Imorgon tänkte jag springa det där finalloppet, minsann. Eftersom jag varit sjuk och bara hunnit träna två veckor så har jag ingen målsättning alls utöver att ha roligt och plåga mig på en "lagom" nivå, vad det nu kan innebära. Jag har ingen aning, men det känns roligt att få tävla igen. Tänkte springa 8,8km loppet och strunta i klocka. Det blir nog bra. Heja, heja!
Jag har ofta fascinerats över min kropp. Otaliga gånger har jag fått ta långa löparuppehåll som varat från några veckor ända upp till 6 månader. Det slående är att det går så snabbt att komma tillbaks! Värst är nog den gången då jag hade en virusinfektion och fick mer eller mindre helvila 6v för att sedan träna fullt i 5v och sedan sprang jag min första mara under tre timmar. Det var nästan absurt. Det fantastiska är att det funkar varje gång. Om jag varit borta från löpning så behöver jag bara sätta igång med lugn löpning i ca 5'/k. Första passen är sjukt sega och jag kan inte riktigt förstå att jag någonsin kan springa snabbt igen. Sedan efter nån vecka så bara händer det och kroppen svarar direkt och vips så är jag mer eller mindre tillbaks till där jag var innan.
Dagens pass var ett genombrottspass. Vet inte riktigt hur länge jag vilat denna gång, men 10 dagars penicillin och förkylning på det så iaf 3v. Förra veckan började jag springa. 46k blev det. Första 3 passen apjobbigt. Fjärde passet börjar jag känna att det är på gång, och nu då idag. 11,8km i 4'27/km i prattempo med sällskap. Studsig som bara den och massor av krut kvar i benen.
Skumt. Dock en trevlig abnomalitet att ha
Häromdagen hände det! Jag gick in i rymdåldern. En polare har varit i Chicago och sprungit mara och då införskaffade han mig nikes nya måndojjor. Sparade en tusenlapp och för (nästan) samma pris som trainern kostar här fick jag också racern
Så jäkla sweet J! Tack.
Igår vart jag äntligen så frisk att jag vågade springa. Kändes som en mycket behaglig upplevelse att springa igen. Måntrainern var helt fantastiskt skön. Den kommer jag nöta många mil i. Väldigt följsam hela vägen till frånskjut.
Eftersom jag igår existerat i exakt 36 år fick jag en mycket trevlig present av min fru. Konsert på konserthuset med Soweto gospel choir. Dom var helt grymma! Det var tryck hela vägen igenom och det slutade med att halva salen (som var full) stod upp och dansade. Det var en mäktig upplevelse.
Ibland känns det som att livet snurrar på i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare. Frun går till jobbet, de små vaknar, frukost, Dora, tandborstning, påklädning och iväg. Tre dagar i veckan till dagis med den store och sovstund för den lille. Sedan lunch, lite bus och iväg till dagis för upphämtning och sovstund för den lille. Detta följs av mellanmål och sedan är klockan 15. Då börjar jag oftast fixa med middag. 16-16.30 kommer fru G hem. Såklart hinner jag också handla minst tre gånger i veckan där vid lunch och innan dagishämtning. Tänker halvhjärtat igenom veckans matsedel på måndagen när den lille sover förmiddag. En lucka för lite improvisation lämnas öppen eftersom jag inte gillar att följa recept till punkt och pricka och anser att det tar död på matlagningsglädjen.
För att få balans i detta tämligen inrutade liv måste man göra lite knäppa saker ibland. Som t.ex igår då jag gick med ett lånat mäthjul fram och tillbaka vid stensjöpromenaden och markerade varje 100m med silverspray. Känns stabilt och nördigt. Nu har jag och min fru (och alla andra också för den delen) en utmätt 1000m sträcka hemmavid. Känns bra.
Men! För att må bra måste jag ha min vardagsventil -löpning. Tyvärr känns det som jag aldrig får vara frisk och innan det -hel. Det tär ganska mycket och jag hoppas att jag snart kan komma igång med regelbunden träning utan att få ebola hela tiden. Tur för mig att jag aldrig ger upp tanken på att springa, annars hade jag nog slutat för länge sedan. Min tid kommer.
Och vet ni? Jag är lycklig med mitt liv, men jag vill gärna ha en hel ventil, annars får man så lätt punktering.
Totalt jävla dunderbrakförkyld. Vet inte om jag någonisn kommer kunna gå upp ur sängen mer än ett par minuter, möjligtvis för att krypa upp i soffan då. Mitt liv består just nu av en blandning av oximetazonhydroklorid, ibuprofen och fenoxymetylpenicillinkalium. I mer vardagligt tal: nässpray, ipren och kåvepenin.
Tjohoo. Min fru måste vara bra trött på mig vid det här laget.
Nä, det här går inte, så det är ingen idé att ens försöka. På sin höjd lyckas jag antagligen bli ännu sjukare och får vila fler veckor. Det är det ju inte värt bara för att springa på säröleden fram och tillbaka. Hoppas istället på att bli frisk och ta nya tag till Finalloppet och sylvesterloppet.
Jag får snällt ta och ställa mig brevid. Det skall bli superspännanade att se min fru på allvar debutera på halvmaran. Hon har kört ett program jag gjort och jag kan lova att det ser vääääldigt bra ut...
