Häng med till Frankrike 4-8 april!
http://www.bonjourtrail.se/?p=4904
134 bilder från förra veckans traillöpningsresa till Marocko.
http://www.bonjourtrail.se/?p=4721
http://www.bonjourtrail.se/?p=4702Snö mot sand. Hus mot tält. Stockholm mot Marrakech och Marocko. Jag byter miljö tillsammans med 13 andra löpare (bland dem trailsnajdare som Mikael Björk och Camilla Ringström) på en pilotresa som Pathfinder Travels satt ihop. Om vi försökskaniner kommer hem igen med leendet limmat mot örsnibbarna, är tanken att resan ska landa i byråns utbud av äventyr nästa år. Idag, klockan 13.05 lättar vi från Arlanda, och sedan väntar en knapp veckas löpning via landmärken som Ourzazate, Tamgarfa, Tizi Tagmoute, Handour, Bab n Ali (låter som en trollkarlsduo) och Almou n’Ouarg. Galet exotiska namn (förmodligen i samma liga som Arjeplog och Bastuträsk för en marockan) redo att laddas med våra upplevelser. Vi rör oss genom Marockos södra delar och flirtar med Jbel Saghros vulkaniska berg. Dagsetapperna känns överkomliga, i spannet 20 till 35 km. Det finns därför en risk för understimulans då medföljande löpare är glupska distansslukare. Springa, snacka, fota, äta, umgås, sussa, lussa, titta upp mot en magnetisk stjärnhimmel, någonstans i ett vilt och hänförande Marocko.
Rubrikcitatet då? En dryg jävel i onsdagens igensnöade Skarpnäck. Körde översitteri från sätet och ville ha sju bilar till att backa åter in i stridszonen, för att nå dit hans fjollträsksäkrade kärra siktade. Hände aldrig.
Det finns ett före, det finns ett efter. Däremellan en ocean, en ö och tid, och tid, och tid, och tid. Minuternas enträgna gång ett mantra som till slut löser upp sig självt, och kvar blir ett nu som ser solen gå upp, ser solen gå ner, ser solen gå upp, ser solen gå ner, ser solen gå upp. Sen mål. Eller början om man vill. Början på ett evigt minne av det galnaste, hårdaste, vackraste lopp jag känt. För det handlar först och främst om känslor. Om känningar. En dialog mellan kropp och själ, i bästa fall. Mörker och ljus, vakenhet och medvetandet som hackar. Varför? Varför? Svaren som står skrivna mellan de lägsta punkterna i ditt idrottande liv. De högsta. För att du kan. För att du vill. För att du möter ett nytt jag i osannolika triumfer efter ett dygn. Efter två dygn. Kroppen är en maskin. Kroppen är en sorglig historia med såriga fötter som skriker ut sin avsky mot rötter och stenar. Så långt. Så brant. Cap Méchant, Volcan, ett, Mare à Boue, Piton des Neiges, hundra, Cilaos, sjuttio, Roche Plate, Sans Souci, kilometer, Possession, Colorado, Redoute. Jag satte dem alla på kartan, för att tillfälligheterna ville mig väl. Alla vi drömmare som bar eller brast längs stigarna på la Réunion. Vi som upplevde, vi som lever. Han som inte överlevde, Thierry Delaprez från Marseille, han som föll mitt i natten, just som tillfälligheterna ville honom illa – honom ska jag minnas. Han ska påminna, om de slitna talesätten, om att fånga dagar och att leva som om den sista var här. Jag gör det inte för farorna, har svårt att se risksökare bland alla vackert kämpande. Det vi jagar är livet, i en av dess renaste former.
Samtliga bilder:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4632
Bilder från dagarna före La Diagonale des Fous (Grand Raid Réunion):
http://www.bonjourtrail.se/?p=4568
På torsdag den 18 oktober, klockan 22:00, går starten för Grand Raid Réunion. 170 km, 10 845 höjdmeter. Här hittar du direktlänkar till liveresultaten för mig och övriga svenskar. Och glöm inte, vi gör det här för att du ska slippa! Vår nobla självuppoffring kräver inte mycket mer än ditt helhjärtade stöd.
http://www.bonjourtrail.se/?p=4563
Jag står i duschens värme, i ett utav alla de bås som fyller campingens sanitetsutrymme. Jag är rätt ensam där klockan 02:30. Varje gång strålarna börjar tappa i intensitet stöter jag till knappen med ryggslutet och jag översköljs igen. Om och om igen. Det svider i höger stortå, under plåstren, tejpningen. I köttsåret. Jag orkar inte ha ont. Har ju knappt sinnesnärvaro att ta till handduken. Plötsligt står jag och torkar mig med den. Det är som om jag kastas mellan medvetslöshet och halvdvala med ryckiga intervaller, och varje återkomst till duschutrymmet registrerar hjärnan som en oväntad händelse. Känns som att något i all tysthet briserar i huvudet. Som att jag gång på gång ertappas i mitt avtrubbade tillstånd. ”Nej, jag vet precis var jag är och varför” vill jag svara de tysta väggarna. Men allt jag gör är att tappa rumsuppfattningen igen.
En svart rymd senare, när jag är på väg ner i sovsäcken, kortsluter kroppen. Smärtan är helvetiskt intensiv, tycks komma från musklernas infästning i skelettet. Vaderna, låren, höfterna, ländryggen. Avtändning? Jag vill skrika och gråta, lätta med tältet och skjutas upp mot stjärnorna, försvinna från gräsplätt nummer 136. Men jag borde bara skratta åt efterskalven, skratta åt demonerna som ligger med livlösa ögon: Vid mållinjen i Vielle Aure.
Se bilder och läs fortsättningen:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4532
http://www.bonjourtrail.se/?p=4518Den börjar skingras nu, flytt- och husrenoveringsdimman. Gröndal är då, Stenhamra är nu. La Réunion är snart. Så väldigt snart att jag känner mig lite tagen på bar gärning i min långvariga frånvaro från träning efter Le Grand Raid des Pyrénées. Blev dessutom krasslig för några dagar sedan, men det är nog bara resfeber. Det finns inte utrymme för sjukdom när “La Diagonale des Fous” (Dårarnas Diagonal), eller Grand Raid Réunion som loppet heter officiellt, ligger och väntar, endast 8 dagar bort.
Vet jag ens vad jag ger mig in i? Ja och nej. 170 km och +/- 10 845 höjdmeter i vulkanisk och tropisk terräng. Sextiosex timmar till godo för att nå hela vägen till mål. En start som är satt till 22:00 den 18 oktober. Ja, jag har erfarenhet och intellekt nog att bäva inför äventyret. Men nej, kroppen är återställd och nollställd sedan någon tid, så den har inte en aning om den misshandel som väntar. Låt oss vara ärliga, två dygn i mer eller mindre konstant rörelse, i mer eller mindre konstant sömnlöshet, är inte den kärleksgåva organismen suktar efter. Det är tvärtemot det tuffaste jag någonsin kommer att ha kämpat mig igenom (låt oss hoppas på framgång), i stark konkurrens med att slipa golv och att bredspackla väggar givetvis.
Lyckligtvis är jag inte ensam på den här resan. Delad smärta är dubbel smärta? Trippel? På söndag är det jag, Fredrik Holmgren och Mattias Gärdsback, som påbörjar vårt resdygn. Arlanda till Paris till Saint Denis. Därefter tre dagar av medhårsstrykning. Äta gott under den varma solen, undvika hajattacker (så sent som i början av augusti fick en surfare ena armen avbiten), se oss omkring, prata och vara fina medmänniskor. Gissa vad? Jag hoppas få flyga lite skärm också. Får förmodligen stryk av de initierade om jag återvänder till Sverige, utan att ha smekt mig fram genom erkänt fint luftrum.
Bara det stora packarbetet kvar. Några inköp i dagarna som kommer. Den vanliga visan. Sitter vid köksfönstret i huset och ser småfåglarna gå loss på våra brödrester. Innan flytten var det E4.an som låg i blickfånget: bilar som inte kom loss. Själen har liksom taggat ner några gram sedan vi landade i Stenhamra. Jag känner mig som en reklamfilm för ekologiskt producerat handdiskmedel, om det kan ge någon vägledning. Ren i tanken och med väldoftande sinnelag, eller något. En hundradel från att byta namn till Ernst.
Men först, det svindlande äventyret.
Bilder, och nu ord. I våras sprang jag loppet Angers Trail med organisationen Dunes d’espoir. Det resulterade i ett reportage som hittas i septembernumret av Runner’s World och nu även på Bonjour Trail. Som ren bonus hittar du även tre andra löparäventyr, skrivna av Anders Burman, Patrik Brännberg, Elin Fjellström, i pedeäffen här nedan.
http://www.bonjourtrail.se/?p=4512
Hitta allt du inledningsvis behöver veta för att hålla koll på våra svenska deltagare i årets stora ultrabergsloppsbegivenhet:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4495
I samarbete med exklusivt utvalda tv-kanaler, erbjuder Bonjour Trail ett helgunderhållningsevenemang du snart vill glömma. På fredag klockan 05:00 startar jag i det 160 km långa och det 10 000 höjdmeter rika loppet, Le Grand Raid des Pyrénées. Som den riktiga ultratrailfantast du är, och med ditt väl utvecklade sinne för guldkanterna här i livet, så förväntar jag mig inte annat än ditt fulla moraliska stöd. Och att du vakar. Chips och cola, chips och cola!
Jag siktar på att nå målet inom 40 timmar. Alla metoder är tillåtna för att du inte ska somna och missa något av spänningen. Häll iskall filmjölk över dig (men plasta vardagsrummet först), spela Sven-Erics “En kväll med dig” på väldigt hög volym, tryck en skruvmejsel långt in i vägguttaget, tugga en näve koffeintabletter var femte timma. Endast din brist på fantasi riskerar häva den pakt vi nu ingår. Tack för din support! Jag älskar dig, vem du än är. Jag har dessutom räknat till tre andra svenskar på startlinjen och även de törstar efter svenska folkets kärlek. Tobias Bonnedahl, Per-Erik Larsson och Tor Almgren.
Hitta TV-festen samt länk till live-resultat här:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4467
För det blev skärmflyg fredag och söndag, och AXA Fjällmaraton däremellan: 100% svenskt trejlköttande.
Men allt börjar på nattåget från Stockholm, den 9 augusti. Strax innan vi hittar till rätt vagn och rätt kupé, ses vi vid Spottkoppen/Ringen på Centralen. Fredrik som normalt får ner sina reseprylar i en konsumkasse, kommer denna torsdagkväll kånkande på en rätt modest, men ändå märkbart stor (halvstor alltså) ryggsäck. Jag går för knock, med en stor skärmsäck (“kolla hans sjukt stora säck! Haha! Shit, vad har han i den där!?”-size) och en fet väska på rullhjul därtill. Alla eventualiteter är täckta. Dessutom har jag med mig liggunderlag och sovsäck till Christophe, en fransman som jag lovat en plats i vårt tält.
Men allt börjar på nattåget från Stockholm. Nu utan kort tillbakablick. Så, vi hittar vår kupé och ser att de sex britsarna är snubbesäkrade. En snubbe till varje binge. Jag, Fredrik. En hemvändande finlandsbåtskock. En annan snubbe. Två japanska snubbar (en äldre, en inte fullt så gammal) och en japansk pojke. Det blir sju personer, men den japanska pojken sover med sin pappa.
Jag har inte lust att bara gå och lägga mig så där, så jag pratar lite med övriga passagerare. Tror tåget har börjat rulla vid det här laget, eller så ska det snart börja rulla. Antingen eller, har svårt att minnas vilket, för jag antyder ett samtal med den äldre japanen. Han sitter med en keps på huvudet, den har en tryckt logga från något japanskt marathonlopp. Min hjärna kopplar ihop turisten från öster med AXA Fjällmaraton och jag försöker utröna om han (om jag skulle gissa på ålder, så runt 68 år) också ska springa i trakterna kring Vålådalen. Inte helt störningsfri kommunikation faktiskt. Jag säger något i stil med “You gonna run AXA Fjällmaraton?”. Man skulle ju kunna tro att det är just orden “AXA Fjällmaraton” som grumlar ljudvågorna, men nej. “Run, yes…” säger japanen, och möjligen har vi hittat rätt våglängd här. Nej då. Jag ser i hans ansikte att vi inte på något sätt ligger i synk, ens då det gäller ordet “run”. Så jag gör gester för att visa på vad jag menar med “run”. Det är för trångt för att springa, varför min charader begränsar sig till armvift och lätta steg på stället. Ja, han fattar nu. “Run” alltså. Men jag hade ju en hel fråga. Flera ord. “Run maraton?” frågar jag. Pekar på hans keps och säger något som ska få honom att förstå kopplingen: tåg mot norr + marakeps + AXA Fjällmaraton. Återvändsgränd. “Trekking?” prövar jag istället. “Trekking, yes…” svarar han svävande. Kanske gör jag en missbedömning, men jag antar att han hade returnerat orden precis på samma sätt om jag sagt “surströmming?” (sustlömmi, yes…). Och mina gamla judoglosor kan nog inte vitalisera snacket särskilt mycket, så vi lämnar det där. Jag ler, känner ändå att vi mötts på något plan, och går ut i korridoren.
Där står Arvidsjaur (mitt smeknamn på mannen). Han är påtagligt onykter och smått förvirrad. “Påtagligt onykter” låter väldigt polisiärt. Norrlänningen är svårt tankad! Kardinalfull, men med rutin på grejen och därför fullt kapabel att stå och vagga med då tåget småkränger.
Läs alltet och spana bilder:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4426
http://www.bonjourtrail.se/?p=4390
”Men fåglarna har uträttat sina behov på den!” säger jag, för att understryka att det inte bara handlar om lite damm. Jag är smått irriterad men har ändå takt nog att inte använda ett mer familjärt kraftuttryck som ”skita” när jag talar om flaxfäna. Vill inte köra någon skabbig hyrbil upp mot bergen, vill köra en som blänker i julisolen. Jag är på Skönhetens ö för guds skull. La Corse!
I andra änden av luren, receptionstjejen, som från sin disk inne i flygterminalen tvåhundra meter bort spelar motvals. Citroënen framför mig är hundratio procent otvättad sedan den förre hyresgästen övergav den. Något rösten i mitt öra till slut låter sig övertygas om och jag får en vägbeskrivning till firmans servicegarage. Kör dit och ut ur plåtbyggnadens innanmäte stegar en bar överkropp i sextioårsåldern (herre) och bilen lotsas genom en treminuterstvagning. Bättre så.
Kör höger i rondellen och lämnar kusten för bergen. Från flygplatsen i Bastia tar det ungefär en timme att köra till Corte. Mindre än så om du som sitter bakom ratten är korsikan. Antingen så skakar man bara på huvudet åt öns bilförarkultur, som om den vore ett galet youtube-klipp med den ständigt lurande frontalkrocken som kittlande ingrediens. Eller så håller man behörigt avstånd till framförvarande, kastar invektiv efter dåren som via heldraget langar en omkörning strax före en tvär och skymd kurva, och ber en stilla bön för alla förlorade och på gränsen till förlorade själar som trafikerar N193.
Från mötande håll kommer helljusblinkningar och det är (vad Expressen hade kallat för) skräckchaufförernas uppmaning till några minuters vapenvila. Två motorcykelpoliser dyker upp på ett krön och de har en syndare i nätet. Blombuketterna längs vägens olycksplatser verkar inte ha samma dämpande effekt som gendarmerna. Snart är jakten åter igång.
Läs den kompletta guiden till total utmattning och hänförelse:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4303
Hej Sverige!
Dagarna ser solen gå upp, känner den värma semestern, ser den gå ner bakom något vackert berg.
Mötte en åldrad vägg i Saint-Gervais-les-Bains, för en vecka sedan.
Måste hämta nummerlapp nu. Är på Korsika.
Berättar mer senare.
Syns!
/Viktor
Det var vad en brittisk pensionär, i sällskap av x antal andra brittiska pensionärer på strövtåg längs en av Mälarens strandlinjer, ropade då jag passerade gruppen för andra gången. Den här gången kom jag dem till mötes, med Drottningholms slott i färskt minne och eld i blicken. Det fanns ett stort stänk humor i brittens utrop och för ett ögonblick såg jag mig själv utifrån. En man på uppdrag. Se upp för tusan, här springs det! Det är lätt att hamna i ett tillstånd där endorfinerna, steget och flinet leker ohämmad kull och i såna lägen är man en löpartönt utan varningstext.
Läs mer:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4278
En inbjudan till dig som känner för att dela en backvända eller 40 i morgon bitti. Jag knatar och springer i stockholmska Hammarbybacken mellan 07-12. Cirka.
Gör det för att Sverige sparkade bäst boll. Gör det för Zlatans stolpträffar. Gör det för att dina anhöriga behöver ett sista argument för att skicka dig på liten sinnesundersökning. Gör det för konsten. För att om vi är flera så är det kul hela vägen. Nästan.
http://www.bonjourtrail.se/?p=4268
Angers Trails, 28 km, i sällskap med Dunes d’Espoir och stjärnorna Camille och Elsa. Söndagen den 27 maj 2012.
Se samtliga bilder här:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4174
För älgbild:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4155När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.
Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?
I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.
En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?
Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.
Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.
Trevlig helg!
Här hittar du texten tillsammans med en video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4143Läs rubriken igen efter att du tagit dig igenom det här inlägget och kanske att det bränner till i tårkanalen.
Nästa helg åker jag till Angers, en stad belägen cirka 30 mil sydväst om Paris, för att springa Trail d’Angers. I tävlingen möts asfalt, terräng och ett eller annat marmorgolv. Det sistnämnda underlaget lär dyka upp i loppets senare delar, då banan drar åt urban trail-hållet (det vill säga udda och lite trixigare stadslöpning, med passager genom byggnader i det här fallet). 28 km upptäcksfärd.
Hur roligt det än blir att springa ett nytt lopp, så ligger det stora nöjet i att få springa med deltagare från organisationen Dunes d’Espoir (”Hoppets sanddynor”). De har tolv års erfarenhet av att ge funktionshindrade barn och ungdomar upplevelser deras handikapp i grunden förvägrar dem. Tack vare så kallade joëletter (se video) så tar man sig fram oavsett underlag, oavsett lutning, oavsett distans, så länge det löpande laget (6 personer delar normalt på uppgiften att skjuta på och dra den trimmade ”rullstolen”) är tillräckligt sammansvetsat och uthålligt. Det är inga dåliga strapatser som organisation varit ute på. I tillägg till lite snällare lopp på hemmaplan, hittar man bland annat deltagande i etapploppet Marathon des Sables.
Förutom att delta som dunes d’espoir-löpare, kommer jag att fota en hel del, och efter visst tangenthackande hoppas jag att du ska kunna ta del av äventyret, dels på Bonjour Trail, dels i en löpartidning nära dig. Om jag kan få någon som inte har bena fulla av spring, att glömma just det för några timmar, så kommer det att göra min vår.
”Ce matin, j’étais dans la joëlette, ça allait vite, il y avait du vent, j’avais l’impression que c’était moi qui courait…!”
Julien – Trans-Oasis 2003
Frankrike våren 2012? Några nappar, fler följer, snön kommer och går. Frukost med halvöppna ögon och Fredrik i taxin som väntar på vändplanen. Bromma flygplats, Roger och Eva dyker upp. Cabin crew, disarm slides, crosscheck and report please. De olika trädarterna växer i symmetriska dungar noterar jag när flight SN2310 siktar Bryssels landningsraka. Tidig lunch på Quick – Tja Kristian! – och upp igen. Hav under skrovet och ny inflygning i sikte. Generös värme. Rullbandet levererar. Passerar spegelglasen. Tycker de sig kanske se kokainet jag tvångsfantiserar om att jag har i min väska? Bland hundra taxibilar, en med fem passagerarsäten. Cannes, 3 rue Hoche, Hôtel PLM, s’il vous plaît. Men hur i helvete kör du!? tänker jag och pratar muntert med chauffören som spelar motorvägsmacho med våra liv som insats. Chambre 25. Ljust och fräscht och IKEA-certifierat. Fredag eftermiddag. Tidsöverskott inför träffen med övriga. Jag, Fredrik och Kristian går mot det blå. Naket på stranden (inte vi alltså) och stek royal längs marinans kajer (inte vi alltså). En ur yachternas besättningspersonal våttorkar en luftmadrass och jag frammanar inre bilder av bruna lemmar marinerade i sololja och förmögenhetssvett, eventuellt en och annan guldkedja, eventuellt ett och annat trutigt botoxleende. Vi möter två uteliggare som går klädda i 365 uteblivna tvättdagar. Var gick det fel längs deras livsaxel? Verkar bli en uthållighetshelg i trakten. Dukat för triathlontävling invid hamnen. 1 km simning, 100 km cykling och 10 km löpning, och trots att det återstår ett och ett halvt dygn till simstart, då även vi ska springa vårt traillopp, då även Nice Halvmarathon går, så spinner speakern på högvarv. Vi lockas att ta en runda bland prylstånden och det vill sig aldrig bättre i sådana lägen än att man tror sig (spelar svår) ha behov av något nytt. Solglasögon och vadkomprimerare. Ekoï, franskt märke. Det är ju liksom sånt man suktar efter. Prylar du inte hittar på Intersport eller City Gross. Hade nog köpt ekoïtandkräm för triatleter om det var det enda som salufördes. Körde inte du Pepsodent? Nä fö’ fan! Ekoï. Det enda som funkar efter fem timmar i sadeln.
Resterande text och en uppsjö bilder på:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4065
I samarbete med Pathfinder Travels och en korsikansk guidefirma, bjuder Bonjour Trail in till löpning på Korsika i sommar. Under fem dagar i juli (resan varar mellan den 2 och 8 juli) ges du möjligheten att lägga vandringsleden GR20 under dina fötter. Det lär bli en storslagen naturupplevelse och en rejäl utmananing. Dagsetapperna kommer i snitt att ligga på strax under 40 km och +/- 3000 höjdmeter, längs mycket tekniska stigar.
Om du så här långt känner dig det minsta lockad, ta då intresset och filtrera det genom de två videoklippen nedan. Bege dig sedan till resebeskrivningen på Pathfinder Travels sajt och sov en eller två nätter på saken. Kilian Jornet kan inte ha fel!
Videor:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4054
För bilder och video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=4032Och låta tankarna vandra, efter en fullbordad helg med löpning och purfärska möten. Tänkte bli lite fragmentarisk en knapp vecka före 52 hårt sammanhållna kilometer under, vad jag hoppas, en svenskfriande fransk medelhavssol. Så här följer bitar och delar från de senaste 72 timmarna.
Vad är väl livet annat än en räcka regelbundna himlakroppsrotationer? Jo, allt det man finner värt att leva för och är du återkommande läsare på bonjourtrail.se så vet du att jag just här, i detta lilla biflöde till det världsomspännande digitala infromations- och upplevelsedeltat, inte sätter surdegsbak i första rummet. Nej, här snävar vi i grunden in, för att från löparens horisont omfamna allt som hör tvåstegandet till. Och det är inte lite det, för vad kan man inte få uppleva i samband med löpning och snack om löpning? Bara en fundering.
I fredags var jag ute i Frösunda vik här i Stockholm, för att träffa andra som nätskriver om traillöpning och för att stifta bekantskap med ett antal hårdsatsande atleter (som också plitar ner sin beskärda del av rader, men som förmodligen lägger störst krut på att göra sina konkurrenter till stumma kollin av fleromättad mjölksyra), såsom Emelie Forsberg, Andreas Svanebo, Petra Kindlund och Jonatan Thoresson. Bland oss bloggare spanades Mikael Björk (som jag hade äran att erbjuda husrum i utbyte mot att jag fick lära känna en skön personlighet), Camilla Ringström, Anders Svärd, Ellinor Björk och Miranda Kvist.
Värdar för träffen: Salomon, med Amer Sports (finska ägare av Salomon, Suunto, Atomic med flera märken) on the turntables. Salomon Trail Tour ligger i laddningsröret (eller fyrades ju av i samband med lördagens SpringCross i Stockholm), därav av denna symbiotiska sammankomst där alla gav och tog av den entusiasm som prylar och tävlingsplaner föder. Crilla från Amer Sports höll ett patenterat inspirationstal på temat Salomon och företagets planer inför framtiden: att fortsätta leverera bra produkter och därtill en livsstil, eller snarare ett förhållningssätt till sportandet under den klarblå, som bygger på upptäckarglädje, kicksökeri och ett självförverkligande av prestationsjaget. På ett sätt inga unika tankar, många andra outdoorföretag skulle nog sätta sin signatur under samma programförklaring, men Salomon har hittat det framgångsrika receptet som ger dem oklanderlig trovärdighet. Varumärket är starkt och uthålligt och traditionen har bäddat för dess position på världsmarknaden.
Vad tycker jag om Salomons prylar då, efter det att showroomet släckts och allt har sagts?
På skofronten levererar de ett antal roliga skor och det är väl framför allt de rena terrängmodellerna som tilltalar mig, som Speedcross och Fellcross. Det nya segmentet av door to trail-skor består av kompromissprodukter som förhoppningsvis kan tilltala en och annan, men jag tycker det blir något av en halvmesyr. Som landsvägssko betraktad är till exempel XR Mission en traktor (med släta däck) på 70-väg och då den når terrängen saknar den det driv som ovan nämnda ”crossare” har. Men som försäljningsargument till den trevande motionären funkar nog tanken om en sko som kan göra lite av allt, ganska bra. Min lätt avoga inställning till trots så tycker jag att XR Crossmax, som även den är en så kallad door to trail, är en ypperlig sko för ultradistanser längs torra stigar och över greppiga berghällar. Den erbjuder en sula att mata trötta och sluggiga steg med. Rekommenderas. För övrigt anser jag att S-Wind Inca är något av det snyggaste som limmats ihop i modern tid. Om ens högstadieelever någonsin bryr sig om att berömma lärarens yttre så vet man att looken levererar och mina Incas ger mig helt klart grundskoleexistensberättigande och på sikt kanske även högre lön. Konstigare saker har inträffat.
När det gäller konfektionsbiten så har jag en alltför svältfödd garderob för att kunna säga de rättvisande orden om Salomons kläder. Men att kompressionprodukter i stort hjälper hållningen och blodflödet på traven, är väl tankar att komplettera med bålstabilitetsträning och vässat VO2Max. Men mina ögon gillar det de ser i form av design och färgsättning. Det är för övrigt det som enligt mig är ett av Salomons signum; snygg design.
Men vänta, där är mer! Om du köper en Abdominizer inom 10 minuter… Stickspår. Visst älskar du också reklaminslag om träningsredskapen gud glömde?
Nä, det jag skulle säga är att Salomon har en produkt som saknar konkurrens för tillfället, och det är den slimmade ”ryggsäcken” Advanced Skin S-lab 5 Set. Har tidigare ägnat ett inlägg åt den och lämnar det vi det. Vid det här laget måste jag nog balansera upp dagens text genom att poängtera att det finns många fina företag där ute som gör förstklassiga prylar åt kräsna traillöpare. Som Chiquita till exempel.
I alla fall. Vi tog en liten runda i Hagaparken också. Salomonhardcores som Erik Ahlström (jag gillar din evigt avslappnade stil), trailteamare som Petra Kindlund och vi bloggare av varierande längd och frisyr. Och vi nådde Haga Slott aka Estelle in the palace to be, strök längs de höga staketen och skådade på avstånd en barnvagn och tre oidentifierade personer i dess direkta närhet. På den kungliga sidan märk väl. Insändare till Damernas Värld på den. En viss känsla av segregation, eller snarare reservatstänkande, infann sig och vi häpnade inför alla de insynsskydd som satts upp för att hålla teleobjektiven stångna. Stora kamouflagenät hängde likt groteska gardiner i terrängen innanför järnringen. Ska det vara så!
Jag sprang i lördags också (liksom huvuddelen av alla från frösundasittningen). Ovan nämnda SpringCross, 6 km. 24:39 för den som vill tillskriva mig ett flytande värde. Barnsligt roligt att springa så att leran yr! Big up till Salomon Trail Team som radade upp pallkröningar. Djupaste respekt till Fredrik Holmgren som sprang som bilden bjuder. Och det får avsluta dagens sändningar.
Inspiration kan komma från alla vädersträck och under den gångna veckan var det nordvästliga vindar som satte flinet på kartan. Så sent som i februari la jag in en liten brasklapp och nu är jag elevcertifierad skärmflygare (förmodligen att likna vid en färsk terränglöpare, som med ivrigt fotarbete och en stor portion framåtanda suger åt sig allt ”det nya” har att erbjuda). Efter en vecka i Åre, delad mellan familjen, Lars, Tomas och Patrik, ser jag mig själv tänja på gränserna för framtida naturupplevelser. Från det löpande perspektivet är jag nu för evigt dömd att kasta blickar upp mot skyarnas osynliga stigar. Från tillbakalutad himmelsposition kan jag läsa marken som en vidöppen bok – Begrunda landskapens vida formuleringskonst. Gränslösa möjligheter att må som en prins.
Lars som i Skysport Åre förresten. Tomas som i sidosparkande instruktör. Patrik som i den andra kursdeltagaren. Jag i mitten, under, på flanken, bakom och framför en skärm som hade lika delar egen vilja och en förmåga att ta order (det ryktas om att övning hjälper maktförskjutningen på traven). Jag har nog aldrig tidigare haft lika mycket respekt för närmare trettiotalet kvadratmeter ripstopnylon än när jag i onsdags stod inför mitt livs första skärmflyg (då i form av en så kallad backglidning, lågsniffande flygning utför en mindre slänt). Vid närmare eftertanke har jag aldrig umgåtts med ett så stort stycke nylon förut.
Först under fredagen duggade höjdflygen tätt, de gynnsamma vindarna lät vänta på sig. Fyrahundra fallhöjdsmeter i Tväråvalvet, on repeat. Skoterfärder åter till liften som fartig bonus. Solgass och vyer välsignade av Svenska Turistföreningen. Jag konstaterar entusiastiskt att skärmflygningen seglar högt upp på min lista över potentiella livspassioner.
Den osökta övergången leder oss till löpningen, som sedan länge fått hjärtat att slå. Vänta, vi släpper inte skärmen helt. Den här också: En trailer inför 2011 års Red Bull X-Alps (en längre film från tävlingen hittar du här). Kan korsbefruktningen bli bättre? Nu ligger ett deltagande sannolikt några tusen flygtimmar bort, men drömmen börjar alltid med en tanke.
Video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3989Så. Efter denna utflykt in i luftens värld, vad lurar runt hörnet? En hel del. På fredag öppnar jag dörren för trailbloggande Mikael Björk. Han lämnar Skåne för Stockholm och Salomon, som har vettet att sammankalla ett antal nätskribenter då Salomon Trail Tour ligger för våren. Kan tänkas att vi får klämma på årets utrustningsnyheter, dryfta backträning med en och annan sponslöpare, finna lite gemenskap. På lördag springer jag livet ur mig längs 6 km SpringCross.
Sedan. Trail des Balcons d’Azur, Trail d’Anger, Korsika, AXA Fjällmarathon, Grand Raid des Pyrénées, La Diagonale des Fous, Marocko. Allt mer eller mindre skrivet i sten. Men mer om det senare. Mycket mer.
Jag har knatat lite i den stockholmska Hammarbybacken den senaste tiden. Specifik träning inför specifika lopp med motlut och medlut som specialitet. Musklerna måste få veta att de lever, att de är skapta för överlevnad i en hård värld där titelspåret stavas ”Är det allt du orkar?” Man blir som plattlandsbo smärtsamt påmind om att man är en plattlandsbo som blir smärtsamt påmind om att man är en plattlandsbo…
Rundgången som Hammarbybackens 85 höjdmeter ger upphov till, alstrar lika delar segervittring och förtvivlan. Eller tvivel snarare. Vilken blir domen i säsongsupptaktens Trail des Balcons d’Azur?
April, april! Du gick på den enkla? Här tvivlas inte. Jag har en tillräckligt stor dos förträngningsmekanismer i jordkällaren för att leva i övertygelsen om att jag kommer äta årets branter likt popcorn en biokväll. Jag skyller givetvis eventuella kramper på Sten Tolgfors. Kanske långsökt, med någon annan än jag måste bära skulden. Känns mänskligast så.
Nån gång ska jag konfrontera backarnas sanna demoner, och de bor utan tvekan i schweiziska Fully. Km Vertical de Fully kan inte vara någonting annat än ren och skär domedag med paradisiska förtecken. För tänk när du segrande faller till marken efter 1,9 km och 1000 höjdmeter – den känslan smäller förmodligen högre än universums alla vapenfabriker.
För övrigt hoppas jag att Micah True aka Caballo Blanco får vila i evig frid, efter att ha funnit den på jorden.
Video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3976
Man når en punkt där man inte nöjer sig med webbterapi. Då nedslagen på tangentbordet vill bli tassande steg och läsandet önskar flytta fokus från skärmen och tidningarna som ligger utspridda i lägenheten, till terrängen. Då tittandet inte begränsar sig till videoklippens 15 tum, utan tar bergspanoramats 360 grader och bränner in bilden i två lyckliga ögon. Då tystnaden är ledmotivet och naturens ljud utsmyckningar. Då mötena med dina ostätande medmänniskor kittlar hörselnervernas sociala ändar och då målfållans högtalarröst är det givna outrot.
Kära vänner av uppvaknande! Det våras för trailsäsongen 2012.
De franska nyintrycken låter ändå vänta på sig lite. En månad och fyra dagar kvar till öppningsnumret Trail des Balcons d’Azur. Inte annat att göra än att fortsätta sitt hungriga nätsökande efter pseudokickar. Så vad kan jag förmedla? (Givetvis ska man vara ute och träna också. Harva i den lokala backen och tvinga kilometrarna till underkastelse. Ça va sans dire!)
Salomon, med Kilian Jornet (ibland känns det som om man hört det namnet förut) som talk show host, håller presskonferens klockan 20:00 ikväll. Det är givetvis de riktigt stora frågorna som ventileras. Vi snackar om nästa generationens trailsko. Det var på tiden att en skomodell får sin egen direktsända lanseringskampanj. Då kanske alla ickefetischister där ute börjar ta oss med fler löparskor i hallen, än året har månader, på fullaste allvar. Snälla. För husfridens skull.
En viktiga fråga i sammanhanget: När ska jag skaffa ett par Hoka? Ludovic och Christophe kan väl inte ha fel? Den förfinade varianten av att silvertejpa fast soffkuddar under sina fötter, kan vara precis vad som krävs för att finna en högre sanning i vårt lilla trejluniversum. En liten vetenskaplig överslagsräkning ger cirka 400 miljarder stjärnor i Vintergatan. Gillar att kasta in den informationen bara. Sätter saker i perspektiv.
När vi ändå pratar perspektiv, ge dig själv nya. Den där trailresan som närmar sig, det finns två bäddar kvar för er som hittills tvekat att räcka upp en hand. Välkommen att bli en i gänget som inte sover en blund utan att tillägna luftig löpning en drömsekvens eller två!
När vi ändå fortsätter att prata om perspektiv. Om två veckor åker jag upp till Åre för att gå en kurs i skärmflygning. I min vision för framtida äventyr i Frankrike ser jag det perfekta giftemålet i traillöpningens möte med skärmflygningen. Springa vid dåligt flygväder. Sväva med trötta ben. Tävlingen Red Bull Element 2011 har redan sökt förena de tvenne, med rodd och mountainbikande som kitt.
Se videon och hittar länkar:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3939
Snubblade (här på Funbeat) på ett tips om den här dokumentären. Förutom att filmen är ett personporträtt av irländaren Colm O’Connell, som kom till Kenya 1976 för att undervisa geografi i tre år och som 35 år senare kan blicka tillbaka på ett framgångsrikt liv som coach åt några av landets främsta löpare, så är den en studie i löpningens skönhet. Att denna skönhet växt fram ur fattiga jordbruksområden, till priset av många hoppfulla atleters hårda träning och fåtalets framgång, är något som en medelklassvenne som jag mest konstaterar genom ett ockrafärgat romantiseringsfilter. Jag njuter av att se landskapsbilderna, den asketiska löpartillvaron, barfotabarnens spring längs sandvägarna.
Man on a mission utsågs i Irland till 2011 års bästa sportdokumentär. I tillägg till det jag nämnt om filmen, så söker den svaret på frågan varför. Varför kenyanerna är sådana exceptionella löpare. Alla teorier kring lyckosamt DNA-kodade världsmedborgare får se sig skingrade av förklaringar som rotar sig i traditionen, kulturen, hängivenheten och disciplinen. Det är en bra film. Den får mig att vilja springa snyggt.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3891
En av frontfigurerna inom fransk traillöpning (inte för att han är den främste, utan för att han är den med det uthålligaste leendet), är schweiznepalesen Dawa Sherpa. Den där parentesen om att han inte är den främste vill inte på något sätt antyda att Dawa skulle sakna skärpa. Han är en urstark löpare som kommer till sin fulla rätt ju brantare stigen lutar och har förmodligen fler förstaplaceringar än Himalaya har 8000-meterstoppar. Men, Dawa Sherpas aura strålar framförallt från hans ödmjuka framtoning och hans sanna kärlek till traillöpning. Sann, på det där sättet som bara en man som skolats i buddistkloster vid ung ålder, och där ägnat sig åt kampsport och meditation (på det där filmiska sättet man ägnar sig åt kampsport och meditation på, mitt bland världens ståtligaste berg), kan vara. Dawa är liksom turboladdad med ståtligt lugn.
Mer om personen Dawa Sherpa i ett senare inlägg. Det jag främst ville uppmärksamma är hur hans tävlingskalender för 2012 ser ut. Den är mastig. Det som ska tilläggas är att Dawa är känd för att lägga sitt krut på tävlingar, då han som hårt hamrande byggarbetare har dåligt med tid för träning i veckorna. Copy paste någon?
Dawa Sherpas tävlingar 2012 samt ett videoklipp:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3894
http://www.bonjourtrail.se/?p=3804”Sen har det fortsatt att klicka mest hela tiden…”
Lånar Hans kungliga höghets ord från 1976, då kärleken till Silvia var fyra år gammal och somliga levde i snibblöja. Tiden gick. Familjen Bernadotte växte, internet såg ljuset och muspekaren har aldrig gått hetare än idag. Försök inte läsa in några orsakssammanhang här. Allt jag menar är att Victoria, Madeleine och Philip föddes,
www.com blev en realitet och klicken alltmer högfrekventa. Så nu sitter vi framför våra skärmar och speglar oss i möjligheternas och återvändsgrändernas tävlingskalendrar. Eller vad man nu går loss på.
Kan inscription vara franskans mest välljudande ord? Fick igår iväg 2012 års Anmälan Royal. Den som skriver in mig i startlistan till la Diagonale des Fous på Réunion. 18 oktober är inte i morgon precis, men deltagarkvoten är förmodligen fylld inom ett dygn. Anmälan öppnade i förrgår morse klockan 07:00 och eftersom vår jord överbefolkas av dårar, så hängde jag på låset i rädsla över att inte få en chans att uppleva smärta och trötthet långt bortom känslan som rann över mig då Ranelid, likt Melodifestivalens tolkning av en tungotalande frikyrkopastor, tog sig till final. Jag trodde kardinalironin dog ut med 90-talet? 1350 platser är reserverade åt de öfasta, 1000 platser åt övriga världsmedborgare. Alltså, klockan var 06:59 i förrgår. Kan se oss framför oss, mestadels män (viss slagsida inom genren trailultralöpning), vid tangentbord i spridda delar av världen, alla redo att mörda en server.
Our website to register on line cannot still be in order. Registrations xill be reopened later. Thank you for understanding. Absolut! All förståelse i världen, så länge jag får min biljett till vulkanön. En halv dag senare ringer Mattias Gärdsback upp (en av tre) och ger mig (två av tre) tips om en kringmanöver som slutligen tar mig hela vägen till betalningsbekräftelse, och inte långt senare meddelar även Fredrik Holmgren (tre av tre) att han har sitt namn i guldskrift.
Så nu är det sju och en halv månads väntan på att få hamna i den klassiska post mega race-badkarspositionen. Förlåt Tobias (vars deltagande i 2011 års upplaga av tävlingen du kan läsa om här) för att jag exponerar dig ännu en gång, men bilden är så uttrycksfull.
Fram till dess får man hålla sig sysselsatt. Som en liten slumpmässig tribut till släkten Bernadotte (som härstammar från Pyrénéerna), är jag, sedan nitlotten i UTMB-dragningen, även anmäld till le Grand Raid des Pyrénées i slutet av augusti. För att summera sensommaren och hösten har jag 322 km och drygt 18000 höjdmeter att tampas med, fördelat på två utmaningar. Hur blev det så här? som min mamma skulle kunna förväntas inflika. Klick, klick.
Om de fick en euro för varje steg de tog, skulle Frankrikes trejlande frontlöpare snart kränga parfymer och rakblad på bästa tv-reklamtid. Terrängeliten blir inte rik längs stigarna, men den slipper i alla fall springa naken. Att löparen gör såväl kläderna som skorna är det inget av de större märkena som missförstått, varför de flåsigaste av de starkaste knutits till sponsrade team. Nedan hittar du 2012 års uppställningar, inklusive länkar till teamens sajter och löparnas bloggar, i de fall de har en.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3664
Min röda lina rakt in i salomonnästet, den gode Erik Ahlström, langar några videotips med rötterna i 2011. Balsam för ögonen och så långt från stockholmtrottoarernas isterror man kan komma (för oss som lever den verkligheten). Den sanne frankofilen kräver givetvis balans i inlägget, varför jag kastar in ytterligare ett klipp, utan extra kostnad.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3653
Passar på att förkovra mig i torrhosta och örnförkylning. Mitt i allt går mellanstadieballadens drottning och dör, lämnar mig med minnen av att wanna dance with somebody och försvinna i tryckarens svettiga omfamning. Jag var på konserten i Globen för två år sedan, hörde spillrorna av Whitneys röst bitvis explodera i något som liknade kraften och träffsäkerheten hos den artist som en gång var. Lyckades smita iväg till WC lagom till den förödande versionen av I will allways love you och även om stockholmsspelningen inte nådde skandalnivåer, så hade den abdikerade souldivan inte mycket kvar att leverera. Körsångarna gav låtarna den konstgjorda andning de behövde för att inte kollapsa helt och hållet. Berömmelse i all ära, men hon levde inte direkt ett smärtfritt liv. Vila i frid Whitney. Din magiska stämma, som nu vissnat in i tystnad, lever vidare. På en sajt om traillöpning till exempel. 1987 var året det bar.
(Musikvideo.)
Ingen idé att lämna stickspårens värld, allt här i tillvaron handlar inte om att snöra på sig ett par löparskor. Inte när man är sjuk i alla fall. Då utrustar man sig med en kamera och dokumenterar alla de sunda själar som lever ut – utomhus. Företrädesvis skidalpinister (traillöpare i vinterförklädnad) och skärmflygare. De förstnämnda gjorde tävlingen Hammarbybacken 6H i lördags (tack för fikat Fredrik). De sistnämnda bjöd igår på underhållning från Gröndalshanget, ett lamt stenkast från vårt köksfönster. Jag masade mig upp bland flygarna, lät avtryckaren gå och lyssnade till facklingo om termik och gamla trasor. Inspirerande. Får se när jag lanserar Bonjour Parapente. Tack till modellande Robert och Fredrik från klubben Fenix Skärmflygklubb!
(37 bilder.)
Här hittar du det kompletta inlägget:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3567
När man tänker på traillöpning i Frankrike (vilket jag utgår från att den genomsnittlige svensken gör åtminstone en gång i sitt liv, allt annat vore ett fall för Socialstyrelsen), så är det lätt att tankarna kretsar kring Alperna. Lopp som UTMB och Marathon du Mont Blanc lägger gärna beslag på associationerna. De höga bergen, de djupa dalarna. Men vem tänker på kusterna? Knappt jag. Det blir ett litet trendbrott vad gäller bankaraktär i samband med vårens Trail des Balcons d’Azur, 33 eller 52 km längs Medelhavets blå. En bit upp i Esterelmassivet förvisso, men med blicklängds avstånd till plurret.
Riktigt vacker kust hittar du för övrigt i Bretagne, eller mer generellt i det område som klumpats ihop som Grand Ouest (Stora Västern). Inte för att jag sett den med egna ögon, har aldrig varit i Bretagne, men MacBook Travels 2D-besök funkar tills vidare. En hel del lopp florerar i dessa nordvästliga trakter och det tar den (breddat) lokalpatriotiska sajten yanoo.net fasta på. I tävlingskalendern kryllar det av aktivitet. Nu går ju inte alla tävlingar med ena foten i Atlanten, men här är i alla fall några med vattenvittring: Raid Golfe du Morbihan, Roscoff to Roscoff, Trail du Bout du Monde, La Translandunvezienne, Belle Ile en Trail. Den sistnämnda vet du att du vill göra så snart du låter videon rulla. Tycker den känns väldigt mycket 2013. Så får det bli. Så måste det bli.
Se video:
http://www.bonjourtrail.se/?p=3546
Springa eller dö.
Låt dig inte luras, Kilian Jornets syn på tillvaron är lite mer nyanserad än så. Men på ett plan bor det en sanning i den tveeggade titeln. Då löpningen har kommit att bli Kilians liv, stigarna och bergen hans syre, så är döden, vore det kroppens eller själens, en logisk kontrast. För honom är löpningen en självklar förlängning av livet. Eller om det är tvärtom?
När jag efter 180 sidor slår igen boken kan jag inte annat än förundras. Att den tjugofyraårige katalanen kan springa har resultatlistor och kameralinser redan dokumenterat. En svårslagen följetong av prestationer som, tack vare salomonfolkets videoproducenter, förtjänat sin plats i webbeterns visuella finrum. Rena förförelseakter som gång efter annan fått mig att snöra löparskorna med inspirationen bultande i huvudet. Men det som är riktigt glädjande är att Kilian Jornet utöver sin makalösa fysik äger författargåvan. Kan det ha en koppling till barndomen? På 2000 meters höjd i en rasthytta som hans föräldrar var värdar för, och med bergen som lekplats, måste det funnits en hel del utrymme för eftertanke. Om det nu tänktes så väldigt mycket. Min köksbordsteori är att allt rännande i det fria, allt syre han slukat, lagt grunden för och vitaliserat den kreativitet som gjort skrivandet till ett av flera utflöden.
Kilian Jornet låter oss i Courir ou mourir (originaltitel: Córrer o morir) ta del av sin resa mot nutid. Från att, som en alpint tweakad variant av Mowgli, adopteras av naturen och omgivningarna runt Cap del Rec, se sig fostras i sann upptäckaranda, växa i takt med bergens puls, leva, äta och sova skidalpinism, så landar han slutligen i de senaste årens jorden runt-turné av rekordlöpningar: Lake Tahoe Rim Trail (280 km, 14000 höjdmeter, 38 h 32 min), Pyrénéerna från väst till öst (850 km, 42000 höjdmeter, 113 h), Kilimanjaro, toppen tur och retur (53 km, 4200 höjdmeter, 7 h 14 min). Tonen i Kilians berättande är inbjudande, texten kryddad med insikter och filosofiskt färgade tankar kring livet i och utanför löparskorna. Ödmjukheten kilar mellan raderna, men utan att för den skull lämna några tvivel kring Kilian Jornets finkalibrerade tävlingsinstinkt. Kapitelrubriken ”L’adrénaline du dossard” (nummerlappens adrenalin) befäster bilden av honom som vässad atlet, med känsla för taktik och ett sinne för lidande. Allt i målsnörets namn.
Lika mycket som han älskar ljudet av upploppsrakornas publikjubel, lika mycket värdesätter han de ensamma mötena med naturen. Jag sjunker till rätta i läsfåtöljen och svävar med som betraktare när Kilian Jornet springer lätt, fäller en tår, springer tungt, omfamnar skrattet – springer berörd. Med tystnaden som dekor och bergen som själsfränder. Men Courir ou mourir är, alla soloprestationer till trots, i stora drag en berättelse om gemenskap och samhörighet. Från familjen till bärarna på Kilimanjaros sluttningar. Alla de människor som på olika plan betyder, eller har betytt något för Kilian, får sitt omnämnande och erkännande.
Kilian Jornet verkar leva i samklang med sina känslor och det gestaltas bland annat i en förmåga att krama musten ur stunden. Och många stunder blir det. Hans beskrivningar av löparäventyrens nu, pendlar mellan intryck och uttryck. Det är vackert, det är medryckande. ”A gauche, la majesteuse cascade de la Cola de Caballo, impériale, montre clairement qu’elle peut sculpter ces paysages, que ses eaux peuvent casser les rochers les plus énormes et détruire celui qui ose l’affronter, qu’elle est la reine orgueilleuse de son domaine, heureuse de la tranquillité et du calme que l’on ressent sous sa forteresse.” (Till vänster, det majestätiska vattenfallet Vola de Caballo, som i sin kejserlighet visar att hon förmår skulptera landskapet, att hennes vatten kan bryta sönder de mest enorma klippor och krossa den som vågar utmana henne, att hon är sina ägors stolta drottning, glad över den stillhet och det lugn man känner under hennes fästning.) ” … quelques porteurs et des guides crient, effrayés, parce qu’ils pensent que je tombe dans le ravin. Mais non, je ne tombe pas, mes pieds et mon corps jouent avec le terrain pour s’adapter à ses formes et se déplacer le plus vite possible, comme une roche qui se détache du sommet et rébondit à la recherche du chemin le plus direct.” ( … några bärare och guider skriker förskräckt, då de tror att jag faller ner i ravinen. Men nej, jag faller inte, mina fötter och min kropp leker med terrängen för att anpassa sig efter dess former och för att förflytta sig så snabbt som möjligt, likt ett klippstycke som frigör sig från toppen och studsar nedåt i jakt på den närmaste vägen.)
Boken är, för att sammanfatta, smittsamt inspirerande. Läs den, på den här sidan evigheten. Och spring sen!
(Courir ou mourir finns i dagsläget på tre språk: katalanska, spanska och franska. En engelskspråkig version är planerad.)
http://www.bonjourtrail.se/?p=3392
Ultra-Trail Mont-Blanc. Klockan 10:00 idag rasslade det till i anmälningslistorna och lottningsresultatet redovisades, lämnade hoppfulla löpare med antingen ett ”Refusé”, eller ett ”A payer”. Det förstnämnda innebär givetvis att man i slutet av augusti är förpassad till att springa på andra stigar än just UTMB:s, det sistnämnda att man står i skuld till tävlingen. Först, casha resterande belopp av anmälningsavgiften. Sen, i augusti, lösa ut 166 km och 9600 höjdmeter. Benen bjuder!
Jag är refuserad, slipper betala och kan därför blicka mot alternativa tävlingar. Ett lopp som lockar är Grand Raid des Pyrénées, det går en vecka före UTMB. Nästintill identisk sträcka och klättring. Till GRP krävs inga kvalificeringspoäng, utan organisationen utgår från att du kommer förberedd och vet vad du ger dig in på. I dagsläget är drygt 500 löpare anmälda och taket är satt till 850.
Åter till UTMB. Något som gläder mig enormt är att Jonas Buud springer i år. Jag tror att det kommer resultera i blågult bland de 5 främsta. Ingen press Jonas om du läser det här! Dags att Sveriges anonymaste ultrahjälte får ta klivet ut i Mont Blanc-massivets sensommarljus. Ser redan fram emot att höka över lajvresultatrapporteringen.
Grattis till alla er om fick en nummerlapp!
http://www.bonjourtrail.se/?p=3396
Ännu en sajt om löpning, finns några där ute. Runners.fr, en trivsam en, man känner sig välkommen. Jag vet inte om det är färgglädjen som gör det? Får lite plockgodisvibbar. Lättöverskådlig, grafiskt tilltalande, innehållsrik. Trailfliken hamnar givetvis i mitt fokus, men efter att ha knappat runt, så kan jag meddela att det finns mer att hämta. Artiklarna studsar mellan högt och lågt, men utan att krascha (skulle vara den onödiga skrämselartikeln Attention, les filles! då). Finns nog inte många aspekter av löpning som inte tas upp. Google Chromes översättningsfunktion skjuter väl innehållet mer eller mindre i sank, men här och där går det att hitta överlevare till textfragment.
Emmanuel Gault ger oss i egenskap av ”consultant trail” handfasta tips och tricks. Ibland någon lättsam betraktelse eller som in den senaste publiceringen: ett försök att måla fyra typporträtt av traillöparen.
http://www.bonjourtrail.se/?p=1435
Get ready for 2011! Upptäcker sent om sider The North Face videoserie med Seb Chaigneau i programledarroll, tack vare ett tips från Bonjour Trail-vännen Roland. Tack! 12 avsnitt inspirationsmaterial i väntan på 2012 års klipp. I din ruta såväl som i ditt steg.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3320#comment-358
Man blir liksom inte mätt på sånt här. Emmanuel Gault springer vackert och blir ett med naturen 56 sekunder in i filmen. Verkar lyssna till en inre röst som väser ”du har dom sjuuuukaste vader en stig har skådat”.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3302
2012, ett smörgåsbord.
http://www.bonjourtrail.se/?p=3139
