Bahia Feliz.
Life's good.
Barnen leker. Jag springer. Jag dricker öl och jag njuter av högkvalitativ familjetid.
Det är flera dagar kvar...
Life's good and sweet as sugar.
En fet bamsekram till hela världen.
Life's good.
Kan ju inte ha en blogpost överst som börjar med misär... Nä, nu är det ingen misär! Efter 7v bedrövelse med bihålorna drar vi ett streck över det och går vidare.
Har under min vila funderat lite och kommit fram till att jag är redo att ta det där nästa steget och utvecklas till en snabbare marathonlöpare. För att göra detta behövde jag rasera den yttersta muren, nämligen transportlöpning. Första veckan var det rätt tråkigt och jag var mest trött. Nu har jag dock hållit på i 4 v och det känns bara bra.
Tanken är att jag skall ta steget upp till 90-100km/v i snitt och se vart det tar mig 2012. Förhoppningsvis till sub 1.20 och sub 2.50. Blir spännande!
Kämpa!
Ja, misär (löparmässig sådan iaf) kan man nog sammanfatta det här. Har inte sprungit på ett bra tag och höstens stora mål kom och gick med mig som åskådare. Men det var ändå kul att åka till Odense och se Doktorn göra en riktigt grym prestation med de förutsättningar som rådde. Och då, där i Odense när jag promenerade fram och tillbaks över hela stan för att langa geler och heja kände jag hur kul det är med marathon och jag blev så sugen på att komma igång och ta mig tillbaka.
Vad har jag haft för mig då? Tja, bihåleinflammation helt enkelt. Bedrövligt svårt att bli av med. Jag har sprutat kortison ända upp i hjärnan och nu är jag också inne på andra kuren antibiotika (bredspektrum). Det börjar släppa, men det går långsamt.
Ja ja. Jag är laddad för en låååång vinterträningsperiod. Jag skall grunda som faaan och sedan skall jag prestera stordåd nästa år. Efter lite pepptalk med coachen i det gula huset känner jag mig riktigt laddad. Hoppas bara jag får starta snart!
Urgh. Senaste veckornas titt i träningskalendern är inte direkt glädjande. 60,49,25,34,28 där sista riktigta långpasset gjordes under veckan med 60k.
Jag har precis avslutat en 10 dagars dubbeldos med antibiotika mot bihåleinflammation, samt att jag sprutat näsan full av kortison. Sakta, sakta släpper det men helt frisk är jag inte.
Känns lite trist när årets stora mål närmar sig och de senaste veckorna skulle egentligen bestått av stenhård marathonträning.
Nu har jag ingen som helst aning om hur jag står. Målet får väl bli att hänga med El Doc så länge det går. Och nej, det gör jag inte lätt. Att springa marathon på 3h är ALDRIG lätt. Men jag skall försöka.
Hursom har jag liksom accepterat min situation och ser ändå fram emot att åka iväg och springa. Det skall bli kul. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa. Efter Odense lägger jag nog ner säsongen och hänger mig åt grundträning utan krav.
..en av de skönaste distans/långpass skor jag någonsin haft. Rekommenderas starkt för den neutrala löparen. Brooks Launch.
..bara händer det. +400km sista 30 dagarna. Stort.
Just nu känner jag mig som ett tuff-tuff tåg. Vinter och vårträningen har gått riktigt bra och jag har en aerobisk grund utan dess like. Jag tuffar fram som ett uthållighetsmonster, men farten är ju ganska dålig. Det är iofs ett angenämt problem eftersom jag siktar på att prestera på marathon och inte på 5000m.
Något som slog mig i våras är just det här med långsiktighet. Alla mina förebilder (som presterar 20-30min bättre på maran) har liksom inga svackor i sin träning. Detta är viktigt om man vill prestera på marathon. Kontinuitet i träningen över lång tid ger resultat. Enkelt? Jo visst, men det är inte enkelt i realiteten. Det är just det som gör dessa förebilder till bättre löpare. Dom klarar av att ligga på en hög, jämn nivå året om, år efter år. Det är skillnaden. Det skulle vara en skymf mot dessa löpare att säga att det är enkelt.
I höstas bestämde jag mig för att jag vill bli som dem. Jag vill utvecklas som löpare och jag vill prestera bättre på marathon.
Varför? ja det kan man undra. Frågan är ganska komplex. Många parametrar spelar in. Att känna sig vältränad (för att citera Mackan), utmana sig själv, alla former av belöning smakar så mycket bättre när man kämpat, meditationen, inte bli gammal, orka mera, vara en förebild för sina barn. Allt detta och mycket mer summerar upp varför. Svaret är så komplext att jag slutat funderat på det och sammanfattar alltihop med, DÄRFÖR.
Så. Hela vintern och våren har jag kämpat med att få upp mängden och integrera dessa extra kilometrar löpning som en naturlig del av min vardag. Det tog lite tid och ibland har det känts som att allt jag gör är att springa. Men det gick! Nu känns det fullkomligt normalt att träna 70-90km per vecka. Jämfört med de 50-60km jag gjorde tidigare.
Frankfurtresan i höstas stimulerade verkligen och det var kul att min klubbkompis och vän Il Doctore också kom till insikt och nu joinar mig längst vägen med sin egen strävan. Traditionen är startad och varje höst är det en mararesa som hägrar. Det är kul att vara två med samma mål. Alla ni som tränar för att prestera ert yttersta på marathon förstår. Det är inte viktigt att ha en sidekick som springer i exakt samma farter. Men det är väldigt stimulerande att ha en vän som delar samma strävan och vånda.
I höst kommer jag förhoppningsvis står där på startlinjen i Odense och vara så väl förberedd som det bara går. Såklart hoppas jag på att prestera som aldrig förr. Det som ändå känns skönt är att jag är trygg i att om det skiter sig så kommer jag ändå förr eller senare att få till det ordentligt på maran. För jag kommer fortsätta träna på och aldrig ge upp.
Att ge upp skulle vara en epic fail utan dess like, det finns inte i min världsbild. Kämpa vidare och belöningen kommer.
Aldrig, aldrig ge upp.
Aldrig.
Löp väl kamrater.
...snygga!!!
På lördag är det tjabostanmaran. Jag lurar lite (nja, ganska mycket) på hur jag skall springa...
Resumé:
Jag har en bättre aerobisk grund än någonsin tidigare. Vinterns grundträning har varit exceptionellt bra. Jag har även skött mina långpass hela vintern. Sedan kom dagisebola i ca 4-5v, direkt följt av pollen. Under pollentiden har jag ändå tränat normalt, fast i lite långsammare farter för att inte stressa kroppen för mycket.
Med denna bakgrund sprang jag Helsinki Halvmarathon utan prestationskrav och klocka. Blev lite förvånad att jag ändå gjorde några sekunder under 1.24 där i björkpollens mekka.
Resultatet i lördags, 1.22.51 var riktigt bra med tanke på att jag sprang defensivt och var lite halvloj. Minst en minut snabbare hade jag i kroppen. Detta gör att jag faktiskt är ner runt perstider utan att ha tränat fartpass överhuvudtaget.
Bra så. Tjabomaran då? Fram tills för två veckor sedan hade jag bestämt mig för att bara springa utan klocka och softa in på lite över 3h (givet att vädret är okey). Sedan tänkte jag att jag skulle springa utan klocka och bara hänga 3h-flaggan så länge det går. Nu är jag i valet och kvalet och ett tredje alternativ har så sakteliga dykt upp i hjärnan. Nämligen att skita i klockan, flaggor och annat och bara springa, helt på känsla. Hitta min bubbla och bara köra. Det kan gå hursomhelst.
Visst, jag har inte så mycket marafart i benen, det är väl smolket i bägaren. Men ändå...
Så. Panelen, vad tycker ni att jag skall göra? Skall tilläggas att jag inte heller har någon erfarenhet av banan (ja, förutom 30k 2005, men det räknas inte).
Måste säga att jag är ganska nöjd med lördagens prestation. Trodde inte jag skulle gå under 1.24 för att vara helt ärlig.
Vid start var jag ganska loj och tänkte mest på att det kommer bli segt och jobbigt att springa. Planen var att springa utan klocka, ta det lugnt i uppförsbackarna i slottskogen och dundra på nedför för att spra kraft till sista 5k, där jag alltid tappar fart i stigningarna in mor slottskogen.
Kom iväg bra och stressade inte. Reagerade dock på att benen kändes lite geleartade och mindre roliga att springa på. Tänkte då att, ja ja det spelar ingen roll, bara att springa för att det är kul och hålla sig till planen.
Efter 2k ser jag Markus Andersson 20m före mig. Aj då, det var inte bra, har jag öppnat så hårt? Reality check sa dock att nej då, jag håller igen fint. Det måste vara han som öppnat långsamt. Han låg där och drog sakta framåt och vid 5k såg jag honom inte längre.
Vid 4k kommer Lemurell ikapp mig. Hmm, det var inte bra, jag måste ha öppnat för hårt. Han skall definitivt vara 3-4min snabbare än mig i mål. Han undrade vad jag siktar på och jag sa jag vet inte riktigt, men 1.24-1.25 låter rimligt. Då springer du nog lite för snabbt sa han. Kändes dock som att jag ändå höll mig till planen så jag trummade på. Släppte iväg honom när jag joggade uppför bron. Väl på hisingssidan försökte jag bara flyta och hitta en skön fart. Började bli lite irriterad på att benen fortfarande kändes väldigt sega. Trummade på helt okey fram till bron. Lite irriterande att släppa om en massa löpare i min fjantjogg uppför bron. Men så var planen och jag upprepade i skallen att "det är lungt, jag tar dom på vasagatan". Väl på krönet körde jag en Usain Bolt nedför. Det var roligt! Sprang om alla jag släppt förbi, samt tog några placeringar till
Avenyn är häftigt! Man kan ju inte annat än lyftas av detta oväsen. Lite småsegt nu, men ändå väldigt mycket mer krafter kvar än jag brukar ha i detta parti. Vid övre husargatan high fivade jag mina barn som stod och hejade. Sedan var det bara att köra på in i mål.
Kul varv och nu är jag helt på det klara med hur man skall springa för att inte tappa för mycket tid sista 5k. Man tjänar massor på att ta det lungt i slottskogen, helt klart.
Stats:
5k: 19:34
10k: 38:51 (19:17)
15k: 58:33 (19:42)
20k: 1:18:44 (20:11)
21,1k: 1:22:51 (4:07)
Det blev ingen negativ split, men bra ändå.
Nu skall det bli kul att springa Stockholm marathon. Ingen klocka, bara på känsla. Skall bli kul, både att springa och socialisera lite.
På lördag är det varvet. Kan inte bestämma mig för hur jag skall springa. Persa kommer jag inte göra, det är tämligen säkert.
Problemet är att jag tänkte knata runt i Stockholm nästa vecka och vill inte vara för sliten i kroppen. Smatidigt vill jag inte bara jogga igenom varvet, det känns lite B. En plan kan ju vara att försöka springa negativt och för en gång skull ha bra med kraft efter götaälvbron. Lite såhär: lugnt igenom slottskogen, rulla lätt och fint på hisingen, plocka ca 1000 placeringar från avenyn till mål. Sluttid ca 1.25-ish kanske?
Några förslag?
Helsinki City Run 2011
Har varit en vecka på landet och sprungit. Helt underbart med strålande sol varje dag. Det behövdes verkligen, efter en lååång vinter. Just nu känns det som jag inte kan komma i form hur mycket jag än försöker. Pollen har spökat, men det börjar släppa så sakteliga. Annars är det lite småtrögt i maskineriet och det känns segt att öka farten. Vikten har gått upp ett par kilo, men å andra sidan har jag inte snusat på 2v, så det är det värt.
Under min vecka på landet har jag läst Healthy Intelligent Training och grottat mig i Lydiards principer. Många ahaupplevelser blev det. Jag har under senaste året funderat lite på att man oftast tar i lite för mycket på träning och detta är kontraproduktivt. Det har lett mig in på spåret att syrapass skall man akta sig för. Javisst har de en plats i träningen, men ytterst få och vid rätt tillfälle. I flera år har jag varit övertygad om att subtröskel is da shit, men jag har inte tagit tag i det utöver specifik träning inför maror. Denna träning skall bedrivas året runt. Nu är jag laddad till tusen att träna mer Lydiardaktigt. Jag vet att denna väg är rätt för mig. Subtröskel gör verkligen underverk för formen.
Ja ja. Nu då? Ja, det väntar en hektisk tävlingsmånad. Nästa vecka skall jag springa halvmara i Helsinki. Tanken var att göra under 1.20, men det har jag gett upp helt. Jag skall bara springa och ha roligt. Inte en blekaste vad resultatet blir och det struntar jag i. Funderar på att springa med pulsband för att analysera puls efteråt, men strunta i att kolla klockan. Fast det lutar åt att jag skiter i klocka och bara springer. Man behöver ingen klocka för att veta att man är trött.
Två veckor efter Helsinki väntar varvet. Det är roligt att deltaga i detta jippo, så det är klart jag skall springa. Dock ställer jag mig tveksam om jag någonsin kommer slå 1.21.53. Det blir nog samma där, jag springer utan klocka och så blir det vad det blir. Får se hur hårt jag tar i eftersom det väntar dubbla distansen veckan efter. Stockholm marathon blir mest som långträning. Blir kul. Även här springer jag utan klocka och resultatet är oviktigt. Känns allt fint och jag kommer ikapp en flagga så kanske jag rullar med, eller inte. Spelar inte så stor roll.
Från och med nästa år ingår maj i grundträning eftersom det är helt uppåt väggarna för mig att försöka toppa i denna månad. Pollen och vårförkylningar förstör mycket. Visst, varvet kommer jag väl antagligen springa så länge jag håller mig kvar i 1A och det borde jag väl göra några år till, även om jag befinner mig i grundfas.
Löp väl.
Jag har haft planer på att seriöst bygga mig en kunskapsbank kring min puls. Typ vad har jag för marafartspuls etc. Men det har inte känts aktuellt att ha både GF205 och en polarklocka för att mäta puls.
Så när min kära GF205 dog häromdagen frågade jag om jag fick uppgradera mig till 305 och betala mellanskillnad. Killen på Elgigantens service sa att det borde gå, men du får prata med chefen.
När jag hämtade klockan igen gick jag in till chefen och sa att jag ville byta och att servicekillen hade lovat (liite modifierad sanning) att jag kunde uppgradera till 305. Han var skeptisk och sa att så får dom egentligen inte göra och hade verkligen servicekillen sagt att det var okey? Jadå, han sa att jag skulle prata med dig så kunde vi lösa det.
Hmm, okey då. Har han sagt det så får vi lösa det. Det blir en hundralapp i mellanskillnad.
Jipii! Nu har jag en 305:a och skall Samla pulsdata så jag har lite koll på grejjorna. Känns lite skamset att jag inte var 100% ärlig, men jag ljög faktiskt aldrig för honom. Bara lite viklade svar så att det skulle låta övertygande.
Idag väntar jogg igen :)
Ja, det sammanfattar nog det hela -frustration. Jag kan inte ens låtsas vara frisk, då får jag bara ont i huvudet och världen snurrar. Jag är riktigt sugen på att bara ta ut mig -hårt! Jag längtar efter att bli så trött som jag var när vi sprang intervaller i Kenya på hög höjd. Ni vet, huvudet susar och man vill bara lägga sig ner och dö. Ahhhh! Min tid kommer..
Fan vad less jag blir på den här skiten. Här tränar man hur bra som helst genom hela hösten och vintern. När våren väl kommer och det är dags att rampa upp kommer den där förkylningen som sedan går runt, runt, runt. Dagis, ett barn, andra barnet, jag, fru, ett barn, jag, båda barnen, fru, jag etc. Det suger fanimej hejdlöst!
Trött, irriterad och gnällig. Skit.
Ahh, vad skönt att det börjar bli lite ljusare ute på morgonen. Ser verkligen fram emot våren nu, med pollen och allt. Vintern har verkligen varit lång i år och det har inte alltid varit lätt att komma ut på sin löprunda. Flera gånger har jag stått där med kläderna i handen, stirrat ut genom fönstret mot -15 C och tänkt tankar som "nä, jag skiter i det" och "varför måste jag göra det här?" Detta har jag snabbt men effektivt motverkat genom att fokusera på faktum att för att bli en bra marathonlöpare är det kontinuitet som gäller. Oftast har det fungerat (det brukar göra det), men nån enstaka gång har även jag fått kasta in handuken, sätta mig i soffan och bara vara less.
Igår kände jag att jag är helt 100% frisk! Det känns underbart. Efter en riktigt seg förkylning har jag senaste veckan gått med sviter i bihålorna. Jag har haft en liten, men konstant huvudvärk med tryck över bihålorna. Efter idogt nässköljande har jag nu äntligen fått bort det.
Det spritter i benen på mig och jag vill ut och springa snabbt och hårt! Känns riktigt bra och jag ser fram emot att träna och ta mig an vårens tävlingar. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall springa vårtävlingar eller bara träna på tills det är dags för Helsinki. Vi får se.
Hursom, jag är frisk, kroppen är full av spring, jag är glad och våren kommer! Det var egentligen bara det jag ville säga.
Spring väl.
Det där med vila är bra skumt. Jag har haft en grymt bra träningsperiod hela vintern och nu är jag lite småförkyld. Istället för att tänka på hur skönt det är att vila ett par dagar och bli stark igen tänker jag på missade pass och att all form är bortblåst. Ganska knäppt. Svårt det där. Kroppen och knoppen har någon slags inneboende (o)vetande om att mer är bättre. Mer är såklart inte bättre! Detta är extra svårt att ta till sig när man är i bra form. Skumt.
Nu skall jag vila en dag till och sedan skall jag jogga lite lugnt imorgon. Blir bra.
Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Kanske för att jag inte har så mycket att säga... Nåväl en liten uppdatering skall jag väl få till.
Efter Frankfurtmaran tog jag det lite lugnt en vecka och sedan började jag fundera hur jag skulle lägga upp grundträningen denna vinter. Beslutade mig för att testa lite nytt. Oftast såsar man omkring i "joggtempo" under grundfasen och försöker upprätthålla någon form av värdighet i sin veckomängd. Det känns inte helt optimalt på något sätt. Möjligtvis om man är nybörjare, men det får jag väl ändå anse att jag inte är!
Snackade lite med en löparpolare som körde med lite högre intensitet på sina distanspass. I samma veva snubblade jag över en artikel av Canova om det som han kallar "aerobic power". Bestämde mig efter detta att testa. Det hela handlar om att ligga på med lite driv på distanspassen. Ungefär mitt emellan marafart och jogg. Så tanken var att inte köra någon kvalitet under ett par månader och istället kräma upp farten lite. Normalt kör jag distans och långpass i ca 4'40-4'50/k, men nu skulle det bli 4'15-4'30/k. Körde igång med detta i mitten av november och det har gått förvånandsvärt bra.
Efter ett par veckor med detta sätt att springa har jag flyttat min komfortzon till snabbare farter. Det är rätt häftigt. Jag har samma ansträgning i 4'20 nu som jag hade i 4'40 förut. Ännu häftigare är det att jag håller samma fart på de längre passen och kan beta av 24-28k utan vare sig energi eller vatten och utan att bli mer ansträngd.
Så där är jag nu. Den stora frågan är vad som händer med resultaten när jag väl lägger in fart och skall prestera på tävling. Visst är det kul att vara stark i 4'20-fart, men det ger ju inga njutbara resultat på tävling om man säger så..
Har börjat fasa in tröskelpass och sprintar nu för att få upp farten till våren. Tanken är att köra ett T-pass och ett distanspass med sprints några veckor nu, innan jag går över på nästa fas som innehåller mer 10k-fart och lite VO2-inslag.
Bara att kämpa på. I mitt bakhuvud gnager hela tiden det faktum att "långsiktighet lönar sig" Det är bara att gneta på. Jag SKALL springa den där maran och komma in på Mackans lista. Det bara ÄR så.
Ser med spänning fram emot tävlingssäsong 2011.
Ja då var löparåret 2010 till ända. Kände att jag måste summera det på något sätt eftersom det varit mitt bästa år hittills sett ur löparnördsperspektiv. Vi börjar med lite statistik. I år har jag sprungit 3519km vilket ger ett veckosnitt på 67,7km och knappt 100mil mer än näst bästa år, 2006. Det är väldigt mycket mer än jag varit i närheten av tidigare. Jag har aldrig haft ett årssnitt som legat över 49km/v.
2010: 3519km
2009: 2371km
2008: 1417km (skadad 6mån)
2007: 2346km
2006: 2545km
Jag har deltagit i 11st tävlingar och satt nya prydliga rekord på 5k, 10k och marathon. För första gången var jag också med på veteran SM i terräng. Det kändes lite stort och jag lyckades med målet att inte komma sist i M35. Tanken i år var att jag skulle dominera på halvmara och bygga mängd för en marathonsatsning om några år. Ironiskt nog var det den distansen jag inte satte rekord på. Omständigheterna gjorde att jag tog mig runt varvet på 1:21:53. Men väderomslaget till högsommarvärme just på tävlingsdagen satte stopp för planerna. Placering 134 är ändå drygt 200 placeringar bättre än jag brukar placera mig och det talar sitt tydliga språk. Kan inte vara annat än nöjd med den prestationen.
Året började makalöst bra! Två veckors träningsläger i Iten, Kenya med Mustafa, Hanna, Oskar och Joel var en upplevelse för livet. Jag har en förkärlek för att uppleva andra kulturer och att kombinera detta med mitt stora intresse, löpning var helt fantastiskt. Under dessa två veckor satte jag årets mängdrekord på 136, samt 109km. Jag lärde mig otroligt mycket av att umgås med nämnda elitlöpare och när jag kom hem var jag taggad till tusen att ta mig an detta år som löpare. Funderade en hel del på vad jag behövde göra för att ta nästa steg och utvecklas som löpare. Kom fram till att ofta när jag fått upp mängden så blir jag lite smådeprimerad och det känns som att allt jag gör är att springa. Jag blir liksom bara trött på mig själv. Så tanken var att jobba in ett helhetstänk och acceptera löpningen som en del av min vardag och någonting som definerar mig som person. Det känner jag att jag lyckats med och jag känner bara glädje över att få springa. Det är sällan jag ser löpning som ett hinder eller att jag hyser agg till att träna. Skrev om mina kenyaupplevelser och Runners World publicerade det på ett 4 sidors uppslag i marsnummret. Det gav en rejäl egoboost!
När jag kom hem från Kenya ville jag träna hårt för att utnyttja effekten jag fått av höghöjdsträningen. Satte igång som skjuten ur en kanon och tränade stenhårt. Underlaget var skit här hemma så jag fick springa på löpband ganska mycket. Såhär i efterhand inser jag att jag tog nog i lite för mycket. Men det fanns en tanke med det. Jag ville döda mitt hjärnspöke för fart och VO2-max intervaller. När jag väl kom ut på vägarna igen så bokstavligen flög jag fram. Årets två första tävlingar (vårtävlingarna) var nog de bästa prestationerna jag gjorde i år. 28:58 (7,8k) och 59:48 (15,6k) i kuperad terräng på is och snöblask var riktigt, riktigt bra. Jag sprang utan klocka och fokuserade mig bara på att ge allt jag hade. Det fungerade. Nästa steg var att träna på och krossa 10k rekordet. Mellan vårtävlingarna och startmilen i Örebro började jag plana ut i träningen och jag hade inte riktigt samma topp som tidigare. Hursom så krossade jag mitt rekord i Örebro med drygt 1min, trots att jag öppnade alldeles för hårt och led fruktansvärt från 4k. Nya perset blev 36:38. Kort efter detta följde veteran SM i terräng i Borås. Utvecklingskurvan pekade fortfarande neråt och jag kände att det var dags att byta fokus snarast. Jag sprang ändå och det var en speciell känsla att vara med. Kom på 14:e plats av 20 och det kändes helt okey. Sedan fick jag äntligen lägga om fokus mot halvmarathon vilket kändes som en befrielse. Sprang varvet som jag nämnde tidigare och sedan följde årets 5k lopp i Varberg. Hade lite ångest eftersom jag tyckte att jag inte hade någon fart i kroppen längre. Persade ändå med 16s och kom i mål på 17:18. Hade jag haft vårtoppen inför det här loppet hade jag säkerligen gjort en bit under 17min. Dock helnöjd med 17:18. Nu var det juni och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av säsongen. Visst marathon hade jag bestämt mig för att lägga på is ett par år och först jobba upp mängden. Nu kände jag mig ändå sugen på att testa och känna av vilken nivå jag stod på. Det var rätt skönt att ha ett gäng med månader på sig att träna maraträning. Bestämde mig för Frankfurt marathon eftersom Mackan skulle dit och han talar sig alltid varm om det loppet. Fick med mig min klubbkamrat Hans på den här satsningen också och det kändes extra kul. Under min träning för Frankfurt insåg jag att jag är i kropp och själ en marathonlöpare och så kommer det alltid förbli. Det var så uppenbart och jag bestämde mig för att så är det. Det är marathon som gäller några år framåt. Jag och Hans åkte ner till Tyskland och hade det riktigt, riktigt bra. Och oj vad kul, jobbigt och häftigt det var att springa. Kom i mål på 2.51:53 och var nöjd med min prestation. Persade med 2min 38s vilket får anses som fullt godkänt. Framförallt är jag nöjd med mitt utförande och att jag kämpade hela vägen in i mål.
Efter Frankfurt marathon gick jag in i grundträning igen och där är jag nu. Har varit duktig och legat i för att ge mig själv ett bra utgångsläge för nästa säsong. Det är inte lätt med rådande vinter, men jag gör så gott jag kan.
Planer för 2011 då? Jo, jag kommer satsa på att springa en snabb halvmara i Helsingfors 7/5. Två veckor efter det är det varvet som då blir lite mindre prioriterat. Förhoppningsvis kan jag göra en bra tid på varvet hursom, men prio ligger på Helsinki. Veckan efter varvet är det Stockholm marathon och jag har fått en gratisplats av en sponsor, så det skall jag med springa. Mest för att det är roligt och att jag måste få avsluta StM eftersom jag har en DNF därifrån. Tiden är inte så viktig, men har jag skött mina långpass borde jag väl komma runt på 3-3.10 ungefär. Efter denna hektiska inledning är nästa stora mål H.C. Andersen Marathon i Odense den 18/9. Det ger mig en sommar att träna på och tävla lite småtävlingar om lusten faller på. Om något skiter sig med Odense (förkylning, skada etc) så har jag Växjö marathon som back-up.
Ja, det var nog allt tror jag. Löp väl och väl mött i löpspåren anno 2011!
G.
