Sitter och bläddrar igenom ett familjealbum då allting plötsligt faller på plats. Redan sommaren 1985, under den franska solens lek bland blockstensterräng och alpsjö, var jag bevisligen hänförd av löpning bland berg. Utgör detta stycke konserverad barndom en profetia? En föraning om den passion som ett knappt halvsekel senare när min själ.
Jag gör vad säger du? Sitter och romantiserar fram en efterkonstruktion? Ok. Kanske lite. Men det ser så härligt otvunget ut då jag springer vänsterhörnet till mötes. Snart jagad av brorsan som tar sats i bildens mitt. Denna cliché av lek och springfulla ben ska jag bära med mig under den kommande säsongens beskärda del av svackor.
