Året 2012 kan möjligen gå till historien som det sämsta året löparmässigt sedan jag började springa 2003. Överträning, 10v bihåleinflammation och osunt leverne är verkligen inget recept för framgång. Har funderat mycket över detta senaste månaden. Jag är nöjd med att jag i all bedrövelse aldrig gett upp löpningen. Jag fortsatte ändå gneta på och kämpa så gott jag kunde. Hade jag gett upp hade jag aldrig kommit tillbaka igen. Mycket av denna styrka bottnar i den totala övertygelsen om att löpning är livsviktigt för mig. Den har en stor del i mitt liv för att jag skall må bra, både psykiskt och fysiskt. Alternativet är så väldigt mycket sämre. Det bär jag alltid med mig i tanken när jag stöter på motgångar.
Innan jag åkte till NYC började en inre vision etablera sig. Jag fokuserade på en målbild inför 2013. Denna bild innehåller inga konkreta tider som skall uppnås på löpartävlingar. Istället fokuserar den på hur jag ser ut fysiskt och hur jag mår psykiskt. Jag står där på startlinjen, fysiskt stark och alldeles lugn inombords. Och jag är glad. Glad över att vara just där och då.
I NYC drack jag en massa öl och åt onyttig mat. Det var helt okey att göra det, jag hade bestämt att när jag kommer hem skall jag ta nya tag i livet och sträva mot min målbild. Nu har en vecka gått och det tar sig. Kilona rasar av mig (vilket inte är svårt när man äter bra och inte dricker alkohol) och jag börjar må bra. Visserligen är jag inte 100% återhämtad från min överträning, men det blir bättre och bättre och jag försöker balansera på rätt sida och inte förlora helheten till förmån för kilometerknarkning.
Träningsmässigt då? Jo. Min vinter kommer bestå av mycket hemmastyrka och backlöpning för att göra mig stark. Detta är något jag mer eller mindre struntat i under hela min löparkarriär. Det säger ju sig självt att man inte kan prestera om man är svag. Löparmässigt skall jag ta tag i mina svagheter och inte bara träna mina styrkor. Är det något jag INTE behöver så är det att mata kilometer efter kilometer i 4-fart. Nä. Jag måste bli starkare och jobba med syreupptagning först. Så skall det bli. Blir kul att fokusera på något nytt löparmässigt. Jag är övertygad om att det kommer göra underverk för mig.
Så säsongen 2013. Vad tror och vill jag med den? Jo, jag vill stå där i vår, i min egen målbild och känna att jag är en glad, trygg människa redo att prestera. Spränga mina bojor och nå nya höjder. Vart det leder mig till för tider är oväsentligt, det viktiga är målbilden. Att vara målbilden och göra den rättvisa.
Tävlingsmässigt kommer mina prioriterade tävlingar vara startmilen i Örebro 10km, varvet, StM och en tysk höstmara (Köln, München eller Frankfurt). På höstens mara ser jag fram emot att umgås med mina partners in crime, Doktorn och Ola (inch Allah!). Inget skulle göra mig gladare än att komma i mål några minuter efter Ola och några minuter före Doktorn. Det skulle nog vara en av de största löparupplevelser i mitt liv.
Vinterns ledord: Glädje, Styrka, målmedvetenhet.
Aldrig ge upp. Aldrig.
Analysera, tänk efter och gör om. Gör rätt. Träna tanke, kropp, hjärta och hjärna. Allt måste sammanstråla i en enhet. Då och endast då krossas gränser och drömmar omvandlas till verklighet.
Till alla som läser det här: KÄMPA! ge aldrig upp. Det gäller allt ni gör, inte bara på löparbanan.
Väl mött.
Hej alla som fortfarande läser denna sida. Tänkte jag skulle ta mig lite tid och plita ner några rader om varför jag inte tränat så mycket sedan i somras. Ibland skiter det sig kan man säga. Ibland får man sota för att man ignorerar varningssignaler och bara kör på i ännu furiösare tempo än tidigare. Precis detta hände mig.
Överträning.
I vintras ökade jag min mängd ganska drastiskt under lång tid. Det var helt okey eftersom jag endast sprang långsam löpning för att lägga grund. Men sedan, när jag började lägga in fartträning på vårkanten och ändå höll kvar vid den höga mängden, då orkade kroppen inte. Tränade ännu hårdare och droppen som fick bägaren att rinna över kom när jag i våras gick från 8h altanbyggande till 4x5k i marafart, flera dagar efter varandra. Naturligtvis orkade jag inte hålla farten och pressade mig ännu hårdare. För det är något jag faktiskt är bra på (om det nu är bra), att fortsätta pressa mig, aldrig ge upp. Aldrig.
Det var då det började komma smygande. Kände motvillighet att ge mig ut på alla löppass, även jogg. Det struntade jag såklart i och fortsatte löpa ändå. Känslan av likgiltighet växte. Framförallt kommer jag ihåg hur jag tänkte i somras. Körde 4x6k/1k i 4-fart och totalt 32km i 4’20-fart inför kustmaran. Har starkt minne hur jag efteråt tänkte ”jaha. Nu var det gjort” Försökte peppa mig om att det var ju rätt bra, det snyter man inte ur näsan bara sådär. Men jag kunde inte förmå mig att tycka något. Total likgiltighet.
Borde förstått och gjort något redan där, i våras. Nu skall ni veta att motivationsproblem inte hör till min vardag. Jag har aldrig motivationsproblem inför löpning. Att springa är en naturlig del av livet för mig. Utan löpning är jag en halv människa. Nu stod jag där och hade problem med att ens ta på mig löparskorna. Kroppen skrek att den inte ville. Men jag fortsatte.
Sen kom sommaren. Nu svarade kroppen med att bli förkyld och bihåleinflammationen inföll. Sedan följde 10v av kronisk förkylning/bihåleinflammation. Det var kroppens svar. Den sade ifrån helt enkelt. Flera gånger har jag trott mig själv vara frisk och testat att jogga. Kroppen har reagerat direkt med att säga ifrån. Det är inte normalt att gå från 8km jogg i 5’20-fart till att direkt behöva gå hem och sova 2h efteråt för att sedan vakna med bultande panna igen.
Nu har jag äntligen börjat bli frisk igen. Har joggat en vecka och kroppen är med på noterna. Det känns helt fantastiskt bra att röra på sig igen. Framtiden då? Jag har tänkt en hel del på hur jag skall göra för att bli snabbare samt att undvika att hamna i denna situation igen. Lösningen innefattar att backa ett par mil på veckomängden och lägga in styrketräning, backträning och löpskolning. Skall testa en vinter och jäklar om jag inte kommer flyga fram i vår igen. Känner bara pepp och glädje för löpningen igen. Nu kör vi!
Underbara kort! Tack Daniel Robertsson. Foton, Joakim Sällemark
Stockholm Marathon.
Tuffade på i 4-fart med Daniel, Joey och svtjonsson. Gick riktigt bra fram till gärdet, där började vaderna stelna pga av kylan. Det blev värre och värre för varje km. Klev av vid 29k. Kallaste junidagen sedan 1928.. Regnet piskade mot en och det blåste ca 11m/s. Mina fötter var bortdomnade innan jag ens startat! Det var riktigt grisigt. Fick gå hela Birger Jarlsgatan själv för att komma hem. Det var det kallaste jag någonsin gjort. Jag skakade som ett asplöv, fick stanna 3 gånger och stretcha pga kramp i höften. Gick in på lagerhouse och köpte en fleceepläd. Duschen kan ha varit den skönaste någonsin.
Känner mig lite kränkt av vårens lopp. Varvet gick åt skogen pga av förkylning och trilskandes höft. StM är ju inte så mycket att orda mer om. Förutom att det är tråkigt att bryta :/ Det positiva jag kan ta med mig från i lördags är att 4-farten kändes väldigt avslappnad och bra så länge det varade. Min kropp är nu fixad och jag vet vad som var fel. Bara att ta nya tag och komma igen. Men det är ju lite jobbigt när man aldrig får göra bra ifrån sig och få ut det där man vet att man kan.
Ja ja. Mot nya mål!
Okey.
På lördag är det Göteborgsvarvet. Var ganska peppad för det eftersom träningen gått bra en längre tid nu. Tyvärr åkte jag på en kraftig förkylning i Torsdags natt. Det har gett med sig nu, men jag är fortfarande ganska trött och löpformen känns helt bortflugen. Innan i torsdags var jag helt övertygad om att jag skulle göra under 1.20. Det är jag inte längre.
Hursom så är jag jäkligt bra grundtränad och uthållighetstränad. Ett par veckors bra träning innan stockholm marathon och det kan gå bra! Vi får hoppas på det. Angående lördagens varv. Det blir vad det blir och det är inte så noga.
