regnat hade vi förmodligen blivit blöta. Men det regnade inte.
Ingen av oss kom sist, så jag vet alltså inte vad jag skulle ha gjort då. Brutit ihop? Sparkat på en grävling? Köpt en bingolott?
Vi kom minsann inte först heller.
Men vi var bra. Jo, det var vi, fastän vi kanske inte var sådär fantastiskt nöjda med prestationen strax efter målgång, men så är vi ju konstruerade, kompis Eva och jag, att vi har lite svårt att vara fantastiskt nöjda med prestationen om den inte är riktigt, riktigt vass. Även om det finns en massa förmildrande omständigheter såsom smärta, skador och folk i vägen.
Nöjd och glad (ja, till och med fantastiskt...) är jag däremot över min Stockholmstur! Nu vet jag att några av er faktiskt finns I VERKLIGHETEN!
Och jag finns. Det var nog den tuffaste utmaningen den här helgen:
Att spela rollen av sig själv i verkligheten är långt mycket svårare än att sitta här framför skärm och tangentbord och vara Anna D.
Så...vi ses igen. Här och där. Ska bara rehabilitera min högra baktass först.
/Anna-Karin
Hade tänkt mig till Stockholm i helgen. För att springa tävling bland annat, och för att träffa kompisar jag aldrig träffat i verkligheten.
Det ser jag fram emot! Verkligen, har sett fram emot detta länge. Så HIMLA spännande!
Det är en sådan där tävling man anmäler sig till väldigt långt innan, och man beställer tågbiljetter också, månader i förväg.
Då får ingenting gå snett. Det skulle vara så himla snopet att stå där med en förkylning eller en inflammerad hälsena två dagar innan när man hittills inte varit sjuk eller skadad en dag på hela året...
Men så inträffar det som hänt vid alla liknande tillfällen (Lidingöloppet, Göteborgsvarvet...). Sista veckan före tävlingen bryter allt ihop. Sonen går omkring och snorar och fräser och sprider mängder av elaka virus.
Man känner sig matt, sover kasst, har ont i magen, hjärtat slår märkligt, man klarar inte tre trappsteg utan att bli andfådd - och man drabbas dessutom av en skärande smärta i ena foten.
Samma smärta som dök upp innan Lidingöloppet för närmare ett år sedan.
Är det en huvudstadsrelaterad åkomma? (Foten alltså. Det andra är "länge sedan jag anmälde mej"-relaterat.) (Eller "jag vill för guds skull inte missa detta"-relaterat.)
Om man ändå fick ladda i lugn och ro! Låta bli att känna efter. Sitta i soffan och softa istället för det där sista träningspasset och lugnt och fridfullt känna hur kroppen vilar ut, bygger upp kolhydratförråden, laddar...
Så är det alltså inte. Foten är kass. Jag känner efter hela tiden. Jag är fixerad och jobbig. Rastlös och nojig.
Jag köpte mig ett par nya löparskor.
Det piggade upp betydligt.
Men det är några dagar kvar, allt kan hända.
Självklart hjälpte inte protesterna.
Men jag skrek inte "nej" tillräckligt högt, jag skrek egentligen inte alls. Jo, inombords skrek jag, vrålade rentav. Och klamrade mig fast.
En mental fastklamring vid ledighet, ljus, frihet, icke-vardag, ovanligheten. En väldigt stark mental protest absolut, i praktiken var den dock tämligen tam.
Visst gick jag till jobbet.
Flexade in med flexkoden jag inte glömt, tände ljuset på kontoret, såg mig i spegeln (för det blir så, automatiskt, när man tänder ljuset. Går inte att undvika om man inte blundar. Såg lika förbannat vanlig ut som vanligt givetvis) och tänkte:
Jaha.
Ett år till.
Tänkte inte ens, som jag gjort tidigare om åren att nu j-r får det vara nog, denna höst ska jag ändra på saker och ting, komma härifrån, bryta mönster, göra snedsteg, förändra, göra uppror. Osv, osv. Inte ens det tänkte jag. Bara just detta "jaha". Som om jag gett upp.
Stirrade dystert på dator, beläggningslistor och den obotliga röran på just MIN plats. Femton semesterslut till innan..? (den eviga semestern)
Femton år som bygger på längtan efter fredagar och semesterstarter? Ett rätt torftigt liv faktiskt.
Man måste ha en dröm. Det har jag definitivt. Jag har inte gett upp.
Det mest ångestframkallande ord jag vet är "vardagsrutiner".
Hursomhelst:
När semestern är på väg att ta slut kan man börja smådeppa lite grann den sista onsdagen (låt oss säja att man startar arbetet en måndag, det är ju vanligast). Sedan bygger man gradvis på dysterheten och ångesten allteftersom denna måndag närmar sig. För att alltså sluta i stillsam panik söndag kväll. En halv vecka bortkastad åt våndor.
Eller så kan man fly. Det är bra, det töjer ut dagarna. Man tänker på annat. Jagar bort vanligheten.
Jag flydde. Till Göteborg, ok, inte så långt bort, men tillräckligt.
En av oss skulle på WoW och han gav oss andra tre en anledning att dra norrut även vi.
Bodde i kolonistuga. Lånad. Av mina föräldrar. En liten oas byggd på trettiotalet. Då på landet där staden hade upphört, nu med utsikt över Det Stora Sjukhuset.
Men ändå.
Trångt. Enormt rörigt, lite primitivt och krångligt. En garderob som på insidan är tapetserad med tidningar från 40-talet. Från brinnande världskrig. Femina från 1968 i tidningskorgen. En vedeldad järnspis och en källare som har kvar en doft av inläggningsgurka i Höganäskrus.
Historiens vingslag susar mäktigt.
Och så den där doften av flox. Flox och mognande frukt. Dahlior och astrar. Doft av sensommar, en känsla så tydlig att den går att ta på. En doft av forna höstterminsstarter och semesterslut.
Krispigheten i luften trots värmen.
Och mörka sammetssvarta kvällar.
Men det är något speciellt med doften av flox.
Den är ett koncentrat av sensommar; melankoli och mogen tung skönhet. Vilsamhet. Ro.
Sprang runt Härlanda tjärn tidig morgon, åkte packad spårvagn tillsammans med tvåhundra tjugonåntingåringar, gick på Linnégatan i solen, gick genom Haga, stirrade på ett regn genom fönstret en lördag eftermiddag, vaknade mitt i natten när sonen kom hem.
Luktade på grannens flox. Åt odlade blåbär. Lyssnade på en fullkomligt obetalbar transistorradio - även den omgiven av historiens vingslag.
Åkte tillbaka till Lund på söndagseftermiddagen.
Och tog - väl förberedd - hela semesterslutsångesten i kort och koncentrerad form.
Villintevillintevillintevillinte.....VILL inte!
Vägrar!
Nix!
*motstånd*
*skri*
*fastklamring*
*kudde över huvudet*
*klös*
*hälar i golvet*
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJ!!!
Mamman har vaknat i svinottan och gått upp något senare. Hon är lite förvånat uppspelt över att tonårssönerna dagen innan har sagt ok till den utflykt som blivit något av en tradition i familjen.
Varje sommar, säkert sedan sex-sju år tillbaka har de fyra dragit mot Skånes östra kust och Stens huvud.
Det är liksom ingen sommar utan den där utflykten, tycker mamman och hoppas att de tre sönerna tycker likadant. Det är kanske därför de en dag försakar dataspel, kompisar och långsovningar och ställer upp.
Traditioner ska ju bevaras. I allafall just detta år; kanske är det det sista.
Smhi har lovat sol. Smhi har fel, för det är mulet och det regnar. Mamman blir lite deprimerad över dropparna på fönstret, men brer iallafall på bästa curlingmanér absurt många mackor, packar dricka, kaffe, badkläder och annat som mammor tror kommer att behövas på utflykter.
(Varma koftor)
(Regnjackor)
(Hembakade muffins)
Äter frukost. Det slutar regna.
Väcker tonåring 1 (17år). Väcker tonåring 2 (15 år).
Väcker sedan tonåring 3 (11 år - ok, inte tonåring, men sover som en).
De raglar upp. Äter frukost.
Redan 10.17 kör de österut. I Sjöbotrakten är det vägarbeten, det är inte förvånande, för det är det alltid. Vägen blir aldrig klar. Den är ett evighetsprojekt.
Det som är bra med Sjöbo är att vädret ljusnar. Allt mer.
Utanför Tomelilla tar de av norrut. De unga männen sover i bilen. Mamman tänker att hon inte vill bo i Tomelilla.
Vägen är smal, landskapet blir böljande. Leende, vackert. Mogna sädesfält, hörullar, sensommartyngd i grönskan.
Bokskogar.
Mamman suckar och längtar till ett annat liv än det i hyreshuset. Någon slags frihet. Men inte just till Tomelilla.
Parkeringsplatsen vid nationalparken är bara befolkad av enstaka bilar. Det är alltså en bra vald dag att gå runt Stens huvud - semestern har tagit slut för de flesta svenskar, det är fortfarande lite mulet, men varmt. Inga busslaster. De kan annars vara rätt besvärande.
Vimlar runt, äter glass, stör friden.
Läser broschyrer.
Pratar tyska.
De går ner mot stranden först, även det en tradition. Någon gång har de startat med ett dopp.
Det gör det inte nu; men det är några modiga i vattnet redan.
Går istället längs strandlinjen bort mot den lilla fyren. Det är stenigt, först sand, senare små stenar och till sist klippor.
Mamman kommer sist, stenarna är lite besvärliga och hon är stel i låren efter gårdagens tuffa långpanna.
För fem år sedan fick hon vänta på den yngste.
Men det är roligt att ta sig fram såhär, och hon tänker att hon ska göra det när hon är sjuttionio också.
Klättra bland stenarna, undvika stigen.
Vägra stigen.
Aldrig ge upp.
Aldrig myllra ut från en turistbuss.
Vid fyren äter de mackor och dricker upp all dricka på tre röda sekunder, för nu är solen framme och det är riktigt varmt.
Mamman dricker kaffe och påminner tonåring 1 om då han var två år och besatt av fyrar; han kallade dem "byon" och kunde fascineras av dem i timmar.
Tonåring 1 har hört det förr - "typ varenda gång vi kommer till en fyr och det är INTE roligt, mamma".
Sedan klättrar de upp mot huvudena. Sten har tre. Det är brant. Klättrigt. Trappor. De tre tonåringarna springer upp, det är någon typ av obegriplig tävling.
Mamman kommer efter, hon är som sagt trött i låren efter gårdagens extrema utsvävningar i löparspåret.
På huvud ett ser de norrut. Lövträd som en grön matta, en välvd kustlinje, en obruten horisont.
På huvud två, det östra, ser de ut mot havet och söderut; en ljus sandstrandsremsa, brutna vågkammar, ett blått hav, en mörkare blå skugga i horisonten. Bornholm.
Sensommardis, sensommarvärme.
Huvud tre är tråkhuvudet, man ser ingenstans egentligen, mest uppvuxen grönska. Dit går allt busslastfolk. Där är gräset avskavt och horisonten sönderfotograferad.
De passerar en bred stenmur på väg ner mot parkeringen, det lär vara rester av en fornborg.
Mamman läser på informationsskylten och känner historiens vingslag.
Tonåringarna vill ha glass.
Väl nere vid kiosk och naturum märker de hur parkeringsplatsen fyllts med bilar. Och vimlande människor.
De äter glass.
Köper mer dricka.
Har en diskussion om huruvida någon ska bada eller ej.
Mamman ska det absolut, det är varmt och svettigt och havet är havet och just här så oändligt vackert.
Det vore straffbart att inte bada.
De går alltså åter ner till stranden. Två badar, de tycker det är ljuvligt/skitcoolt.
Äter muffins.
Plockar stenar. De är vackra när de är våta.
Kör senare hemåt.
Mamman längtar till ett annat liv.
Kanske ändå......
Bilderna visar (uppifrån och ner):
- Stenig strand mot vit fyr
- utsikten mot norr
- tonåring 1 ska INTE bada, man kan bli solbränd. Sitter i skuggan och läser svår litteratur istället.
- tonåring 2 är trött och orkar inte bada. Han har med sig kudde.
- tonåring 3 är inte tonåring och säjer "just do it..."
Dagarna gick.
Somliga blåsiga, somliga soliga,andra mörka och regniga.
De kollade väderrapporten varje kväll med stort intresse.
De kollade himlen varje morgon med större intresse.
De hittade ingen soptunna.
Men de hittade ett motionsspår i Fjällbacka, de bedömde det varande ca två kilometer långt.
De ägnade en regnig förmiddag åt detta motionsspår.
Sex varv var.
De ägnade en annan regig dag till att besöka Akvarellmuséet i Skärhamn. Det var de inte ensamma om. Det var mycket svårt att hitta parkeringsplats. Det var svårt att tränga sig fram till konsten.
De åt panikpizza på Lilla Berith. Stor men händelselös.
De gick en kvällspromenad. Han bärande på en soppåse, ifall en soptunna skulle dyka upp.
(Det gjorde den. Efter en halvtimmes promenad.)
De njöt av kvällssol och mjuka klippor och vita segel som styrde bort ifrån land.
De blev avundsjuka på folks hus, trädgårdar och havsutsikt.
Hon luktade på blommor.
Han kollade på TV-sporten.
De åkte till Hunnebostrand en regnig kväll för konsert i parken.
De sänkte medelåldern i publiken en aning.
Han tyckte att de tre sångerskornas kläder var väldigt läckra.
Hon tyckte att de tre sångerskornas kläder var väldigt läckra. Hon konstaterade sorgset att hon själv inte hade sett lika läcker ut i dem. Längre.
Suck.
Hon tyckte inte Robert Wells frissa var så läcker. Men det var ett himla drag i musiken. Och en kul blåssektion.
Och gitarristen trillade ner från scenen.
De körde hem i den kolsvarta, fuktiga, sammetsmjuka bohuslänska natten.
De badade inte.
Så kom lördagmorgonen då de packade, städade, sa hejdå till lilla röda stugan och körde söderut.
Det var lite melankoliskt.
De tillbringade sedan helgen i Göteborg. Och där......hände det många saker, märkliga, hissnande, äventyrliga...
Men det är en helt annan historia.
..Äventyr i Bohuslän:
En tystnad uppstår.
Om detta vore en film, en amerikansk till exempel, hade P avmätt satt på sig sina coola svarta solbrillor, backat bilen, tagit sats, tryckt gasen i botten (jodå, det kan han, det har jag upplevt och det var lite sexigt faktiskt får jag nog motvilligt erkänna) och sedan hade bilen brakat fram med ett öronbedövande vrål och liksom flugit över glipan i vägen och grävmaskinen hade förvandlats till plåtskrot och den löjligt ambitiösa mannen hade satt spaden i foten av skräck. Och den röda renaulten hade givetvis inte fått en skråma.
Och vi hade kört vidare mot solnedgången...
Men nu är det alltså ingen film.
Vi stirrar, när den första chocken lagt sig, med mord i blick på pojkstackarn.
Han stirrar tillbaks och man kan se hur tankeverksamheten mal på, febrilt, han ser nog att jag tar sats, hungrig som en varg. Inte att leka med.
Det finns en annan väg. Den går runt, liksom. Han gör en obestämd, svepande rörelse med armen. Och den går "nog" att köra på.....om vi nu inte vill vänta tills han grävt klart.
Och den går tillbaka dit vi kom ifrån.
Vad vet han om vart vi kom ifrån?
Vägen är smal, mycket smal. Gräs och rötter. Kobajs och flugmoln. Hålor och pinnar. Jeep hade varit bättre. Men nybyggargrabben har rätt, vi kommer fram där vi kom ifrån. Och det är tur för honom.
Medelålders hungriga löpare från skåne på väg in i demensdimman är INTE att leka med.
Väl framme vid badplatsen är jag så utsvulten att jag skulle kunna äta en oxe. P är också lite hungrig, han skulle kunna äta två oxar.
Vi slopar badet, stranden ser ändå lite vassgeggigt sumpig ut. Flugor och sånt. Gäddor.
Tångmackorna sitter perfekt där på trädäcket utanför boden med flagnad färg, men de är alldeles för få.
Och kaffet. Konsumkakorna.
Vi kör sedan till en närbelägen campingplats.
Urblekta förtält.
Plastblommor på sned.
Rostiga utegrillar.
Trasiga frisbees i oklippt gräs.
Så oändligt sömningt.
Här vilar den trötta tristessen tung.
Jag känner mig beklämd.
Men duschen kostar bara tre kronor, och ja - den är ljuvlig.
P känner sig fortfarande inte helt tillfredsställande mätt, han är ju man med muskler (till skillnad från mig som är motsatsen) och går in i receptionen för att köpa sig en korv eller så till efterätt.
Han kommer ut med en glass.
Damen i receptionen hade stora problem att förstå skånskan.
Hej då, Bullaren. Nu återvänder vi till De Levande.
I Grebbestad myllrar det av människor. Och bilar. Hundar och måsar. Vi beställer stekt spätta på en restaurang - och nu snackar vi SPÄTTA! Inte en sådan där liten trekantig orange panerad sak med 0,5% fisk och 99% skorpmjölsskal. Utan en enorm fisk. Större än tallriken. Stor som en rocka. Varsamt stekt. Färsk. Potatis, citron. Hemgjord remouladsås, långt ifrån tubvarianten.
Solen skiner fortfarande. Smhi är ute och cyklar. Grebbestad lever! Vi sitter ute. Vid hamnen. Måsarna cirklar ovanför....hmmm. Hoppas inte någon av dem blir bajsnödig just över vår mat.
Nej, de håller sig. Ända tills vi är på väg därifrån, för då säjer det SPLASH på bänken bakom vår bordsgranne.
Hemma igen, en omgång träningskläder att tvätta och ett träningspass i benen. En trött vad och ett präktigt blåmärke i handen rikare.
Vi ser på tv, vi (=P) studerar Sporten, vi slöar, vi läser en bok, vi smörjer in en vad med Zon(P), vi (=jag, ömkligt hypokondrisk) klämmer på handleden (jo, visst kan den vara bruten, båtbenet till exempel), vi äter ännu mer, vi lägger oss, vi sover och vaknar.......till....
Regn?
Storm?
Grävmaskiner?
Tassandet av små fötter?
Nästa avsnitt är DET SISTA!!!!
(Bild: Aj! Här gör det ont......)
En morgon, då vi sitter och tuggar tångbröd (supernyttigt, sa jag det? Man blir tvåhundra år) och myssli känner vi att tiden är inne för ett präktigt löppass.
Solen skiner från en förvånansvärt blå himmel och bländar oss via Den Makalösa Servisen. Träningskläderna är, om inte helt torra, ändå helt klart användbara igen.
Det börjar kännas oroligt i löparmusklerna. De behöver rastas.
Men klippor och landsväg känns inte så löplockande.
Så vi fattar beslutet (ett högst tvivelaktigt beslut, visar det sig senare) att köra några mil inåt landet, till ett område kallat Bullarebygden- fråga mig inte varför detta namn. Där finns vildmark, avlånga sjöar, vandringsleder och säkerligen fina löpslingor i vacker natur. Vi har kollat på nätet, så det ska stämma.
Kör löpklädda och med ivriga ben vägen om Grebbestad, Tanumshede och österut. Hittar en liten turistbyrå i en bod utanför ICA i Östad. Det råder en sömnig, trög och lite dammig stämning över området. Slö fluga-stämning. Flagnad färg-stämning. Gäääsp.
Tjejen i turistboden verkar glad över att ha fått något att göra: hon visar oss på kartan (som hon dammar av) ett område strax öster om sjöarna. Där finns löpslingor. Det vet hon, för hon brukar åka skidor där på vintern.
Vi kör ditåt. Nu ska det bli löpning av! I vildmarksnatur! Sjöutsikt! Löpglada ben!
Det slår oss visserligen efter en stund att skidspår inte nödvändigtvis är löpbara sommartid. Men vi slår bort tanken. Den är tråkig.
Känslan av trött ödslighet i landskapet blir allt tydligare - detta är inget turistställe! Det är totalt off. Jag börjar gäspa. Sömnigheten smittar.
Hittar stället turistflickan pekade ut, men naturligtvis inga spår. Inte ett spår av spår.
Nu giter vi inte ens bli överraskade eller upprörda över detta faktum - vi har ju i princip hittills inte hittat någonting denna vecka.
Vi konstaterar bara faktum med ett slött "jaha".
Vi frågar lite på försök en ung man vid ett relativt nybyggt hus mitt i detta ingenting om han vet. Han ser ytterst förbryllad ut och vet ju givetvis ingenting om löpslingor och vandringsleder. Heller.
Men han utgör ett pikant inslag av aktivitet där han jobbar så svetten lackar. Med ditt och datt. Runt sitt nybyggda hus.
Mitt i Den Stora Dåsighetens rike.
Vi parkerar bilen vid vägs ände.
Hittar inte heller vandringlederna som är utmärkta på vår karta.
Äsch. Gäsp.
Springer ändå, skräp vore det annars, det blir grus och asfalt och flugorna surrar och korna glor och tuggar och tuggar och jag är hungrig och inte går det fort. Knappt styrfart. Och P får ont i underbenet och jag trampar snett på en sten och liksom välter ner på sidan och slår mej i handflatan och det kommer blod.
Det är varmt och tungt och flugorna orkar inte flytta på sig när vi kommer utan krockar med oss.
Det luktar ladugård.
Jag har kanske brutit handleden.
P haltar och vägen går uppför och det är varmt och jag är så förbaskat hungrig.
Kommer tillbaka till bilen (tänk att vi hittade den. Märkliga saker inträffar.) efter en dryg timma och det är så SKÖNT. Att löppasset är slut, alltså.
Panikäter en banan och en nektarin i bakluckan. Det hjälper endast något litet.
Nu ska vi köra ner till den badplats vi passerade på vägen och kanske ta ett dopp som svalka och få bort flugj-arna och så ska vi äta den matsäck vi så klokt packat med. Mackor, gjorda på TÅNGBRÖD. Man blir så himla gammal om man äter sådant bröd, visste ni det? Kaffe. Kakor. Mmmm....
Så kör vi. När vi ska passera den unge aktive mannens hus visar det sig att han fullkomligt har exploderat i en helt galen överaktivitet - han har grävt upp vägen.
Just det. Ni har förstått rätt. En halv meter djup och 45 cm bred skåra tvärs över vägen. Med en liten grävmaskin, framtrollad från gud vet var.
Han kommer att vara färdig om två timmar, säger han.
I nästa avsnitt:
Får jag ett hysteriskt anfall?
Sparkar jag den unge mannen på smalbenet?
Kommer vi ifrån Bullareeländet innan mörkret faller?
Äter P en glass?
Orkar någon läsa?
i Bohuslän.
Om Fjällbacka:
Fjällbacka är ett fiskeläge beläget på Bohuskusten, ganska långt upp liksom. Det har funnits ett bra tag, långt innan mobiltelefonerna ens var påtänkta. Mitt i byn ligger en rejäl bergsklump med branta sidor västerut. Omedelbart runtom denna stenbumling klättrar de typiskt bohuslänska husen av trä, i pastellfärg, tätt och huller om buller. Vid hamnen finns ett torg som absolut inte är ett torg utan mer en plats av något slag, den heter Ingrid Bergmans torg, eftersom hennes huvud ligger där ovanpå ett stenfundament.
(Är detta en del av liket jag letar efter? Man skulle kunna misstänka att ett mord blivit begånget. Hm.)
(Nej. Inga flugor.)
I utkanten av denna genuina kärna breder mer triviala byggnader ut sig, såsom Coop (som, tack och lov, har öppet till 22.00), vårdcentral, dagis, bensinmack och TetraPaks fabrik för produktion av plastflärpar. Ja, och så en kyrkogård. Jättestor, vilket är logiskt, eftersom folk dör här ideligen.
Åter till Berget, eller fjället. Från toppen har man en rätt tjusig utsikt över hav och kust.
Berget heter Vetteberget, och det beror på att förr i tiden, då man inte hade några mobiltelefoner av någon vidare kvalité och när Ingrid Bergman klev runt i Fjällbackas gränder och mumsade på kanelbullar - ja, typ nångång på stenåldern, alltså - så satt det en vätte där uppe på berget och spanade med örnögon ut över havet. Om något hotfullt närmade sig - ett piratfartyg, ett vikingaskepp, en tysk krigsflotta eller en norrman i en stor och brackig plastmotorbåt - så slog denna lilla människoliknande varelse larm via sin rudimentära mobiltelefon ner till turistbyrån, som ju då som nu låg strategiskt placerad i hamninloppet.
Gissa om man hade dålig täckning på stenåldern! Man hade det mycket svårt.
Från turistbyrån kunde så Fjällbackaborna organisera sitt försvar. Ja, nu vet jag inte riktigt hur, men det fanns vapen i stugorna. Många vapen. Och lik, man sköt ibland varandra i brist anfallande fiender. Man kvävde också varandra med kuddar. Om detta omvittnas i Läckbergs böcker.
Var var jag nu..?
Jo, berget.
Så småningom fattades ett beslut att berget skulle klyvas. Detta var ett genomtänkt beslut, och orsakerna var flera:
Det skulle bli närmare till bageriet för dem som bodde bakom berget.
Det skulle bli en schysst turistmagnet.
Man banade väg för framtida filminspelningar. Man tänkte sig något i barnfilm/rövarbranschen.
Uppgiften att såga itu berget fick en P Månsson. Han var en målarkludd från Göteborg som hade vägarna förbi. Efter umbäranden och slit av omänsklig art blev han äntligen klar år 1898. Han tryckte ner tre strora stenblock överst i klyftan för att hålla isär berget, och ristade slutligen sitt namn i klippväggen. Han utnämndes på grund av detta till Kung av Fjällbacka.
Därför kallas denna genväg för just Kungsklyftan. P Månsson lär ha dött där nere, efter att ha blivit kung, av ren utmattning.
Det sägs också att han spökar där mörka vinternätter.
Ja, detta var en tragisk historia.
(Det kan vara så att jag fått vissa detaljer om bakfoten.)
I denna lilla håla flanerar vi alltså denna söndag och begrundar historiens vingslag. Vi tittar på de genuina husen. Vi kommenterar deras färg. Och trädgårdarna. Och rosorna. Och bilarna. Och båtarna. Och människorna. Vi har åsikter om allt!
Vi är lite avundsjuka.
Vi går ut på badholmen. Synar hopptornet. Utan blodfläckar. I vattnet under ligger äckliga manetblaffor och badlusten ebbar ut.
Vi klättrar upp på Vetteberget. Ser långt, och det blåser så in i bänken. Mitt hår blir nästan rakt.
Vi handlar ett märkligt bröd med tång. Det har en grön färg och luktar havsstrand och är j-gt nyttigt. Man blir hundra år om man tuggar sådant varje dag.
Vi går in i gallerier och tycker en massa saker om konst. Som om vi kunde bättre själva.
Men om vattnet på tavlan ser ut som cement kan ju inte konstnären ha haft en bra dag, eller?
Vi fikar grundligt på Café San Remo och kollar på folk i Henri Lloydjackor. Och tvärrandigt.
Vi sniffar in stämningen. Nosar. Vädrar. Insuper. Andas.
Trivs.
Återvänder till lilla röda stugan, och finner att träningskläderna är våtblötklibbfuktigare än någonsin....
Varför?
På bilden ses Kung Månssons namn i klippan.
Man ser också mig, stående på toppen av berget.
Spanar jag efter norrmän?
Eller försöker jag att få håret rakt och pekande bakåt permanent?
Tror jag att jag är Ingrid Bergman?
Är jag en staty?
Fortsättning följer, tror jag!
Oväntade saker kan hända.
Som att det faktiskt ligger en helt duglig korkskruv i översta lådan i stugköket. Och det är tur, för jag är på tigerhumör. Kan dö för ett glas vin till den där rökta laxen. Grrrr.
Nja, dö är kanske att ta i. Jag har ju just kommit hit. Och är man död är vinet inte till så stor glädje.
Innan vi letar efter liken i garderoberna och packar upp ska vi ÄÄÄÄÄÄÄTA. Fast först hänger vi upp träningskläderna litevarstans. Inte ute, för där skvalar regnet över ond och god.
Det råder en fuktig stämning i vår lilla stuga.
Vinet är gott och laxen, vinet, potatissalladen, vinet och brödet smakar också mums. Det gör grönsakerna och vinet också.
Nam nam.
Nu börjar uppackningen kännas lite ovidkommande. Och liken klarar sig nog en natt till, tänker jag förnuftigt. De går ingenstans.
Istället har jag väldigt roligt åt min chockupplevelse när jag öppnar köksskåpet. Den mest komiska servis jag någonsin sett, tillika bländande. Fortsättningvis sätter jag på mig solglasögon när jag öppnar detta skåp, preventivt.
TV:n är enorm. Och den funkar delvis. Helt tillfredsställande tycker P, som hittar sportkanalen.
Senare provar vi sängarna, ja alltså man måste sova lite när man är på Öden och äventyr i Bohuslän!
Men det är inte lätt. I stugan är det tvåhundratio grader varmt och om man öppnar ett fönster får man känslan av att sova i dikesrenen vid europaväg sex.
Vroooom! Vroooooom!
Synd att hela Sveriges bilburna befolkning bestämt sig för att köra mellan Fjällbacka och Grebbestad just i natt. Och att stugan står där den står.
P somnar, den förrädaren, medan jag flyttar runt och slumrar så småningom till i bäddsoffan i vardagsrummet, där det bara är etthundrasjuttio grader varmt.
Jag och den eventuella döingen sover i bäddsoffan.
Så vaknar vi outsövda (med lätt huvudvärk, jag). Till en ny dag. Och det regnar inte! Och det blåser inte!
Jippi! Smhi - ni kan ta er i...!
Here comes the sun!
Vi äter morgonmyssli i den Makalösa servisen och dricker mycket te därtill. Idag gör vi Fjällbacka. Idag går vi igenom det lilla bohuslänska fiskesamhället på Västkusten, synar det i sömmarna, upptäcker det, vänder ut och in på det, köper lokala läckerheter, fikar, myser, ler....
(Men först skäller vi ut den lilla tjejen på turisbyrån...eller?)
I nästa avsnitt får vi reda på....
..om det finns riktig tång i brödet?
...om klippblocken rasar ner i sprickan mellan bergen?
...vem den mystiske P. Månsson är
och hur dåligt man får måla och ändå kalla sig "konstnär"?
Är ni med?
Tio över sex dånar vi in i Fjällbacka så det skriker om däcken. Segelfolket kastar sig in i rabatter och portar så att de dyra märkeskläder rispas upp och hundarna sliter sig och flyr för livet.
Flugsvärmarna runt liken i stugorna lyfter.
På turistbyrån sägs en ung flicka vänta på oss "en stund" så att vi kan få vår stugnyckel. Turistbyrån ska vara belägen i hamnen. På Ingrid Bergmans torg. Omöjlig att missa.
Vi tvärnitar alltså på ett ställe som absolut liknar en hamn, det ligger båtar på rad, det finns vatten och väderbitna människor i rätt sorts kläder. Fula och dyra.
Men torg?
Och NEJ...ve och fasa! Turistbyrån är nedmonterad och nedpackad och existerar icke mer.
Eller så är vi i fel hamn. Vi rivstartar och kör vidare, nu är stämningen i bilen förtvivlad och jag ringer ännu en gång turisbyråbruden som nu låter aningen trött.
Hon har inte monterat ner turistbyrån. Vi var på rätt ställe.
Så efter ett varv runt orten då vi skiter i att beundra någon form av utsikt- fast den finns - och under sura blickar från folket som just kravlat sig ur rabatterna hittar vi äntligen rätt.
Vi får vår nyckel.
Vi kan andas ut.
Låta pulsen gå ner.
Vi kan le och kommunicera i normal ton.
Vi får en liten lapp, vägbeskrivning till stugan. Röd. (Inte lappen, den är vit.) STUGAN är i allafall lätt att hitta, säjer turistinfotjejen och ler och vi ler också, ansträngt.
Vi handlar på Konsum, godsaker som vi ska äta till det vita vin vi såväl behöver fast har glömt korkskruv till. Men visst finns korkskruvar i röda stugor?
Tre kilometer norr om Fjällbacka ska stugan ligga. Röd! Först ett rött hus, sedan ett vitt hus, sedan en STOR nymålad lada och däremellan en väg som går in till VÅR stuga.
Hm.
Ingenting stämmer. Allting stämmer. Fast bara nästan. Rött hus, vitt hus..lada.....tja, minilada kanske om man är generös i sin bedömning. Känner på färgen. Inte nymålad.
När skrevs lappen?
Ingen väg till någon stuga. Bara någons tomt.
Fram och tillbaka kör vi.
Nu är det inte roligt alls.
Faktiskt riktigt tråkigt är det och alternativet sova bland sunkiga träningskläder börjar bli en realitet igen och jag blir ganska förbannad för det för jag vill ha vin och god mat NU.
Vid en återvinningsstation flera kilometer för långt norrut hittar vi ett norskt par som ju inte är ortsbefolkning vilket vi trodde. Men som genast blir oerhört engagerade i JAKTEN PÅ STUGAN. De tror sig kanske veta. Tillsammans letar vi, de i sin enorma Toyota (norrmän!), vi i vår fullpackade Renault. Den träningsklädsdoftinpyrda. Men med gooooood mat och gooooott vin.
När vi kommer till miniladan stannar de. ("Stor nymålad lada". Haha.)
Jodå, där är stugan. Inte en bit bort som det stod. Utan alldeles vid vägen, vi har säkert passerat den fem gånger.
Tackar norrmännen alldeles förskräckligt mycket och känner oss som det medelålders par på väg in i demensen vi förmodligen är.
Nyckeln passar!!!
Porslin och korkskruv...
Kommer vi att hitta korkskruven?
Hinner jag tyna bort av hunger innan maten står på bordet?
Har träningskläderna ruttnat?
Finns det ett lik i utdragssoffan
och funkar tv:n???
Missa inte nästa avsnitt!
Jag hade förberett mig noggrannt. Läst på om Fjällbackas historia, geografi och folkliv.
Detta skedde genom att jag studerade två av Camilla Läckbergs romaner.
Ja!!! Jag vet att det INTE är ok i kulturella kretsar att läsa Läckberg och än mindre ok att erkänna att de faktiskt är schysst spännande och svåra att lägga ifrån sig.
Men nu läste jag dem alltså i instuderingsyfte. (Typ dygnet runt i en veckas tid, svårnådd av omgivningen). Sjöjungfrun och Tyskungen. Jag lärde mig mycket. Till exempel:
Att det finns ett hopptorn vid en badholme och där kan man träffa på lik.
Att det finns en kyrkogård, och där kan man gräva ner lik, i fel grav.
Att det finns ett bibliotek (där en skummis jobbar) och en Q8-mack.
Att nästan samtliga kvinnor i fertil ålder i Fjällbacka är på smällen. Eller har just fått barn.
Att det finns en bergsknalle mitt i byn.
Och att det då och då sitter månadsgamla lik i stugorna där, omgivna av äckliga flugsvärmar.
Jag längtade alltså till denna västkustska idyll.
Jag föreställde mig också sol och bad sådär förhoppningsfullt och naivt som man brukar när man bokat liten stuga vid kusten en vecka.
MYCKET liten stuga vid kusten.
(Inte helt ok i hällregn. Men den möjligheten finns naturligtvis inte.)
Vi körde alltså norrut från Lund förra lördagen. Väderprognosen för veckan var dyster, mycket dyster. Men olyckskorparna på smhi har fel, det vet vi ju. Och speciellt när man bokat minimal stuga i grönskan nära kusten har de duktigt fel när de påstår sådana saker.
Första stoppet var Göteborg, där vi skulle ta en välbehövlig (tyckte jag)löprunda som ett avbrott i allt skavande av bilsäten. Och jag skulle visa P - särbon, pojkvännen, resesällskapet och den inbitne urskåningen - hur NATUR ska se ut. Delsjöområdet, min eviga nostalgitripp. Finns det en skönare mil än Skatåstian? En vackrare, mer porsdoftande? En mer leende, mjuk..och....(backarna hade jag förträngt.)
Efter en minut i spåret började det regna. Inte lite heller. Utan mer och mer. Det vräkte ner. Det började åska. Det blixtrade och dånade. Shortsen klibbade mot benen och skorna sa klofsklofs. Milbanan blev en flod, och porsdoften försvann i niagara. Man glömde att det var vackert. Man såg inte naturen. Man såg faktiskt ingenting.
Särbon/resesällskapet/urskåningen tyckte bastun var ok.
Efteråt packade vi oss nysprungna och nyfikade och hyggligt torra in i bilen igen och körde norrut. Och klockan var bara barnet, kvart över fyra.
Mot Fjällbacka. Där Turistbyrån stängde kl 18. Och då måste vi ha hämtat nyckeln till vår stuga. För annars skulle vi få sova i bilen.
Men det skulle vara en lätt match att hinna dit, eftersom jag läst i Läckbergboken att Patrik och Erika kör till Göteborg på en timma.
Men den gången pågick säkerligen inte vägarbeten i Tingstadstunneln.
I Uddevallatrakten regnade det kompakt och klockan var tjugo i sex. Inte bra. Smhi kan ha fel, men inte klockan.
Ingen av oss var sådär jättesugen på en natt i bilen tillsammans med de sunkiga löparkläderna, så P tryckte gasen i botten (och jag blev motvilligt lite impad, det var så o-Pskt) och jag försökte ringa Turistbyrån för att be om 5 minuters respit..
Kommer vi att hinna fram innan de bommar igen?
Kommer vi att köra över en grävling?
Kommer stugan att vara röd???
och
finns det överhuvudtaget en stuga???
Missa inte nästa avsnitt!!
..finns det gott om. Det visste jag förut, för jag har varit där några gånger i mitt liv. Jag friskade upp minnet förra veckan då jag firade min första semestervecka i en liten röd stuga utanför Fjällbacka. (Det hände en hel del saker under denna vecka, märkliga saker, överraskande saker, förbryllande saker, helt förväntade saker också för den delen. Jag ska blogga vidare om denna vecka. Senare.)
Men som sagt, mycket vackert finns det i detta landskap! Bland annat denna höjdarservis som stod där och bländade mig när jag öppnande stugans köksskåp!
Wow, liksom.
Eller?
Och var hittar man den?
Inte lust, less, inte kul, nollställd....
Sommaren är en tid då det är läge att bryta rutiner. Sommaren är en tid då rutiner måste brytas, för annars blir det aldrig av. På sommaren är det läge att känna att man lever, och att leva är att bryta rutiner.
Man kan komma en timma sent till jobbet till exempel. Man kan simma i en stenbrottssjö klockan 23.10 och man kan låta bli att sova. Man kan sluta städa och man kan sluta bry sig om huruvida tonåringarna nånsin går upp ur sängen.
Man kan ge sig ut på ett träningspass i soluppgången innan hettan lagt på locket och se gryningsljuset sila genom blå cikorior och man kan strunta i frukosten.
Man kan se till att ha semester och låta bli att stressas av det man anses bruka göra av en sommarsemester.
Man kan strunta i att packa bilen.
På sommaren måste rutinerna brytas, för hur ska man annars stå ut med höstens tvångströja?
Men jag har tappat sugen... till att bryta rutiner. Och orken att palla fortsätta med dem.
Schizofrent läge, eller hur?
Och den där inspirationen och driven jag hade att träna och prestera och kapa tider har för tillfället förbytts i ett "Jaha, och varför?"
Jag blir inte skarpare i konturerna för omgivningen för att jag springer i 4.45 tempo istället för 5.10. Jag är fortfarande en beige tant som är ett med tapeten. En patetisk skugga av en tid som var....
Så här sitter jag och stirrar håglöst in i just den där tapeten som förresten är beige, och hittar inte ens orden som beskriver hur det känns.
Jag är egocentriskt självömkande. Jag vill synas. Jag vill göra något oförglömligt....eller åtminstone vill jag bryta en och annan rutin.
Jag drar ändå till Ystad ikväll, kanske hittar jag en sug där någonstans i gränderna.
Text saknas.
Svensk midsommar. Natten ljusare än någonsin. Grönskan grönare än på länge.
Nypotatisen som nyast och jordgubbarna som rödast. Människorna i sverige klär sig tunnt och vitt och har kransar i håret och spelar fiol och låtsas att de älskar att dansa runt en stång och så är de nykära och dricker väldigt mycket sprit.
Det är viktigt att inte avvika från mallen. Gud förbjude att man äter en kycklingklubba istället för den rätt äckliga matjessillen.
Det är viktigt att vara glad på midsommarafton samt att umgås i lika glada vänners lag. Det är viktigt att låta bli att gå och lägga sig.
Man infogar sig i ledet alltså. Åker ut till en trädgård några mil från staden, där glada vänners lag finns. (Dvs särbons glada vänner, ett gammalt kompisgäng från barnvagnsstadiet. Själv känner man inte en kotte. Redan där grundas en gryende utanförkänsla.)
Man ler och jobbar på att vara litegrann socialt kompetent. Man hälsar och presenterar sig tio gånger.
Man äter medhavd pick-nick på ett bord i trädgården i fem minuter, sedan flyttar man in sin pick-nick litegrann panikartat för det börjar åska och ösregna. Men det hör till. En svensk midsommar utan panikartade rusningar med mat och tillbehör på grund av oberäkneligt regn är ingen riktig midsommar.
Man lyssnar på samtal om den där gången då jätteroliga saker hände. Då var man inte med såklart.
Man känner sig lite som en outsider.
Sedan deltar man i sjukamp. Man kastar upp en basketboll på taket. Man skjuter in en golfboll i häcken. Man kastar i en tennisboll i en plastkorg, men den hoppar ur igen. Man kastar pil och en träffar tavlan, men ramlar ned.
Man låtsas att det är kul att göra bort sig.
Man lyckas såklart inte med det.
Man är en stämningsdödare.
Man känner sig fel.
Man pratar fel dialekt. Man kommer inte på något roligt att säja alls.
För man är ett ufo.
Man kunde lika gärna varit ljusgrön dessutom.
Och man är född i en storstad. Man har aldrig upplevt någon förälskelse i bilar.
Sedan äter man sill och färskpotatis och gräddfil och dill och jordgubbar och hårt bröd och kaka och dricker öl och tvingar i sig en jätteäcklig sprit och sjunger löjliga nubbevisor och skrattar åt interna skämt man inte begriper ett dugg av.
Och så försöker man åtminstone le lite åt de allt grövre skämten och sluddrigare snacket hos några av festdeltagarna.
Det gäller ju att göra ett gott intryck. Skärpa upp sig, vara normal.
(Fast egentligen tycker man att de är pinsamt motbjudande. Men det törs man knappt ens skriva. Man kan då anklagas för att tro att man är förmer.)
Man blir tystare och tystare. Man blir en stel och tråkig träbit. Men noll humor.
Om någon talar till en finner man att tungan klistrat fast vid gommen. Man blir ett under av tråkighet. Man är spiknykter och vill inte vara annat heller.
Man vill inte alls dricka lite mer och "bete sig som folk".
För man är inte som folk, man är en alien.
Man ger upp, kapitulerar och firar orgier i tystnad och utanförskap. Man kan lika gärna vara riktigt präktigt skitkonstig.
Man härdar ut till halvett, då är det rätt ok att vilja gå hem. Ingen protesterar, vilket inte förvånar en ett smack.
Man känner sig eländig. Man tycker synd om sin goa, snälla särbo.
Men det är långt till nästa midsommarafton nu.
..vad ska detta föreställa?
Vädret är helt osannolikt! (För er som bor i förskonade delar av Sverige kan jag berätta att det blåser halv storm; grenar, blad och blommor slits loss från sina fästen, regnet piskar hysteriskt och det är kallt som i Sibirien.)
Domedagen? Växthuseffekten? Jordens undergång? Syndafloden?
(Eller bara en överdrivet urflippad version av det vanliga skolavslutningsvädret?)
Nu står vi där igen, framför porten till sommaren. Alldeles strax ska vi kliva in. Den finns där alldeles nära, det känns klart och tydligt. Grönskan är tyngre, stabilare. Dofterna sötare, mättade, också de tyngre.
I bagaget alla förväntningar och all längtan som vaknat under våren.
Det är nu allt ska ske. Nu man har en chans. Under några månader av frihet betingad av ljus och värme. Om några korta veckor vänder mörkret tillbaka.
Är längtan och förväntan egentligen det bästa? När väl det vi längtat efter är ett faktum är vi för upptagen av att hinna med allt det där vi längtade till att vi varken ser eller upplever. Eller känner dofterna.
Och så har tiden gått...
Här följer en helt underbar betraktelse i ämnet, signerad A Strindberg:
” Och vintern gick långsamt för de olyckliga,
mera fort för de mindre olyckliga.
Och våren kom med sina krossade förhoppningar
om sol och grönt, tills sommaren var inne
som en kort förberedelse till hösten.”
Tid är inget annat än förändring säjer han som haft båda paren Nike på sig. I varjefall när det gäller fötternas storlek...
...runt en stad man inte kan låta bli att gilla därför att man är född där och då är man löjligt lokalpatriotisk.
Jag tänker fortsätta vara löjligt lokalpatriotisk. Göteborg - jag älskar dig!
Veckan innan Varvet tillbringades i sedvanlig hypokondrisk vånda. Jag börjar nästan vänja mig vid det nu - en massa eländiga tillstånd utvecklas och tillstöter och de är högst påtagliga och känns inte på minsta sätt inbillade. En son blir jätteförkyld. Han är smittsam. Farligt smittsam, och borde dödskallemärkas och låsas in. Men det kan man ju inte göra som en god mor. Så man käkar vitlök och echinacea och blir plågsam för omgivningen.
Så får man ont i ryggen. På något konstigt sätt - det hugger med ojämna mellanrum mellan skulderbladen och är inte det minsta korrelerat till rörelse. Man misstänker hjärtinfarkt, lungemboli eller kanske magmunsbråck. Så olägligt det kom!
Så tillstöter muskelsvaghet. Yrsel. Huvudvärk.
Man blir ännu mer outhärdlig för omgivningen.
På något sätt känner man ändå att det inte är läge att kasta in nån handduk. Så på lördag morgon i svinottan kliver man på bussen från skåne. Bussen är full av vitargosörplande löpare, taggade till tänderna eller coola som is.
Man äter sin noggrant planerade matsäck vid rätt tillfällen. Och dricker. För lite? För mycket?
Framme i Göteborg och solen skiner och det är lagomvarmt och vackert. Man lommar ur bussen, gäspig och ruggig. Man hämtar sin nummerlapp och sitt chip. Man ställer sig i en än så länge sansad toakö. Man hittar damernas omklädningsrum, en kylig och repig hockeyrink under tak. Man sitter där i ett hörn bakom en soptunna och kurar som en vingklippt uggla ett tag. Man försöker lura ut hur chipet ska sitta. Det är svårt, mycket svårt.
Så tar man ett djupt andetag, drar på sig träningssviden och nålar fast lappen snyggt på bröstet. Vätskebältet. Skorna. Chipet. Och så ut i det bländande solljuset, där människor myllrar runt som målvetvetna myror. När jag står i dagens andra toakö, som nu är jättelång men går framåt, går starten för de supersnabba.
Jag drar mig mot startgrupp 6. Det är inte helt lätt att komma fram. I startfållan råder en rätt avspänd stämning och jag känner hur jag börjar tillfriskna från mina sjukdomar. Åh, det är skönt att känna hur livet återvänder! Hinner snacka lite om ditt och datt med medlöpare under vår långsamma vandring fram emot starten. Folk verkar ta det på lagom allvar. En ung kille i närheten är klädd i t-shirt med tryck, grå, tung bomull. Ganska vida glansiga långa brallor, ser varma ut. Svart tunn hästsvans ner till midjan. Så himla anti! I såna kläder kan man ju inte prestera! Här står jag i mitt klubblinne i funktionsmaterial och genomtänkt snitt. Och i mina alldeles för korta klubbtajts som jag köpte i något anfall av övermod. (Tror inte det fanns någon spegel i närheten.) Det ställer lite krav att vara dressad såhär.
Ok, nu går starten och jag upptäcker att jag har tillfrisknat. Benen bär. Hjärtar slår. Magmunnen håller tyst.
Det är alldeles otroligt mycket folk, som en myllrande målmedveten myrstack på väg. Jag har spring i benen. Jag vill förbi. Jag vill inte bromsas. Jag springer i gräset, i rabatten i trottoarkanten. jag tvärnitar och tvingas växla spår ideligen. Blir lite irriterad - men äh. Ingen idé att slösa energi på såna känslor. Det är Göteborg, det är fest, det är musik överallt och folk fikar och hejar och folk kan inte bestämma sig för om de vill ha sportdryck eller vatten och en faster står och hejar hon också.
Tanter spelar dragspel. Farbröder tutar i blåsinstrument.
Benen är så pigga, men jag fegar lite. Man ska ju hålla hela vägen. Vid pass 16km är jag dock fortfarande fräsch. Det skulle vara lite gott med ett litet pers....skulle sitta fint...så jag försöker lägga på en rem. Och minsann! Där är den felklädde unge mannen med hästsvansen. Före mej! Nu tar jag mig förbi. Det måste jag med tanke på klädseln.
Men det går inte att springa snabbare! Det är för trångt. Och kanske är benen lite stumma ändå. Jag spurtar fint sista biten, men det blir inget pers.
Fast jag kapade förra årets tid med fem minuter, och det är inte så dumt ändå.
Jag får medalj och kexchoklad och kaffe och lämnar mitt chip i en plastbunke. Farväl kompis! Sedan får jag en banan.
I hockeyhallen är det kallt och kö till duscharna, men de är varma! Jag har fått en blåsa på lilltån. Men annars mår jag prima.
Jag är löparhög och röd i ansiktet och jobbigt pladdrig många timmar efteråt.
Det är det fler som är och i bussen hem får jag höra flera andra personliga upplevelser från 2009 års Varv.
Nu längtar jag efter nästa....
Jag hade (sådär lite halvt i smyg och för mig själv, eftersom jag egentligen är lite skraj för mål och risken att inte uppfylla dem och prestationsångesten och besvikelsen över misslyckandet och annat tjafs) satt upp två mål för i år. Fram till i december snarare.
Ett: springa en mil under femtio minuter.
Två: förbättra min tid på halvmarathon från förra årets 1.53.
Jag har ett tredje mål också. Fast det är väl egentligen inte ett mål, utan ett lite mer luddigt projekt. Det är att försöka skaffa mig ett mer avslappnat förhållande till prestationer, tävlingar och eventuella misslyckanden.
De två första målen har jag såhär i mitten av maj redan uppnått. Av någon anledning - de kanske var för lågt satta? Å andra sidan är det inte bra med ouppnåeliga mål.
Känns bra - men vad ska jag nu göra funderar jag i min egocenticitet. Hmm...
Njuta av segerns sötma? Slappa till sig? Låta luften gå ur mej som en trasig ballong? Springa mållöst i en allmän förhoppning om att göra sitt bästa och ha kul? Eller sätta upp nya mål? Och isåfall vilka? 45 på milen? Nä, det går inte..
Medan jag funderar på saken jobbar jag på mitt tredje mål. Det är verkligen en utmaning! Men det går allt bättre....
Om man till lunch (i lunchrummet) plockar fram en bit fryst pizza ur kartongen/påsen och värmer den i micron höjer ingen på ögonbrynen. Man är normal. Man är som andra. Man äter riktig mat. Varm mat. Lagad mat.
Men om man till lunch äter en medhavd dubbelmacka med kyckling/lax, avocado, nötter och tomat - och kanske tillochmed någon frukt därtill är man allt annat än normal. Man är antingen
a) matstörd (om man är smal)
b) duktig och kämpar på (om man är något rundare)
och man får stå till svars. Hela tiden. Svaret:"Jag gillar sådana här mackor" duger inte.
För det är inte riktig mat.
Oriktigheten måste sitta i temperaturen. Och i bristen på tillagning (micro)?
Om jag lägger en ostskiva ovanpå och micrar det hela några minuter, slipper jag hälsogalningstämpeln då?
För jag vägrar Billy's.
undertecknat "kan ni inte bara skita i vad andra äter?"
På sjuttonåringsvis väljer min son med fördel att förlägga sina aktiviteter så sent på dagen som möjligt.
Därför kör jag som en god mor ut honom till skrylleskogen då alla normala människor (vuxna/småbarn) har åkt hem och sitter bänkade vid lördagsmiddagsbord och tv-program.
Det passar mig utmärkt. Att gå en skogspromenad känns genomtänkt och rätt för mina nytävlade löparben. Fast det är inte mycket betong i dem. Knappt grus.
Sonen springer iväg på lätta fötter, jag traskar. Jag traskar, men tankarna löper snabbt.
Det är grönt och vackert. Det doftar...hägg? Och nässlor helt klart, tung nässeldoft i backen.
Det gör lite ont i vänster sida när jag vrider mig. Någonstans i skulderbladstrakten. Det skyller jag på jorden. Det as till jordpåse jag köpte på Plantagen igår, 50 liter, otymplig och besvärlig att baxa in i bilen. Det fanns inga mindre påsar.
Jag kan anlägga en gräsmatta på balkongen om jag vill.
Det vill jag inte.
Köpte några blommor också, till balkonglådan. Femtio liter jord till fem petunior. Ska nog räcka fint.
Ja, det är jordschabrakets fel.
Vitsipporna ser lite slut ut förresten. Utblommade heter det.
Smörblommor! Kul! Sommarkänsla!
Tänker på tävlingen igår - och hur jag vid ca tio kilometer, då en funktionär hurtigt hojtade "BRA FLICKOR"- tänkte "Flickor?"
Hade hittills endast kännt manliga flås i nacken.
Vände mig om, fick en chock. Där var M! Fem år äldre, jag brukar slå henne rejält, vad i hela friden gjorde hon i mina hasor? Dessutom sa hon oberört "Jag stör väl inte?"
Va? Stör?
Jag måste bevara någon form av värdighet. Detta fick inte ske. Prestigen i fara. Sprang som ett jagat djur, M sprang efter, gav sig inte en tum. Spurtade mig desperat till tre sekunder in i mål.
Sen bröt vi ihop.
Sen skrattade vi. Tyckte det var rätt coolt. Tantpower.
Har förresten inga benmuskler. Det är dumt, då blir det svårt att springa uppför backar. (Och så är det fult.)
Har förresten inga muskler i rumpan heller, vilket inte underlättar backeländet. (Det är också väldigt oestetiskt.) (Speciellt i kombination med sidfläsk.) (Och dallrig mage.)
Suck.
----------
Skärp dej Anna D! Du är ytlig. Du är snart femtio. Vad hade du trott???
Det kunde varit värre, du hade kanske inte kunna springa alls. Eller varit död.
Ok, ok, jag skäms.
Men nu ska jag börja GÅ upp för sex trappor varje dag på jobbet. Eller springa förresten. Det ska jag, och det börjar på MÅNDAG.
Yess. Då blir det muskler.
(Och då blir det snyggare med tights.) (Jaja, jag vet...)
Wow! Harsyra! I massor! Ljust knallgröna marktäckande mattor, skirt, små vita blommor.
Mobilen ringer. Sprk..knaster... (Det är P)..kn...bröl..tio...sen...SSSPPPRRRRK...uöööööhh...klmtr..löp..pipipipipip
Dålig täckning.
Annat än harsyran! Knäpper av det obegripliga samtalet.
Apropå knallgrönt - har köpt nya superlätta löpskor till sonen idag. De ser lite märkliga ut, som om man råkat trampa i en rejäl klodd neongrön slime och sedan har slimet fastnat under skon. Men lätta är de. Man fick kolla i kartongen så att man verkligen hade dem med hem.
Och de har spring i sig. Studs. Spänst.
Det slank ner ett par till mej också. Hoppsan!
Framme vid skryllegården efter fem kilometer, och nu ringer mobilen igen. P i andra ändan låter glatt överraskad. Han har ringt typ 14 gånger. Det känns lite bra. Jag är eftertraktad. Go känsla.
Om jag står blixtstilla och ingen passerar och ingen vind blåser och om jag låter bli att andas kan jag höra vartannat ord.
Han vill träna. I morgon, klockan tio? Långpass. Med mig? Vill jag?
Ok!
När jag flyttade till Skåne för läääänge sedan, med andra ord nitton år till hösten, var jag efter ca tre dagar rätt övertygad om att jag inte skulle bli långvarig här.
Efter fyra veckor var jag kvar, men fortfarande förvissad om att någon längre vistelse skulle det inte bli. Bara tills någon jag då delade svindyr lägenhet med hade pluggat klart.
Landskapet var plattare än platt. Naturen bestod av åkrar genomkorsade av motorvägar. Växtligheten bestod av olika former av betor (detta var på hösten och några blommande rapsfält kunde alltså inte få mej på andra tankar.) Den största ansamlingen träd fanns i Stadsparken. "Havet" var ett skämt och stranden sandig, tångfylld och skräpig.
Språket......skorrade annorlunda.
Och hela Lund bestod av tjugoåriga studenter som klädde sig skojigt och spexade och var allmänt omogna.
Men jag är alltså kvar ännu. Kanske är det ett utslag av min oförmåga att ta tag i saker och ting.....eller nej. Dialekten klingar numera hemtamt. Det finns andra människor än studenter i Lund.
Och naturen. Ja, den har sin charm. Plattheten sin tjusning.
Dessutom är inte hela skåne platt; det finns åsar, klippor (jodå), kullar, sänkor. Och det finns träd. Det finns bokar, detta fascinerande lövträd. Och det finns dramatiska kuster och vackra stränder.
Vad är nu detta? En turistbroschyrtext? Extraknäcker jag för Skånes turistråd?
Ånä, icke sa nicke.
Jag har bara fått en liten lätt berusande överdos vårnatur i helgen. Då blir man sådan här ett tag, tills tisdagarna åter tar över och gnället smyger sig in.
Tillbringade alltså gångna helgen på Österlen, i stuga, Gyllebo. Just den helgen då startskottet gick.
Startskottet för våren alltså, signalen, klartecknet, att nu är det bara att ösa på med blommor, grönska, värme, humlor...kör så det ryker!
Det är en gåva att få vara med, jag är vårens största fan! Jag genomlider vintern och det som håller mig i styrfart är bara vetskapen om att den kommer att ta slut.
Och det är samma, överraskande lättnad varje år.
Åh, livet blir enklare, människorna vackrare, möjligheterna fler. Det är lättare att bortse från grisinfluensor och annat otyg.
Två löprundor blev det. I bokskog. Bland hav av sippor. På dammiga grusvägar. Med gödseldoft. Förbi små knotiga äppleodlingar, ännu kala.
Med P:s kamera, så jag har ännu inga bilder av dem.
Två långpromenader blev det också, på två stränder. Den steniga mellan Vik och Stens huvud och den sandiga vid Sandhammaren. Vilket ljus! Då hade jag min kamera med. Bilder bifogas.
Stränder är som finast off-season tycker jag. På sommaren, smockfulla, upplever man dem knappast.
Tja...så blev det lite grillning och lite vin och lite mer vin och så spillde jag ut ett glas på mattan och hela romantiska vårstämningen höll på att gå helt åt fanders (min obetänksamma visparmade klant!) men med alla rengöringsmedel stugan kunde uppbringa inklusive rätt mycket salt syntes i princip ingenting dagen efter.
Så det var några dagar i april då jag tyckte det var gott att leva.
Å, jag och mitt glappande! Om jag bara kunde vara tyst, cool, blygsam, säja de RÄTTA orden för en gångs skull.
Jag blir så TRÖTT på mej själv.
Blä.
....stå ut med sin otillräcklighet.
Har spelat biljard, det var på påskafton.
Det var nu ingen hastigt påkommen lust att peta till olikfärgade kulor på grönt bord med lång stav som drev mej till biljardhallen. Inte alls. Det är sällsynt att jag drabbas av sådana behov, extremt sällsynt. Känner mig inte som fisken i vattnet i den lokalen liksom.
Ånej.
Det var en social aktivitet, en skojig tillställning, ett trevligt sätt att umgås, ett firande av födelsedagsbarn. Med människor jag inte träffat förut, men som jag känner ett visst behov att göra någorlunda gott intryck på. Som jag inte kunde säja nej till.
Hade känt till detta evenemang ganska länge, men lyckats förtränga det hela rätt bra. Då och då hade det ändå poppat upp en djup biljardångest i mitt inre. Kanske inte ångest för själva biljarderiet direkt, mer en ångest över att jag skulle tvingas bjuda på min kompletta klantighet - visa upp mig som en skojig nolla - och försöka se ut som om jag gillade det.
Och det vet jag ju att jag är så orimligt dålig på!
Och jag vet att det är så barnsligt, så löjligt, så in i norden omoget!
Så....femårigt. Så utskjuten underläpp.
Ändå kan jag inte förmå mig till det där skrattet åt mina klantiga misstag.....står där stel och sur och vill försvinna från jordens yta, ivarje fall vill jag vara någon annanstans. Hatar alla som ger mig goda råd och tips. Vill sparka och slå på de som kan. Och på mej själv som inte kan.
Otaliga är de gånger jag förstört minigolftillställningar. Pilkastningsturneringar. Velat slänga klubbf-nskap och pilj-r åt ¤#&. Inte ens sällskapsspel fixar jag - skulle vara Fia då. Som bara bygger på tur. Allt annat är prestige och dödligt allvar. Om det går bra funkar det, men om inte....
Och sedan blir jag förbannad på mej själv för att jag är så barnslig.
Detta är ju inte normalt? Ska jag söka hjälp?
Min strategi hittills är att undvika allt sånt där, men tyvärr hittar man ju inte alltid tungt vägande och trovärdiga undanflykter.
Som nu på påskafton alltså. Funderade ett tag på att dra till med nån ilsken tendinit i höger armbåge - men nej.
Hur gick det då? Upptäckte jag plötsligt i mitt femtionde levnadsår att jag taggat ner, blivit mogen, vuxen, klarar ta livet med klackspark? Att jag har blivit social och skojig och lustig och spexig? En glad prick helt enkelt??
(Detta försökte jag intala mig själv timmen innan).
Icke.
Jag log till en början tappert och rart och tog en klunk öl. Greppade pinnen, som hette kö. Fattade ingenting av reglerna, men kulorna skulle ner i hålen i vart fall. Fast inte den svarta. För då var det kört. Köpinnen lång som sju svåra år. Svår att hålla i. Träffade en del kulor, men inte dom jag skulle träffa. Och de åkte inte ner i några hål heller.
Log tappert. På utsidan. På insidan sjönk modet.
Fick ner en kula, det var motståndarens.
Ville svära. Svor inte. Log inte heller.
Mina motståndare/medspelare/medmänniskor betedde sig som normala människor.
Fick råd om hur jag skulle placera hand och pinnar och annat. Funkade inte. Arg på goda råd. Dumma förb.. råd.
Hade svårt att ens träffa den vita kulan, liggande typ en halv centimeter från änden på pinnen/kön.
Ville bryta av kön. Göra ved av den.
Hade svårt att dölja mitt humör. Kände mig bortgjord. Svart i sinnet.
Blev tröstad - "Det är ju bara på skoj!" Blev inte tröstad av det, blev ännu argare eftersom jag uppenbarligen inte lyckades hålla masken.
Sköt fel, sköt snett, sköt utanför, fick kulorna att studsa.
Ville hälla ut ölen, kasta en kula genom ett fönster, banka på bordet och brista ut i förtvivlad och frustrerad gråt. Och säja alla svärord jag kan! Och sedan bara fly! Som en äkta fyraåring!
Det gjorde jag inte. Men jag kunde inte le. Inte ens krampaktigt. Jag bet ihop. Led. Och fick osäkra blickar från de övriga.
Kanske tyckte de jag betedde mig underligt.
Det gjorde jag ju också.
Å så hemskt. Jag som skulle göra ett så gott intryck. Visa upp mitt bästa jag. Bli accepterad...och betraktad som normal..
Oj! Vilken rivstart! Så fort det gick!
(Inspekterade vårutvecklingen i Botan. Såg en FunBeat-löpare bland alla avklädda studenter. Han hade iallafall tröjan.)
..och lite av varje.
Ska börja med att uttrycka en viss entusiasm över vädret; även om det är svenskarnas mest uttjatade diskussionsämne och den eviga trista räddningsplankan då ett samtal går trögt, måste jag ändå ge det en kommentar just idag.
Solen skiner. Det är vårvärme i skåneland och den där vanliga förvirringen utbryter. Vi som gått på rutin i fyra-fem månader måste plötsligt tänka om. Vilka kläder? Solglasögön? Korta eller långa tights? Vårkänslor? Ska jag sitta på balkongen? (Varför har jag inte rensat undan all vinterbråte som jag strutslikt slängt ut där?) Ska jag plantera ett frö? Ska jag göra något över huvudtaget? Folk klär av sig klädlager. Bleka människor solar.
Overklighetskänsla.
En inte helt fel overklighetskänsla, en rätt behaglig förvirrig.
Så var det det där med min "sjukdom". (Nu slutar ni läsa eller hur? Sjukdomsprat är INTE kul, jag vet....men vänta bara!!!)
Jag känner mig fortfarande inte kry. Fast det går inte att peka på vad som falerar. Lite snuvig. Tröttmatt. Lite darrig. Magproblem. Ont i vänster vad. Illamående. Det känns som gravidillamående ungefär, men med 99,9% säkerhet, för att inte dra till med 100, är jag inte det. På smällen alltså.
Tänk om det är tävlingsnerverna som redan börjat spöka? Så kan det vara, det slår mig nu. Det är knappt medvetet.
Men i såfall är det bara inte klokt.
Så kan jag ju inte ha det!
Det hjälper inte att jag vet att det inte spelar skuggan av en roll. Att jag är fyrtionioochetthalvt och då är tävlingsnervositet löjlig. Jag känner inte heller att det spelar någon roll med min placering. Inte heller min tid. Egentligen.
Varför är jag då så rädd, varför reagerar min kropp som på stor fara?
Innan start är jag spyfärdig, matt, torr i munnen, darrig, känner mig sjuk.
Fastän jag sprungit intervaller med god fart, fastän jag dragit långpannor på två mil så förlorar jag plötsligt tron på att min kropp klarar någonting. Tror hjärtat ska stanna, benen inte lyda.
Uppvärmningen sker i ett trött töcken. Gäspar oavbrutet.
Låt bli att tävla!
Är ju det självklara rådet.
Men det vill jag inte! Efteråt är det såååå skönt....
Tips? Råd?
Detta sker utanför viljans makt, varför förstår jag inte, men det är irriterande jobbigt.
Började som en lätt migrän i måndags. Snorig och ont i halsen i tisdags. Snorighet och halsont borta i onsdags morse. Ersattes av erbarmlig trötthet och illamående. Som idag, efter en natt av konstiga mardrömmar och halssveda gick över i nästäppa och knäsvaghet. Samt lite hjärtklappning.
Jag tränade. Måste testa.
Det gick hyggligt ändå, utom i slutet, då tillstötte illamåendet och knäsvagheten igen.
Diagnosticera det, någon.
En släng av svårartad hypokondri?
(Fortsättning följer...)
Efter att ha ignorerats ordentligt under rätt många veckor, trots allt ihärdigare och alltmer högljudda protester (rätt omöjliga att missförstå egentligen men min hjärna är dummare än tåget och envisare än en gammal åsna), tog min kropp idag i med hårdhandskarna. Grävde en fallgrop. La krokben. Klubbade mig obönhörligt i skallen med ett bollträ.
Blev förkyld. Fick feber. Blev tröttare än en ovattnad krukväxt.
Min hjärna - som väl är jag - kan inte göra annat än slokörat lyda. Kan inte annat än att placera denna trötta samling kött och blod i horisontalläge så ofta det bara går. Och sova. SOOOOOVA.
Och på söndag ska jag ju göra (skulle jag ju ha gjort?) min snygga debut i K50 på terräng-DM.
Ja, ja. Vi får se.
Jag känner mig lite stolt över mig själv idag faktiskt! Jag har äntligen lyckats utnyttja min lediga fredag på ett smart och nyttigt sätt. Uppbyggligt. Det har tagit tid att lyckas med det här! Mycket kamp mot karaktären.
Jag har hasat runt i mysbrallor, otvättat hår och för stora sockor mest hela dagen. Jag har förvisso tvättat, men tvätten ligger ovikt och trasslig i en kasse. Det brukar den göra i och för sig rätt länge även andra fredagar. Men då har den orsakat mig en hel del oro och "borde vika/hängainkänslor".
Jag har inte tagit tag i städningen denna fredag heller, men det har inte gett mig stressymtom och flyktbeteende.
Jag har helt enkelt legat på soffan - i dryga två timmar - utan att vara sjuk, utan att ha dåligt samvete, utan myror i kroppen, utan att ha läst åtminstone två sidor i min bok, utan...att göra ett dugg. Slumrat till. Drömt något slött.
Hade väl legat där än om inte telefonen hade ringt.
Nu äter jag kex och choklad. Det är också nyttigt.
Åh, jag känner mig så....normal.
Trött och less. Håglös och less. Glåmig. Och trött.
På järngreppskyla, isvindar och frusenhet. På vassa envisa snöflingor.
När kommer våren?
Jag vill ha värme. Jag behöver tinas upp nu.
Inte ens femton skogsstigskilometrar lyckades värma mig helt.
(Och om någon skulle vilja tolka in en viss symbolik och undermening i ovanstående väderbetraktelse, så......tja, varför inte.)
Längst ner i min trappuppgång finns ett utrymme, rätt stort. Och tomt. Det begränsas på ena sidan av väggen och åt andra av en halvhög trävägg. Uppenbarligen är det tänkt för något ändamål. På väggen sitter tre ilsket gula metallskyltar med ännu ilsknare svart text. På den ena står: AVSETT FÖR BARNVAGNAR. På den andra står: EJ FÖR CYKLAR OCH MOPEDER. På den tredje: ÖVRIGT AVLÄGSNAS UTAN ANSVAR.
Det hör till saken att några barnvagnar inte funnits i trappuppgången sedan min yngste son begagnade en sådan. Han är snart tolv år.
Dessa texter kan ju tydas på lite olika sätt.
Någon ställde dit en gammal TV. Den stod där väldigt länge. Tillslut försvann den; men efterföljdes ganska omgående av ytterligare ett anslag, denna gång av papper, där det stod att läsa att styrelsen tvingats avlägsna den TV någon oansvarig person ställt i utrymmet (avsett för obefintliga barnvagnar). Och att detta inte borde upprepas. Undanbads vänligen. Alltså den irriterande apparatuppställningen i trappuppgången.
Jag kan tänka mig att TV-ägaren läst på skylten. "Övrigt avlägsnas utan ansvar". Och tolkat den på sitt vis.
När trappuppgångens åldrande hyresgäster tvingas till rollatoranvändande - kan de ställa dem i utrymmet då? Eller kommer de att avlägsnas? Utan ansvar? Eller kanske ytterligare en skylt? "MEN OK FÖR ROLLATORER DÅ"
Jag kan förresten tillägga att den barnvagn vi en gång förvarade på nämnda plats stals. Just därifrån. Tillsammans med en pulka och en verktygslåda.
På tisdagar funkar jag inte. Jag vaknar liksom aldrig. Mornarna är ett dimmigt töcken och töcknet glesnar bara under korta episoder. Det har sett likadant ut länge, mönstret upprepar sig vecka in och vecka ut och någon förändring verkar inte vara i sikte. Kanske beror det på en ackumulerad trötthet efter helgens eskapader som dunkar mej i skallen hårt och obönhörligt just denna veckodag. Medger att det kan vara lite psykiskt också. Det är långt till fredag.
Känslan av att inte vara närvarande är otäckt påtaglig. Hjärnan går segt och långsamt. Musklerna arbetar segt och långsamt.
Att ens tänka sig snabbdistans eller långa intervaller denna kväll (som jag faktiskt gjorde ett tag, och provade) är såklart meningslöst.
Men nu när jag gett upp alla ambitioner att genomföra ett tisdagspass med kvalité utan bara har ambitionen att komma ut och röra mig har det blivit rätt mysigt. Kravlöst. Klocklöst. Kilomertidlöst. Adrenalinbefriat. Besvikelsebefriat. Hemtrevligt.
Lämnar ostädat hem, diskhögar, gitarrövande söner och eviga inköpslistor bakom mig och drar mot skogen.
Ja, jag har kommit att gilla de där passen. Ensamma. Som en miniflykt från vardagsverkligheten.
Och speciellt nu - när Ljuset har kommit.
Vaknade igår morse efter en sömnlös natt. Det låter i och försig märkligt - kan man vakna när man aldrig somnade? Men jag hade nog en bisarr och förvirrad drömsekvens i något slags dvalliknande tillstånd strax före halvsex.
Varför vissa nätter ser ut sådär har jag inte den blekaste aning om, det finns ingen orsak och konsekvens, och jag står oförstående inför min kropps nycker.
I alla fall. En sådan där natt bådar aldrig gott inför påföljande dag. Jag är sur, men mest är jag ömklig och självfixerad. Lättsårad. Har den kortaste av stubiner. Tolkar allt negativt. Tror att alla (och allt - även döda ting som cyklar, trösklar och dörrar) är emot mig. Och jag inser med ens klart och tydligt att det är med all rätt! Maken till loser, B, fake, bitch och tråktrist tant finns inte. Elak är jag också. Och ful.
Eftersom det är så illa - tänker jag - är det lika bra att köra racet fullt ut. Leva ut all min pessimism och tråkighet. Humorlös in absurdum.
En sådan torsdag var det alltså igår och inte ett enda glädjeämne (som att en helg nalkas till exempel) lyckades distrahera mina svarta tankar. Jag satt och muttrade surt i ett hörn under eftermiddagens seminarium. Kollegor undvek mig. Vädret var olycksbådande och grått och kaffet var kallt. Jag var aggressiv mot min favvo-kollega.
Inte en enda sko stod på skostället utan låg i en hög på dörrmattan när jag kom hem. De brukar de i och för sig göra. Men just igår var det oerhört sorgligt att de låg där och jag var tvungen att gråta lite över eländet.
P, som annars solidariskt brukar ta sällskap med den långsammaste (mig) på uppvärmningsjoggen inför torsdagsintervallerna sprang ifrån mig efter två varv. Det tolkade jag symboliskt.
Idag är det faktiskt bättre. Glömde visserligen att köpa diskmedel. Men det har jag tagit med fattning.
Jag kom faktiskt ihåg toapappret.
Den skånska vinterns uppgång och fall symboliseras av nedanstående ömkliga snögubbeskelett, fotograferat för en timma sedan.
I söndags var gubben reslig, glad och nyfödd. Hade solglasögon i gasset. Nu mår han inte riktigt bra, svårt anorektisk.
Kvart i sex, på väg österut igen. Vänstersko med rum för sårig tå.
Kroppen har vrålat till mig hela dagen att jag ska låta bli att träna, jag är trött i varenda cell, men jag lyssnar inte för jag är dum och döv och tror att den vrålar fel.
En kvart före sex, och ljuset är magiskt. Det mest magiska av ljus över åkrarna. Åkrarna i vinterdräkt, sovande, tysta och kalla. Strimmade av en ännu inte helt bortsmält snö, blåtonad i det magiska ljuset.
Solen just försvunnen bakom horisonten, en kvarvarande himmel, storslagen. Den mest storslagna av himlar där i väster, ser den i backspeglarna.
Brinner.
En kylig, brinnande himmel i väster, och så åkrarna i vikande dagsljus, fjolårsgräs i gråbrunt, snöplättar, mörka trädsilhuetter, en och annan utslängd gård, snö vid norrgaveln. Det är svidande vackert.
Och jag vet att doften finns där.
Den råa, lite fuktiga förvårsdoften. Den som ger hopp.
I spåret, medan det allra sista av ljuset tynar bort, finner jag att kroppen givetvis hade rätt. Jag borde inte ha....just det. Det är något med tisdagar. Något som inte stämmer.
Men doften fanns där.
Jag lade in en grymt äcklig bild på min fot på min träningsregg. Nu när jag tittar på bilden efteråt, blir jag chockerad över hur läskig min vänstra baktass ser ut.
Urk.
Rosa, svullen och nu tillråga på allt blodig.
Hur kan jag gå omkring med en sån motbjudande fot? Tja, det kan jag uppenbarligen, den går rätt bra att gå med, oftast.
Jag kanske inte ska visa upp den i närbild? Ingen kan ju vara intresserad av att bli påprackad sådant. Men det gör jag ändå!
I varjefall.
Såhär är det: Långpass planerat. Snö vräkt ner från igårkväll. Temperatur stigande. Snö övergår i slask.
Tjockt med slask. Snöröjning obefintlig.
Långpass genomförs ändå, envist som synden.
Samtliga strumpor i min samling har hål. Är det någon som kan rekommendera några bra löparstrumpor som INTE går sönder efter två gångers användning?
Tar på mig dem med minst antal hål - bara ett. Det sitter vid vänster stortå.
Genomblöt efter tio minuter. Växande obehag efterhand i stortåtrakten. Biter stoiskt ihop, inte ett gny över mina läppar! Jo, ett litet, men försumbart, gny. Erkännes.
Vid hemkomsten upptäcker jag att vänster sko är rosafärgad. Se bilddokument.
Trots blodförlusten och ett plågsamt svidande i duschen är jag nu vid gott mod.
Blod, svett och tårar heter det ju.
Elände! Jag som skulle bli så bra. Springa så lätt och fint, bli stark och spänstig, bevisa att tiden som går inte betyder något. Att ålder bara är en löjlig siffra. Springa milen på under femtio. Ha!
Träna smart, skulle jag. Och hårt. För då blir man starkare och snabbare. Andra blir det i vart fall.
Men inte jag, konstaterar jag surt och ok, lite barnsligt ilsket, efter dagens misslyckade försök till fartpass.
Jag har kört korta intervaller i stort sett varje vecka i snart ett år och visst, jag har kapat tiden på 200 meter någon sekund.
Men jag har inte kapat tiden på 5 km, eller 10. Där har jag tvärtom blivit slöare och trögare. Däremot kan jag springa längre nu. Två mil är inte så farligt alls. Konstig biverkning av korta intervaller.
Jag har alltså inte tränat smart, eller så är jag för otålig, eller så är jag hopplöst för gammal, eller så är det något fundamentalt galet med min kropp. Eller så är jag naiv och patetisk.
Tänker lite desperat att jag nog måste försöka springa fort lite längre än 200 meter för att det ska bli någon form av fart på mej.
Sprang alltså långa intervaller idag, efter jobbet, med en smått fantastisk solnedgång som kuliss bakom svarta trädstammar i stadsparken. Vit snö. Kallt, vackert, storslaget.
Såg jag det? Njöt jag? Ånä!
Första intervallen, slut efter 200 meter. Tungt. Trögt. Seg gröt i benen.
Andra intervallen; än värre. Trögare än efter tolv kilometer Lidingölopp.
Tredje till sjätte; katastofen fortgår. Gröten i benen blir till cement.
Träning gör mig alltså sämre.
Arg och förbannad på ett väldigt omoget sätt var jag. Ville slå någon. Sparka på någons smalben. Dumma, dumma, dumma! (Det gjorde jag nu inte. Sparkade på någon alltså.)
Springa milen på under femtio är en ren utopi. Det kommer inte att ske i detta liv.
Och......so what. Solen har gått ner, även denna tisdag, och på ett alldeles förtjusande sätt har den sjunkit. Ljuset magiskt i blåtimmen efteråt. Vitt på marken, ljusare. Det är kallt, men alldeles klart och tydligt på väg mot ännu en vår. Och det är gott att veta. Jorden snurrar, jag är frisk, det finns någon som tycker om mig.
Jag har en plats, ett hem, en tillhörighet.
Det är gott att veta.
Även om jag aldrig springer en mil på under femtio mer.
Vaknade alldeles för tidigt den enda dag i denna vecka som jag faktiskt hade chans att sova. Inte det minsta förvånande; så brukar det funka. Att sova länge är aldrig någonsin så åtråvärt som när det inte är möjligt. Tröttheten klubbar obönhörligt när det inte på något sätt är läge att nicka till.
Men, det var inte om det det här skulle handla. Klockan sex alltså, vaknar jag, inte pigg alls, men har tråkigt liggande där i mörkret. Gråtråkigt. Går upp halvsju, det svarta utanför är nog mer gråsvart än svart nu och asfalten gatljusglittrar. Vått alltså.
Långpass planerat. Långpass ska genomföras. Även med alldeles för närainpå genomsprungna intervaller i lår och rumpa. Och i vader, rygg, ljumskar, axlar och hjärna.
Håglöst grått när gryningen kommer vid strax före åtta. Sticker ut åtta och tjugo, sönerna sover.
Asfalten mycket riktigt våt, med ett centimetertjockt slasklager på vissa ställen. Startar söderut, under motorvägen, viker sedan norrut längs med densamma. Tillhöger om mig ett industriområde, med all den brist på charm som bara ett industriområde kan presentera - utslängda låga fulbarackhus. I ljusgrått, mellangrått, mörkgrått.
Klockan på Doggyhuset visar 8.26. Tillvänster en evig ström av bilar - ett brus som kunde ha varit ett avlägset vattenfall om jag vore på en sådan ort - ett ständigt brus, som jag numera knappt hör.
Gräset. Platt, gröngrått. Trött, vått. Springer under motorvägen igen och längre norrut. Liten grusväg. Lera. Hund med matte. Grå hund, grå matte.
Uppför, mina ben less. De undrar varför. Det skiter jag i - långpass planerat, långpass ska genomföras.
Asfalt. Finns olika sorters. Knöglig och gammal. Svart och ny. Full med uttrampade bruna löv. Geggalöv. Grön av mossa, då är den verkligen gammal. Söndersprängd av rötter, hal, slipprig. Full av grus, eller sten. Eller av hundbajs. Eller bara slät och korrekt och rätvinklig och vitmarkerad.
Men alltid lika erbarmligt trist att daska sina löparskor i. I vart fall utan påhejande och entusiastisk publik.
Himlen ljusare grå nu - anar en blågrå hoppingivande ton i väster. Men blåsten, hu, den är elak. Ett varv runt Lunds högsta punkt, en forna soptipp. Gräset vattensjukt. Sanden i barnens sandlådor utrunnen. Mer folk ute nu. Möter en och annan löpare. Enormt fula sjuttiotalslådor i bostadsområden. Går de inte i grått, går de i beige.
Ett par kråkor.
Drar söderut, nerför nu, benen hamrar asfalt, stumma, verkligen less, men hem måste jag ju. Äldre bebyggelse, stenhus i stora uppvuxna trädgårdar. Är detta min stad? Hör jag hit?
Februarifult överallt, men om några månader kommer grönskan och bäddar in, förlåtande. Fulheten får snygga kulisser. Blir inramad, utsuddad i kanterna.
Jo, visst är det min stad.
Hemma efter en timma och drygt femtiofem minuter. Chockerar mig själv med att ge upp och gå in.
Istället för att springa runt huset i fyra minuter och femtio sekunder.
Jag gav efter för tristessen i denna gråa asfaltorgie. Men - nu blir alla följande pass roligare, för något annat är inte möjligt.
Och himlen sprack sedan upp och solen sken februarilågt och bländande.
Ingenting påverkar minnet som musik. Inte ens en bild. Eller en berättelse.
När jag nu av en händelse lyssnar på "Rom i Regnet" ser jag framför mig min första lägenhet, en etta med kokvrå på 20 kvm. Nytt Ikeabord i ljust trä, nylukten, skavet i händerna efter skruvandet. Duschdraperiet i grönblommig plast och hur det doftade...plast. Min gamla säng från barnrummet, egenköpta kastruller i aluminium. Bristen på det mesta. Visp, konservöppnare, korkskruv. Dammsugare. 330 kronor i månadshyra.
Lyckokänslan, frihetskänslan. Gick med i bokklubb, började jobba, fixade telefon, lagade mat ibland, köpte senare en dammsugare och städade duktigt en gång i veckan.
Spelade Ripp Rapp.
Minns utsikten från mitt fönster, mitt enda fönster, svart asfalt, en parkeringsplats. ("...där våta löven far..." )
Så himla vuxet - fast jag visste att jag bara härmade vuxet beteende. Vuxen blev man inte förrän vid trettiofyra. För då hade man en man, barn, tax, hus och bil också.
Trettio år senare, svårt nostalgisk och tillbakablickande på livet som det sig bör.
Mer än vuxen. Men ändå inte. Vuxen blir jag nog aldrig, åtminstone enligt min definiton. Blir någon det?
Möjligen lite lugnare, lite mindre på hugget, lite mer eftertänksam, inte så säker på vad som är rätt eller fel. Städar slarvigt och oregelbundet. Lite mer medveten om vem jag är och vad jag står för. Och hur livet funkar..lite klokare helt enkelt.
Egentligen skulle man dra ordentligt i handbromsen nu. Det är ett rätt ok läge. Man är klokare, konstaterade jag nyss. Man har fixat utbildningen. Man tror att man är cool (???). Man har inte chanserat alltför mycket vare sig fysiskt eller mentalt. Man kan läsa telefonkatalogen utan glasögon. Man kan springa efter bussen.
Man har fixat blöjbarnsåren och alla dagissnuvor. Man har haft en tax och en man. Man har en bil. Men inget hus, vilket inte bekymrar mig det minsta.
Man är fortfarande nyfiken och har inte gått in i gammalgnällstadiet än.
Så - var ÄR handbromsen?
(Och även om omgivningen är plågad tänker jag ägna mig åt ålders- och nostalgifrosseri helt ohämmat så länge jag behöver det.
Lika bra att leva sina nojor ordentligt! Tillslut ledsnar man på dem, och då är de inga nojor längre..)
....denna sista dag i januari månad år tvåtusennio.
Ensam lördagskväll, det var väldigt länge sedan. Så länge sedan att det känns lite.....tomt. Men skönt på sätt och vis.
Min boyfriend leker med sina kompisar ikväll. Det kallas Herrmiddag. Lagar komplicerad mat med mängder av ingredienser och utan tillstymmelse till broccoli och rårivna morötter. Besvärliga såser som ska koka ner sig i tre timmar. Har likadana tröjor. Tar en nubbe. En sillbit. Pratar om teknik och sport och bilar och Formel 1. Viktiga saker, som män måste prata om.
Nej nej! Jag är inte elak! Man ska inte attackera en försvarslös! Detta är bara ett kärleksfullt litet ret från en förvirrad kvinna.
Ibland händer jag att jag är på tjejfest, då käkar vi inte heller broccoli. Vi dricker inte sprit, men vin, och vi har väldigt mycket viktigt att diskutera.
Det är livsnödvändiga tillställningar, och jag har bara pikat honom litegrann för den fula, förlåt, gula tröjan. Pyttelite, kunde inte låta bli.
Kunde inte låta bli "ledsen-hundminen" heller när han drog. Men han gick inte på det, för han genomskådar mig. Han är en klok man och han kan retas tillbaks och det är jättekul!
Nu är det inte alls meningen att blogga för att få medlidande över att jag sitter här och äter mögliga uppvärmda rester allena med han smörjer kråset!
Ånä!
Om dagens pass och kvällens aktiviter ska jag blogga. Dagens pass som gick så märkligt bra. 1+1 är inte alltid 2! Konsekvensen av en handling är inte alltid den förväntade! Ingenting går att förutse och kroppen är en oberäknelig konstruktion.
Det är spännande men gör träningsplanering en aning hasardartad.
Efter veckan som gått och fredagens utsvävningar samt den gångna nattens icke-sömn borde det gått uselt.
Men marken var pudrad med florsocker, några fåglar sjöng en vårinspirerad melodi och benen vill springa. Det ville huvudet och mitt sällskap också, så det blev dryga arton kilometer skog.
Senare, om någon timma, kör jag in till Malmö Atleticum. Min son (som tillbringar helgen hos sin pappa) tävlar ikväll, P19, 1500m. Han är rätt bra. Han är rätt cool. Det är inte jag. Jag blir darrig, magsjuk och andningpåverkad när han springer....
Men jag ska vråla i sista kurvan, det ska jag!
..från Eva! Tack! Känner mig hedrad och som en riktigt löpare och tar mig an frågorna med en viss iver...
1.Vilken typ av löpare är du?
Långdistansare i själ och in i minsta muskelcell. Kan mala i evighet. Och älskar det.
Men tycker nu på äldre dar att korta intervaller är kul...och gillar utmaningar och att testa gränser.
Blir lätt beroende. Endorfinist. Blir lycklig av löpning.
2. Hur länge har du löpt?
Började jogga i 14-årsåldern. Orientering vid fyllda 16. Usel. Långlopp från 20 årsålder, sprang mitt första Lidingölopp då. (15km). Sprang med huvudet före in i väggen vid 22 års ålder.
Motionslöpare nåt ynka år i slutet av 80-talet. Sedan låååångt uppehåll tills för två år sedan.
3. Hur mycket löper du per vecka?
Nu är jag uppe i ca 40km.
4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
För tillfället 5.30-5.40. Kan mala i evighet i det tempot.
5. Vid vilken ålder började du springa?
Se ovan. 14 år.
6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?
Styrketräning, oregelbunden. Spinning, oregelbundet.
7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Min löparklocka, ett par bra skor med ilägg och gärna kläder.
8. Varför springer du?
För att jag mår så förb...bra av det. Min drog. Mitt sköna beroende. Blir snäll och god ett tag.
9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Oja, mängder av gånger! Fast knappast nu för tiden. Kan inte minnas alla mina tidigare lögner...
10. Hur ofta köper du skor?
Oj, en gång om året...men nu när jag springer så mycket (!!!??) får jag nog handla skor lite oftare...
11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Impulsivt, efter lust och känsla. Oregelbundet.
12. Var/hur handlar du utrustningen?
Löplabbet och Stadium. Jag är Stadiums bästa kund.
13. När föredrar du att springa?
Tidigt! På förmiddagen. Kan springa jättetidigt också, men då ska det vara en sommarmorgon.. Kväll funkar också, gärna vår och sommarkvällar, men ALDRIG eftermiddag. Kl 14 - 16 är jag zombilik. Tyvärr startar många tävlingar då...
14. Hur ofta tävlar du?
Ja, vi får se! I år är året då jag ska försöka tävla lite mer. Förra året ca 6-7 ggr.
15. Vilka distanser?
4 km lär bli kortaste. Alldeles för kort. Föredrar 10 - 21 km.
16. Vilken är favoritdistansen?
15 km.
17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej, men jag är en löparfilosof. tänker stora tankar och löser många problem under ett långpass....(tror jag.)
18. Vilken typ av vätska dricker du?
På träning och tävling, vatten å sportdryck såklart!
Annars juice, vin, te i massa olika varianter, lite kaffe - men ALDRIG aldrig mjölk!
19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Egentligen ensam! För jag drabbas annars lätt av prestationsnoja. men det beror på tillfället. Det är jättekul att köra kvalitét i grupp. Och med trevligt sällskap härligt med ett par-långpass.
20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mat, mat, mer mat.....vila efter nåt dygn när jag äntligen kommit ner i varv...
21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har just upptäckt hur kul det är med intervaller.
22. Vart blir du oftast skadad?
Peppar, peppar....sällan skadad "på riktigt". Kan kännas lite varstans, till exempel mitt högra fotvalv, mitt vänstra knä, min rygg...men det blir inte så mycket av det. Hittills. Ta i trä.
23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Jag vill springa på något läckert ställe - vet inte var, har inte så bra koll, bara det inte är för hett. Svalbard??? Och beträffande Marathon - nä, jag har nog gjort mitt.
24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Nej! Vill inte springa med några kändisar, mer än de kändisar som finns här på FunBeat...det skulle vara kul, Eva!
25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Åh, det skulle aldrig gå! Jag hade inte hunnit med. Jag hade drabbats av ångest och tunghäfta och lungproblem. Men jag tittar gärna på när vältränade idrottstjärnor, gärna män, springer fort....
26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Den kanske spelas in just nu? Det är en dokumentär, om än rätt otrolig. Och jag har huvudrollen. Jag spelar den dåligt. Men kan glänsa i vissa sekvenser.
27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Alla har redan svarat, så jag är nog en återvändsgränd.
Tack för ordet, det är underbart att vara självupptagen. Undras om någon pallade läsa?
Kryssande runt med en typisk kundvagn (mycket egen vilja, minimal intelligens) på ICA kan man lura på ett och annat.
Till exempel på alla dessa små lappar och hur man ska få ordning på dem. Inköpslistan. Rabattkupongerna. Pytteparkeringsminilappen.
Det blir aldrig riktigt bra. De försvinner. Även om jag lägger dem i höger innerficka så är de inte där senare. Och hur strukturerade inköpslistor jag än skriver, så missar jag något viktigt. Toapapper är en sådan klassisk oftamiss. Trist, man får ta till kaffefilter.
Låren värker på ett trevligt sätt förresten. Det gör att jag känner mig lite tillfreds, det är ett kvitto på att jag körde duktigt på intervallerna igår.
(Det där var en liten passus utan annan mening än rent skryt.)
Så kan man också lura ut hur man ska packa kundvagnen. Så att inte bananerna och brödet ligger under fem liter mjölk i slutet. För då blir bananerna tillplattade i kundvagnsmönster och lösa och läbbiga. Ruttenheten inträder för snabbt. Ett otrevligt forcerat åldrande. Brödet blir till ströbröd.
Apropå frukt, mognad och åldrande: avocado är nödvändigt. (Har ett lätt beroende.) Hade tänkt mig en sådan som ingrediens i en planerad middag idag. Det visade sig att avocadosarna på ICA är hårdare än sten. Gröna cementklumpar. Kunde knockat en hund med dem. (Om jag fått för mig att kasta en på en sådan, men det fick jag inte.) Kunde också fått en stressfraktur om jag tappade en av dem på foten.
Grävde i avo-lådan, men alla var sten. Köpte ändå tre för 15. Ska försöka forcera mognaden, men det hjälpte inte att lägga dem underst i kundvagnen. Tänker mig att packa in dem i plastpåse med ett etylengasproducerande äpple och ställa arrangemanget över elementet. Det KAN gå.
I päronlådan rådde motsatsförhållandet. Där rådde ålderdomshemsförhållandet.
Ni vet väl vad ålderdomshemspäron är? Sådana päron som fingrarna sjunker in i utan motstånd när man greppar dem samtidigt som ett litet moln av svarta små flugor lyfter.
Urk.
Sådan päron syns ofta hos gamlingar på hem - snälla anhöriga tar dit dem för de kräver minimalt med tänder för att bearbetas. Men de glöms ändå bort, och så kommer flugorna. Och päronen upplöses...
Det finns ålderdomshemschoklad också. Den är överdragen med en tunn vit hinna av tid.
Och lakritsbåtarna...
När kundvagnen är packad blir den ännu egensinnigare. Det är ren tur om den inte drar ner en trave störtskyltade falukorvar på väg mot kassorna för den vill hela tiden dra svårt åt vänster. Märkligt.
För att inte tala om hur den beter sig i nerförsbacken mot parkering och bilar.
Den har väldigt bråttom på ett hoppigt och oberäkneligt sätt.
Man funderar på om det går att konstruera andra sorters hjul?
Jag har inte kommit närmare en lösning på dessa tillvarons små problem idag heller, men strunt samma.
Det är fredag.
...gör mig starkare?
När man nu för en gångs skull sitter här i lugn och ro framför datorn i ett tyst hem utan störmoment börjar man osökt filosofera lite över ett och annat. Livets mysterier och annat mystiskt.
Som det här med träning och mål och vad man egentligen vill med hela grejen liksom?
När jag tänker efter och tillbaka och jämför och analyserar och tittar lite i min kalender här på FB så slår det mig att om jag inte lyckas prestera gnuttan bättre tider på utvalda distanser (för det vill jag, så enkelt funtad är jag, vill vill vill bli liiiite snabbare och starkare) så fattar jag INGENTING.
Jag har ökat min träning rätt så mycket under det senaste 1,5 åren. Från praktiskt taget ingenting till 4-5 pass i veckan. Och det har blivit SÅ mycket mer kvalité.
Någon gång kan jag känna att jag är lite smått patetisk: äldst och präktigt långsammast på alla pass med klubben. Och sliter som ett djur. Blodigt allvar.
En annan gång kan jag istället känna att det är just det som är grejen, det fina i kråksången. Det går ÄNDÅ. Och jag gillar att slita som ett djur.
Det är en liten lyckokick varje gång. Yess, jag gjorde det. Jag gav inte upp.
Det är givetvis en glädje i sig, jag får utdelning för varje pass jag gör i form av den där lilla euforin, lyckan, känslan av att bara finnas, lugnet, och avslappningen.
Men, visst vill jag, hoppas jag, innerst inne.
Att jag jag kapar någon halvminut på milen i år. Och kanske på någon annan sträcka också....?
På jobbet just nu har mina närmast kollegor och jag många, långa och ingående diskussioner. Djupdykningar. Vi vrider och vänder på saker och ting, ser det ur olika synvinklar. Analyserar. Blir oense. Blir präktigt oense - ändrar oss. Vissa har drämt igen en och annan dörr.
Det rör sig om väsentliga saker:
Såsom huruvida de rosa broschyrerna ska ligga över de ljusblå, eller tvärtom. Om vi ska ha skrivarpapprena i en låda under M:s bord eller ovanför skrivaren.
Vem som ska ställa sina pärmar i det högra hörnet på hyllan och vem som ska ha dem till vänster.
Varför det ligger damm (som bara är synligt för en del av oss, inte för mig) i de nyinsatta skåpen, och vem som ska torka ur det. Om det eventuella dammet har vi diskuterat större delen av förmiddagen och smakat på olika lösningar. Vi har ännu inte kommit fram till något resultat.
Hur de blå plastpluttarna ska sättas in i utdragshyllorna. Och framför allt - VEM som ska göra det. Vissa tycker att vissa får göra allt medan andra (däribland jag) latar sig.
Vi diskuterar också vem som ska sitta inne i hörnet. Vissa av oss tyckte till en början att hörnplatsen verkade mysig och paxade den. Vissa av oss ändrade sig och tyckte hörnplatsen saknade luft. Nu tjafsar vi om..öh, förlåt - diskuterar vi om - vem som istället ska sitta där och låta bli att andas. Och vissa ordentliga klarar inte att sitta bredvid vissa andra med konstant oordning(ex vis undertecknad) på sitt skrivbord och vice versa.
Vi är sex välutbildade, schysst välanpassade mogna kvinnor som har fått vår expedition renoverad.
Det är fantastiskt sandlådenivåigt. Man häpnas. Förundras.
Men det har blivit väldigt spännande att gå till jobbet plötsligt. Nya kluriga problem att lösa (för det gör vi, tillslut efter alla irrvägar) dyker upp hela tiden.
I morgon ska vi dra i långbänk frågan om hörnbordet ska stå i hörnan eller om.....?
Inspirerade, taggade, lite arga och sinsemellan väldigt eniga körde min favokollega och jag ett tufft och koncentrerat styrkepass efter jobbet.
Mina vardagsmornar är en orgie i rutin. Och så här års är de kolsvarta också, en trist kombination, mycket trist.
Väckarklockan ringer 05.30, som den ska, för då ska jag gå upp. Jag stänger av den och går inte alls upp, enligt rutin, för jag tror att det blir lättare om jag väntar bara fem minuter till. Det blir det inte, inte en enda morgon.
Går upp för sent och rutinstressar.
Enda variationen är olika grader av halvdödhet.
Gör tre mackor med rutinartad pålägg och tar med till jobbet. Äter rutinflingor. Rutinväcker tre ännu halvdödare söner. Tjatar på rutin.
Cyklar samma rutinväg till jobbet, jag kan cykla den i sömnen (så varför skulle jag vakna för?), jag sneddar på samma ställen varje morgon, möter samma cyklist med alldeles jobbigt stark framlampa på Råbyvägen, kollar upp mot grannens fönster. Grannen står alltid i köket och fixar med något frukostaktigt. Möter senare alltid samma promenerande kvinna med lätt övervikt, det sker i Professorsstaden, ett par hundra meters variation avseende platsen. Hon eller jag tidig/sen.
Parkerar min cykel på exakt samma ställe i cykelstället under KK. Tar kulverten till omklädningsrummet och möter alltid samma mörka tjej med klapprande skor på väg åt andra hållet.
Rutiner är så tråkigt! Så enormt själsdödande präktigt vråltrist så man vill bara skrika.
Men, jag inser att de fyller en funktion. Hur skulle det se ut om man varje dag skulle fundera ut nya mönster? Igen och igen?
Hursomhelst, för att bryta den gäspiga monotona tristessen kan det räcka med små justeringar.
Till exempel beträffande mina mackor:
Jag kan skippa osten på ostmackan.
Jag kan ta annan ost på ostmackan.
Eller den vågade varianten: strunta i att ta med mackor.
Äta upp någon annans mackor.
Äta upp den medhavda lunchen redan på fikarasten. Det har jag provat, det skojade till det hela lite.
Nu till saken: Uppiggad av en helt oplanerad morgonstrid med efterföljande känsloutbrott (mitt) med en kollega har jag tagit mig an denna måndag med lite mindre glasartad blick än normalt.
Bestämde mig alltså att ge mig ut och springa - PÅ EN MÅNDAG. Och kroppen sa YESS, kul, kör på, gillar det! En schysst platt mil, asfalt, pigga ben..
Tänk så skönt det kan vara att bryta en och annan vana.
..men ge upp ska man aldrig!!!
Eller...?
Under granen, som vi satte in två dagar före julafton ligger ingen barrhög. Räknar man de avtrillade barren, vilket man mycket väl kan göra utan att det tar så lång tid i anspråk, är de högst ett trettiotal. Kanske fyrtio.
Mycket märkligt.
Graneländet trivs.
Och jag är inte sjuk. Än.
Ute är det däremot helt sjukt kallt, på otrevligt skånskt vis, bistert, gråsnålt, pinande nordvind, nare, isglaserade gator, torg och skogsstigar. Meningslös väderlek. Spännande företag att ge sig ut och springa i och för sig. Lite lätt galet i vanliga löparskor. Och sånt gillar jag ju, galenskap alltså. Men inte dumdristighet.
Julstämningen börjar mattas rejält, adventsljustakarna börjas kännas förbi och ljuset är ett annat. Januariljus på kvällarna. Hopp.
Granen åker ut på tisdag, barrad eller ej.
