Fotograf: Karin Hallberg
Courtesy of Markus Andersson
Wohoo, då har man sprungit SM. Visserligen för gamlingar, men ändå
Jag kom inte sist heller, det kändes bra. Sprang på 30:22 och kom på 14:e plats av 20 eller 21. Det duger. Hade väl tänkt komma under en halvtimme, men det var innan jag sprang banan
Eehh, den var ganska jobbig. Första varvet var okey, men dom där knixarna som kom hela tiden gjorde att man aldrig fick slappna av och flyta. Ja och sedan kom de där två backarna in till mål som grädde på moset
Så det var en helt okey tid ändå.
Vädret och förhållanden var i det närmsta perfekta. Det var kul att träffa Hanna och Mustafa igen också!
..Man skall inte gnälla. Jag har tränat hela året utan några avbrott, men nu är det så att min familj är en smitthärd just nu och då är det ju lite svårt att värja sig. Hur lär man en 2,5-åring att inte nysa pappa i ansiktet när vi äter frukost? Att inte pussa en snörvlande fru är onekligen lättare. Nu har jag en liten lätt sväng med känningar i halsen så jag skall vara klok och inte springa -alls.
Som tur är har jag fått gjort veckans nyckelpass redan i måndags och det känns bra. Hade vart trevligt att köra lite fart imorgon inför terräng-SM i helgen, men man kan inte få allt här i livet. Fart imorgon innebär nog ingen tävling i helgen och det är ju inte kul. Nu är det upp till bevis och jag kan ju inte fega när både coach Hanna och Mustafa är på plats. Målet kvarstår till att undvika sistaplatsen
Åldersmässigt är jag trettiosju år, men det till trots så definerar jag mig som en trettiosexkille. Ja, alltså en sådan som springer 10km på trettiosex någonting. Närmare bestämt trettiosex och trettioåtta. Det känns lite häftigt.
Startmilen var inte alls en så lätt bana som arrangörerna får det att låta (tack för förvarningen Makkan). Visst, den är absolut inte svår, men det är väldigt många tvära svängar som stör. Vinden för dagen var lite lagom, så det störde inget. Backarna är inte så mycket att orda om.
Jag hade ett allt annat än optimalt lopp. Sprang utan klocka och öppnade på tok för hårt. Någon nämnde att första km gick på 3'27 vid 1k passeringen och redan då kände jag mig rätt anfådd. Men det är svårt att bara slå av på farten när loppet väl kommit igång. Hursom släppte jag den klungan eftersom jag började känna att det här håller faktiskt inte. Vid 3k var jag på tok för trött och nu började redan negativa tankar bubbla upp. Funderade på att "nä, idag är det inte min dag, det är bara att acceptera och ta nya tag nästa gång" Jag tänkte också att "nu får det vara slut med sådana här korta lopp, de är bara jobbiga. Jag skiter i terräng-SM och så tränar jag istället fram till varvet". Jag gnetade dock på och undrar om inte min 4:e km var den långsammaste. Jag hade första dam ett 10-tal meter framför mig hela tiden och så fort det var uppför kom jag närmare och när det gick nedför så försvann hon fram en 30-40m. Hittade lite andra andning vid 6k och kände att jag kommer ta mig i mål iaf, tiden har jag ändå ingen koll på. Vid 7k gick en kille om mig lite retligt. Tänkte att "nu hänger jag med i hans rygg" men sedan bestämde jag mig för att skita i det. Han gick ikapp damen och hon hängde med honom. Även jag fick upp tempot och avståndet till dem var oförändrat. Då bannade jag mig själv till att jag inte hade följt med eftersom jag bevisligen hade kraft kvar. Blev irriterad över detta och lovade mig själv att gå ikapp dem i uppförsbacken till universitetet. Det gjorde jag och när jag var ikapp dem tänkte jag att det bästa jag kan göra är att trycka på förbi dem så de får jobba lite. Det är ju bara 1k kvar. Hörde hur damen släppte, men killen flåsade mig i hasorna. Mina senaste lopp har lärt mig att jag faktiskt är en bra avslutare, så jag tog fasta på det och körde på så hårt jag kunde. Hörde hur jag fick ett par meter, men jag kunde inte känna mig säker. Spurtade allt jag hade inne på stadion och slog honom. Han gratulerade mig och tyckte jag gjorde en riktigt vass avslutning för han försökte verkligen hänga på hela vägen. Det kändes bra. Grymt nöjd med att klockan stod på 36:38 när jag gick i mål, men jag är inte alls nöjd med utförandet av loppet, förutom sista 3k.
Tror jag lovade mig själv att aldrig springa 10k igen ungefär tjugo gånger under loppet. Nu ser jag istället positivt på det och är nöjd med en så bra tid på ett lopp som jag själv anser ruttet sprunget. Ser istället fram emot att putsa denna tid på solvikingarnas 10000m om några veckor.
Nu tar jag nya tag till terräng-SM nästa vecka. Har inga mål mer än att få ytterligare ett träningslopp inför varvet och plåga mig mer än man gör på träning. Det skall jag nog kunna fixa.
Ett av årets mål down, one more to go...
Idag passerade jag 1000 sprugna kilometrar hittills i år! Det ger ett snitt på 70km/vecka. Känns riktigt bra eftersom det bara gått ca 1/4 av året och jag som mest sprungit 2550km på ett år. Sånuvetnidet.
