Ännu en morgon vaknar jag och konstaterar förvånat att jag faktiskt inte är sjuk.
I vart fall inte i influensa. Fast om jag känner efter oerhört mycket och ingående så kanske det killar litegrann ihalsen.
Inte tillräckligt för att ställa in festen. Inte tillräckligt för att dra täcket över huvudet och vakna först nästa år.
Så jo, det lutar åt att det blir nyårsnatt även denna gång.
Men i morgon kan jag kanske sälla mig till alla andra mer eller mindre utslagna och illamående svenskar? Då är det ok att dra täcket över och ligga i soffan och kolla på nyårskonsert, urgammal svartvit film eller nåt annat vråltrist.
Granen är frisk, förresten.
..är det här hemma. Mina åttionio kvadrat är en enda stor sjuksal. Influensans epicentrum. (Det har jag stulit från en träningskompis, men det är så himla bra uttryckt). Jag befinner mig alltså i influensans epicentrum, och inte en enda liten kubikmillimeter luft här inne kan vara virusfri. Jättesjuka, bleka tonåringar ligger utspridda överallt. Och deras tillbehör ligger också utspridda överallt. Filtar. Halstablettspapper i högar. Halvdruckna glas nyponsoppa. Framdragna madrasser framför tv:n, så att de kan se en film liggande nära med täcket och favoritkudden. Halvätna smörgåsar. Morgonrockar. Dvd-filmer.
Ja, de är verkligen sjuka! Det är inget spel för gallerierna! Jag har känt på deras pannor och de är heta. En av dem svimmade nästan i går då han tog sig ur sängen. Det tyckte han var så otäckt så idag har han gått ur sängen i etapper. En blödde näsblod i natt, det är blodspår på mattan. Blodiga bomullstussar här och där.
Det är grymt. Fasa.
Lillebror har just blivit av med sin omgång, den var inte lika tuff som storebrorsornas, men han är blek och lite klen och vill helst bara glo på dåliga program på tv hela dagen.
Jag har blivit en motvillig sjuksköterska. Det är ett jobb jag inte tycker är kul och som jag inte är bra på. Det räcker att vara morsa faktiskt. Väldigt väl.
Endast jag och julgranen är friska, Julgranen är faktiskt kärnfrisk, tror aldrig jag haft en gran som barrat så lite. Det är oroväckande. Då kan vi inte slänga ut den snart som jag vill. Jag får sluta vattna den. Det kommer jag definitivt att göra när jag själv ligger där i denna grymma farsot, för den lär jag inte kunna undvika.
Men tills dess gäller det att träna som en liten iller så länge det går. Ligga på pluskontot. Nu vet jag ju att immunförsvaret tillfälligt sjunker efter ett träningspass, men vilket immunförsvar, aldrig så starkt och spänstigt, kan stå emot denna massiva attack av sjukdom?
Men kanske kunde det hela vänta tills efter nyår? Snälla........?
Min femtionde julafton i den här världen börjar lida mot sitt slut. Det gör ingenting, och jag har inte börjat längta efter min femtioförsta.
Men det känns lite...vad ska jag säga...tja, det känns som julen brukar. En massa jobb och tejp och papper. För mycket och för snabbt. En liten melankolisk ton, som jag brukar känna just då det förväntas att man ska vara så förb..glad och mysig och äppelkindad och soffuppkrupen och nötknäckande och alladinmumsande. En liten melankolisk ton som en protest mot den förväntade och ibland rätt förljugna gulligheten.
Hur ska den här julaftonen summeras?
Vaknade halvåtta efter en konstig dröm där någon tagit sig in i min toyota. Inte stulit något, men mekat på nåt sätt så den var omöjlig att starta.
Min son, 11 år, lyckades starta den och körde den sedan rakt in i en husvägg. Den var då vit, annars är den röd.
Urk, otäck dröm.
Vaknade alltså och stirrade ut i ett svart mörker. Som senare, då gryningen kom, blev grått. Tände granen.
Sprang, konstigt trögtunga ben, lite darriga, i lera och asfalt. Mötte tre hundägare med hund, en stavgångare och en människa utan tillbehör.
La våra julklappar under granen, fick barr i håret.
Åt laxmacka med P. Gav P en julpuss. Fick en grupp hyacinter. Sa hejdå och godjul till P.
Stirrade ut genom fönstret mot parkeringsplatsen. Himlen grå. Folk jäktade iväg med presenter i händerna till sina bilar. Till tjocka släkten. Till prinskorvar och rullsyltor. Till aladdinlådorna. Finklädda barn.
Andra bilar kom. Gamla mammor leddes vid armen. Mot soffgemenskap och Jansöner. Presenter till barnbarnen.
De ständigt trötta tonårssönerna började vakna till liv framåt eftermiddagen.
Tömde ut ett nytt pussel med alpmotiv på pusselbordet. Min jultradition. Min avkoppling nummer ett. Pussel - koncentration, avkoppling...mmm..jag gillar det, skarpt. Sällskapsspel är rena döden, blodigt allvar, stress, frustration. Men pussel. Mitt eget spa. Och det ska vara minst tusen bitar. Svåra färger. Hötorgskonstbilder.
Mörknade. Körde ut de uttråkade sönerna. De kom in igen efter 13 minuter.
Kalle Anka. Kunde alla repliker utantill. Tjuren Ferdinand tråkig.
Gjorde mat. Thaikryddad linsröra, ris, rostade rotfrukter, kycklingspett. Träspetten slut. Stack ätpinnar i kycklingen. Blev fult. Se bild.
Åt maten, väldans god linsröra, tur att min svartklädda 17åring bestämt sig för att bli veggie.
Åt efterätt. chokladkaka med grädde till sönerna. Grädde med chokladkaka till mej. Asmätt. Urk. Ska nog inte äta mer på några veckor.
Julklappsutdelning! Tjoho! Snabbt öppnat, Olle tomte. Ut med kartongerna och papper i återvinningstunnan innan den blir smockfull.
Olle fick en lampa. Till sängen. Under sängen var det grymt upptäckte jag när jag skulle sticka i kontakten. Inte städat på tvåhundra år. Dammsög. Rätt
pikant en julaftonskväll.
Ja, där är vi nu. Jag är säkert ensam här på FunBeat. Alla ni andra tuggar gröt och slickar i er sill! Ingen tränar backe! Inte jag heller.
Nu ska jag pussla lite till. Har lagt alptopps-skylinen och ett litet vitt hus.
Julkram till alla.
...katastrofalt i min personliga topplista av någon anledning!
Men:
GOD JUL allihop!
Julstämning är det inte alls här!
Himlen är blå, temperaturen på min balkong är åtta plus. Det skallrar i fönsterrutorna, men det är ingen ny jordbävning. Det blåser stormbyar. Det är en konstig mix av vår och höst eller nåt, men absolut inte jul. Jag blir grön av avund när jag läser om andras skidturer!! Grönare än den lilla, rätt fula julgran som står nätad och lik en spolformad barrig projektil på balkongen. Där det är åtta grader plus. Den ska in i kväll. Alltså granen.
Fönsterrutorna är lindrigt rena förutom att de skallrar. Man borde putsa dem, men det vill man inte. Dammsugaren är framme, för om man är en normal svensk ska man julstäda.
Å andra sidan kommer granen att barra från dag ett inomhus, så man kan spara dammsugningen till...senare.
En son är sjuk och febrig. En fin liten julinfluensa. Det är svårt att sätta honom i karantän, så förmodligen får vi andra en släng framåt nyår.
Men alla julklappar är handlade och inslagna och gömda på ett ställe alla vet om, så snart blir det nog julstämning även här.
Och eftersom jag är en sann optimist så tror jag fullt och fast att på julaftonsmorgon kommer stora vackra snöflingor att singla ner, sakta och fint, och bädda in hus och träd och människor och cyklar i ett tjockt, gnistrande, mjukt och förlåtande täcke.
Och julfriden sänker sig över hav och land till det stilla pinglet av små bjällror....
Den där timman, eller kanske snarare den där en och en halva timman när det inte är ljust längre, men inte heller mörkt, infaller tidigt i december. Redan på eftermiddagen.
Det är ett magiskt ljus då, men det missar man oftast eftersom man antingen gäspar sig igenom den sista sega timman på jobbet eller flänger hemåt på cykel eller bil, bländad av gatljus, skyltfönster och neon och förblindad av tunnelseende.
Men just idag, klockan var kvart i fyra, körde jag österut från Lund mot skogen. Inte många bilar mötte jag, men det där märkliga blå ljuset över åkrar och slätter och nakna vinterträd. Det är i den här blåtonade timman som oknytten vaknar har jag hört. Troll, vildvittror och små grå skogstomtar. Vaknar och rör på sig.
Jag hörde dem stöka bland löven vid sidan om stigen jag sprang på, men de vågade sig inte ut i lyktljuset. Prassel prassel. Viskade med varandra. Jag såg dem inte ,men deras röda ögon glimtade till då och då mellan trädstammarna. Och himlen var märkligt ljus, men ändå inte, mot de svarta grantopparna. Blå timmen. Skumtimmen. I skogen var jag en mol allena mänsklig varelse.
Efter 5 kilometer var det kolmörkt, vanligt svart kompakt nattmörker, och magin var borta.
Låter det som om jag har fått tomtar på loftet?
Men en dag som startar med en jordbävning till frukostflingorna kan aldrig bli riktigt normal.
Jul.
Det är snart jul, alltså. Det är säkerligen någonting ingen har lyckats missa.
Fast igår var det inte mycket till julstämning i den här delen av landet, vårlikt, sol, milt. Idag är det inte soligt, utan tvärgrått. Mörkt till och med klockan 13.05. Det vet jag för då var jag ute. Det är inte mysigt.
Jag är inte sorten som spinner loss på jul, så det här kommer inte bli en blogg med glitter i ögonen och förväntanspirr i maggropen. Jag gillar inte jul. Jag gillar inte pyntet, inte granen, inte rullsyltan och inte julklappsköpandet. Men framförallt är det stressen jag inte gillar.
I denna mörka tid när solen tittar upp efter nio och ramlar ner före tre är det rent omänskligt att flänga runt.
Omänskligt att masa sig upp halvsex, ge sig ut i den dånande svarta säcken till morgon för att cykla till ett jobb där man ska jobba flitigare än någonsin för att bli klar innan helgerna bryter ut.
Omänskligt att ge sig ut på kvällarna för att handla julklappar, köpa gran, handla pepparkaksdeg, baka pepparkaksdeg, röra ihop julgodis, äta upp det, städa, hänga upp stjärnor, konstatera att alla lampor i nämnda stjärnor är sönder och det var de redan förra året, leta efter julgardiner, hitta julgardinerna ostrukna, skit också, gå på julavslutningar precis överallt, panikköa på MediaMarkt som resten av Lund, köpa meningslösa julklappar till meningslösa julklappsutdelningar, slå in dem, fast jag har ju glömt att köpa omslagspapper, köpa omslagspapper.....
Nästan, men bara nästan, är det omänskligt att träna också...när det är så tröttsvart hela tiden.
Å, jag tycker julen är ett stressmoment! Fastän jag har skalat bort det nödvändiga så biter jag varje år, några dagar innan jul, sönder någon fyllning i en tand eller två på grund av nattligt stresstuggande.
Och det sitter ju inte helt rätt med ett par tusingar lagda på tandläkarbesök just nu...
Och så kommer då julafton. Granen står och barrar rikligt i ett hörn och ser ut som en vulgär och mycket sned tivoliprydnad.
Släkten kommer. De är inte många, men vi ska umgås 7 personer på 80 kvm i två dygn. Enligt schablonbilden ska vi nu tindra ikapp med ögonen, inte bråka om när och vad vi ska äta, när och var vi ska sova, när och vad vi ska se på TV ,och vi ska helt plötsligt gilla färdiglagade köttbullar från Scan. Vi ska ha röda kläder och ge varandra hemgjord chutney med rosett runt locket. Tonåringarna ska vara artiga mot mormor och tycka om sällskapsspel och vi ska knäcka nötter och äta ur en låda Aladdin.
Det blir inte så. Det har aldrig blivit riktigt så.
Granen barrar våldsamt och ingen vill spela Fia. Jag blir sur när jag förlorar i Geni mot brorsan (prestige) och mormor tycker att alla ska gå till sängs klockan 22.30, vilket inte tonåringarna tycker låter riktigt bra. Kalle Anka är lika lite upphetsande som någonsin. Och maten är rena köttchocken. Man rapar av julmusten. Vi ger varandra böcker vi redan har läst.
Morfar stänger av hörapparaten.
Alla är rätt lättade när det hela är över. Bryter ihop och pustar ut.
Ja, jag vet. Jag är lite negativ. Men jag har varit hos tandläkaren idag och jag har inte tränat...
Vaknade i morse och konstaterade, med en viss fascination, att träningsvärken är magnifik, storslagen. Ligger i spets. Träningsvärkarnas Träningsvärk.
Några muskler i ljumsktrakten, ett par höftböjare, som vilat lugnt i ca 40 år (för det var väl då man slutade med impulsiva skutt och hopp utan vettig anledning?) har chockats svårt.
Utsidan på höfterna är också lite svårartade idag.
Min gångart i morse var komisk. Tur att ingen var vaken utom jag.
Tänkte ett tag att lägga träningen på is idag. Inte svårt, då hela Lund liksom ligger på is denna lucialördag. Ja, det är frostigt alltså. Kommer att bli en hel hög nya fotledsfrakturer att plåga lite på måndag. (Hehe...ler elakt och gnuggar mina händer som en riktig sjukgymnast..).
Men sedan tänkte jag om lite. Kom till sans och vett. Har man planerat spinning, så har man. Man kan placera sig på en cykel längst bak och fuskspinna. Ingen ser om man vrider upp ratten eller bara gör en avledande rörelse. Och lite genomblödning kan aldrig vara fel då man drabbats av invalidiserande träningsvärk.
Det funkade inte att maska. Spinningsalen smockfull. Fick ingen cykel längst bak. Det fanns män i alla åldrar. Vad har det med saken att göra? Jo, efter en liten ovetenskplig undersökning kan jag konstatera att det knappast fanns en enda tjej över trettio på detta pass. Utom jag då. Medan det var gott om män runt femtio.
Jaja. Jag ÄR åldersfixerad. Bara att leva ut det. Det hör till åldern. Men jag undrar ändå - varför inga tanter?
Det funkade inte att maska- för instruktören var enormt entusiastisk. Riktigt, riktigt bra. Musiken pumpade. Nån slags tekno. Eller vad vet jag? Det lät elektriskt. Inga vaggvisor direkt. Ett raveparty på cykel. Man kommer in i en svettig trans. Trampa tills du dör typ.
Det gick inte alls att maska.
Träningsvärken, den gigantiska, kändes inte ett smack. De nyuppväckta musklerna vilade sig i form medan andra skötte jobbet.
När jag klev av hade jag ont i hälen.
Nu har jag inte ont i hälen längre. Men jag kommer nog snart på en ny krämpa att gnälla över, var så säker!
Ynk, ynk.
Vad skulle jag skutta i skogen för? I mörker och snålblåst. I lera och....ööhh..lera. Jag borde inse att jag inte är 25 längre. Jag borde inse att jag inte ens är 48 längre. (Men nu var det ju så himla kul...och jag kände mig så duktig och...på riktigt, liksom.)
Och dom där sprättiga skutten med raka knän, som en misslyckad framåtriktad uppspeedad can-can? Kunde jag ju insett att jag inte kan. (Men då kändes det ju helt ok! Lite skojigt. Småkomiskt.)
Varför kom jag på den märkliga idén att plocka ur mina ilägg? (Men dom gjorde ju ont). Borde inse att det är något lurt med att springa utan ilägg i skorna när jag har haft dem där i 18 år. Borde insett att jag skulle få betala. (Men det gjorde ju inte ont igår?).
Vad skulle jag sedan springa 5 km för? I lera. Och för fort. (Men jag är inte människa att låta mig avhängas. Kan dom kan jag. Korkad inställning.)
Borde inse att min "satsning" på tävlande nästa år är småpatetisk. Borde inse att gammal kropp går sönder. Av att öka på träningen så mycket. Borde tagga ner, inse att jag bör ägna mig åt pynt och julfejande nu (åååh, fy så himla tråkigt) och senare lite sömnad kanske. Eller broderi. Baka bullar.
Bli tant. Skaffa rollator. Eller det kanske är att ta i. Jag är ju inte 80 än. Skaffa stavar då. Gå där mitt i skryllespåren och sprätta brett med stavarna och inte höra ett smack så att ni, hela och friska löpare tvingas ut bland tuvor och kärr. Klippa tantfrisyr o spraya det stelt.
Skaffa pumps. Nej förresten, då får jag ännu mer ont i min stackars stackars onda ömma ömkliga högerfot. Skor från scholls får det bli. Bajsbruna.
Ynk.
Jag har träningsvärk också.
Jag måste kanske opereras. Operationen kommer kanske att gå snett. Och där står jag utan fot...
Va? Överdriva? Jag?
Det är så svårt att veta vad som är lagom!
Man bör träna lagom mycket, till exempel. Hur mycket är då det? Det kan man inte veta, inte före. Man vet det efteråt, med facit i hand. Om man blir sjuk eller får ont i hälsenan har man tränat o-lagom, troligen för mycket. Om man tränat o-lagom åt det andra hållet, vad händer då? Man blir segare, långsammare kanske. Men det kan också bero på att man har tränat för mycket.
"Lyssna på kroppen". Visst, men kroppen snackar inte klarspråk alla gånger! Den är väldigt kryptisk och oberäknelig. "Använda sunt förnuft"? Ok. Men sunt förnuft är inte alltid sunt! Förnuft är inte alltid förnuftigt! Sunt förnuft är dessutom skittråkigt.
Lagom bör man även vara för övrigt. Man bör till exempel vara passande klädd för tillfället, en slags lagomhet. Inte överdressad, inte för nedklädd. Svårt.
Man ska äta lagom mycket av lagoma saker, till exempel inte alldeles för mycket vispgrädde till kakan. Absolut inte bara vispgrädde. Utan kaka. Men gärna kaka utan grädde.
Frukt är däremot alltid lagom, man kan inte bli o-lagom beträffande fruktätandet.
Så ska man prata lagom mycket. Inte sitta och tiga surt i ett hörn i ett sällskap och prata för lite. Det är provocerande. Man ska kunna svänga sig med väsentligheter, som vädrets beskaffenhet och vilken julskinka man bör köpa. Inte vara för djuplodande vid fel tillfälle.
Man ska inte ta i för mycket heller. Inte babbla. Det ger ett korkat intryck. Det är hemskt när man märker att man trillar in i det där babbelstadiet, man kan bli fullkomligt förbluffad över vilka idiotiska saker som blurpar ur munnen då! Sanslöst!
Då är man inte alls lagom och först efteråt vet man hur man borde betett sig istället. Samlat. Genomtänkt. Coolt. Intelligent. Rätt.
Lustigt nog känns det ibland lite trist med det lagoma.
Är det någon som begriper något av denna märkliga blogg förresten?
Nu börjar min tvådagars minisemester lida mot slutet. Det känns lika deppigt som om jag hade haft fyra veckor.
Jag hade en massa euforiska och mer eller mindre galna önskningar om knäppa saker att ta sig före när befrielsen kändes ny och evig (i torsdagskväll).
Jag sprang inte tre mil. Men väl två, och det är jag nöjd med! Jag åkte inte till stranden och gick där längs vattenbrynet, för det ösregnar idag. Jag tog inte bilen till Kullaberg, för jag måste köra en son till tandläkaren kl 3, och det hade jag inte hunnit hem till. Av samma anledning stod jag inte vid Ales stenar och kände historiens vingslag utan en enda liten turist i närheten. Ja, och så regnet förstås. Det är svåruthärdligt.
Men jag tog faktiskt ett dopp i Öresund. Det kanske är knäppt nog?
Happy birthday to me.
Semester på en måndag. I starten av december. Långpass i Skrylleskogen just denna måndagsförmiddag - som att åka till badstranden i Beddinge en januarikväll. Som att åka pulka i en slalombacke i Åre i juli. Som att spela julsånger i mars och äta thaimat på midsommarafton.
Lika utanför mallen. Lika härligt.
Ensamt, en och annan stavgående pensionär på trean i slutet bara. I skönt tanketempo.
Sol som kämpade mot dimmor och tunna moln i två timmar och slutligen vann.
Har aldrig sett lerkokorna på åkrarna så vackra som idag, i motljuset på väg hem.
Nu är jag en lycklig människa.
En gång för mycket länge sedan, i en annan tidsålder, i ett annat sekel började jag löpträna. Först orientering som ungdom, men jag kom efter ett tag på att jag var bättre på att springa än på att läsa kartan - eller rättare sagt, jag hade för bråttom för att hinna läsa kartan. Det var frustrerande. Och det var inte med självklarhet jag trampade rakt genom kärren med iskallt lervatten upp till låren. Gillade inte riktigt klofs-klofset i skorna efteråt. Blev aldrig kompis med grenarna och pinnarna som hela tiden var i vägen och slog mig i ansiktet.
Kom på att det var skönare att springa på stig. Väg. Och långt. Mådde bra av det, tankarna flög sin egen väg. Kände att ju längre jag sprang desto bättre var jag. Gick med i klubb. Började tävla. Hatade att tävla, men älskade det ändå. Hade svår prestationsångest. Var livrädd innan start. Mådde illa av nervositet. Men älskade det ändå, efteråt. Gillade tanken på nästa tävling.
Nog om ångestar.
Detta var på 80-talet, långlöpning var på stark frammarsch, folk skrev böcker om det, vanligt folk vågade sig på marathon.
Jag tränade. Och tränade. Ensam och i sällskap.
På den tiden var det inte snack om intervaller för långdistansare. Kanske lite fartlek, lite snabbdistans, kanske några backar. Möjligen någon tusing. Men inget på bana. Absolut inga tvåhundringar.
Så jag malde på. Hade träningsveckor på uppemot 13 - 14 mil. Här kan vi snacka lsd...
Jag måste ha dödat varje ansats till snabba muskelfibrer. Måste ha lagt grunden till de sugrörsben som har förföljt mig sedan dess, och etablerat en total brist på snabbhet.
Sedan gick det måååånga år.
Och så:
För ett år sedan, knappt - blev jag sugen på att testa det min son och resten av klubben höll på med minst en gång i veckan. Mycket skeptiskt. Men ändå -sugen. På intervaller, alltså.
Jag hängde därför, efter uppvärmning och stegringslopp (bara att göra som de andra) på E, tjej i min ålder, mycket duktig. Sprang EN intervall. Tvåhundra meter. Grymt. Sprang en till, höll på att bryta ihop. Mjölksyran rann ut genom varje por. Fick ge upp. Hade träningsvärk en vecka. Och då snackar vi TRÄNINGSVÄRK!
Funderade på om det var fel på mina muskler, fel på mig, fel på allting. Men eftersom jag, även om jag måste gnälla och oja mig lite innan (någon slags ritual, blir så trött på mig själv), alltid vill testa gränser och göra det jag inte tror jag kan, så gjorde jag det igen. Och igen.
Ja..alltså, nu tycker jag det är kul. Och det går, Inte fort, men fortare än förut. Och skitsamma vad det leder till (förhoppningsvis ändå till en snabbare jag på längre distanser), jag är så stolt och glad att jag faktiskt gör det. Utan träningsvärk...
heja heja..
I månadsskiftet november - december tar ingen vanligt vettig människa semester av ingen särskild anledning alls.
Man biter ihop. Drar upp axlarna mot kylan och mörkret och strävar på i motvinden. Kikarsikte mot julledigheten. Då ska man - efter att ha bevistat otaliga julavslutningar och julbord, köpt panikjulklappar, köpt rätt sorts mat och stått i hundra mil av svettiga köer, pyntat sitt hem och städat överallt, skickat julkort till folk man knappt minns äntligen slappna av i den stora goda familjekretsen (om man har någon, om man står ut med dem) och knäppa nötter och äta gröt. Och slappna aaaaaaaaaaaaaaav.
Man tar alltså inte ut sina semesterdagar nu. Om man varken ska till Thailand, julmarknad i Lübeck eller på en bussresa med musical och middag i Stockholm.
Allra minst här i södraste delen av landet, där landskapet just nu visar sig från sin allra fulaste sida. Där mörkret är som mest kompakt, där ljuset viker vid halvtresnåret. Där vinden pinar så att dunjacka är en nödvändighet - finns det någon ställe i detta land som är så kallt som Skåne? Skulle vara Göteborg då. Rått, vått, påträngande.
Smutsiga gator, smutsiga åkrar, smutsiga husfasader, bleka människor klädda i brunt.
Ingen vettig människa tar väl ledigt då för att bara göra ingenting? Tar dagen som den kommer, trotsar väder och vind, trampar i några lerpölar, tänder ett ljus och dricker sin kopp kaffe långsamt?
Jag har tagit semester. Ska inte klä mig i arbetskläder förrän på onsdag. Jag har inte planerat någonting. Jag ska inte städa. Inte pynta. Jag vill göra något fel. Åka till stranden? Ta ett dopp i sundet? Springa tre mil? Köra upp till Kullens fyr och stirra ut över ett grått ingenting? Drömma drömmar som aldrig blir sanna?
Jag vill inte vara vettig. Jag vill vara lite galen, speciellt just den dag jag bara har exakt ett år kvar till vändpunkten. Det är inte idag. Men alldeles snart, och det här är min present till mig själv.
..och vi med den.
Eller inte. Inte jag i vart fall, jag har stått på benen hela denna helg av extremt annorlunda novemberväder i skåneland. Snöfall i täta sjok under fredagskvällen, och så kyla på det. Det är ett vinterland här! (Nu stal jag ännu mer från Lundell.)
Hackade loss bilen ur ett hårt snölager.
Sprang i skogen, äventyrligt. Roligt. Krävde full koll på marken. Spännande.
För övrigt konstaterar jag bara efter denna helg som varit full av intryck och känslor av alla möjliga slag att:
Man måste ha en dröm. Något vackert att tänka på när man ska till att sova, och när man inte kan sova klockan tre på natten. Något som kan bli möjligt. Kanske. Men som fortfarande bara är på drömstadiet, ett varmt och mysigt och lite skönt pirrigt något att längta till och planera lite för..
Och OM en sådan dröm blir sann, då måste man skaffa sig en ny.
Om man inte har en sådan dröm, kan livet bli alldeles hopplöst.
Tycker jag.
Solen skiner och det snöar glest. Snart kommer det att snöa tätare, det syns på de blågrå molnen västerut.
Frusna vattenpölar, men inte hårdfrusna. Ska ut med cykel snart. Får ta det lugnt i kurvorna. Och inte glömma hjälmen. (Fast det gör jag alltid).
Körde och handlade nyss. Sopade av ett tjockt lager hagelpärlor från framrutan. Hagel verkar vara nederbörden på modet här i Lund för tillfället.
Lite kul och annorlunda. Piggt.
Å så vanlig denna fredag är för övrigt!
Det skulle vara roligt om något annorlunda hände! Förutom haglet, men det börjar bli uttjatat. (Inser såklart att ska något hända så är det jag som får se till att det gör det...)
Nu kom posten! Kanske ligger det ett brev till mig där? Där det står att jag vunnit tre miljoner och en resa. Som måste påbörjas inom kort. Typ i morgon.
Ska kolla.....
För 11 år sedan, just idag vid den här tiden, satt jag på ett ensamt rum på patienthotellet i Lund med en alldeles färsk människa i mina armar. Ett tolvtimmar gammalt nytt liv. Det var mäktigt såklart, stort och lite lite skrämmande. Trots att jag varit med om samma sak två gånger förut kändes det rätt....tja vad ska jag säja...sällsamt.
Hade utsikt över en trist parkeringsplats, tror bestämt det var lika illa otrevligt väder den onsdagen. Men världen utanför var rätt ovidkommande då, den riktiga världen bestod bara av detta lilla rum. Och han och jag.
Tänker nu förstås på hur fort de där 11 åren har gått. Läskigt fort, var är bromsen??
Så, min kära lille son: Lek medan du kan. Snart är du 22. Eller 33...
Tja, det var det om det. För övrigt har jag styrketränat.
Vet inte om det var förra veckans flitiga tränande som sänkte mig, spikade en spik i kistan och droppade en droppe i en redan full bägare.
Eller om det är vädret. Nej, vädret är det inte. Att skylla på vädret är att göra det lätt för sig och använda sig av en klyscha. Vädret blir så ofta utsett till syndabock för allt möjligt elände: Deppighet, värk i knäna, ont i huvudet, missade träningspass, dålig kondition, förkylningar, elakhet, fetma etc etc. Och till detta är vädret oskyldigt som ett lamm.
Denna tisdag är inte grå. Grå är en alltför klatschig färg för att stämma in på denna tisdag. Beigegråsmutsvit med en viss trött solkighet. Meningslöst uttjafsat tjafs på jobbet. Neddragningar. Gnälliga ord sagda minst en gång för mycket. Ord utan mening.
Handlingar utan mening. Arbetsuppgifter utförda utan mental närvaro. I en seg, trög motström. Vill sova. Längtar till kvällen, till sängen, till lakan, kudde...sova tungt, länge. Har inte blivit så på ett tag- vaknar ideligen, vaknar stel, seg, öm i käkarna och med konstiga drömmar cirkulerande i en hjärna som inte kan hitta off-knappen.
Men inte är det synd om mig inte. Det är bara det att denna tisdag är en orgie i tristess! Den innehåller inte ens lite skönt svidande melankoli, den är bara ett enda stort uttråkat "jaha".
Drar ner lite på träningen denna vecka. Tror det är bra. Löppasset matchade resten av dagen perfekt. Bara det.
Men jag kommer igen!
(..i detta fallet mina muskler.)
Vaknade 6.39 i morse, för tidigt, kände direkt att det här inte skulle bli min dag.
Det var något fel på kropp och själ.
En illasinnad dröm hängde sig kvar. Jag var på en restaurang av något slag, jag skulle beställa pannkakor åt mig och mina barn, de var hungriga, utsvultna, och pannkakor stod på menyn.
Men det visade sig stört omöjligt att få serveringspersonalen att förstå vad jag ville. Jag försökte med svenska, engelska, deutsch...teckenspråket..men de förstod ingenting. Tittade konstigt på mig. Skakade på huvudet. Tittade förbi mig, gick till en annan gäst. Det var förfärligt frustrerande.
Hade hög puls när jag vaknade. Har inte analyserat.
Steg upp. Vinden slet och drog hårt i fönstren. Mörkt. Kallt. Tog frukost och sedan bilen österut när det dagades.
Vinden drog hårt i min lilla bil också och den hade lyckats slita loss alla kvarvarande löv från våta novembergrenar.
Sprang. Tunga som stockar, mina ben. Ovilliga, kroppen ville inte detta pass, men själen ansåg det helt nödvändigt. Obönhörligt.
Tankar kom och gick, djupa tankar om livets gåtor och mysterier krävde att bli tänkta. Krävde att synas i sömmarna, att bli vända ut och in på.
Svårartade frågor dök upp, som
Varför går tiden så snabbt?
Varför gör man som man gör?
Varför blev det så här?
Är tillvaron beroende av ödet eller slumpen eller ren tur eller är det en konsekvens av de beslut jag fattat - och inte fattat?
Varför fattar jag inga beslut...
Hur *** blev jag så här gammal så fort?
Vad blev det av de barn som aldrig fick chansen?
Vad gör jag här?
Varför är relationer så svårt..
Varför är jag en fegis?
Vad ska jag ha till middag -
och KAN man träna seriöst utan pulsklocka??????
Femton kilometer senare ger jag (anden) upp kampen mot kroppen (materien). Tycker ändå jag vann en liten seger, men
jag har inte hittat ett trovärdigt svar på en enda av mina frågor.
Eländigt väder här idag, man får leta noga och vara på ett synnerligen positivt humör för att hitta skönheten i den här fredagen. Piskande regn, skåneblåst. Mörkt, tungt, gäspigt.
Var hos frissan. Det krävdes full mundering med stövlar (visste knappt att jag hade sådana, men det hade jag, dammiga och svårhittade), regnbrallor och regnjacka för att cykla dit.
Alla frisörers våta dröm är att göra mitt redan lockiga hår hysteriskt fårpälskrulligt med någon rolig produkt. Jag låter dem hållas. Låtsas att det är fint. Åker sedan hem och tvättar ur kletet. (Jag är säker på att de har oerhört kul sedan, berättar för familjen vid middagsbordet - "ni skulle ha sett...haha...pudel...hihi..." )
Nu cyklade jag inte raka spåret till duschen utan istället till gymet. Det var modigt gjort av mig, med tanke på att det finns andra som tränar där.
Jag var nyklipptast på gymet.
Och galet krullig.
Och stank hårprodukt.
Jag undvek alla speglar, de hade gett mig fnissanfall och jag hade tappat koncentrationen och tränat dåligt och det hade inte blivit några muskler idag. Heller.
Trots allt - hemma igen, pudelstuket nedtonat, gråheten därut är kvar, men det är fredag och det finns stearinljus att tända och varmt te att smutta på.
Inte helt fel!
Fullmåne över lundaslätten på väg mot Dalby. Fullmåne bakom tunna molnslöjor, något slags halofenomen runt månplattan. Mystiskt och mäktigt. Prismat igen, fast inte lika tydligt som i tisdagens regnbåge.
Hamnade i ett skrylliskt träningsvacuum kvart över fem, dagjoggarna hade hunnit hem och kvällslöparna hade inte hunnit äntra arenan.
Ensam i skogen. Ensam med träden, grenarna, rötterna och stenarna. Bara ljudet av mina fötter mot stigen, dunk, dunk, dunk, plask - vattenpöl..
Ljuset från en lyktstolpe når inte riktigt fram till ljuset från nästa. Mörker däremellan. Prassel.
Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd, inte alls rädd, kanske är jag dum, men jag känner mig trygg.
Det är värre i stan.
Månen, med sin haloring mellan tallstammarna. Långa månskuggor där inte lyktljusen når.
Dunk, dunk, starka ben ikväll, rädd är jag inte, lätt känns det.
Kan det inte kännas så här när jag ska tävla?
Strax före 16 började det regna kraftigt över Lund samtidigt som solen sjönk nedom den där mörka molnskölden regnet kom från.
Det blev ett märkligt ljus. Guldgult mot blygrått, snett. Och en magnifik regnbåge reste sig över staden, från Mårtenstorget såg det ut som om den hade sitt fundament någonstans i Botans växthus. Klar, stark, hel, tydliga övergångar mellan prismats färger.
Folk stannade upp på torget. Kommenterade. Mindes hur det varit när de var barn. Någon tänkte på Judy Garland. Tänkte på sagor och skatter kanske. Stod bara där mitt i eftermiddagsstressen på väg mellan Konsum och Apoteket. Tillochmed a-laget utanför Konsthallen blev för en kort stund distraherade i sina interna stridigheter.
Sedan upphörde regnet, bågen försvann och allt blev som vanligt.
Senare sprang jag en okänd sträcka på en känd tid i okänt tempo i Lund. Mindre kul egentligen, mest spännande var väl utflykten ner mot Höje å i beckmörker. Det gick fint att se ändå, månen sken. Men vägen var översvämmad i hästhagen så jag fick vända norrut på cykelbanor och gator istället.
Fötterna gillar inte asfalt.
November är grå, verkligen grå. Men eftersom det gråa känns lite nykommet, lite spännande, är novembergråheten lättare att stå ut med än gråheten i januari och februari tycker jag. Den är bara en dyster våt filt. Som det blåser rakt igenom. Då gäller det att stå ut tills den där strimman av vårljus kommer och det finns hopp igen. Tills den kväll man känner den speciella doften.
Det finns skiftningar av grått, hundra nyanser grått kanske. Grågrönt gräs, gråbruna plöjda åkrar, gråbeige höstubb....gråblått mot horisonten, skiftningar, utsuddade linjer, trädsiluetter i gråsvart. Och så den där grårosa tonen på himlen österut.
Jag hävdar att det är vackert. På ett tragiskt sätt kanske, en förgänglig och sorgsen skönhet. Men mild. Och ibland gör det så skönt ont med melankoli.
I korridoren av skog runt vägen mellan Dalby och Skrylle råder ingen tvekan. Här är det grannt. Här lyser kvarsittande löv i gult och guldbrunt utan tillstymmelse till grådask. Men utan omgivningens gråton hade de inte lyst fullt så klart?
Vad har detta med löpning att göra?
Ingenting.
Ingenting egentligen, men ändå: Jag hade förmodligen inte sett allt det där om jag inte hade haft en anledning att ge mig ut.
Och jag tycker att löpning öppnar ögonen och klarar tankarna, så visst är mina löparskor i högsta grad inblandade.
Efter gårdagens uppskruvade raid bland hantlar och maskiner på gymet sitter jag nu här med en helt magnifik träningsvärk. Det gör ont typ exakt överallt - vilket ju i och för sig visar att jag tränat grundligt. Mest ont gör det i axlarna och i vänster rumpa. (Jodå!)
Efter att ha stapplat runt på jobbet en hel dag tänkte jag att en lätt jogg skulle kunna funka som någon slags genomblödningsterapi. Uppmjukande.
Jodå, det gick att jogga, men det kändes. Nu är jag i läget då skallen vill träna mer och mer, men kroppen protesterar.
Min envisa hjärna brukar alltid segra, men inte denna gång!! I morgon, och kanske på onsdag också blir det vila. Jag lyssnar på kroppen. Annars går någonting sönder...
Pumpakakan blev lyckad! Riktigt smaskens. Saftigare än morotskaka och fräschare än kladddito.
Nu ska jag spara receptet så att jag inte måste leta upp ett nytt varenda år när Halloween anfaller och sönerna kräver att traditioner hålls.
Härmed är min bakkvot uppfylld för långa tider framöver.
Tog en runda på stan igår, vilket innebar besök i två affärer. Jag är väldigt dålig på shopping, det får mig att känna mig krasslig och klen, irriterad och deprimerad, så jag brukar försöka göra processen kort. Det lyckas oftast. Blir kanske inte alltid helt genomtänkta inköp dock.
Huvudorsaken till gårdagens raid var två snart förestående födelsedagar: 15 respektive 11 år.
Stadium är ett bra ställe beträffande 15-åringen - ok kläder och schyssta priser. (Hoppsan, nu låter jag som en reklambroschyr! Den andra affären jag besökte var en uraffär). Idrottsinriktat, jag är en envis mor som aldrig ger upp hoppet om att få mellansonen intresserad av exempelvis löpning.
Nu är det väl i och för sig min avsmak får långpass i shopping som drar mig dit. Jag vet var allt finns. Bara att plocka till sig.
Hittade rätt snygga kläder till grabben, men vågade inte riktigt slå till, ska pejla lite hur inställningen till rutig skjorta att ha utanpå är först.
Istället plockade jag på mig löpvantar (till mej, aldrig haft såna förr, skojigt), underställ budgetvariant (till mej, kyla väntades), pannband (till mej, bra-å-ha), och ....ett par nya löparskor! Detta var INTE enligt planen! Men mina gamla är snart ett år och då är det väl dags? Mer än hundra mil har jag nog låtit dem avverka. Och jag måste ju tänka på min fot. Mina fötter. Min stackars ansträngda plantarfaschia. Och mina gamla dojor blir nog ändå aldrig sig själva igen efter söndagens lerchock.
Sedär, nu har jag med ens hittat hur många ursäkter som helst för att det slank med ett par nya skor till mig!
Tog samma modell och storlek jag haft nu i en himla massa omgångar. Varför ändra ett fungerande koncept? Dessa var dock vita. Jättevita. Nybörjarlysande vita. (Mina tidigare var svarta, med guldvinge, snyggt)
Gick upp i ottan i morse. 17-åringen skulle upp tidigt för att åka och tävla i någon skånsk håla vid namn Åstorp. Gud vet var det ligger. Norrut. In the middle of nowhere. (Förlåt alla eventuella Åstorpsbor, det är bara min okunnighet som får mig att skriva så där! Det är säkert ett underbart litet ställe.) Curlade genom att bre mackor och tjatade mig sönder och samman om vådligheten i att springa i korta shorts när frosten gnistrar på taken.
Som om det skulle hjälpa. Blir så trött på mig själv ibland.
Sedan klädde jag mig i mitt underställ - det visade sig att tröjan satt som ett korvskinn, ett alldeles för trångt korvskinn, medan byxorna fladdrade runt benen som joggingbrallor. Hm. Storlek 38 på båda. Nåt fel måste det vara. På mej.
Skippade pyjamasbyxorna men bestämde mig för att att ålskinnet till tröja ändå var bra. Man kände sig liksom samlad i den. Vantar på, pannband på och så de nya kritvita pegasusarna.
UTAN inlägg! Modigt, jag har haft inläggen hur länge som helst, men nu tycker jag inte de känns bra längre. Min högra hålfot har irriterat mig sedan Lidingö och jag har jobbat på att rätta till löpsteg och smörja med antiinflammatorisk kräm och visst har det blivit bättre. Men inlägget har inte kännts skönt.
Så efter ett litet tips testade jag utan.
Skrudat enligt ovan drog jag alltså iväg, i Lund denna gång, vågade inte köra vinterdäckslöst till Skrylle.
Genom villaområden, förbi Tetra-Pak, ner i St Larsparken. Grus! Rötter! Bokar i sköna färger. Bok är ett fantastiskt träd, så mäktigt, så osvenskt i sin prakt både vår och höst. Så skånskt.
Längs Höje å, genom hästhagen som nu är hästfri, tack o lov, hästar är skönast att beskåda från andra sidan ett stängsel tycker jag.
Fortsatt löpning längs ån ända ut till Värpinge by. Genom byn och längs bäckravinen mot Vildandenområdet.
Här väcks minnen från förr. Så många gånger jag promenerat här! Med vår tax, Kasper, en rolig svart och brun sort, död sedan länge nu. Med magen i vädret, Joel på gång, dryga 17 år sedan. Då var jag ung och va...eh..mindre vältränad. Nyligen inflyttad till Lund, vantrivdes, kände inte en kotte. Längtade efter skog och sjö i Göteborg. Vande mig vid slätten så småningom. Planterades i den skånska myllan. Började rota mig, fick näring.
Blev alltså kvar. Tiden rusar iväg.
Tillbaka genom stan, förbi idrottsplatsen, genom stadsparken, förbi de fula nya rödvita husklumparna med storhetsvansinne vid södra vägen. Och en extrasväng på Hardebergaspåret upp mot Tuna, under motorvägen, förbi Dogman på Gastelyckan och hem. 1.25 i tid ungefär.
Ska mäta sträckan.
Foten protesterade minimalt. Bara ett och annat litet pip då och då. Det blev lite väl mycket asfalt.
Sitter här nu nöjd, fulltankad, och med en icke smärtande fot. Korvskinnet hänger på tork. Vantarna åkte av efter 40 minuter. Pannbandet likaså.
Frosten har smält undan.
Nu ska jag baka pumpakaka.
äpplekaka?
Det är ju höst och säsong för svenska äpplen, det har väl ingen undgått. Inte jag i vart fall, äpplekakerecepten har stått som spön i backen i butiker och reklamblad.
I fredags föll jag för propagandan och blev en lydig svensk, det var inte svårt, äpplekaka är gott. Köpte äpplen och tillbehör och snodde ihop ett dylikt bakverk. Tänkt som en liten överraskning efter mysmiddagen på tu man hand, det är inte enormt vanligt att jag bakar precis!
P kom, och överraskade med en .....hembakt äpplekaka. Det hör inte heller till vanligheterna.
Vi valde, efter en stunds chockad förvirring, min. Den var i ugnen och mest nybakad.
Det blev kvar litegrann av receptets 6 portioner. Hade lite ont i magen, men inte farligt.
Den lilla skvätten som var kvar fikade vi glatt upp på lördag förmiddag. Uppiffad med vaniljsås (P) och vispgrädde (jag). Satt som en smäck.
Namnam. Såg fram emot att äta P:s variant på kvällen.
Senare på eftermiddagen hälsade vi på ett par vänner, en kort visit bara. Men de hade just bakat.
Äpplekaka hade de bakat. Det kan man ju inte säja nej till...
Av någon märklig anledning smakade det ändå himla gott med äpplekaka till efterätt den kvällen. Vi gick loss med en rätt beundransvärd beslutsamhet. Glass till. Ingen vaniljsås, ingen grädde.
Hade LITE ont i magen, men det kunde likaväl vara nervositet inför söndagens tävlande.
Jag sprang, som sagt, med tunga ben. Blev gnällig. Men nu kanske jag har hittat en syndabock? Något att skylla (ifrån mej) på? 5 portioner äpplekaka kanske inte är topprestationsmat??
Hade jag drabbats av ÄPPLEKAKEBEN?
Det konstiga inträffade sedan, efter alla umbäranden i leran, att jag blev lite sugen på den lilla bit som återstod av P:s kaka. Och åt upp den. Fick inte ont i magen.
Nu har två dygn passerat, inte en enda futtig bit Ä-K har jag ätit och jag saknar det inte! Ska ut och träna snart.
Ska bli spännande att testa benen igen.
(Till helgen har jag lovat att baka pumpakaka! Kan jag ha blivit påverkad av propaganda igen tro...?)
Yddingeloppet.
Vad gick fel? Jag har varit peppad som bara den. Jag har tränat seriöst i åtminstone en vecka. Jag har kört ett kvalitétspass som blev riktigt bra. Känt mig stark och lätt. Snackat mej igenom tretton skryllekilometrar i ett rätt schysst tempo. Blivit av med förkylningen. Har inte ont i foten. Har käkat ordentligt och sovit gott de flesta nätter.
Blivit av med fredagens dåliga humör tack vare vin och lax och förstående och mysigt sällskap. Känt mig glad, lugn, förväntansfull.
Inte speciellt nervös innan loppet heller, mest irriterad på det ihållande ösregnet, men inte farligt.
Det borde bli mitt livs lopp ju! Borde ha sprungit på spänstiga ben i leran och bland boklöven!
Och så blev det något helt annat. Tungt redan efter två kilometer. Noterade då att skogen var fantastiskt vacker i vätan, de gula löven lyste klart och blankt, men sedan noterade jag knappt något mer av omgivningen utan koncentrarade mej på att stå ut. Knixigt, småbackigt, inga slakmotor (sedär jag har lärt mig norrländska..!), mest tvärbranter, korta sådana, svängar, stenar, gropar. Men sånt gillar jag ju! Hatar landsvägsrakor där man kan se vägen sju kilometer bort.
Flåsigt. Darrigt. Klarade inte ens att dricka ur mina vätskebältesflaskor på grund av denna konstiga andning. Måste förresten sett lite överambitöst ut, vätskebälte i detta skvalande, men det var SPORTDRYCK i flaskan.
Förbi mig sprang män som måste passerat de åttio, kvinnor som måste passerat de sjuttio, män med magar, kvinnor med rätt måga extrakilon på rumpan, killar iklädda huvtröja (som måste ha vägt två kilo extra efter halva loppet, ojoj..) och svårt överpronerande nybörjare i tennisskor.
Urk. Jag började skämmas över att bära min Björnstorpströja. Som ju skvallrar om en viss ambition. Över mina tights. Mitt pinsamma vätskebälte.
Upprättade lite värdighet de sista kilometrarna då jag lyckades ta mig förbi någon liten farbror, säkert 95 år gammal.
Presterade en patetisk spurt.
Så nu är det alltså rannsakan och analys. Vad hände? Varför tränar jag så bra och tävlar så uselt???
Upp ger jag inte, även om jag ett kort (nä, ganska långt) ögonblick kände att jag hör hemma bland huvtröje- och joggingbyxegänget och där ska jag hålla mig, NO MORE...
Nädå, på det igen ska jag, men jag måste fatta varför det inte funkade.
Dålig dag?
Vaknade klockan 4.32 på min lediga fredag och kunde inte somna om. En konstig dröm satt kvar i mitt medvetande - jag var på ett matställe någonstans med några av mina vänner, minns att det var arbetskamrater inblandade. Stället var målat i en påträngande orange färg. Vi åt frukt från ett fat och någon påpekade att det var ohygieniskt att plocka frukt från samma fat, att vi borde ha handskar på oss och desinficera frukten före intagandet. Jag minns att jag protesterade och kände mej personligt påhoppad, som om jag vore en smutsgris och orsak till all världens bakterieutbrott. Efter en stunds diskussion blev jag fruktansvärt arg och kastade frukt och tallrikar i golvet. De studsade tillbaka. Mina vänner, som höll sig överseende och lugna vilket gjorde mig ännu mer upprörd, drog iväg och lämnade mig kvar ensam tuggande på en smörgås..(!!!)
(Jobbar på sjukhus, var på arbetsmiddag igårkväll, vilket kan förklara vissa passager i denna dröm).
Vaknade därför på ett vidrigt humör. Arg, ledsen och himla stressad. Till stressen fanns heller ingen anledning - men idag är det tydligen en sådan dag då två saker att göra känns på tok för mycket.
Gormade alltså på sönerna om diverse olägenheter som råkade dyka upp i min väg redan på morgonen: strumpor på golvet, odiskade tallrikar, träningskläder som inte läggs på plats, tröga datorer och alla j-a räkningar jag måste betala. Skickat surt svar på sms från P.
Allt var ju inte sönernas fel. Eller P:s. I synnerhet inte P:s.
Jag ska be om förlåtelse. Vara snäll, baka äpplekaka.
Brukar må bättre efter lite springande. Sprang alltså en runda i slött tempo, runt fyrtio minuter. Ligger nog ändå rätt bra i planeringen med jogging eftersom jag ska tävla på söndag, Yddingeloppet. Ska ju ha lite krafter kvar då ju.
Kändes bara marginellt bättre med lite endorfinpåslag.
Har svårt att organisera mej - istället för att betala räkning skriver jag bloggar på Funbeat. Jag dammsuger ett hörn, ger upp. Försöker röja i röran i vardagsrummet men kan inte hålla tråden...ringer Lunds kommun angående en fritidsavgift och får till svar att "personen du söker är tjänstledig, återkommer IMORGON kl 8.00.." Märkligt, jobbar hon på lördagar? Stackars människa.
Ska nog ta lite kaffe. Och några mackor?
Måste bli snäll till ikväll! Då kommer P och vi ska ha en kväll på tu man hand, det var en hel evighet sedan och jag får ju inte sabba dessa sällsynta tillfällen med ett bottennappshumör.
Jag behöver en humörmässig quick-fix. Tips?
Styrkt och taggad av en schysst dag på jobbet, av att ha börjat erkänna mitt rätta jag, av Olles lyckade gitarrlektion utan ilska och tårar, av frånvaron av förkylning och fotobehag samt en bombfri natt tog jag bilen till Skrylleskogen just då dagsljuset började vika denna regniga tisdag. Och det vill säga rätt tidigt - jag började springa strax före halvsex, och då började det bli lite skumt. Men det gör mig ingenting, gillar den blå skymningstimman. Det är som om det vikande ljuset gör färgerna intensivare just innan man inte kan se dem alls. Boklöven till exempel, i högar på marken. Nästan lysande i sina rödbruna, gulbruna, lejongula nyanser. Finstämd mosaik.
Och nu skulle jag springa ett meningsfullt pass! Dra på lite, jag inser att om jag ska bli lite snabbare så måste jag kanske träna på att springa lite snabbare också. Den ramlar liksom inte bara över en, snabbheten alltså.
"Snabb" är väl förresten tidernas överdrift i och för sig, men allt är ju som bekant relativt.
I tidernas begynnelse då jag tränade på allvar, körde jag ofta fartlek. Häftigt att den definitionen finns än! Nu blev det fartlek, det känns lite mindre pretentiöst än intervaller och snabbdistans.
Jag kände mej så duktig! Så seriös! Så "på riktigt"! Jag - en löpare! Yess! Kör fartlek! Har tights! Springer om...(nja bara en person sprang jag om. Han hade stavar i händerna).
Det gick bra. Sprang så leran sprutade. Löven for. Drog på i de hiskliga (jodå, fråga de som upplevt slutet på 7an/10an i skrylle..) backarna. Flåsade lagom mycket.
Men tiden var ju inget bra. Trist. Skiter i tiden. Går på känslan.
Kom hem i mörker och parkerade bilen på ett ställe jag tror är bombfritt och utan risk för fallande almsjuka almar.
Mår himla bra.
...förlåt, Lund är det visst jag bor i. Vaknade tjugo över ett i natt av en fruktansvärd explosion.
Många fönster i huset där jag bor redan uppslagna när jag fick upp mitt.
Vad hade smällt? Otäckt, förvirrat. Billarmet hade gått på en av bilarna här utanför. Bilen tjöt och blinkade. Började ryka...Efter en kort sekund stod bilen i ljusan låga, brann kraftigt, barnen vakna, rädda, brandkåren larmad från alla håll, många skärrade hyresgäster började komma ut.
Tänk om hela bilraden började brinna! Lätt panik utbröt. Brandkåren på plats snabbt, släckte. Sedan poliser, avspärrningar...och utredningar. (Läs vidare på sydvenskans hemsida, Lund)
Kunde inte somna om. Skakig tioåring inte heller. Trött tonåring försov sig. Annan tonåring sover nu.
Svårt att koncentrera sig på jobbet, minst sagt! Känns som om jag är med i en gangsterfilm.
Så himla overkligt!
Jag har inte tränat.
Fredag idag igen och för mej är det en dag när jag hinner tänka. Nu är det ju inte helt stiltje i hjärnkontoret de andra veckodagarna - men eftersom jag är ledig och ensam hemma har jag tid att tänka lite mer självcentrerade tankar.
Vet inte om det är bra eller dåligt, kanske både- och?
Funderar lite på det här med löpning och mål bland annat. Jag har en tendens att åtminstone i tal bagatellisera det här med träning och tävling märker jag. Och jag snackar om att inte vilja ha mål..."bara på kul, inte så allvarligt" och en hel stapel andra floskler.
Nu vet jag ju innerst inne och i ärlighetens namn att det inte är riktigt sant, jag lyckas nog aldrig komma till det där "klacksparksstadiet", bara att inse. Jag kommer nog alltid att vara skitnervig före den minsta lilla gärdsgårdstävling i lättmotionsklass. Jag kommer nog alltid att köra det bästa/värsta jag kan. Jag kommer alltid att spurta de sista metrarna för att kapa några sekunder på sluttiden.
Vet inte om det är bra eller dåligt, kanske både- och?
Det är obehagligt att vara stressad intill kräkstadiet. Men känslan efteråt är obeskrivlig! Ja, det finns sånt som är skönare...hmm, verkligen.. men känslan efter en väl genomförd tävling är primitiv lycka! Vilken kick. Det spelar ingen som helst roll att man är medelålders, kvinna och löpmässigt passé.
Jag varken kan eller vill lägga ner det här nu när jag vågat börja löpträna och tävla igen efter alla dessa år i träda.
Träningen likaså - jag genomför det jag föresatt mig. Envist, ibland intill dumhet gränsande. Inte med en klackspark.
Och jag gillar det.
Jag vet att jag inte förbättrar världen på det här viset. Eller? Men det är min egen grej, och det är SÅ gott att ha en sådan. Skit i om omgivningen tycker att det är patetiskt.
Slutsats: jag kör på. Nu gäller det att göra det smart. Jag är snart femtio (absurda tanke!) och kroppen fixar inte lika mycket som om jag vore tjugo. Jag måste vila mer. Kan inte springa så ofta. Blir rätt knäckt av intervaller. Har ett hem, jobb och tre söner att se över. Måste alltså träna intelligent, inga onödiga träningspass som bara ger mig sömnbrist, sjukdom eller skador.
Hm, nu lurar jag på hur det ska gå till?
Några tips? Jag vill bli BÄTTRE! Inte bäst nu längre, men bättre...
För hundra(= 26) år sedan gjorde jag misstaget att på grund av egna och andras enorma krav, prestationsångest och en total oförmåga att begränsa mig bli ett sjukhusfall istället för att fortsätta en rätt lovande löpkarriär.
Det är klart att det har präglat mig lite. Men det var ju ett annat liv!
Är det totalt löjligt att tänka såhär i min ålder? Jag är ju inte ens man..
Nu fortsätter jag dagens städprojekt. Min familj från Göteborg invaderar i helgen. Jag har tusen anledningar att ta pauser i städeriet...Men nu j-r ska jag ge mig på badrummet!
Det bästa med städning är att man tänker så bra under tiden.
I morse visade det sig att mysslin var slut.
(Det visste jag och i för sig redan, men glömde köpa igår. Däremot kom jag äntligen ihåg riskakor med pizzasmak som min snart 15-årige son lidit stor brist på i flera dagar, stackars arma barn.)
Mysslin slut som sagt, bara det där mjöliga böset kvar. Ingen ville ha gröt.
Torftig fukost.
Min plan var alltså att, medan yngste sonen spelade gitarr, gå in på konsum och köpa detta livsmedel.
Istället gick jag in på en väldigt närbelägen klädbutik och köpte en kjol. Så konstigt det blir ibland!
Jag förstår ingenting!
När klädköpet var överstökat var det dags att hämta sonen, köra hem och sätta igång att tvätta.
I morgon SKA vi äta gröt till frukost...
Det här handlade ju inte speciellt mycket om träning, och det är inte konstigt, jag har inte tränat alls. Jag laddar för fullt, eftersom bif-toppen går av stapeln i morgon. Bif-toppen är en intern klubbtävling med ett sinnrikt handikappsystem som ger sken av att vara en gemytlig tillställning mest på lek. Så är det dock inte har det visat sig, det är blodigt allvar som gäller! Enormt prestigefyllt, ära och heder står på spel...och jag ligger bra till. Har ska ges järnet. Har ska vinnas pris. Här ska tas skalper...Det är därför jag laddar.
Äh, allt det där är såklart överdrifter...ni tror väl mej inte??
Okej då:
Gasfasen är inledd.
(Detta är inte dagishumor på sandlådenivå! Ånej! Tro inte det! Sån är inte jag!!! Bara en liten betraktelse över materiens tre grundtillstånd. Fast, flytande och gasfas. Lite söndagskemi. Inget märkligt alls...)
Nu ska jag aldrig mer vara magsjuk.
Sprang ett superpass i Skrylle igår. "Super" med anledning av lågt satta förväntning på grund av det där jag tidigare tjatat om (kräk o äckel) samt den där plantara faschian på höger fot som irriterat mig. Ingenting av detta ställde till besvär, tempot var gott, lagom skönt, hade flyt, skön andning, lätt steg och det var inte alltför tungt i backarna. Det låg ett tunnt lätt grådis över höstfärgerna, inte alls otrevligt, mjukade bara upp landskapet i konturerna på ett mycket njutbart sätt. Tonade ner och färgstämde. Nu är nog hösten som vackrast, fyrverkeriet innan haveriet.
Summa alltså: Trots världskris och ödeskorpar som flaxar runt är jag full av egoistisk glädje. Känns fint. På banan igen ett tag.
(Idag ska jag vara funktionär i Veberödstrakten. Tänk om jag ska vara vägvisare och visar fel? Tänk om hela fältet av löpare istället springer till Ystad? På grund av min klantighet som vägvisare? Ojojoj.)
Magplågan har flyttat söderut, så att säga.
Men det går att äta! Maten smakar mat! Inte bomull, kärr eller gammal unken yllefilt. Vaknade i natt av en välbekant och mycket välkommen känsla - hunger. Ljuvligt, jag reser mig sakta ur ruinerna. Tanten är inte död än.
Joggade (tja "jogga" är nu en rejält överambitiös beskrivning av den aktivitet jag bedrev) några kilometer för att se om det gick. Det gick.
Kändes lite som att återuppleva de där första stegen efter 15 års uppehåll från springeriet.
Hörde från en obekräftad, men rätt vederhäftig källa, att om man blir liggande en tid utan att kunna inta någon mat, så tappar man vikt. Inget konstigt, det vet vi ju! Men inte är det fettet vi tär av då - ånej, det är musklerna (proteiner)!
Vi blir alltså inte av med kudden på magen utan muskeln inunder. Den som skulle göra magen platt...
Trist.
Det skulle ju kunna ses som en rejäl miss av evolutionen. Vad ska vi då med våra fettreserver som vi samlar på oss till nödår? Fast när man tänker efter är det givetvis smart av kroppen - bortprioritering av det minst nödvändiga. Muskler. När du ändå inte rör dig. Utan ligger pall.
Det gäller alltså att jobba lite med musklerna när man ligger där och mår pest. Som om man orkade bry sig, då. Herregud vad mycket det är att tänka på jämt.
Hursomhelst, det ska nog fler dagar till i sängläge än EN innan det där sätter in...(och det ÄR nog mest vätska man blir av med när det gäller kräksjuka.)
Jag vill inte tappa ett enda av mina kilo, allra minst den försvinnande lilla del som är muskler!
Här ska ätas.
Detta är verkligen ett i-landsproblem!! Det är min krångelfot också. Tror nu det är något i plantar-faschiitbranschen. Eller så är det för att gammaldagen närmar sig (fast det är fortfarande över ett år kvar på rätt sida!) som kroppen börjar risa ihop?
Hm, det är mycket att grunna över.
Ett helt dygn bortsuddat i någon slags mardrömslik dimma...
Började så smått i tisdagskväll. Lite lätt illamående, lite stökig i magen. Men det är man ju ibland, inget konstigt med det, går över med lite snäll mat och vila och en god natts sömn.
Men detta blev liksom bara värre.
Om detaljerna kring natten till igår vill ingen läsa. Ve och fasa. Det var liksom ingen idé att ta sig mer än en meter från toa.
Som sagt, inga detaljer - men det har varit SYND om mig! Jättesynd! Magsjuka är en nära-döden-upplevelse för mig, hellre en präktig förkylning eller influensa eller gud vet vad, då är jag i alla fall fungerande, om än på en lite lägre nivå.
För ankar, däckad, down and out, helt ur slag hela dagen igår, präktig feber och illamående (synd om mig eller hur??) kom inte från soffan, åt inte någonting alls på hela dagen, allt smakade vidrigt, all dryck smakade unket, sov i omgångar, blä, blä. Fick ringa efter pizza till sönerna, att laga mat var komplett omöjligt.
Ringde jobbet - det visade sig att sex personer på min lilla avdelning förutom mig blivit magsjuka samtidigt. Mycket mystiskt.
Idag är det hopp om livet!! Vaknade i natt kl 4 och kände mig annorlunda! Ofebrig! Mer vanlig! Hade liksom sovit klart också. Gott tecken.
Märkligt nog är jag inte hungrig. Det är lite oroväckande, jag som knappt klarar mig i tre timmar utan påfyllning i vanliga fall. Men det fixar sig nog, jag lär inte tyna bort.
Jag har gått de hundra metrarna till När-ICA för påfyllning av förråden - bla bröd att rosta, lär vara en klassiker efter magelände- och det gick.
Det ska nog gå att springa någon kilometer igen så småningom. Det som igår kändes som om jag aldrig någonsin mer i mitt liv skulle kunna klara...
Det piskar regn mot rutan och viner i vädringfönstret. Höst!
Igår var det också höst, fast på ett annat sätt - en mild sol genom löven. Knallrött i lönnarna, gult i en björk, alens grågröna blad på stigen. Klart, Malmös stolta symboler (Torson och bron) syntes tydligt på väg från Dalby till Lund. Som om de flyttats närmare.
Friskt i luften, att andas är som att dricka klart källvatten då man är törstig.
En sådan där lördag då hösten är som bäst! Tio kilometer med manligt sällskap. Det är tufft med (manligt) sällskap när man springer tycker jag, speciellt när (det manliga) sällskapet är sju klasser bättre på att springa än jag. Då drabbas jag av prestationsångest, vilket är oerhört dumt. Jag vet ju att mannen i fråga HAR en fri vilja och KAN avgöra själv vilket tempo han vill springa i. Han väntar inte alls bara på de förlösande orden "spring du, vänta inte på mej" för att äntligen få sträcka loss i eget tempo.
Ändå tjatar jag på som en envist korkad papegoja. "Nu går det väl ändå för långsamt?" "Säkert att du inte vill dra iväg?" "Du MÅSTE inte ha sällskap med mej för att vara schysst" "Men när backarna kommer kan du väl sticka före? Jag lovar att jag inte blir ledsen"
Blablablabla.. Jag blir andfådd av allt tjat. Det går då givetvis ännu långsammare. Ger upp efter några kilometer, då (det fortfarande manliga) sällskapet bemöter mig med tystnad och ignorans och fortsätter springa på vid min sida. Utan ansats till att vilja sticka före.
Börjar njuta istället. Av hösten, friskheten, skogen, doften, kravlösheten, långsamheten, sällskapet, färgerna. Av min egen tystnad.
Det var ett skönt pass!
Idag piskar som sagt regnet. Jag har styrketränat inne och mannen, som sprang långsamt vid min sida igår, har kört tempopass. Ensam.
Ah, fredag, min lediga dag!
Det är på fredagen allt ska hända! Det är då jag ska göra det jag inte hinner på måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Och som jag inte vill göra på lördag och söndag.
Barnen i skolan, jag ensam. Mmmm.... Hela veckan säger jag optimistiskt om saker jag inte hinner (dvs har lust) att ta tag i just då att "det gör jag på fredag". För då har jag oceaner av egen tid! Jag ska i och för sig storhandla och stortvätta, men det kan ju inte ta så lång tid. Ska ringa optikern och frissan också, men det gör man i farten. Två sekunder. Denna fredags verkliga utmaning är att försöka begripa lillpojkens gitarrläxa (mystiska noter), men det ska nog ordna sig. Jag har ju hela dagen på mig. Att plinka.
Och så ska jag fika! Mmmm, grundligt, och länge. Smutta på kaffe som inte smakar beck och tjära (som på jobbet). Tugga i mig mackor. Sitta vid köksbordet utan att studsa upp och ner hela tiden. Tugga mackor och filosofera över tillvarons gåtor. Drömma. Lugn o ro.
Så ska jag slappa i soffan. Läsa min deckare som jag ideligen somnar ifrån på kvällen. Härligt. Flera timmar ska jag ligga där och begrava mig i litteraturen.
Kanske en tur till Malmö? Har lovat mig själv nya löpskor efter Lidingö. En sort mer mer studs i. Japp, det får det bli!
Ja, jag ska givetvis ta mig en skön skogspromenad också. Inget löpträningspass - jag sprang intervall igår. Det känns. Man ska vara rädd om sina gamla muskler.
Startar tidigt och optimistisk, kör i ottan till ICA Tuna. Har inga parkeringspengar. Skit också, varför ska man betala för att parkera där?? Hittar parkeringspeng till slut efter genomletning av Toyotan, men nu har jag å andra sidan inga kundvagnspengar. Får växla. Handlar fruktansvärt mycket mat, allt som jag behöver för åtminstone några dagar. Välplanerat. Kommer till och med ihåg toapapper. Heja mej, det brukar jag alltid glömma! Detta bådar gott inför dagen.
Det ska nu bli gott med fika efter detta styrkeprov. Kan man fika redan halvtio? Nej, det verkar lite slappt och slafsigt. Tar fram dammsugaren där den står och samlar damm bakom soffan. Dammsuger lite håglöst i vardagsrummet. Dammsugaren verkar också rätt håglös. Ajdå, påsen är full.
Jag glömde köpa dammsugarpåsar. Kan man tillverka sådana av toapapper (som jag ju kommit ihåg att köpa)?
Överger projektet.
Det får bli fika. Filterpåsarna visar sig vara slut. Det var väl attan! Vet att man till nöds faktiskt KAN tillverka sådan av toapapper, men det blir inte bra.
Pulverkaffefikar. Bara snäppet godare än automattjäran på jobbet.
Optimismen får sig en törn.
Ringer optikern och lyckas komma fram efter sjunde försöket.
Hittade billig lax på ica och förbereder en god och sanslöst nyttig middag genom att lägga dessa laxbitar i marinad. Det slår mig plötsligt att två av sönerna hatar lax som pesten. Vad ska de då äta? Hittar inget i frysen. Det får bli hamburgare, halvfabrikat. Skyll er själva. Ni går miste om omega3.
Går till när-ica för att köpa hamburgare samt kaffefilter. Dammsugarpåsarnas frånvaro har jag totalglömt.
Kommer hem med hamburgare och tuggummi.
Fråga mig inte vad som hände i butiken! Jag är förundrad.
En av sönerna har kommit hem, det är lunchrast och skolan serverar nåt oätligt. Värmer en något mer ätlig lunch (nudlar) i micron. Sonen tillfälligt tillfreds.
Ringer frissan, men drabbas av ågren och lägger på.
Har inte börjat läsa min deckare. Men nu är det tvättid! Så om en stund! Bär ner en enorm tvättbag till tvättstugan. Laddar maskinen. Kollar mail. Det tar tid, min dator är lika trög i skallen som jag.
Tömmer maskiner, laddar tumlare.
Nu är det deckardags!! Ah, härligt, mord, spänning....Somnar efter två sidor. I soffan.
Väcks av en annan son som kommer hem från skolan. Får rusa ner till tvättstugan två sekunder före fyra, tömmer....
Och nu är laxen äten. Hamburgarna också. Skorna är oköpta, skogen ogådd i, dammet kvar under byrån, gitarrgåtorna olösta och frissan vet inte att jag vill klippa mig.
Fredagskvällslättjan breder ut sig. Det blir inte mer gjort.
Men nästa fredag, då j-ar!
Från stadsbusshållplatsen till lidingöloppsbussens uppsamlingsplats i norra Lund var det långt(300m)och lutade svagt uppåt. Det var mycket jobbigt och det liksom skavde under höger fot. Jag fick halta och gå långsamt. Det var småsten i vägen som gjorde att rullväskan ideligen hakade upp sig och välte. Andfådd. Svettig. Irriterad på väskf-n.
Jag fick vila på kanten till nån slags fontän i väntan på långfärdsbussen. Solen sken skarpt, man fick ha solglasögon. Kisa. Tröttsamt. De andra som också väntade såg oförskämt vältränade, skadefria och pigga ut. Övermänniskor. Friskfotade.
Jag vilade foten.
Bussen till Stockholm tar ca 9 timmar, två matpauser inberäknat. Det är ett väldigt kul gäng som åker upp, stämningen är hög, det snackas friskt. Det var andra gången jag och sonen åkte med i år.
Sprang veckans första löpsteg på en rastplats i Småland för att undvika att bli nedmejad av en långtadare. Det kunde gått illa. Högerfoten kunde ha brutits. Chanserna till en 15km start hade decimerats.
I trakten av Linköping fick jag ont i ryggen. Aj. Ischias nu också? Bussätena är inte nådiga, fick snurra runt och vrida mig som en mask.
Vid andra matstoppet fick jag gå alldeles för snabbt till toa eftersom det inte alls var läge att hamna sist i nån långsam kö där. Det var farligt, jag kunde ha vrickat andra foten. När jag gick för fort, alltså.
Efter maten hade jag ont i huvudet också, som tillägg till ischiasen och foteländet. Och brände det inte lite i halsen????
Köpte en massa godis, det lindrar fint.
Väl framme på Lidingö gungade marken. Det kunde bero på att en svårartad yrsel hade tillstött, men jag insåg att det nog berodde på allt bussande. De andra kände likadant nämligen, och de var ju för övrigt kärnfriska.
Jag lyckades ta mig igen nummerlappsutdelningen med livet i behåll och sedan klagade jag mig igenom kvällen. Det var synd om min rumskamrat, tillika pojkvän (..pojk och pojk....!).
Natten blev också besvärlig, det gick inte att sova och jag var i medioker form vid frukostbordet på tävlingdagen.
Jag åt gröt. Det brukar jag inte göra, jag tycker gröt är en brungrå slemmigt smaklös massa med obehaglig konsistens. Men nu behövdes GRÖT. Gunde Svan kan inte ha fel.
Vid det här laget kunde jag ana en viss trötthet hos "pojk"vännen, han längtade ut från sjukrummet och ömkligheten som hängde runt mig som ett gnälligt sjok.
(Dessutom hade även han en egen stackars fot att tänka på! Vi var två halvinvalider!)
På väg mot starten blev jag frisk från en del av åkommorna, exempelvis ischiasen. Förkylningen också. Och yrseln. Foten var dock fortfarande ett osäkert kort, jag tog lång tid på mig till startgärdet. Det gjorde inget alls, vädret var skönt, lagom varmt, lagom kallt, vackert höstfärgade ädellövträd längs vägen. En friskhet. Skönt att andas.
Värmde inte upp, tänkte på skaderisken. Ville åtminstone starta innan jag var tvungen att bryta...
Första hundra meterna över det knöliga grästuviga underlaget var en pärs. Skulle foten hålla? Jag har träningsvärk i axlarna nu på grund av de där meterna. Spände mig. Det gick. Det gick bra! Efter ytterligare hundrametrar och kilometrar kunde jag slappna av. Det funkade!
Åh, underbara känsla! Jag insåg att jag inte var döende, inte sjuk. Frisk var jag, benen bar mig, inte snabbt, men de bar mig. Och min stackars tass! Började upptäcka hur vackert det var. Vädret, stigen, rötterna, löven, människorna, solen, Lidingö, världen...Backarna var inte så vackra. Men ok, de var...magnifika. Och får en att känna att man lever.
Fyra kilometer kvar vid Grönsta och det gick upp för mig att jag faktiskt skulle klara detta. I år också!
Spurtade skönt och snyggt förbi några löpare på upploppet. Kom i mål. Fick medalj. Slog min tid från 2007 med fyra minuter. Fick banan. Bröt ihop. Grät en skvätt. Drack vatten, åt torr bulle.
Var så lättad.
Fick reda på att sonen sprungit alldeles utmärkt i sin klass och då fick jag gråta lite till.
Av glädje. Så blödigt, jag börjar bli gammal.
Sedan hittade jag min överdragsklädsplastpåse bland två miljoner andra påsar och på väg mot hotellet kom jag ikapp pojkvännen på en refug mitt i trafiken. Han sken som en sol, hans fot hade hållit och han hade gjort ett makalöst bra lopp med tanke på minimal träning, hade fått silvermedalj. Där stod vi på refugen och kramades och var löjligt glada och friska och unga och vackra och lätt euforiska och hade totalt glömt eländigheten före loppet.
Hoppas bilisterna gladdes, det bjuder vi gärna på.
Vi fick en fantastisk kväll.
Nu är det dryga två dygn sedan. Euforin sitter fortfarande i. Ah, det är härligt. Tänk så mycket känslor det har löpandet genererar!
Jodå, det blir Stockholmsresa i morgon för min son, för mej och för min fot. (Peppar peppar, ta i trä! Det är inte fredag än, ALLT kan hända!) Och för mitt knä, min rygg, min hals och mitt hjärta. Som slår extraslag.
Jag är nog en smula hypokondrisk.
Och skrockfull har jag också gått och blivit.
Jag kommer (nog) att ta mig till startplatsen och väl där kommer jag med en del tur och god vilja att starta.
Brr...jag blir nervös bara jag tänker tanken. Kommer foten att hålla??
Jag KUNDE nog haft en något bättre uppladdningsvecka....
Men vadå, jag är ju bara en halvgammal motionär, så...
Jag har lite ont i foten, när jag springer. Men jag kan gå.
Jag är sur och tråkig för att jag kanske missar ett Lidingölopp.
På rum fem ligger en man, han är några år yngre än jag. Han har cancer med metastaser precis överallt och ont hela tiden. Han har just blivit klar över att han missar resten av livet.
Allt är relativt. Man är sig själv närmast, och det är ju tur. Men ibland är det bra att få lite perspektiv på sina eländeskänslor.
Nu så är min fot faktiskt - peppar peppar - en liten aning bättre. En liten gnutta hopp har tänts, ett ljus i mörkret...!
Tja, vi får se. Den som lever får se.
Jag har ägnat några dagar till självömkan, katastrofkänslor, pendlingar mellan hopp och förtvivlan, konsultationer av kollegor och massor av plan B-tänk.
Det har resulterat i en viss lugn distans till det hela.
Fick en på-väg-till-bilenskada i höger fot i lördags. Ett litet smärtstick i fotvalvet. Ignorerade den, som jag ofta gör med sånt "tjafs". Påbörjade mitt långpass, fick bryta, det gjorde förb....ont i foten.
Pina och elände, Lidingö på lördag, bussresa bokad.
Har sedan haltat rejält. Kryckor. Ipren.
En kollega har lovat hjälpa mig att tejpa - men vad är fel...? Jag kan inte ställa diagnos på mig själv. Ett stort tröttsamt frågetecken är jag!!
Har jobbat, det går. Blivit varse om hur mycket jag förflyttar mig till fots på jobbet och hemma.Blivit varse om att min lilla "lyxskada" är peanuts jämfört med det jag möter varje dag på jobbet!!!! Fått lite distans.
Har slutat ömka. Har slutat klaga (så mycket i allafall).
Har tänkt att det faktiskt inte är jordens undergång att åka upp till Stockholm ändå och vara supporter. Halt, men ändå. Sonen ska ju springa.
Men himla surt är det.
Jaja, nåt lär jag mej väl på det här också. Och min fot KAN ju tillfriskna. Kanske.
Oerhört händelsefattigt. En vanlig onsdag! Inte speciellt upphetsande alls. Frukosten i vanlig tioöversextid, flingorna hade samma färg som de brukar, youghurten likaså. Barnen var lika surt trötta som sin mamma. Asfalten på cykelbanan hade gropar på de vanliga ställena och inga nya hus hade byggts under natten. Motvinden blåste som den alltid gör i denna stad, och på jobbet hade de inte lagt ner verksamheten idag heller. Tyvärr.
Mina arbetskompisar var av det normala slaget och ingen hade färgat håret blått.
Det brann inte i papperskorgen. Datorn fungerade hela dagen.
Konsumkön ringlade inte snabbt idag heller och ingen hade lagat trerätters middag med vin åt mej när jag kom hem.
Jag har inte vunnit en miljon på Triss.
Rapport började klockan halvåtta och slutade inte en kvart försent.
Jag har inte tränat ett smack av någonting överhuvudtaget, men mår på det hela taget rätt gott ändå.
En standarddag alltså, helt enligt onsdagsmallen.
Men i morgon! Då blir det andra bullar!
Jag borde kanske inte springa? Då är det svårt att sova.
Jag springer ändå, jag måste ju träna. Lidingöloppet om en och en halv vecka. Löpning brukar rensa hjärnan, ordna tankarna, få mig positiv och tillfälligt lugnare.
Hoppas jag inte blir förkyld! Hoppas Joel inte blir förkyld. Emil snorar och hostar.
Jag kan ju inte sätta honom i karantän? Mina ben är stela pinnar. Hälsenorna värker.
Gastelyckan är fantastiskt fult. Varför är jag klassmamma nu igen? Och föräldramöte, nej jag pallar inte...
Joel ska ju på utflykt. I morgon! Måste fixa matsäck. Vad??? Kallt är det. Hjälp, han har ingen varm jacka!
Borde träna backe. Här är platt som ett golv. Asfalten suger fett.
När stänger ICA?
Varför tar tvätten aldrig slut? Joel fyller år på torsdag. Hetshandlade presenter på MediaMarkt igår, hemska ställe.
Han behöver en cykel. Olle behöver också en cykel! Herregud vad långsamt jag springer. Håller jag på att bli förkyld?
Och mina studenter som jag handleder, varför går det så trögt? Måste få dem mer på hugget. Hur? Det är motvind. Hela tiden. Märkligt.
Och födelsedagskalas, på torsdag....ajdå, då är det träning. Efter? Blir sent. Måste baka tårta?? När?
Här springer jag två varv runt ett industriområde istället för att baka tårta!
Och vart tar alla små komihåglappar jag skriver vägen? Svara på detta den som kan!
Inte blev jag välordnad i hjärnkontoret av dom här kilometrarna.
Jag surrar vidare.
Jag har svikit ip och mina trehundringar ikväll.
Det känns lite tomt, jag saknar gänget! Faktiskt gör jag det, tillochmed intervallerna saknar jag på sätt och vis, den där märkliga tröttheten i musklerna... Snacket. Mixen av människor. Tiderna. Den fula läktaren och Arnes block.
Som det kan bli.
Den stora nackdelen med intervaller för mig är att jag får en sömnlös natt. Intervallerna trummar runt i kroppen timma efter timma, jag hittar inte off-knappen.
Det är ett pris jag gärna betalar, normalt sett. Men inte denna torsdag, för i morgon ska P och jag till Göteborg och jag ska visa MIN stad, mina upptrampade stigar, bergsskrevor och favoritfik.
Vi ska ha en vuxenweekend, och det var sååå länge sedan jag var barnfri.
Vi ska ta det väldigt piano också emellanåt har jag tänkt. Vi ska inte studsa ur nån säng klockan 6 på morgonen har jag tänkt. Och solen ska skina lite på oss. Har jag också tänkt.
Istället för intervaller har jag hemfallit åt lsd-utsvävningar i skogen. Ensam. Nu blev det inte så long och inte så slow heller med mina mått mätt. De tre sista kilometrarna var de snabbaste. Å, härliga känsla när benen bara vill!
Skön kväll, långa skuggor. Här i Skåneland har höstfärgerna inte anlänt än, möjligen har några björkar spridda gula löv, och en och annan rönn brinner lite lätt i toppen. Annars är det grönt, men grönskan har en annan tyngd nu, en eftertänksamhet. Resignation kanske, för det oundvikliga.
Inte alls otrevligt, men en annan känsla än den där spralligt ivriga i vårgrönskan.
Jag har en tendens att bli filosofisk när jag springer långt och ensamt! Ju längre desto värre, min hjärna producerar tankar alldeles tokmycket!
Jag kanske är rensad nu? Hjärntvätt...hmm.
Nu blir det lite pack och fix och sen soooooov (hoppas jag)...
gonatt!
Jag tränar hårt och målmedvetet på att låta bli att ge mig ut och springa idag!
Jag tror jag lyckas....jag distraherar mej med tvätt och disk och annat skojigt.
..och det är guld!! Verkligen guld, men jag känner mig fortfarande....konstig. Som om jag inte riktigt deltar i verkligheten. Inte riktigt skarp liksom. Instängd i en bubbla...
Om man demonterar tillvaron i mindre bitar och tar en sak i taget - försöker låta bli att tänka mer framåt än några timmar - då blir man kanske mindre stressad?
Min handledarperiod är inledd. Nio veckor med sammanlagt fyra unga entusiastiska människor. Det gäller att vara entusiastisk själv då! Inte medelålders desillusionerad. Med åren har det blivit allt svårare att spela den där entusiasmen. En riktig utmaning faktiskt.
Ok, dagen blev väl inte så strukturerad som jag hade velat. Nej, inte strukturerad alls, ärligt talat. Ostrukturerad till tusen. Planer omkullkastade etc etc.
Känner mig nästan skuldmedveten när jag bekänner att jag inte kunde motstå en kvällssjua i skrylle. Jag kunde inte välja soffa...jag som gnällt så över min trötthet...
Sprang med musik i öronen och det bidrog i högsta grad till att behålla "instängd-i-bubbla-känslan".
Men nu känns det gott, det gör det verkligen.
...på länge.
Ännu en natt utan sömn, och allt ställdes på sin spets. Så här kan det inte fortsätta - antingen vill jag sova hela tiden (och det är när jag inte kan, arbetsdagar) eller så sover jag ingenting (det är när alla möjligheter finns).
Jag vet inte varför, men stress och krav spelar in. Tankar som mal och snurrar, ansvar jag inte klarar. Samt min egen oförmåga att tagga ner. Detta är en blogg och man kan ju inte lämna ut sig alltför mycket, men inte var det kul i natt inte.
Jag fick uppleva att jag har fantastiska söner, jag får en tår i ögat när jag tänker på hur de ställde upp för sin mamma. Som var allt annat än vuxen..
Det är fint. Det var en viktig erfarenhet.
Och jag har P. Det är också fint.
Och jag måste nog göra något åt mitt liv. Och i det här fallet hjälper det inte ett smack att träna lite bättre och äta rätt mat.
Ja, det var den här söndagen det. Började symboliskt i regn, men nu skiner faktiskt en sol. Jag tar det som ett tecken.
Avklarat långpass. Har man bestämt sig för långpass, så har man. Då får man bara ignorera störmoment som kass nattsömn och kompakt regngrå himmel.
(fick lite feedback på min morgonblogg. Ska ha ett allvarligt samtal med sonen idag, när han har tränat, då är han mottaglig. Jag ska vara principfast och konsekvent. Å denna ständiga strid...detta ojämna krig, en mot tre)
Tar bilen ut till Skrylle, vindrutetorkarna får jobba. Mörkt, ruggigt, tätt regn. Tidig morgon, påtaglig höstkänsla. Långa byxor. Keps mot regnet.
Ensamt därute, någon håller på att montera upp ett tält, antagligen ett lördagsevenemang för att locka ut folk i skogen.
"15 km" tänker jag. Börjar med milen. Det är en fin mil, det är smal grusväg varvat med skogsstig, spännande rötter och stenar. Lagom ojämt. Älskar skogsstig, gillar långpass, långt och långsamt - det är jag. Många tankar kommer och går, nya infallsvinklar, idéer, lösningar poppar upp.
Lusten ökar för var kilometer.
Skryllemilen är en lurig bana. Bedrägligt lätt i början, mycket nerför. Men vid 8 kilometer börjar en backe som med skånska mått mätt är en klättervägg. (jämför man med Lidingöloppet är den en ......)och när den är slut kommer en till, och ännu en...
Naturen dryper efter nattens regn. Det klafsar om fötterna, regnar från himmel och träd, dropp, dropp...
Det är lätt att andas.
Det är skönt, det går lugnt men lätt. Några sena kaprifoler blommar fortfarande. Svampar skjuter som svampar ur jorden (hmm..?): gula kremlor, bruna soppar, röda flugsvampar som man inte ska tugga på alls, vita svampar ockå, fy och usch. Björnbärsbuskar med vinröda bär, kommer nog aldrig att mogna. Ljung i hagarna, liten svart snigel. Regnet upphör, kepsen av, långa byxor är överarbetat så in i norden. Solen bryter igenom vid 7 km!
Ah, det går verkligen lätt att andas.
Och allt krångel är inte så krångligt längre.
Möter nån skogsmullevariant vid återkomsten till Skryllegården efter tio kilometer. Och en grupp barn, de ser glada ut i sina regnställ. Resten av världen har alltså vaknat.
Hakar fast kepsen i en trädklyka innan jag ger mig ut på nästa varv, väljer 7:an i övermod. Den följer nästan tian, men genar.
Kroknar lite. Benen trötta, det är ovanligt. Sömnbristen? Kroknar mer. Kaprifolen har gett upp sommaren och vissnat. Björnbären har mognat och någon har tagit en tugga av flugsvampen.
Backarna lutar mer än lodrätt. Jodåvisst gör de.
Men 17 km blir det. Det känns gott!
Skrylle har fyllts av mullar, parkeringen av bilar, och resten av världen har definitivt börjat röra på sig.
Ok, jag är redo att ta tag i resten av dagen.
Vad är det för fel på tingens ordning? Varför går det inte at sova när det är helg och man får och kan? När man har längtat hela långa veckan. Varför är ingenting enkelt...
Hittade förresten snart-17-åringen vid datorn kl 4. Blev arg, vi hade ett litet nattligt gräl. Om vikten av sömn. Speciellt när man tränar hårt som han gör. Och går upp tidigt på mornarna.
Han har hamnat på nån spelsite och kan inte sluta. Jag hotade att beslagta hans laptop.
Nu grunnar jag på om jag gjorde rätt, jag kanske ska låta honom bestämma över sitt liv och få ta konsekvenserna? Han är ju dock snart vuxen. Jag är kanske hönsmammig.
Klockan är nu 7.42, jag har sovit för lite för andra natten i rad. Kör snart ut i skogen och springer långpass, det får bära eller brist. Åter kommer...
...och det är arbetsveckans sista dag för mig. Och det är så skönt, så härligt, så gott att veta att jag har tre dagar utan ronder, rollatorer och brutna lemmar framför mig. Frihet! Leve den!
Nu har jag kommit hem ifrån intervallträningspasset med klubben på ip, ja det var ett tag sedan faktiskt. den genomgångna träningen bidrar lite till den lätta euforin (ni minns drogsnacket...?).
Jag är gammal, sjuk, rosslig, ful, trött som ett ålderdomshem och nedstämd och på ett #¤&"!!! humör när jag går dit, men sedan, redan under uppvärmningen (extra snabb och snackig idag) börjar eländeskänslorna släppa.
Intervallerna var förvisso grymt jobbiga, de fyra första gick väl ok, men de sista...då började stil, tempo, konsekvens och disciplin falera rejält.
Trötta muskler ger pigg hjärna.
En välbehövlig avslutning på en riktig gnällspiksvecka.
Jag är på banan igen.
Och jag sk-r i att jag är för gammal för sånt här, för det stämmer ju inte...
Åldersnoja? Vem? Jag?
Idag funderar jag över varför jag skriver. Kan kanske läsa det någon gång om någon månad. För att minnas vad jag gjorde och kände i början av september.
Förmodligen detsamma som jag gör och känner i början av oktober. Och november, december, mars etc etc.
Det blir ju en slags halvprivat dagbok, jag märker att någon läser ibland, men inte alltid.
Ändå skriver jag, för jag gillar att skriva. På något sätt gillar jag det, och jag märker att det inte blir bara om min träning.
Känner mej totalt humorlös idag. Tummen ner, depp, urk och blä. Utan orsak. Men jobbet är så förb..tråkigt och maten jag lagar så fantasilös och lampor sätter inte upp sej själv och tvättstugan suger. Och yngstesonen har spritt ut nån slags jultidningspapper exakt överallt.
Håret är risigt och jag har satt på mig en brun tröja, vilket jag passar dåligt i.
Springandet ja. Ganska ofta, för att inte säja oftast, springer jag för att själen ska må bra. Jag får en kick, blir lite snällare ett tag, ser lite mer ljust på saker och ting.
Min lilla drog.
Men idag har jag inte gjort något i den vägen. Kroppen fullkomligt vrålar i mitt öra att jag ska vila. Då är det faktiskt bara att lyda.
Deppa ihop, hasa runt och käka mackor.
Vad är det som gör tisdagar så bleka? Så menlöst beiga, utan karaktär. Olustiga rent av. Allt för långt kvar till fredagsfrihetslyckan, och med sköna känslan från passerad helg undansjunken.
Denna tisdag har inte avvikit från det vanliga. Micron brann inte. (En händelse som annars piffade upp föra tisdagen. Gav den lite nerv. Action.)Kaffet smakade tjära och smöret var slut. På fikarasten.
Gårdagens djupdykning i trötträsket är däremot över, nu är det bara smågäsp. Joggingen i Skrylle gick bättre än förväntat.
Det är skönt, jag har inte inträtt ålderdomen riktigt än.
Det finns hopp!
Nej, jag har ännu inte hängt upp taklampan i Emils rum. Det är märkligt så mycket som kommer emellan, hur går det till?
..har slagit mig i huvudet med något hårt. Redan vid halvtvåsnåret började jag gå på tomgång.
Oengagemanget överföll mig mer och mer, glasartad blick och kedjegäspning.
Väl hemma har jag i princip (efter snabb utfordring av söner) intagit horisontalläge i soffan framför en dvd (Arn, den är lång).
Känner mig inte en dag yngre än 87. Att jag sprang en mil i lördags är obegripligt, det kan inte ha vart jag. Pallar knappt hasa mig de tre metrarna till datorn.
Är det hösten?
Är det ålderdomen (inte än, snälla..)?
Är det måndag?
Är det nåt virus?
Har jag tränat för mycket....
Åter till soffan. Om jag orkar.
Vaknar alldeles för tidigt efter att ha lagt mig alldeles för sent efter en (alldeles för nykter, jag körde)fest. Efter att ha snurrat åtskilliga varv i sängen utan önskvärt resultat gör jag något helt oplanerat, galet, extremt - eller helt rätt.
Jag ger upp, går upp, drar på mig långärmad tröja och tajts samt löparskor. Klockan är inte sju än. (Den tidiga timmen är lämplig även med tanke på de där nyinköpta tajtsen, jag i tajts är en komisk upplevelse - tänk trana, piprensare, flörtkula -jag inte riktigt är redo att bjuda omvärlden på ännu..)
Det är kyligt, det är klart, det är fullständigt stilla. Bara bruset från motorvägen stör lite lätt i bakrunden när jag springer i lugnt tempo ut mot fälten, mot Råby. Snett motljus, lysande blå cikoria, vått slaget hö och tunna dimsjok som lyfter över betfälten.
Det är vackert så man vill gråta.
Femtio eller inte femtio, över eller under, minuter, år - känns med ens oerhört ovidkommande. Allt är här och nu.
Jag möter två kaniner och en fasan. Annars ingen.
Känner mig själsligt fylld med någon sorts lycka.
(Jag har fortfarande inte satt upp lampan i taket, men jag har förberett mig mentalt).
Det är en sån där nästan overkligt klarblå förhöstdag i dag här i skåne. På väg söderut i en rätt tidig förmiddagtimme känns det som om det vore möjligt att se till tyska kusten, kanske ända till alperna?? Om man hade befunnit sig en aning högre över havet. Det gör vi nu inte, men Turning torso och bron avtecknar sig skarpt mot horisonten. Och hörullarna ligger blekgula på fälten...och.. och..
Nä nu var det inte naturpoesi jag skulle ägna mig. Men det ligger en slags mogen stillhet över landskapet.
Har tävlat. I Trelleborg, där palmerna står på rad. I krukor förvisso, men ändå.
Mitt motto är att ha kul, och mitt mål är att vara mållös. Mottot höll jag men målet....
Jag HADE nog tänkt att jag skulle klara milen på under femtio. Det gjorde jag nu inte, men vaddå! Närmare än så här har jag inte varit på den här sidan 40.
Nästa år går jag över det där magiska talet, åldersmässigt alltså, det är förfärligt tragiskt men ofrånkomligt. Kanske skulle jag lägga någon slags symbolik på det hela? Under femtio innan jag är över femtio, typ. Eller samköra det hela - ett millopp på födelsedagen? Springa som en gasell, for the last time in my life, innan ålderdomen slår ner mig i korsordsfåtöljen för gott.
Hmm....! Jag hade visst ett mål ändå. Och nu har jag visst fler.
Men, detta är positivt: stressen före har lagt sig betydligt, toabesöken har inte varit lika perverst många före start och det gick att äta en banan rätt omgående. Wow!
Att jag kroknade mot slutet..tja, det berodde inte på värmen. Eller på energibristen. Eller förkylningen...och jag blev ordentligt påhejad på kritiska ställen utmed banan, så.... Nä, jag är inte bättre än så här, helt enkelt. Men än sen?
En lite skojig detalj är att tonårssonen, snart 17, var på ett bottennappshumör när jag väckte honom mitt i natten (kl 8.03). Skulle inte med, kände sig sjuk, hade ont i huvudet etc etc. Blev övertalad och sov sig igenom bilresan ner.
Och sprang jättebra......!
Ok, när går nästa lopp?
(sömnlösheten kommer sig av dessa omtalade intervaller som inte lämnar min kropp ifred i första taget. Går på högvarv...)
Då har man tid att tänka över ett och annat.
Till exempel detta.
Saker som har minimal betydelse:
-att jag springer långsamt som en snigel.
-att det sitter nån slags kudde på magen.
-att kudden borde fördelat sig snyggt på ett annat ställe på kroppen.
-att det ligger damm i hörnen.
-att jag fortfarande inte satt upp den lampa jag köpte i Emils sovrumstak.
-att frysen ser ut som en igloo, borde ha frostats av years ago.
Saker som faktiskt betyder nåt:
-att jag faktiskt kan springa!
-det finns plastikkirurger....nä, förlåt. Kudden värmer fint, det kunde vart värre. (Situps??? 100 om dagen? Yess!!)
-jag har en kropp, den är frisk!
-att solen går upp, och himlen är blå ännu en dag. (damm bortprioriteras)
-att jag faktiskt har en lång finnig tonåring i ett rum med stängd dörr!
-öööhhh...och att frysdörren går att stänga. Ett tag till.
Sådant kan man fundera på i mörkret.
Nu är det ljust och fint, en blåhimlad sensommarfredag. Jag är ledig. Jag ska styrketräna, det gör jag på ICA Kvantum. Kassarna väger asmycket och ska bäras in i bil, och ut ur bil.
På eftermiddagen ska jag inte städa.
återkommer...
Regn, sol och så regn igen. Intervallträning på ip med klubben. Jag är usel! Verkligen sådär riktigt präktigt usel är jag på att springa fort. Har harvat 200ingar ett halvår och kommit upp i nån slags "lite-snabbare-än-jogging-tempo". Nu var det dags för mig att lägga på 100 meter...jag blev darrig i magen av bara tanken.
Som om det spelade någon roll! Som om det vore på blodigt allvar! Som om jag trodde att jag skulle.....ja, vaddå egentligen?
Bevisa nåt kanske? Jag, faktiskt äldst av tjejerna där.
Det är något mystiskt med mina muskler. Jag blir inte speciellt andfådd. Återhämtar mej på nolltid. Men det är STÖRT OMÖJLIGT att springa fortare....jag blev lite ilsken...
Helt plötsligt känns detta som dagens I-landsproblem!
Jag har ju inte ens planer på att springa nåt banlopp, och det existerar inte i sinnevärlden att jag skulle hamna på nån framskjutande placering. Så det spelar ju ingen roll..
Med ens har jag lugnat ner mig. Mår bra! Ska tävla på lördag (10km) och jag ska inte alls vara nervös utan lugn och fin och lagom taggad...(intalar jag mig).
Och så är det ju så förbaskat kul att träna tillsammans med de här människorna.
Jag är rätt säker på att ingen läser det jag "bloggar", så i princip kan jag ju skriva hur privat som helst...
Men ändå finns ju vetskapen om att någon KAN råka slinta fel med muspekaren. Och faktiskt råka läsa...rätt spännande!
Det regnar över mitt landskap idag, tätt, grått, vått. Passande nog har jag tvättstugan i kväll och hasar runt i säckiga brallor och ful tröja (olivgrön plysch!!!!) och har totalt gett upp tanken på att ge mig av till gymet. Tänker på det där jag läste om hur viktig vilan är. Tar det till mig.
För IMORGON... ska jag träna. Och på söndag ska jag faktiskt tävla också, det var några veckor sen sist. Jag är riktigt taggad. Brukar vara det ända tills några timmar före stärtskottet, då blir jag fruktansvärt nervös, darrig, känner mig sjuk, lungsiktig, astmatisk och illamående.
Helt löjligt, jag är medelålders på motionsnivå. Varför är jag så stressad? Tror det är en betingad reflex från förr, då det verkligen gällde.
Mitt mål nu, tror jag, om jag nu ska ha ett, är att komma ifrån den här rent patetiska stressreaktionen. Måste utforma en strategi.
Plocka ner det hela på jorden. (Det gör verbalt, hela tiden. Det blir tjatigt för min omgivning med detta ältande om hur lätt jag tar på resultat och tider.)
Men min kropp har inte fattat galoppen. För den är det liv eller död, full strid..!
Jag ska lura ut en omprogrammeringsplan.
Rätt märklig upplevelse att se Pierce Brosnan brista ut i falsksång på en grekisk sagoö.
Eller se honom stå och titta på Meryl Streep medan hon sjunger HELA "the winner takes it all" på en stig vid havet...
Men om man struntar i detlite lätt pinsamma och bara låter sig underhållas och tjusas och bli nostalgisk, då var det en film att bli varmglad av.
Cykeltur hem i en vacker, ljum augustikväll.
Bio istället för träning ikväll. Eller - inte istället för träning, hade inte alls tänkt mig något i träningsväg idag. Kände igår när jag inte sprang min tänkta runda runt industriområdet utan istället genom Stadsparken och söderut, utmed ån genom stadsparken och åter, att det gjorde ont lite härovar. Stelt i rumpan och i vristen.
Då ska man vila. Annars går den gamla kroppen sönder. Min nära och kära vän sprang sönder sin fot häromdagen, och det är ingen fullträff så här i Lidingöloppstider. Mycket tröst och tyck-synd-om och utarbetande av en Plan B blev det.
Ibland är det svårt att låta bli att springa! Litegrann som en drog för mig faktiskt, jag blir en snällare och lugnare människa efter ett pass. Jag gillar det sköna välbehaget som infinner sig.
Annars ganska händelsefattig dag förutom att micron brann i köket på jobbet och det blev ett himla ståhej med tjutande brandlarm, dörrar som dunkade igen automatiskt och brandkåren som kom. Två bilar och en ambulans (?? Jag jobbar på ett sjukhus).
Micron skummig och obrukbar, annars ingen skada.
Nu bio!
Jo, jag fortsätter. Känns lite konstigt att vara så här lite lätt offentlig, fast nu är jag det på ett i allra högsta grad fegt sätt. Typiskt mej. Vågar, men ändå inte riktigt fullt ut.
"Livet är för kort för att läsa tråkiga böcker" var det nån som så klokt sa till mej en gång.
Livet är för kort för att låta bli att våga nytt också. För kort för att inte testa gränser och ompröva beslut, ståndpunkter och så kallade sanningar.
Tänk att stå där (sitta där, ligga där) på den yttersta dagen och känna att man har missat en massa? För att man aldrig liksom kom loss...
Livet är för kort, rätt och slätt!
Nu har jag varit djup och flummig ett tag och det ska jag sluta med.
Klockan ringde halvsex i morse, det var hemskt och hysteriskt tidigt. Mörkt. Utanför fönstret en dimma tjock som luddig filmjölk (finns det?) som bidrog till den ödesmättade ångeststämningen. Matchade luddet i huvudet.
Hu. Om jag skulle skita i de två första timmarna på jobbet? Ligga kvar? Skylla på nåt?
Insåg sedan att alla mornar kommer att se ut såhär. Så det är bara att bita ihop och stå på och ge järnet och satsa och sätta på autopiloten ..och..och..
Ja, nu är arbetsdagen gjord. Fullbordad. Dimman lättade, luddet skingrades, tröttheten liksom självdog. Middagen inhandlad, tillagad, uppäten och bortdiskad från fyra tallrikar.
Man är inne i EKORRHJULET....! Oh, yess.
Har en kul rosslig hosta. Eller okul faktiskt, jag låter som en mångårig astmatiker med emfysem och KOL. Rätt äckligt.
Men jag hörde också någon klok person säja (eller gjorde jag det?? Kanske var det jag?) att det bara är bra att ta en liten lugn löptur då. Man kan hosta rent efteråt liksom.
Och bli av med eländet fortare.
Tar den är löpturen senare, ut mot åkrarna söderut. Bara några kilometer tänkte jag. Asfalt och mogen säd, rätt vackert om man tittar åt rätt håll och inte norrut mot industriområdet.
Ja, det får det bli.
Återkommer!
Jag har funderat några dagar på om jag ska skriva blogginlägg. Eller om jag inte ska det. Och om jag ska det, vilken dag är den rätta att starta? Och om vad, och för vem?
Tydligen är det rätt att starta idag! Vi får se om det blir fler..
Det är sista helgen på sommarsemester för i år. Det är lika sorgset som alltid. Det är som längst till nästa period av frihet nu...
Att sätta på sig ett par för trånga skor gör förb..ont till en början. Sen vänjer man sig. Känner bara vagt att något kunde vara skönare...
Så är det att börja jobba och inträda i vardagen.
Löpning ja. Sprang en tidig trettonkilometer i en blöt skog. Mötte ingen. Duggregn i sista uppförsbacken, men ljusare än i går då det bara vräkte ner, hela dagen.
Har en förkylning på upphällningen, borde väl väntat en dag, men kropp och själ ville.
Kände en lätt melankolisk doft av tidig höst.
