Kom och tänka på en rolig händelse jag råkade ut för när jag var ute och luffade runt I vida världen anno 1993.
Träffade en rolig amerikan i södra kina som jag slog följe med. Det visade sig att vi båda hade tänkt luffa genom Kina till Vietnam. Nu var det så att 1993 var det inte så vanligt med västerlänningar som luffade omkring i Kina. Man fick klara sig själv helt enkelt och kineserna betraktade en som om man var från en annan planet. Såklart blev det inte bättre av att jag hade en tendens att åka långt ut åt tjotahejti där man absolut inte hade träffat västerlänningar och fortfarande levde efter Maos lilla röda.
Hur som. Nu var det dags att lämna Kina och knalla över till The Nam. Efter en strapatsrik bussresa (som är ett kapitel i sig) kom vi äntligen fram till gränsstaden Heiku. Vi växlade våra sista yuan och fick några hundratusen dong. Glada i hågen traskar vi över bron som separerar mittens rike och Vietnam. Vi blir utstämplade ur kina (no return visa) kommer över till Lao Cai och står i kö några timmar. Väl framme lämnar vi över våra pass till soldaten i luckan. Han inspekterar noga våra pass och sedan tittar han misstänksamt på oss och säger: You wait, I talk to boss.
Efter en timme kommer han tillbaks med en annan soldat (med mer streck på axeln). Han säger: You visa no good. Visa say entry point Hanoi, departure Saigon. Jag tittar på honom och säger: Sir, I’m really sorry, but I can’t read vietnamese, how would I now it says Hanoi on my visa? Svaret blir, this is problem. Lao Cai border not open to westerners. Hmm. Det stod iofs I lonely planeten, men det sket vi såklart i. You and american must go back to China.
Jaha. Vi går tillbaks till kinesiska sidan och får svaret: This border is closed for entry for westerners and you have no visa. Go back to Nam. Ehhh, moment 22..
Okey då, vi går tillbaks till vietnamesiska sidan. Dom tar våra pass och säger: You pay, you go Nam. 100US. Ja ja, okey då. Where is the bank? (här skall man komma ihåg att vi är i en mycket lite by uppe i bergen bestående av några hyddor och en soldatpostering). Han tittar på mig och säger: no bank here. Ethan, min resepolare flippar lite och börjar gapa på dem. Jag säger till honom att hålla käften, gå till närmaste affär och köpa sprit, en limpa cigg och en kortlek.
Försöker förklara att papperslappen jag har (resecheck) faktiskt är 100USD och han kan casha den i en bank när han kommer hem. Möts av mycket skeptiska blickar och: No good. You not enter.
Jaha, vad fan gör vi nu då? Vi får inte komma in i Vietnam och vi får inte komma tillbaks till Kina. Vi sitter fast i ingenmansland.
Ethan kommer tillbaks och vi sitter där på ett betonggolv, spelar kort, röker och hinkar lokal sprit. Några timmar senare, framåt kvällskvisten är det bara vi kvar, ja och soldaterna då. Två soldater börjar spela kort med oss och vi bjuder på cigg och sprit. Nu är vi ganska runda om fötterna och tycker hela situationen är rätt cool ändå. Rätt som det är kommer bossen ut och vrålar på vietnamesiska och soldaterna flyger upp i en rasande fart och går iväg. Bossen blänger surt på oss och går iväg. Efter någon timme kommer alla soldaterna ut (5st) och spelar kort, röker och dricker med oss. Jag frågar var bossen är. Dom säger: boss no here, he go home. Vi skrattar och har riktigt trevligt. Ja så trevligt man kan ha på ett betonggolv med fem vietnamesiska soldater och en handfull AK47 mot väggen.
Efter ett tag säger minibossen: You go vietnam yes? Yes, thank you. Han pekar på kortleken och den tomma spritflaskan och smilar. Jag fattar vinken, går ut och köper två flaskor sprit och en limpa cigg. Kommer tillbaks och ger det till dem och möts av ryggdunkar och jubel. Sedan stämplar dom våra pass och låter oss gå in i Vietnam mot nya äventyr.
Mariahisarna var så grymma att jag var tvungen att beställa ett par till. Endclothing har fri frakt i 72h och så råkade dom ha ett par till -vita kvar i min storlek. Grymt.
En tröja för höst vinter med windstopper över bålen. Me like, Mmmm... Den är helt grym!
Ja, snart är det dags att åka till Tyskland och försöka prestera i Frankfurt. Något jag brottats med senaste veckorna är tvivel på min egen kapacitet och allmänt negativa tankar som att ”den här farten bara går inte att hålla en hel mara”. Det är illa att tänka så eftersom det föder tvivel som manifesterar sig i hjärnans inre vilket ofrånkomligen leder till misslyckande.
I running within står det: varför tränar du i en specifik målfart om du inte tror på den? Om du anser att den är omöjlig att hålla finns det ju ingen mening att hålla den. Det ligger mycket i det. Självklart är jag medveten om att mitt mål inte är orealistiskt. Tufft, javisst men inte ouppnåeligt. Ändå infinner sig de där känslorna av tvivel.
När jag sprang mitt bästa marathonlopp (Växjö 2006) var det annorlunda. Det var första gången jag tränade efter ett uttänkt program och målet var helt enkelt bara att prestera så bra som möjligt och springa fortare än tidigare. Det gjorde att all stress över potentiell sluttid inte infann sig och därför gjorde jag en grymt bra tid i relation till min träningsmängd. Denna gång utgår jag från en tid som jag vill klara och har det som bas till träningen. Jag är inte helt säker på att det är rätt väg att gå…
Det jag vet är att jag är väl förberedd och jag måste ägna sista tiden till att verkligen förankra att jag skall kämpa hela vägen in i mål. Resan är inte över förrän efter mållinjen. Inte en sekund innan.
Skall jobba med det…
Har precis avvverkat ett pass i mina nya skor -Lunar Mariah. Måste bara slå ett slag för dem eftersom det är en helt underbar sko! Det är en hybrid av lunar racer 1 och gamla lunar trainer. Denna kombon gör en sko som är smidig och väldämpad. Komforten är grymt bra. Vikten är låg och skon väger i 10 US (med mina inlägg) 238g. Utan inlägg i samma storlek blir det ca 200g. Denna sko kommer jag använda mig av till distans, långpass och SD.
Verkar som att den är på väg ut ur sortimentet eftersom det bara var en limited sko, så nu reas den. Detta med kombinationen att pundet är lågt gjorde att jag fick den (inkl. FedEx lev.) för 800kr.
Om någon vill ha info om var jag köpte den så hojta till.
Nu, äntligen är det dags för nedtrappningsfasen inför Frankfurt. Bara ett par pass kvar som ens kommer upp i nivå för att kallas "halvjobbiga", det känns riktigt bra. Naturligtvis säger det ingenting om att jag kommer vara redo och prestera väl på tävlingsdagen eftersom allt möjligt kan hända innan det är dags...
Efter halvmaran i lördags kände jag i kroppen att jag är rätt slutkörd på att mala marafart. Tur då att denna vecka bryter monotonin och fokuserar på lite överfart. Känns kul. I måndags kände jag att jag är mycket piggare, både mentalt och fysiskt. Det är på väg att släppa nu, jag känner form i antågande och det känns riktigt, riktigt bra.
Om allt håller i 3v till, stjärnorna står i rätt konstellationer, vinden blåser rätt och det inte spöregnar kan det bli bra det här. Riktigt jäkla överbra. Damn, jag är laddad.
Argh vad jag vill träna nu. Skall jogga idag och hoppas att kroppen svarar positivt. Förra veckan hamnade jag på 34 km och det blir man ju ganska deprimerad av..
Planen nu blir att känna på marafart imorgon om dagen faller väl ut. På torsdag blir det marafart igen och på lördag blir det Gbg-halvan i marafart med lång upp och ned jogg så jag får ihop 30k. Hoppas nu det här fungerar. Borde kanske starta lite försiktigare, men jag börjar bli lite stressad.
Igår kände jag mig helt under isen och var faktiskt riktigt deprimerad. Idag känns det bättre, men bra kommer det inte kännas förrän jag river av 15-20k i marafart och känner mig stark.
:-/
..2XU Thermal compression tights beställda. Blir löpning med stil i vintermörkret
