I samarbete med Pathfinder Travels och en korsikansk guidefirma, bjuder Bonjour Trail in till löpning på Korsika i sommar. Under fem dagar i juli (resan varar mellan den 2 och 8 juli) ges du möjligheten att lägga vandringsleden GR20 under dina fötter. Det lär bli en storslagen naturupplevelse och en rejäl utmananing. Dagsetapperna kommer i snitt att ligga på strax under 40 km och +/- 3000 höjdmeter, längs mycket tekniska stigar.
Om du så här långt känner dig det minsta lockad, ta då intresset och filtrera det genom de två videoklippen nedan. Bege dig sedan till resebeskrivningen på Pathfinder Travels sajt och sov en eller två nätter på saken. Kilian Jornet kan inte ha fel!
Videor:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4054
För bilder och video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4032Och låta tankarna vandra, efter en fullbordad helg med löpning och purfärska möten. Tänkte bli lite fragmentarisk en knapp vecka före 52 hårt sammanhållna kilometer under, vad jag hoppas, en svenskfriande fransk medelhavssol. Så här följer bitar och delar från de senaste 72 timmarna.
Vad är väl livet annat än en räcka regelbundna himlakroppsrotationer? Jo, allt det man finner värt att leva för och är du återkommande läsare på bonjourtrail.se så vet du att jag just här, i detta lilla biflöde till det världsomspännande digitala infromations- och upplevelsedeltat, inte sätter surdegsbak i första rummet. Nej, här snävar vi i grunden in, för att från löparens horisont omfamna allt som hör tvåstegandet till. Och det är inte lite det, för vad kan man inte få uppleva i samband med löpning och snack om löpning? Bara en fundering.
I fredags var jag ute i Frösunda vik här i Stockholm, för att träffa andra som nätskriver om traillöpning och för att stifta bekantskap med ett antal hårdsatsande atleter (som också plitar ner sin beskärda del av rader, men som förmodligen lägger störst krut på att göra sina konkurrenter till stumma kollin av fleromättad mjölksyra), såsom Emelie Forsberg, Andreas Svanebo, Petra Kindlund och Jonatan Thoresson. Bland oss bloggare spanades Mikael Björk (som jag hade äran att erbjuda husrum i utbyte mot att jag fick lära känna en skön personlighet), Camilla Ringström, Anders Svärd, Ellinor Björk och Miranda Kvist.
Värdar för träffen: Salomon, med Amer Sports (finska ägare av Salomon, Suunto, Atomic med flera märken) on the turntables. Salomon Trail Tour ligger i laddningsröret (eller fyrades ju av i samband med lördagens SpringCross i Stockholm), därav av denna symbiotiska sammankomst där alla gav och tog av den entusiasm som prylar och tävlingsplaner föder. Crilla från Amer Sports höll ett patenterat inspirationstal på temat Salomon och företagets planer inför framtiden: att fortsätta leverera bra produkter och därtill en livsstil, eller snarare ett förhållningssätt till sportandet under den klarblå, som bygger på upptäckarglädje, kicksökeri och ett självförverkligande av prestationsjaget. På ett sätt inga unika tankar, många andra outdoorföretag skulle nog sätta sin signatur under samma programförklaring, men Salomon har hittat det framgångsrika receptet som ger dem oklanderlig trovärdighet. Varumärket är starkt och uthålligt och traditionen har bäddat för dess position på världsmarknaden.
Vad tycker jag om Salomons prylar då, efter det att showroomet släckts och allt har sagts?
På skofronten levererar de ett antal roliga skor och det är väl framför allt de rena terrängmodellerna som tilltalar mig, som Speedcross och Fellcross. Det nya segmentet av door to trail-skor består av kompromissprodukter som förhoppningsvis kan tilltala en och annan, men jag tycker det blir något av en halvmesyr. Som landsvägssko betraktad är till exempel XR Mission en traktor (med släta däck) på 70-väg och då den når terrängen saknar den det driv som ovan nämnda ”crossare” har. Men som försäljningsargument till den trevande motionären funkar nog tanken om en sko som kan göra lite av allt, ganska bra. Min lätt avoga inställning till trots så tycker jag att XR Crossmax, som även den är en så kallad door to trail, är en ypperlig sko för ultradistanser längs torra stigar och över greppiga berghällar. Den erbjuder en sula att mata trötta och sluggiga steg med. Rekommenderas. För övrigt anser jag att S-Wind Inca är något av det snyggaste som limmats ihop i modern tid. Om ens högstadieelever någonsin bryr sig om att berömma lärarens yttre så vet man att looken levererar och mina Incas ger mig helt klart grundskoleexistensberättigande och på sikt kanske även högre lön. Konstigare saker har inträffat.
När det gäller konfektionsbiten så har jag en alltför svältfödd garderob för att kunna säga de rättvisande orden om Salomons kläder. Men att kompressionprodukter i stort hjälper hållningen och blodflödet på traven, är väl tankar att komplettera med bålstabilitetsträning och vässat VO2Max. Men mina ögon gillar det de ser i form av design och färgsättning. Det är för övrigt det som enligt mig är ett av Salomons signum; snygg design.
Men vänta, där är mer! Om du köper en Abdominizer inom 10 minuter… Stickspår. Visst älskar du också reklaminslag om träningsredskapen gud glömde?
Nä, det jag skulle säga är att Salomon har en produkt som saknar konkurrens för tillfället, och det är den slimmade ”ryggsäcken” Advanced Skin S-lab 5 Set. Har tidigare ägnat ett inlägg åt den och lämnar det vi det. Vid det här laget måste jag nog balansera upp dagens text genom att poängtera att det finns många fina företag där ute som gör förstklassiga prylar åt kräsna traillöpare. Som Chiquita till exempel.
I alla fall. Vi tog en liten runda i Hagaparken också. Salomonhardcores som Erik Ahlström (jag gillar din evigt avslappnade stil), trailteamare som Petra Kindlund och vi bloggare av varierande längd och frisyr. Och vi nådde Haga Slott aka Estelle in the palace to be, strök längs de höga staketen och skådade på avstånd en barnvagn och tre oidentifierade personer i dess direkta närhet. På den kungliga sidan märk väl. Insändare till Damernas Värld på den. En viss känsla av segregation, eller snarare reservatstänkande, infann sig och vi häpnade inför alla de insynsskydd som satts upp för att hålla teleobjektiven stångna. Stora kamouflagenät hängde likt groteska gardiner i terrängen innanför järnringen. Ska det vara så!
Jag sprang i lördags också (liksom huvuddelen av alla från frösundasittningen). Ovan nämnda SpringCross, 6 km. 24:39 för den som vill tillskriva mig ett flytande värde. Barnsligt roligt att springa så att leran yr! Big up till Salomon Trail Team som radade upp pallkröningar. Djupaste respekt till Fredrik Holmgren som sprang som bilden bjuder. Och det får avsluta dagens sändningar.
Inspiration kan komma från alla vädersträck och under den gångna veckan var det nordvästliga vindar som satte flinet på kartan. Så sent som i februari la jag in en liten brasklapp och nu är jag elevcertifierad skärmflygare (förmodligen att likna vid en färsk terränglöpare, som med ivrigt fotarbete och en stor portion framåtanda suger åt sig allt ”det nya” har att erbjuda). Efter en vecka i Åre, delad mellan familjen, Lars, Tomas och Patrik, ser jag mig själv tänja på gränserna för framtida naturupplevelser. Från det löpande perspektivet är jag nu för evigt dömd att kasta blickar upp mot skyarnas osynliga stigar. Från tillbakalutad himmelsposition kan jag läsa marken som en vidöppen bok – Begrunda landskapens vida formuleringskonst. Gränslösa möjligheter att må som en prins.
Lars som i Skysport Åre förresten. Tomas som i sidosparkande instruktör. Patrik som i den andra kursdeltagaren. Jag i mitten, under, på flanken, bakom och framför en skärm som hade lika delar egen vilja och en förmåga att ta order (det ryktas om att övning hjälper maktförskjutningen på traven). Jag har nog aldrig tidigare haft lika mycket respekt för närmare trettiotalet kvadratmeter ripstopnylon än när jag i onsdags stod inför mitt livs första skärmflyg (då i form av en så kallad backglidning, lågsniffande flygning utför en mindre slänt). Vid närmare eftertanke har jag aldrig umgåtts med ett så stort stycke nylon förut.
Först under fredagen duggade höjdflygen tätt, de gynnsamma vindarna lät vänta på sig. Fyrahundra fallhöjdsmeter i Tväråvalvet, on repeat. Skoterfärder åter till liften som fartig bonus. Solgass och vyer välsignade av Svenska Turistföreningen. Jag konstaterar entusiastiskt att skärmflygningen seglar högt upp på min lista över potentiella livspassioner.
Den osökta övergången leder oss till löpningen, som sedan länge fått hjärtat att slå. Vänta, vi släpper inte skärmen helt. Den här också: En trailer inför 2011 års Red Bull X-Alps (en längre film från tävlingen hittar du här). Kan korsbefruktningen bli bättre? Nu ligger ett deltagande sannolikt några tusen flygtimmar bort, men drömmen börjar alltid med en tanke.
Video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3989Så. Efter denna utflykt in i luftens värld, vad lurar runt hörnet? En hel del. På fredag öppnar jag dörren för trailbloggande Mikael Björk. Han lämnar Skåne för Stockholm och Salomon, som har vettet att sammankalla ett antal nätskribenter då Salomon Trail Tour ligger för våren. Kan tänkas att vi får klämma på årets utrustningsnyheter, dryfta backträning med en och annan sponslöpare, finna lite gemenskap. På lördag springer jag livet ur mig längs 6 km SpringCross.
Sedan. Trail des Balcons d’Azur, Trail d’Anger, Korsika, AXA Fjällmarathon, Grand Raid des Pyrénées, La Diagonale des Fous, Marocko. Allt mer eller mindre skrivet i sten. Men mer om det senare. Mycket mer.
Jag har knatat lite i den stockholmska Hammarbybacken den senaste tiden. Specifik träning inför specifika lopp med motlut och medlut som specialitet. Musklerna måste få veta att de lever, att de är skapta för överlevnad i en hård värld där titelspåret stavas ”Är det allt du orkar?” Man blir som plattlandsbo smärtsamt påmind om att man är en plattlandsbo som blir smärtsamt påmind om att man är en plattlandsbo…
Rundgången som Hammarbybackens 85 höjdmeter ger upphov till, alstrar lika delar segervittring och förtvivlan. Eller tvivel snarare. Vilken blir domen i säsongsupptaktens Trail des Balcons d’Azur?
April, april! Du gick på den enkla? Här tvivlas inte. Jag har en tillräckligt stor dos förträngningsmekanismer i jordkällaren för att leva i övertygelsen om att jag kommer äta årets branter likt popcorn en biokväll. Jag skyller givetvis eventuella kramper på Sten Tolgfors. Kanske långsökt, med någon annan än jag måste bära skulden. Känns mänskligast så.
Nån gång ska jag konfrontera backarnas sanna demoner, och de bor utan tvekan i schweiziska Fully. Km Vertical de Fully kan inte vara någonting annat än ren och skär domedag med paradisiska förtecken. För tänk när du segrande faller till marken efter 1,9 km och 1000 höjdmeter – den känslan smäller förmodligen högre än universums alla vapenfabriker.
För övrigt hoppas jag att Micah True aka Caballo Blanco får vila i evig frid, efter att ha funnit den på jorden.
Video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3976
