Denna vecka har jag träffat två kändisar vid lilla delsjön. Först ut var Maria Akraka som höll på med en fotosession. Idag träffade jag Oskar Käck vid Bertilssons kaffestuga. Han var nöjd med sin fina halvmara i Holland förra helgen då han gick in under 1.05, vilket var målet.
Men, de som förtjänar mest uppmärksamhet är mina fötter! Dessa stackars fossingar som gör allt jobb och som oftast inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Nu fick de en egen bild på bara sig själva i fokus i Lisa Blommés blog i senaste RW. Dom hälsar och viftar lite på tårna. Bra så.
Annars inget nytt under solen. Min dotter har bestämt hur påsken blir. På fredag kväll lägger man ut ett brev till påskharen att man vill ha ett godisägg och sedan får man en karta så man kan leta. Det vet ju alla att det är klart det är så. Ja, det blir väl så då
Ja, så har jag lite ångest över tisdagens tusingar eftersom jag skall få sällskap av min raketklubbkompis. Det är iofs kul
men jag känner mig lite svag.
Jag vill ge en eloge till ensamstående föräldrar. Det är helt ofattbart hur dessa människor orkar, år efter år. Kan inte fatta hur min mamma fick det att gå runt och jobba och plugga samtidigt..
Idag är det VAB med båda barnen, frun är i Berlin på konferans och barnen mår inte bra. 09.00 var jag på vårdcentralen och lilleman var tvungen att träffa läkare. Hans feber har nu gått ner, men han hade hög sänka, så nu skall jag försöka få i honom penicillin i 7 dagar...
Stortjejen är lite piggare, men inte alls sitt normala jag (det tackar vi för eftersom det studsas rätt mycket). Hon har en djup hosta som är seg. Som tur var kunde vi slå två flugor i en smäll och fick hostmedicin också.
Pust. Lilleman är inte överdrivet förtjust i läkare. Möjligtvis en med hästsvans som han känner, alla andra vitrockar går bort. Stick honom i fingret och världen rasar..
Som belöning blev det fika med valfri bakelse. Winerbröd och semla. Pappa åt hälften av varje
Dom är rätt snälla ändå, men oj vad jobbigt det är. Så en stor eloge till alla ensamstående föräldrar därute!
Åh vad nöjd jag är! Har jobbat mycket med fart sedan jag kom hem från Kenya och fick ett bra kvitto på det förra veckan. Idag var det dags för två varv på grusåttan i skatås och nu skulle uthålligheten testas också. Kändes som att jag ändå sprungit en del långpass och långa trösklar, men man vet ju aldrig..
Det gick grymt bra! Kom i mål under timmen, på 59:48. Sprang utan klocka och fick mellantiden av speakern. Varvade på 29:30, vilket bara var en halvminut långsammare än förra veckan. Orkade hålla i bra hela vägen och sista 2k orkade jag lägga i en växel till. Andra varvet på 30:18.
Grymt nöjd med min prestation och hur jag vågade hänga med trots att det kändes som att det gick för snabbt.
Nu skriver jag denna blog för säkerhetsskull i fall någon missat mitt träningsinlägg
Senaste dagarna har jag varit megatrött. Känns inte som att jag är på väg att bli sjuk, jag är bara obotligt trött. Lite som att man har en dimmbarriär i skallen och inte riktigt orkar ta sig för saker. Antagligen vårtrötthet eller något. Nåja.
I detta tillstånd är jag konstant sugen på följande (ej rangordnade) saker: en uppsjö av godis, lagom med glass, kladdiga bullar såsom weinerbröd, chips, ostbågar, jornötter, whiskey, cognac, öl och dricka mig lagom full.
Hmm. Just nu har jag ätit en apelsin. Tragiskt. Tror jag måste gå till automaten och köpa mig en chokladkaka.
Alkoholen lämnar jag vid en cognac framför tv:n ikväll. Det räcker så, man kan ju inte ge efter för vad som helst.
EDIT: Nu har jag ätit en dubbel co-co och en dajm. Bra start.
Jag tycker att det är fascinerande att så mycket löpning sitter i den mentala biten. Oskar Käck hade föreläsning på mitt jobb för några veckor sedan och han hade suttit med friidrottsförbundet samt några andra elitaktiva för att bena ut denna fråga. De kom fram till att ca 35% av en löparprestation beror av mental prestation. Trettiofem procent! Det är mycket det.
Mina sista träningsveckor har känts lite sega och det där riktiga flytet har inte infunnit sig. Så tävlade jag i lördags och fick ett bra kvitto på formen och då vände allt. Nu är jag superladdad igen, mentalt alltså. Kroppen håller dock inte riktigt med och tycker att det skall bli väldigt skönt att få hänge sig åt lustlöpning denna vecka för att undvika skador.
Det här är ganska intressant. Behövs det så lite ändå för att tippa bägaren åt rätt håll. Istället för att känna mig seg och tro att jag skall bli sjuk hela tiden så får en lyckad, om än inte viktig tävling mig att känna mig superstark och med hur mycket energi som helst till att satsa vidare. Tänk om man kunde lära sig att styra sina tankar. Det hade varit nåt.
En annan sak som slår mig är elitaktivas inställning. Jag pratade med Mustafa och Oskar ganska mycket om mål när jag var i Kenya. När jag förklarar vad mina drömmål är för dem så får jag det att låta som något svårt och lite halvouppnåeligt medans Musse och Oskar får det att låta som något självklart och naturligt. Lite som ett steg som bara passeras i förbifarten. Det dom vill ha fram och som dom vill få mig att fatta är att det är viktigt att inte definiera sin egen gräns. Tror man att man bara kan springa på den och den tiden, då kan man bara det, punkt. Varför skall man sätta sådana hinder för sig själv? Varför skall man inte bara låta det hamna där det hamnar och försöka springa så snabbt och bra man bara kan? Det ligger mycket i det. Skall jobba på att bryta ner de där barriärerna.
Mustafa och Hanna gav mig min dom redan efter 5 dagar i Kenya: Goran, du är en bekväm löpare, du vill inte att det skall göra ont. Så, när du kommer hem skall du springa hårda pass för att härda skallen och träna det du är dålig på. Jaha. Är det så enkelt? Ja, det är ju det. Lida mera, prestera bättre. Ganska enkelt. Det finns en mening som beskriver kenyanska löpare som lyder: Train hard, win easy. Och det gör dom sannerligen. Jäklar vad hårt dom tränar.
För några år sedan då man var ganska grön på det här med löpning så var saker mycket enklare. Jag sprang ett lopp och tyckte det var jättejobbigt. Gick hem och tänkte att till nästa år skall jag träna ännu mer och då kommer det gå mycket bättre. Sedan gjorde jag det och överraskade mig själv på tävlingarna. Detta sporrade mig till att träna på bra för att kunna prestera. Det viktiga med detta är HUR jag tränade. Jag hade inte upptäckt Daniels tabeller etc, etc. Jag tränade hårt bara. Kilometertider var inget jag brydde mig så mycket om. Problemen och barriärerna har dykt upp på senare år då träningen mer har fokuserat på exakt (på sekunden) rätt tröskelfart och I-fart. I denna vevan har jag byggt in ett tvång och sätter upp mål för träningen som jag sedan blir frustrerad över eftersom jag inte alltid kan leva upp till de träningsmål jag satt upp.
Tillbaks till Oskar och Musse –Dom tränar på elitnivå, men det slog mig i Kenya hur lite dom fokuserar på klockan. På deras agenda kan det stå 1h distans följt av 8k tröskel. Då springer dom det, baserat på ansträgningsgrad. Mustafas erfarenhet säger att hans tröskelparti kan variera med säkert 20s/km, så vad är det då för mening att sätta ett kilometersnitt som man inte kan hålla? Det viktigaste enligt dem är kontinuiteten. Inga nollkilometersveckor. Får man en lång, bra period av träning är detta så oändligt mycket bättre för kommande prestationer än att ge allt för att hålla ett tröskelsnitt på en enskild träning.
Så, hur skall man göra då? Jag tror att den bästa mixen är att ta just den typen av träning jag bedrev under mina första år som löpare och lägga till erfarenhet och den kunskap jag har byggt på om träningslära på ett sätt som inte sätter för stor press på varje enskilt pass. Det viktiga är helheten. Javisst skall jag springa både tröskel, intervall och 10k-fart, men baserat på ansträgning och tro på att det fungerar. Detta hade jag tänkt göra när jag kom hem från Kenya, men det blev så mycket löpband och där måste man ju ställa in hastigheten. Nu närmar sig våren och det skall bli himla skönt att få komma igång med detta sätt att träna. Jag är övertygad om att detta är rätt väg. Inga snabba ”fixar” bara ett bra sätt att träna på som kommer ge resultat i längden.
Spring väl.
Så himla nöjd! Säsongens debuttävling avklarad och det gick grymt bra. Ville inte stressa med tid och låsa mig vid km-tider så jag sprang utan klocka. Sprang ganska jämnt hela vägen och kom i mål på 28:56! Ingen riktig akutsvacka någon gång och jag orkade bita i hela vägen. Ett skönt och sporrande kvitto inför fortsättningen av säsongen!!
Sitter på jobbet och dricker en kaffe. Har 25min på mig innan jag skall på heldagskurs, så då kan jag passa på att skriva ett bloginlägg. Om vad? Jag vet inte, det ger sig nog medans jag skriver.
Nu är jag innerligt trött på snö, is och löpband. Jag vill så gärna ha vår nu så man kan springa på tartan och i skogen. På tal om det så är det ju faktiskt första tävlingen i helgen. 7,8k i skatås. Jag tar det som mitt 10k-farts pass denna vecka. Det skall bli riktigt roligt att springa men underlaget kommer göra att resultatet inte riktigt blir representativt. Tänkte springa utan klocka och med enda målsättning att anstränga mig hyfsat bra. Det borde inte vara så svårt..
Annars då? Jo, jag känner mig lite seg nuförtiden. Min tokformtopp från kenya börjar ebba ut. Känns som att jag ändå tog tillfället i akt och tränade på bra medans jag hade den. Nu gäller det bara att bita i så kan det bli bra det här. Det är lite lurigt med träning ändå. Jag har märkt att när jag har riktigt bra träningsperioder så skördar jag frukterna av den ett par månader efter den är över. En topp brukar sluta med att jag blir lite segare och passen känns jobbigare. Tidigare har jag försökt hålla kvar vid samma mängd och intensitet vilket ofta inneburit att jag tränat ner mig. Denna gång har jag lugnare veckor var 3:e vecka, så jag hoppas att det blir bra. Den lugna veckan kan se ut lite hursom beroende på hur mycket vila jag behöver.
Väntar med spänning på mina nya skor -Brooks Launch. Det är en lättviktstrainer som fått grymt bra recensioner. Den är jag tämligen övertygad om att jag kommer gilla. Skon är vackert (nåja) röd och orange... På tal om skor skall jag också få ett par ecco Biom av en superschysst sponsor. Bara sådär. Skall bli riktigt spännande att testa denna sko!
Det händer en hel del på jobbfronten och jag har en massa saker att fundera på. Små saker som vad vill jag göra med resten av mitt liv, skall man ta chansen när den dyker upp, vågar jag, vad innebär det i det långa loppet. Ja, ni vet, en massa små triviala saker..
Löparsäsongen 2010. Vad vill jag se av den? Jag skulle bli väldigt glad om jag får uppleva sub 16min på 5k av Henrik, att Mattias gör ett superlopp på varvet och överraskar sig själv, att Robert fixar Kalmar på ett grymt sätt, att min fru gör sub 45min på milen och att jag själv fixar eller kommer närmare mina egna mål.
Nu går jag på kurs i galenisk farmaci i två dagar. Hörs.
Så. Nu har jag kommit igång med min nya träningsfilosofi. Tre veckor hårt följt av en vecka lugn löpning. Februari kan sammafattas såhär:
Totalt 261km (65,2km/v). Där jag ligger runt 70k tre veckor och 50k återhämtningsveckan. Fördelningen av intensiteter:
Tröskel: 3 pass (6k, 6k, 8k@3'45/k)
Lusingar (10k-fart): 3 pass (8, 10, 10 x1000m 1' vila @3'38/k)
VO2: 3 pass (6,6k, 5,6k, 7,2k @3'20/k). Dessa pass hade följande utseende:
1. 3x3min + 4x2min + 5x1min (vila 1'30''-1'- 45'')
2. 4x 1000m-400m (vila 1', serievila 4')
3. 4x 3'-2'-1' (vila 1'30''-1', seriavila 3')
Långpass: 2 pass (20k, 20k). Har precis kommit igång med detta eftersom det är så himla tråkigt att göra på band.
Resterande löpning har varit återhämtningspass i ca 5'-fart.
För att sammanfatta så känns det väldigt bra. Jag gillar upplägget och det är kul och varierande pass. Det började kännas lite tungt 3:e veckan, men återhämtningsveckan satt som en smäck och andra cykeln har börjat bra och jag känner mig pigg.
Jag försöker också att inte fega på mina pass och jobbar på att ta mig ur min "komfortzon". Detta märks på tröskelpassen. Förut tyckte jag att dessa pass var ganska bekväma. Det gör jag inte längre.. och pulsen skvallrar om att jag är helt rätt ute. Jag har också tagit död på min fobi för Vo2 pass och tycker att det är utmanande och kul att göra dessa. Nyckeln heter variation på dessa pass. Det nya momentet med tusingar i 10k-fart med 1' vila har fallit väl ut! Första passet tyckte jag att det var riktigt jobbigt. Inte så mycket flåsmässigt utan mer fartmässigt att jag rent mekaniskt inte är van vid farten. Nu sista gången kändes det dock mycket lättare och kroppen börjar vänja sig.
Känns riktigt, riktigt bra just nu. En cykel till och jag har gjort 12v totalt med bra träning. Det är en bra grund för säsongstarten. Tror fullt och fast att jag denna säsong kommer köra sub 37 och sub 1.20. Skall bli sååå kul att tävla!
