Angers Trails, 28 km, i sällskap med Dunes d’Espoir och stjärnorna Camille och Elsa. Söndagen den 27 maj 2012.
Se samtliga bilder här:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4174
För älgbild:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4155När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.
Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?
I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.
En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?
Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.
Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.
Trevlig helg!
Här hittar du texten tillsammans med en video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4143Läs rubriken igen efter att du tagit dig igenom det här inlägget och kanske att det bränner till i tårkanalen.
Nästa helg åker jag till Angers, en stad belägen cirka 30 mil sydväst om Paris, för att springa Trail d’Angers. I tävlingen möts asfalt, terräng och ett eller annat marmorgolv. Det sistnämnda underlaget lär dyka upp i loppets senare delar, då banan drar åt urban trail-hållet (det vill säga udda och lite trixigare stadslöpning, med passager genom byggnader i det här fallet). 28 km upptäcksfärd.
Hur roligt det än blir att springa ett nytt lopp, så ligger det stora nöjet i att få springa med deltagare från organisationen Dunes d’Espoir (”Hoppets sanddynor”). De har tolv års erfarenhet av att ge funktionshindrade barn och ungdomar upplevelser deras handikapp i grunden förvägrar dem. Tack vare så kallade joëletter (se video) så tar man sig fram oavsett underlag, oavsett lutning, oavsett distans, så länge det löpande laget (6 personer delar normalt på uppgiften att skjuta på och dra den trimmade ”rullstolen”) är tillräckligt sammansvetsat och uthålligt. Det är inga dåliga strapatser som organisation varit ute på. I tillägg till lite snällare lopp på hemmaplan, hittar man bland annat deltagande i etapploppet Marathon des Sables.
Förutom att delta som dunes d’espoir-löpare, kommer jag att fota en hel del, och efter visst tangenthackande hoppas jag att du ska kunna ta del av äventyret, dels på Bonjour Trail, dels i en löpartidning nära dig. Om jag kan få någon som inte har bena fulla av spring, att glömma just det för några timmar, så kommer det att göra min vår.
”Ce matin, j’étais dans la joëlette, ça allait vite, il y avait du vent, j’avais l’impression que c’était moi qui courait…!”
Julien – Trans-Oasis 2003
Frankrike våren 2012? Några nappar, fler följer, snön kommer och går. Frukost med halvöppna ögon och Fredrik i taxin som väntar på vändplanen. Bromma flygplats, Roger och Eva dyker upp. Cabin crew, disarm slides, crosscheck and report please. De olika trädarterna växer i symmetriska dungar noterar jag när flight SN2310 siktar Bryssels landningsraka. Tidig lunch på Quick – Tja Kristian! – och upp igen. Hav under skrovet och ny inflygning i sikte. Generös värme. Rullbandet levererar. Passerar spegelglasen. Tycker de sig kanske se kokainet jag tvångsfantiserar om att jag har i min väska? Bland hundra taxibilar, en med fem passagerarsäten. Cannes, 3 rue Hoche, Hôtel PLM, s’il vous plaît. Men hur i helvete kör du!? tänker jag och pratar muntert med chauffören som spelar motorvägsmacho med våra liv som insats. Chambre 25. Ljust och fräscht och IKEA-certifierat. Fredag eftermiddag. Tidsöverskott inför träffen med övriga. Jag, Fredrik och Kristian går mot det blå. Naket på stranden (inte vi alltså) och stek royal längs marinans kajer (inte vi alltså). En ur yachternas besättningspersonal våttorkar en luftmadrass och jag frammanar inre bilder av bruna lemmar marinerade i sololja och förmögenhetssvett, eventuellt en och annan guldkedja, eventuellt ett och annat trutigt botoxleende. Vi möter två uteliggare som går klädda i 365 uteblivna tvättdagar. Var gick det fel längs deras livsaxel? Verkar bli en uthållighetshelg i trakten. Dukat för triathlontävling invid hamnen. 1 km simning, 100 km cykling och 10 km löpning, och trots att det återstår ett och ett halvt dygn till simstart, då även vi ska springa vårt traillopp, då även Nice Halvmarathon går, så spinner speakern på högvarv. Vi lockas att ta en runda bland prylstånden och det vill sig aldrig bättre i sådana lägen än att man tror sig (spelar svår) ha behov av något nytt. Solglasögon och vadkomprimerare. Ekoï, franskt märke. Det är ju liksom sånt man suktar efter. Prylar du inte hittar på Intersport eller City Gross. Hade nog köpt ekoïtandkräm för triatleter om det var det enda som salufördes. Körde inte du Pepsodent? Nä fö’ fan! Ekoï. Det enda som funkar efter fem timmar i sadeln.
Resterande text och en uppsjö bilder på:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4065
